På senare tid har jag noterat hur nyhetsreportrar i public service inleder sin intervjufråga med "Många undrar nog..." eller "Många kanske undrar...". Senast hände det igår måndag när Nike Nylander i SVT Aktuellt intervjuade Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik och ställde sin fråga så här: Många undrar nog hur bra koll ni har på människor som får uppehållstillstånd eller medborgarskap här?
Många undrar nog? Jag förstår inte varför frågan inleds så. Antingen är frågan journalistiskt relevant och då ska den förstås ställas oavsett om "många undrar" eller ej. Eller också är frågan inte journalistiskt relevant och då reducerar reportern sig själv till någon slags allmänhetens ombudsman eller "folkets röst" som vill ha svar på frågor som i sig inte är journalistiskt relevanta.
Formuleringen "Många undrar nog..." distanserar reportern från sin egen fråga. Själv undrar jag varför och i vilken typ av journalistiska situationer som en sådan distansering anses fylla en funktion.
Formuleringen "Många undrar nog" är också vag och mångtydig. Hur kommer "nog" in i det hela? Är det reporterns bedöming att det sannolikt förhåller sig så - och vad grundar sig i så fall denna bedömning på? Är det en generalisering av reporterns egen uppfattning, att reportern själv undrar? Är det reporterns maggropskänsla att "många undrar nog"? Eller finns det goda sakliga skäl för reportern att dra slutsatsen att "många undrar nog", och vilka är i så fall dessa goda sakliga skäl. Eller vill reportern sända en signal till tittaren - detta borde du verkligen undra över?
Och då har jag ändå inte berört hur många dessa många måste vara för att formuleringen "Många undrar nog..." ska bli meningsfull...
I mina mörka stunder tror jag att formuleringen "Många undrar nog..." ska ses som ett tillkämpat försök att skapa förtroliga band mellan reportern och tv-publiken. "Vi på redaktionen vet nog vad ni därute i stugorna undrar över, och nu ska vi ge röst åt era undringar och ställa makten mot väggen".
Så igen - vad tillför "Många undrar nog..." till en journalistiskt relevant fråga? Vi är nog många som undrar.
2 kommentarer:
Uttrycket kanske är en variant på det svenska språkbruket att benämna sig själv anonymt i tredje person som "en annan" eller "man" i stället för att säga "jag". Jämför dialogen i Ingmar Bergmans "Sommarlek" (1951) där Henrik konsekvent undviker att säga "jag".
Homo Economicus
Detta med pronomen är faktiskt ett stort problem i Sverige.
"Folk" i allmänhet säger:¨
Man
Vi, när de menar Jag.
En annan, som väl fattig-tiggare titulerade sig själv med förr.
När "man" skriver, är det ofta klokt att undvika pronomen, om
texten ska uppfattas som något mindre subjektiv. Dock" får
det anses" (typiskt sätt att uttrycka objektivitet för jurister i tex domstol)
vara befogat ibland med ett Jag.
Folk undrar nog :-) lite till mans.
Gemene man
Allmänheten har rätt att få svar¨
Valmanskåren
Bäst är väl Majestätis pluralis, där Kungen säger VI,
eftersom Kungen menar sig själv som del av populationen,
som uttryck för just "Många" eller alla, som tillhör gemenskapen.
S.W
Skicka en kommentar