Tal till nationen - Isabella Lövin

Miljöpartiets språkrör Isabella Levin knöt i sitt anförande i SVT:s Tal till nationen samman två fenomen: miljö/hållbar utveckling och hopp. Talet var disciplinerat och fokuserat. Här fanns inga onödiga utvikningar eller sidospår. Flera av Miljöpartiets viktigaste frågor utelämnades helt eller nästan helt - skola, migration, internationell solidaritet. Det är alltid modigt att välja bort, och i det avseendet var Isabella Lövins tal ett modigt tal.

Inledningen av talet var traditionell miljöpartiretorik. Klimathotet och miljöförstöringen framställdes som existentiella hot mot oss själva och mot vår planet. Jag säger inte det här för att jag är miljöpartist, sa Isabella Lövin. Jag är Miljöpartist för att det är så här. Därefter redovisade hon de möjliga lösningarna på problemen, med betoning på att människan har saken i egna händer. Jorden kan räddas, om vi bara vill och förmår agera. Prylsamhälle, konsumtionshets och slit och släng-mentaliteter ställdes mot hållbarhet och mot tid.

Isabella Lövin var tydlig med att rädslan i samhället var ett hinder för att lösa problemen, och om vikten av att bekämpa de krafter som bygger sin politik på att injaga fruktan: Vi har inget att vara rädda för utom rädslan själv, inget att vara rädda för utom dom hopplöshetens profeter som vill lura oss att misstro den positiva kraft som finns i förändring, (...) dom som bygger rädsla och murar mellan människor.

Dagens politiker har ett stort ansvar för att inte uppmuntra rädslan: Vi politiker ska leda genom hopp och framtidstro, inte genom rädsla. Till sina barnbarn vill Isabella Lövin en gång kunna säga: Vår generation var den modiga generationen. Det var nästan så man kunde tro att Isabella Lövin hunnit läsa delar av professor Bo Rothsteins artikel på DN Debatt i helgen, där han förespråka en politik som bygger på förhoppningar och inte på fruktan. Eller Socialdemokrater för tro och solidaritets hoppfulla tilltal inför valåret.

Jag tillhör dem som tror att Miljöpartiet har hyggliga chanser att klara sig kvar i riksdagen i  höstens val, under förutsättning att partiet lyckas få fokus just på frågor om miljö- och hållbar utveckling. SOM-institutets senaste studie visar att frågor om klimat och hållbar utveckling.toppar listan över vad svenska folket oroar sig för mest, och att den oron har ökat under det senaste året. Ur det perspektivet var Isabella Lövins anförande inte bara ett modigt, utan också ett strategiskt klokt tal.

Som bonus bjuder jag på Mikael Wiehes "En sång till modet". Lyssna gärna.

Moderaterna och den enda vägens politik

Dom säger, det är vägen,
den enda vägen fram.
Men om det här ska kallas framåt,
då ska jag ingenstans.

*

Mikael Wiehes sång "Den enda vägen" från albumet "En sång till modet" (1990) kommer för mig när jag följer Moderaternas omsvängning i flyktingpolitiken. Sångens titel anspelar på ett uttryck som Carl Bildt myntade vid tiden för det borgerliga regeringsinnehavet 1991-1994.

Jag har alltid tyckt väldigt illa om uttrycket "den enda vägen". Dels för att uttrycket gestaltar en deterministisk syn på politiken, en syn jag inte delar. Dels för att jag i grunden är en anti-auktoritär person - om någon säger att man "måste" göra något svarar jag alltid att det inte finns några "måsten". Vi kan alltid välja.

Fredrik Reinfeldts "Öppna era hjärtan"-tal togs emot med klang och jubel av dagens moderata ledarskap. Tvärsäkerheten var stor.

I dag tycks det pågå en tävling inom Moderaterna om vem som kan piska sig själv hårdast i sin självkritik av partiets tidigare ställningstaganden i flyktingpolitiken. (Heder åt Kent Persson och några till som vägrar delta i spektaklet.)

Det är inget fel i att ändra sig. Jag har själv över livet ändrat uppfattning i många viktiga frågor. Men kombinationen av tvära kast och tvärsäkerhet gör mig alltid orolig. Och Moderaternas plötsliga och kraftiga kritik av sin förra partiledare Fredrik Reinfeldts linje i flyktingfrågan är impregnerad av en auktoritär ton och tvärsäkerhet.

Har man sagt Wiehe får man säga Afzelius. Jag slutar denna text i anti-auktoritär anda genom att erbjuda Björn Afzelius fina "Tvivlaren", live i Norrköpings sommarcafé i SVT 1995.

Nobelpriset och Bob Dylan

I skrivande stund har Bob Dylan fortfarande inte kommenterat att han fått Nobelpriset. Det är faktiskt lite cool. Hans officiella hemsida toppar i stället med reklam för hans monumentala box med 36 stycken CD från turnéåret 1966.

Tänk om han inte tar emot priset? Jag minns TV-bilderna från prisutdelningen av Polar Music Prize 2000, då jag mest satt och oroade mig över att Bob Dylan skulle avlida innan ceremonin var slut. Ett obekvämare pristagarminspel är svårt att föreställa sig.

År 1964 tilldelades Jean-Paul Sartre Nobelpriset i litteratur - men avböjde. Sartres motivering var att han aldrig tog emot officiella utmärkelser. Bob Dylan har tagit emot flera pris tidigare, och kan inte använda den motiveringen.

Jag tillhör dem som tycker det var roligt och bra att Bob Dylan tilldelades priset. Jag tolkar den inflammerade debatt som pågår mer som att den handlar om vad vi idag bör betrakta som "litteratur" än om vad man tycker om Bob Dylan. (Även om Per Svensson - som jag annars ofta läser med välbehag - i en pejorativ karatäristik i SVT Aktuellt kallade Dylan för "en trubadur".) Svenska Akademien bidrar genom att ge Dylan priset till att utforska litteraturbegreppets gränser, och det tycker jag är utmärkt.

Angående gränsöverskridande pristagare nominerade jag själv en gång Astrid Lindgren till Nobelpris - men inte i litteratur, utan till fredspriset. Min motivering till nomineringen återfinns här.

I det nämnda inslaget i SVT Aktuellt utpekade programledaren Nike Nylander musikern Mikael Wiehe som den främste svenske översättaren av Bob Dylans texter. Okej, jag ska inte anmäla inslaget till Granskningsnämnden för Radio och TV för bristande opartiskhet. Men i min (och hustruns) bok är Ola Magnell klart vassare. Som fredagshälsning bjuder jag därför på hela Ola Magnells översättning av Dylans "Absolutely Sweet Marie", i form av Isa Bell (album: Gaia, 1983):
 
Isa Bell

Jag vankar längs den blanka trottoaren
Genom glaset till en regnig akvarell
Det är höst igen, stegen styr mot baren
En frihamn för en rastlös ex-rebell
Men var är du i kväll, Isa Bell

Jag söker dej i regnet, å jag fryser
Av stänket från en bil i en rondell
Du svarar inte men din lampa lyser
Och din hoj står olåst i ditt cykelställ
Men var är du i kväll, Isa Bell

Att få mej över krönet
Det vet du att du kan
Jag klättrar som en stenbock
Och dör som vattuman

Jag släntrar längs miljöer som dom skövlar
Passerar Café Operas kökartell
Jag står i foajén med gummistövlar
Och får kalla blickar från en sval gasell
Men var är du i kväll, Isa Bell

Alla kan gå vilse nån gång
Om det blir kris
Men inte alltför många
Är som du, lyckligtvis

För Vino blir min öppna gard begärlig
Han ältar nån sorts sextitalsappell
"En laglös måste också vara ärlig"
En tjyv är inte alltid kriminell
Men var är du i kväll, Isa Bell

Jag är inte galen men jag har talanger
Och månen är som fullast just i kväll
Jag kan sluta yla men aldrig byta genre
Så länge du har nyckeln till mitt tjäll
Så var är du i kväll, Isa Bell

Om murarna som skyddar, men som också stänger in

Jag sjunger om den ödslighet där människan vandrar kring. Om murarna som skyddar men som också spärrar in. Så sjunger Mikael Wiehe i sin vackra och vemodiga sång "Jag spelade för dårarna", från albumet "En sång till modet" (2000).

Sången kommer för mig nu när det bara är timmar kvar tills införandet av obligatoriska id-kontroller för människor som reser med tåg eller buss från Danmark till Sverige. Kastrup får en mur mot flyktingar, skriver Sydsvenskan. Tågstationen byggs om och kompletteras med ett stängsel så att flyktingar inte kan springa över spåren. Stängslet planeras bli 325 meter långt och 1,5 till 2 meter högt. Vid perrongen kommer det också att finnas fem kontrollområden med totalt 34 slussar. Även vid stationen i Hyllie sätts staket upp för att skilja mellan in- och utrikesresenärer.

Murar väcker känslor. Ordet mur väcker känslor. Vad jag kan se har Sydsvenskan i olika upplagor i rubrikform alternerat mellan ordet "mur" och ordet "stängsel" angående id-kontrollerna på Kastrup. I väst talade vi om Berlinmuren, men den östtyska regeringen använde uttrycket "den anti-imperialistiska skyddsvallen". I Palestina har den israeliska ockupationsmakten i strid mot gällande internationell rätt spärrat av stora områden på Västbanken. Internationella domstolen i Haag använder beteckningen "mur" eftersom avspärrningarna till betydande del består av en åtta meter hög betongmur. Israel rasar och talar om skyddsbarriärer. Ingen vill bygga en mur.

Det är med sorg och vrede jag iakttar införandet av id-kontrollerna och avspärrningarna. Förslaget har hastats fram och mött stark kritik från relevanta remissinstanser. Symbolvärdet i avspärrningarna skall inte underskattas - vi vänjer oss vid dem och de kommer att påverka vårt sätt att tänka och att se på världen.

Så många EU-stater har tagit så lite ansvar och visat så lite god vilja när det gäller att ta emot människor på flykt. EU-projektet står inför sin största kris någonsin och det inte långt ifrån säkert att det här kommer att sluta väl.

Situationen väcker de lägsta känslorna hos mig. Får lust att i barnsligt trots utan id-handlingar sätta mig på första bästa Öresundståg till Köpenhamn och sedan se vad som händer när jag försöker ta mig hem igen.

Det blir en dyster natt och en dyster morgondag. Nu gäller det att bita ihop och mobilisera politiskt utifrån tre mål. 1. ) Se till att id-kontrollerna mellan Danmark och Sverige blir kortvariga och avvecklas så snart som möjligt. 2.) Se till att Sverige även 2016 ligger i framkant i Europa när det gäller en generös och solidarisk flyktingpolitik. 3.) Se till att övriga EU-stater tar betydligt större ansvar i flyktingpolitiken. Det är inget mål att Sverige skall ta emot färre flyktingar, men det är ett mål att andra stater skall ta emot betydligt fler än vad de hittills har gjort.

Jag sjunger om den ödslighet där mänskan vandrar kring Om murarna som skyddar men som också spärrar in, sjöng Mikael Wiehe. Men sången har en mer positiv fortsättning: Så sjunger jag som jag alltid gjort om saker som jag vet. Men också om en frihet bortom stängsel och staket.

Med ett hopp om och en längtan efter denna frihet - bortom stängsel och staket - önskar jag alla bloggens läsare en God fortsättning. Jag är säker på att Mikael Wiehe instämmer i hälsningen.

ABBA och jag

Varför väckte popgruppen ABBA så starka antipatier hos den s k kulturvänstern och proggmusikrörelsen i slutet av 1970-talet? Litteraturvetaren och kulturjournalisten Maria Schottenius drog genom en lätt raljant och moraliserande artikel i DN igång debatten och i morse diskuterade hon temat med Mikael Wiehe i P1 Morgon. Det blev inget bra samtal. Schottenius och Wiehe talade mest förbi varandra och om olika saker.

För att förstå kontroversen kring ABBA är det viktigt att att komma ihåg att den progressiva musikrörelsens kritik mot den s k kommersiella musiken riktade in sig på fyra olika saker: texterna, musiken, agerandet utanför musikscenen och utgivningsformerna.

Texterna skulle vara progressiva. Det var aldrig självklart vad som menades med "progressiva" och följaktligen inte heller vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det. I någon allmän mening innebar "progressiva" att texterna skulle vara radikala och samhällskritiska eller åtminstone sanhällsengagerade. Det hyllade göteborgsbandet Nynningen spelade t ex allt från studiecirkeltexter i dialektik och historiematerialism som "Ingenting sker mekaniskt" till vardagsrealistiska, livsbejakande texter som "Äntligen en ny dag!". Mer när Björn Afzelius slet sig fri från Hoola Bandoola Band och solodebuterade med albumet "Johnny Boy" möttes han av kritik för att texterna var för introverta och inte tillräckligt samhällsengagerade.

Musiken skulle vara progressiv. Om det var svårt att ta ställning till vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det så var problemet än större när det gällde musiken. Så fick t ex Hoola Bandoola Band ta emot kritik för att deras musik uppfattades som dansbandsinspirerad och för att deras låtar ibland testades för Svensktoppen. I KFML(r):s tidskrift Röda Rappet drog tidskriftens redaktörer 1975 igång en debatt där de drev tesen att rockmusiken - oavsett texterna - genom sin musikaliska uppbyggnad och struktur främjade individualism och borgerlig njutningsfilosofi: Rockmusiken var "...en typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade, enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas- (...) Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin (efter oss syndafloden!), som blivit högsta mode." (Röda Rappet nr 4 1975.)

Artisterna hade också ett ansvar för sitt agerande utanför scenen, t ex genom att delta i politiska manifestationer av olika slag. Så vann Tomas Ledin den övervintrade musikrörelsens hjärta när han 1985 var en av de drivande krafterna bakom ANC-galan Rock mot Apartheid på Scandinavium i Göteborg.

 
Artisterna inom musikrörelsen förväntades också ge ut sin musik på icke-kommersiella skivbolag, som t ex MNW, Silence eller Nacksving. Det väckte stor olust när Turid 1977 bröt med det Silence till förmån för det kommersiella skivbolaget Metronome, med motiveringen att hon ville nå ut till en bredare publik.

ABBA blev för den progressiva musikrörelsen en symbol för allt vi inom den progressiva musikrörelsen tyckte var negativt med den kommersiella kulturen. Texterna var individualistiska och självupptagna. Musiken uppfattades som banal. Bandet saknade samhällsengagemang och bandmedlemmarna protesterade aldrig mot förtryck och orättvisor, varken i Sverige eller i andra länder. Produktionen var inriktad på att sälja så många album och tjäna så mycket pengar som möjligt. Symbolvärdet hade förstås också sin grund i gruppens makalösa framgångar och segern i den allmänt förhånade Eurovision Song Contest 1974. ABBA:s framgångar samvarierade i tid med den progressiva musikrörelsens storhetstid i Sverige.

För oss som på olika sätt var aktiva i den progressiva musikrörelsen blev därför ABBA en kulturideologisk fiende av rang. Vi älskade att tycka illa om ABBA - gruppen representerade förtjänsfullt det mesta av det vi var emot (kommersialism, självupptagenhet, ytlighet, samhällsfrånvändhet). ABBA gjorde en dygd av att vilja vara opolitiska. Men att vilja vara opolitisk är en politisk handling i sig. Ingen kommer undan politiken, som Marie Bergman sjöng i Ola Magnells översättning av Philippe Tatarcheffs text. Själv lyckades jag komma över ett andrahandskontrakt på en lägenhet via en vän, mot att jag lovade vännen att ha en ABBA-affisch uppsatt i lägenheten under den tid jag bodde där. Jag kompromissade med mitt samvete genom att placera affischen på ett ställa som jag av hänsyn till känsliga läsare väljer att här inte avslöja.

Visst var vi naiva och självupptagna och tvärsäkra. Men vi drevs av en avsky mot förtryck och orättvisor och av en längtan och ett tvång att förändra och förbättra världen. Den är en inställning som jag ändå djupt saknar i dagens apolitiska samhällsdebatt där "köksbord" och "livspussel" tillåts dölja strukturella orättvisor och värdeskillnader. I vår individualistiska tid (som jag tillsammans med Marie Demker skildrat i trilogin "I Vattumannens tid?", "Kampen om kunskapen" och "Den nödvändiga politiken") ser vi nu äntligen tendenser till kollektiva motkrafter som mobiliseras utefter nya politiska relevanta skiljelinjer som växer fram i spåren av den digitala revolutionen. Till mobiliseringen av dessa nya kollektiva tillhörigheter och deras politiska betydelse kommer vi snart att återkomma i ett annat sammanhang.

Liberala ungdomsförbundet (LUF) och dess krav på tester som grund för medborgarskap

Liberala ungdomsförbundet (LUF) beslöt vid sin nyss avslutade kongress att driva kravet att svenskt medborgarskap ska föregås av tester i svenska språket och om kunskaper om den svenska konstitutionen. Därmed går LUF längre än sitt moderparti Folkpartiet, som hittills nöjt sig med att driva kravet på språktest för ett svenskt medborgarskap.

Kravet på tester gör det svårare för nya svenskar att bli medborgare och få rösträtt. För äldre, anhöriginvandrade män eller kvinnor från ett helt annat språkområde blir tröskeln hög, liksom för t ex de flyktingar som har svårt att uttrycka sig i skrift t o m på sitt eget modersmål. Integrationen av dessa människor underlättas knappast genom att de i praktiken utestängs från medborgarskap.

Vid sidan av språkkravet tar LUF således ett steg till och kräver godkända resultat på kunskapstester om den svenska grundlagen som villkor för medborgarskap. Jag undrar hur många som i dag är svenska medborgare som skulle bli av med sitt medborgarskap om de tvingades utföra ett sådant test?

Jag kan inte förstå den kontroll-, betygs- och testmani som svenska liberaler drabbats av. Jag har alltid associerat liberalism med frihetlighet, men börjar alltmer ompröva den sammankopplingen. Livet kan man inte ha på banken, som Mikael Wiehe uttryckte det. Kanske är det till sist vänstern som håller på att vinna kampen om frihetsfrågorna?

Visst är det värdefullt att de som är intresserade av medborgarskap får möjlighet att utveckla kunskap om såväl språk som styrelseskick. Sådana kunskaper förväntas erhållas genom den svenska 9-åriga grundskolan. För dem som ej genomgått denna kan medborgarskapet föregås av en kurs med obligatorisk närvaro (den typen av kurser ges ju redan vid sfi - svenskundervisning för invandrare). Men "infödda svenskars" kunskaper om språk och grundlag ligger inte till grund för medborgarskap. Så bör heller inte vara fallet för nya svenskar.