Moderaterna och den enda vägens politik

Dom säger, det är vägen,
den enda vägen fram.
Men om det här ska kallas framåt,
då ska jag ingenstans.

*

Mikael Wiehes sång "Den enda vägen" från albumet "En sång till modet" (1990) kommer för mig när jag följer Moderaternas omsvängning i flyktingpolitiken. Sångens titel anspelar på ett uttryck som Carl Bildt myntade vid tiden för det borgerliga regeringsinnehavet 1991-1994.

Jag har alltid tyckt väldigt illa om uttrycket "den enda vägen". Dels för att uttrycket gestaltar en deterministisk syn på politiken, en syn jag inte delar. Dels för att jag i grunden är en anti-auktoritär person - om någon säger att man "måste" göra något svarar jag alltid att det inte finns några "måsten". Vi kan alltid välja.

Fredrik Reinfeldts "Öppna era hjärtan"-tal togs emot med klang och jubel av dagens moderata ledarskap. Tvärsäkerheten var stor.

I dag tycks det pågå en tävling inom Moderaterna om vem som kan piska sig själv hårdast i sin självkritik av partiets tidigare ställningstaganden i flyktingpolitiken. (Heder åt Kent Persson och några till som vägrar delta i spektaklet.)

Det är inget fel i att ändra sig. Jag har själv över livet ändrat uppfattning i många viktiga frågor. Men kombinationen av tvära kast och tvärsäkerhet gör mig alltid orolig. Och Moderaternas plötsliga och kraftiga kritik av sin förra partiledare Fredrik Reinfeldts linje i flyktingfrågan är impregnerad av en auktoritär ton och tvärsäkerhet.

Har man sagt Wiehe får man säga Afzelius. Jag slutar denna text i anti-auktoritär anda genom att erbjuda Björn Afzelius fina "Tvivlaren", live i Norrköpings sommarcafé i SVT 1995.