Den 23 december antog FN:s säkerhetsråd en resolution (2334) som i skarpa ordalag fördömer den israeliska bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, inklusive östra Jerusalem. Resolutionen karaktäriserar Israels bosättningar som ett uppenbart brott mot internationell rätt och ett allvarligt hinder mot freden.
USA valde - till de flestas förvåning - att inte använda sitt veto för att stoppa resolutionen. I stället lade USA ned sin röst, övriga 14 medlemsstater i säkerhetsrådet röstade ja. Så vitt jag kan förstå innebär resolutionen den starkaste kritik av Israels bosättningspolitik som säkerhetsrådet hittills uttalat. Tidigare försök att rikta en så stark kritik har stoppats av USA:s veto.
1.) Varför valde USA denna gång att inte stoppa resolutionen? USA:s nedlagda röst är ett försök från den avgående Obama-administrationen att förändra det politiska landskapet och påverka förutsättningarna för den tillträdande Trump-administrationens Israel/Palestina-politik. Barack Obama har under lång tid varit utomordentligt kritisk till den israeliska högerregeringens ovilja att föra fredsprocessen framåt och över den nonchalanta arrogans som präglat Israels bosättningspolitik. Nu står det klart att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och att de utgör ett allvarligt hinder mot freden. Donald Trump kommer som president inte att kunna dra tillbaka säkerhetsrådets ställningstagande i denna fråga.
2.) Vilka blir de direkta konsekvenserna av FN-resolutionen? På kort sikt blir det inga större konsekvenser. Israel kommer sannolikt att tillfälligt kalla hem några diplomater och kanske minska sina bidrag till några FN-organ. Den israeliska bosättarhögern försöker mobilisera sina anhängare bakom krav på utökade bosättningar. På lång sikt innebär FN-resolutionen ett synliggörande och ett förstärkande av Israels isolering i världssamfundet. Resolutionen höjer tröskeln för Donald Trump att som president göra allvar av sitt hot att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. (Trump kanske ändå väljer att flytta ambassaden - men får då kalkylera med risken för försämrade relationer till viktiga allierade arabstater och ökad instabilitet och oro i en redan konfliktfylld region.) Avgörande blir om FN-resolutionen kommer att påverka stödet för premiärminister Benjamin Netanyahu och hans regering.
3.) Vad händer framåt med den israelisk-palestinska konflikten? Senare i dag förväntas USA:s utrikesminister John Kerry hålla ett visionärt linjetal i frågan. Talet blir ett viktigt inspel till den konferens om fred i Mellanöstern som Frankrike initierat och som förväntas öppna inom ett par veckor. Om den så kallade kvartetten (USA, EU, FN, Ryssland) där snabbt kan enas om en gemensam linje, förankrad med viktiga arabiska stater, ökar pressen på Israel ytterligare. Men hur långt hinner det franska initiativet komma innan Donald Trump tillträder?
Det dödläge som nu råder i frågan är inte hållbart i längden. Sverige får som medlem av säkerhetsrådet från och med den 1 januari en viktig och intressant uppgift i att försöka föra fredsprocessen framåt.
7 kommentarer:
Det dödläge som nu råder tror jag kommer att råda under överskådlig tid. Sverige, med en utrikesminister som är persona non grata i Israel, kan naturligtvis inte spela någon roll. Med en aggressiv israelisk regering som redan har 630 000 bosättare på ockuperat område, en genomkorrumperad palestinsk myndighet och en terrorregim i Gaza finns det naturligtvis inga som helst förutsättningar för en tvåstatslösning. Och om Israel inte drar tillbaka bosättningarna finns inte ens förutsättningar för en fungerande palestinsk stat rent geografiskt. Så i praktiken betyder FN-resolutionen tyvärr inte ett skvatt (möjligen ökar motsättningarna ännu mer), allra helst som USA får en proisraelisk president efter nyår.
Klas Bengtsson
FN-resolutionen har allvarliga juridiska brister och interna motsägelser. Några exempel:
1. Det har bott judar i Gamla Stan i Jerusalem i 3000 år, utom perioden 1948-67 när Jordanien ockuperade och annekterade området (och tog den civila judiska befolkningen som krigsfångar). Menar FN verligen att judar som bor i Gamla Stan nu gör så olagligt, och att Gamla Stan skall göras Judenrein?
2. Resolutionen bekräftar UNSC 242, och nämner själv "säkra och erkända gränser". Eftersom 1949 års stilleståndslinjer inte kan vara "säkra" för Israel, så undrar man hur FN tänker lösa motsägelsen om återgång till 1949 års linjer och samtidigt uppnå säkra gränser.
3. Säkerhetsrådet tar på sig uppgiften att fastställa en juridisk fråga - huruvida israeliska samhällen i Judeen och Samarien är lagliga eller inte. Men detta är absolut inte säkerhetsrådets mandat. För mellanstatliga juridiska frågor instiftade FN ett annat organ, nämligen Internationella Domstolen i Haag. Och inte ens den institutionen har utfärdat något bindande utslag i frågan.
4. Säkerhetsrådet fattar ett beslut som direkt motsätter FN-stadgans sk Palestinaparagraf. En serie internationella traktat som är juridiskt bindande och som sammanfattas i FN stadgan ger Israel "mer rätt än alla andra länder" till hela området från Jordanfloden till Medelhavet.
I verkligheten är FN-resolutionen ett renodlat politiskt uttalande, förklätt till juridiskt utslag. Förmodligen kommer denna resolution att möta samma öde som generalförsamlingens ökända sionism är rasism-resolution - dvs FN kommer att krypa till korset någon gång i framtiden och anta en annulerande resolution.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
Det är intressant att läsa vad Haaretz skriver om detta. Kerrys tal tar upp frågan om vad en enpartistat skulle betyda i realiteten. Att antingen ingen judisk stat eller ingen demokratisk stat skulle vara möjlig. Den frågan har saknats tycker jag. Och verkar mycket obekväm för dem, som inte vill se en tvåstatslösning.
Karin: Helt ense!
Klas: Jag har tidigare anfört att ett ledarskifte sannolikt är nödvändigt på båda sidor, för att fredsprocessen ska kunna få fart i gen.
Tikotzinsky: Folkrätten är oerhört tydlig i denna fråga. En ockupationsmakt får inte föra över delar av sin befolkning till ockuperat område, eftersom en sådan åtgärd föregriper en förhandlingslösning genom att försvåra ett återlämnande av det ockuperade territoriet. Kring detta råder i det närmaste total internationell enighet. Säkerhetsrådet har nu genom sitt kloka beslut manifesterat och slagit fast denna enighet.
En detalj ur John Kerrys tal: "Let me read you the lead paragraph from a New York Times story dated December 23rd. I quote: “With the United States abstaining, the Security Council adopted a resolution today strongly deploring Israel’s handling of the disturbances in the occupied territories, which the resolution defined as, including Jerusalem. All of the 14 other Security Council members voted in favor.” My friends, that story was not written last week. It was written December 23rd, 1987, 26 years to the day that we voted last week, when Ronald Reagan was president."
Secretary of State John Kerry visar därmed hur bedrövligt senkommen USAs nedlagda röst vid UNSC resolution 2334 är; USAs hela hantering av den "konflikt" som palestinierna tvingas genomlida är bedrövlig. Too little, and too late.
Det är nu, bland annat, olagligt för judar att be vid den s.k. klagomuren som var ockuperad och otillgänglig under hela 19 år av Jordanien. Men vem bryr sig. Det hela liknar ett totalt fiasko men Sverige kommer snart till hjälp och fixar situationen. Gissa om de palestinska araberna kommer att sätta sig vid bordet och förhandla. Vilket ledarskifte kan man undra. De har inte haft någon värd att kallas ledare någonsin, tyvärr.
Ulrika
Orion 77, ja det är mycket palestinierna har fått lida iom att deras ledare inte kan acceptera en judisk stat på arabiskt område ler förhandla rakt.
A-K Roth
Skicka en kommentar