Den 23 december antog FN:s säkerhetsråd en resolution (2334) som i skarpa ordalag fördömer den israeliska bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, inklusive östra Jerusalem. Resolutionen karaktäriserar Israels bosättningar som ett uppenbart brott mot internationell rätt och ett allvarligt hinder mot freden.
USA valde - till de flestas förvåning - att inte använda sitt veto för att stoppa resolutionen. I stället lade USA ned sin röst, övriga 14 medlemsstater i säkerhetsrådet röstade ja. Så vitt jag kan förstå innebär resolutionen den starkaste kritik av Israels bosättningspolitik som säkerhetsrådet hittills uttalat. Tidigare försök att rikta en så stark kritik har stoppats av USA:s veto.
1.) Varför valde USA denna gång att inte stoppa resolutionen? USA:s nedlagda röst är ett försök från den avgående Obama-administrationen att förändra det politiska landskapet och påverka förutsättningarna för den tillträdande Trump-administrationens Israel/Palestina-politik. Barack Obama har under lång tid varit utomordentligt kritisk till den israeliska högerregeringens ovilja att föra fredsprocessen framåt och över den nonchalanta arrogans som präglat Israels bosättningspolitik. Nu står det klart att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och att de utgör ett allvarligt hinder mot freden. Donald Trump kommer som president inte att kunna dra tillbaka säkerhetsrådets ställningstagande i denna fråga.
2.) Vilka blir de direkta konsekvenserna av FN-resolutionen? På kort sikt blir det inga större konsekvenser. Israel kommer sannolikt att tillfälligt kalla hem några diplomater och kanske minska sina bidrag till några FN-organ. Den israeliska bosättarhögern försöker mobilisera sina anhängare bakom krav på utökade bosättningar. På lång sikt innebär FN-resolutionen ett synliggörande och ett förstärkande av Israels isolering i världssamfundet. Resolutionen höjer tröskeln för Donald Trump att som president göra allvar av sitt hot att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. (Trump kanske ändå väljer att flytta ambassaden - men får då kalkylera med risken för försämrade relationer till viktiga allierade arabstater och ökad instabilitet och oro i en redan konfliktfylld region.) Avgörande blir om FN-resolutionen kommer att påverka stödet för premiärminister Benjamin Netanyahu och hans regering.
3.) Vad händer framåt med den israelisk-palestinska konflikten? Senare i dag förväntas USA:s utrikesminister John Kerry hålla ett visionärt linjetal i frågan. Talet blir ett viktigt inspel till den konferens om fred i Mellanöstern som Frankrike initierat och som förväntas öppna inom ett par veckor. Om den så kallade kvartetten (USA, EU, FN, Ryssland) där snabbt kan enas om en gemensam linje, förankrad med viktiga arabiska stater, ökar pressen på Israel ytterligare. Men hur långt hinner det franska initiativet komma innan Donald Trump tillträder?
Det dödläge som nu råder i frågan är inte hållbart i längden. Sverige får som medlem av säkerhetsrådet från och med den 1 januari en viktig och intressant uppgift i att försöka föra fredsprocessen framåt.
Visar inlägg med etikett John Kerry. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Kerry. Visa alla inlägg
2014-04-25
Vad betyder försoningen mellan Hamas och PLO för den israelisk-palestinska fredsprocessen?
Dramatiken kring de israelisk-palestinska fredsförhandlingarna ökar. Den ursprungliga tanken var att parterna till senast den 29 april - det vill säga om bara fyra dagar - skulle ha lagt
grunden till ett fredsavtal och upprättandet av en palestinsk stat. De
senaste månaderna har det emellertid framstått allt klarare att detta mål inte
skulle nås. I stället har parterna under USA:s utrikesminister John Kerrys ledning
inriktat sig på att hitta en formel som innebar vissa framsteg
och som skulle utgöra grunden för en förlängd förhandlingsperiod
med sikte att nå en lösning i slutet av 2014 eller senast i början av
2015.
Nu tycks det som att parterna inte ens kommer att kunna enas om en sådan formel för fortsatta förhandlingar. För ett par veckor sedan underlät Israel att frisläppa ett antal palestinska fångar, vilka man enligt tidigare utfästelser lovat att göra. I protest mot att Israel inte släppte dessa fångar valde den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att ansöka om medlemskap för staten Palestina i ett femtontal internationella organisationer, något palestinierna utfäst sig att inte göra så länge förhandlingar pågick.
Israels vägran att frisläppa de palestinska fångarna och palestiniernas ansökan om medlemskap för Palestina i internationella organisationer ställde John Kerry inför ett svårt uppdrag. Han hade redan investerat en stor dos personlig och politisk prestige i att få förhandlingarna att fortsätta. Nu rann tiden i väg och parternas samarbetsvilja var svag, för att uttrycka det milt.
För ett par dagar sedan ökade dramatiken ytterligare. Då enades PLO och Hamas om en överenskommelse som skulle lägga grunden till försoning mellan de båda grupperna, en palestinsk samlingsregering skulle tillsättas och fria val i hela Palestins utlysas sex månader efter att regeringen godkänts av det palestinska parlamentet. De senaste fria demokratiska palestinska valen, som Hamas vann, genomfördes 2006 och följdes redan 2007 av den konflikt mellan Hamas och Fatah som ledde till att Hamas tog kontroll över Gaza.
Motsvarande inom-palestinska försoningsavtal har slutits i Kairo 2011 och i Doha 2012, men aldrig implementerats. Vad talar för att det kommer att bli annorlunda denna gången? Möjligen att Hamas genomgår en ekonomisk och politisk kris, där elförsörjningen på Gaza sviktar, gränsen till Egypten oftast är stängd efter militärkuppen för några månader sedan och där Islamiska Jihad sänder raketer mot Israel utan att Hamas förmår stoppa attackerna. Fatah och president Abbas behöver förändra det politiska landskapet när/om nu förhandlingarna med Israel avbryts.
Det finns de som menar att president Abbas och PLO egentligen inte alls är intresserade av en försoning med Hamas, men väljer att påbörja en sådan för att pressa Israel tillbaka till förhandlingsbordet. Israel har reagerat precis tvärtom, genom att hävda att de inte kommer tillbaka till förhandlingsbordet förrän försoningsprocessen avbrutits.
Tidigare hävdade Israel att det var svårt att förhandla med palestinierna eftersom de inte hade ett ledarskap som kunde tala för hela det palestinska folket. Nu hävdar Israel att det inte går att förhandla med palestinierna eftersom de håller på att enas kring ett ledarskap. Damned if you do, damned if you don't.
Även USA har uttryckt bekymmer över den påbörjade palestinska försoningsprocessen. Skälet är att USA, liksom Israel, betraktar Hamas som en terrororganisation som inte erkänner staten Israels existens. Palestiniernas svar är att den palestinska regeringen kommer att hålla fast vid erkännandet av Israel samt respektera folkrätt och ingånga uppgörelser. Det är inte organisationen Hamas som Israel skall sluta fred med, utan med en palestinsk regering och då är det denna regerings inställning som räknas.
Kommer John Kerry att hitta den formel som leder till fortsatta förhandlingar efter den 29 april? Nja. Jag tror vi kommer att få se en process där förhandlingarna formellt inte avbryts men i praktiken tillfälligtvis läggs på is i väntan på vad som händer med den palestinska försoningsprocessen.
Jag hoppas att den palestinska försoningsprocessen lyckas denna gång, och att Hamas pressas till att respektera gällande folkrätt, erkänna Israel och hålla ingångna avtal. Det bästa omvärlden kan göra för att påskynda en sådan process är att erkänna den palestinska regeringen och inte använde den isoleringsstrategi som 2007 visade sig så destruktiv för fredsprocessen.
Nu tycks det som att parterna inte ens kommer att kunna enas om en sådan formel för fortsatta förhandlingar. För ett par veckor sedan underlät Israel att frisläppa ett antal palestinska fångar, vilka man enligt tidigare utfästelser lovat att göra. I protest mot att Israel inte släppte dessa fångar valde den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att ansöka om medlemskap för staten Palestina i ett femtontal internationella organisationer, något palestinierna utfäst sig att inte göra så länge förhandlingar pågick.
Israels vägran att frisläppa de palestinska fångarna och palestiniernas ansökan om medlemskap för Palestina i internationella organisationer ställde John Kerry inför ett svårt uppdrag. Han hade redan investerat en stor dos personlig och politisk prestige i att få förhandlingarna att fortsätta. Nu rann tiden i väg och parternas samarbetsvilja var svag, för att uttrycka det milt.
För ett par dagar sedan ökade dramatiken ytterligare. Då enades PLO och Hamas om en överenskommelse som skulle lägga grunden till försoning mellan de båda grupperna, en palestinsk samlingsregering skulle tillsättas och fria val i hela Palestins utlysas sex månader efter att regeringen godkänts av det palestinska parlamentet. De senaste fria demokratiska palestinska valen, som Hamas vann, genomfördes 2006 och följdes redan 2007 av den konflikt mellan Hamas och Fatah som ledde till att Hamas tog kontroll över Gaza.
Motsvarande inom-palestinska försoningsavtal har slutits i Kairo 2011 och i Doha 2012, men aldrig implementerats. Vad talar för att det kommer att bli annorlunda denna gången? Möjligen att Hamas genomgår en ekonomisk och politisk kris, där elförsörjningen på Gaza sviktar, gränsen till Egypten oftast är stängd efter militärkuppen för några månader sedan och där Islamiska Jihad sänder raketer mot Israel utan att Hamas förmår stoppa attackerna. Fatah och president Abbas behöver förändra det politiska landskapet när/om nu förhandlingarna med Israel avbryts.
Det finns de som menar att president Abbas och PLO egentligen inte alls är intresserade av en försoning med Hamas, men väljer att påbörja en sådan för att pressa Israel tillbaka till förhandlingsbordet. Israel har reagerat precis tvärtom, genom att hävda att de inte kommer tillbaka till förhandlingsbordet förrän försoningsprocessen avbrutits.
Tidigare hävdade Israel att det var svårt att förhandla med palestinierna eftersom de inte hade ett ledarskap som kunde tala för hela det palestinska folket. Nu hävdar Israel att det inte går att förhandla med palestinierna eftersom de håller på att enas kring ett ledarskap. Damned if you do, damned if you don't.
Även USA har uttryckt bekymmer över den påbörjade palestinska försoningsprocessen. Skälet är att USA, liksom Israel, betraktar Hamas som en terrororganisation som inte erkänner staten Israels existens. Palestiniernas svar är att den palestinska regeringen kommer att hålla fast vid erkännandet av Israel samt respektera folkrätt och ingånga uppgörelser. Det är inte organisationen Hamas som Israel skall sluta fred med, utan med en palestinsk regering och då är det denna regerings inställning som räknas.
Kommer John Kerry att hitta den formel som leder till fortsatta förhandlingar efter den 29 april? Nja. Jag tror vi kommer att få se en process där förhandlingarna formellt inte avbryts men i praktiken tillfälligtvis läggs på is i väntan på vad som händer med den palestinska försoningsprocessen.
Jag hoppas att den palestinska försoningsprocessen lyckas denna gång, och att Hamas pressas till att respektera gällande folkrätt, erkänna Israel och hålla ingångna avtal. Det bästa omvärlden kan göra för att påskynda en sådan process är att erkänna den palestinska regeringen och inte använde den isoleringsstrategi som 2007 visade sig så destruktiv för fredsprocessen.
2014-04-03
Sammanbrott nära i israelisk-palestinska fredsförhandlingar
De pågående fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier är just nu ytterst nära att bryta samman. Israel har försenat det överenskomna frigivandet av palestinska fångar. Det palestinska ledarskapet har därför vidtagit förberedelseåtgärder för att söka medlemskap i ett 15-tal internationella organisationer och konventioner, något man tidigare valt att avstå ifrån för att inte försvåra förhandlingsprocessen.
USA:s utrikesminister John Kerry har investerat avsevärd politisk kraft och även personlig prestige i dessa förhandlingar. Formellt skulle förhandlingarna vara avslutade senast den 29 april i år, och då ha lagt grunden för ett fredsavtal och upprättandet av en palestinsk stat. De senaste månaderna har det framstått allt klarare att detta mål inte skulle kunna nås. I stället har parterna under John Kerrys ledning inriktat sig på att försöka hitta en formel som innebar vissa framsteg och som skulle kunna utgöra grunden för en förlängd förhandlingsperiod med sikte att nå en lösning i slutet av 2014 eller senast i början av 2015.
Men nu tycks hela förhandlingsprocessen vila på en ytterst skör tråd. Det är inte utan att en känsla av trötthet och vanmakt sprider sig. Alla seriösa bedömare och betraktare - inklusive parterna själva - vet hur en lösning måste se ut. En palestinsk stat upprättas på Västbanken och Gaza. Delar av de olagliga israeliska bosättningarna kommer att finnas kvar och bli en del av staten Israel. De palestinska flyktingarna kommer i huvudsak inte att kunna utnyttja sin rätt att återvända till det som i dag är staten Israel, i stället kommer de att erbjudas ekonomisk kompensation. Staden Jerusalem kommer i någon form att utgöra huvudstad för både Israel och Palestina. Israelisk och/eller internationell militär närvaro kommer under en övergångsperiod att finnas i Palestina.
Trots enighet i alla de principiellt viktiga frågorna går förhandlingarna på tomgång och riskerar nu att kappsejsa helt. Otvivelaktigt är det så att dagens israeliska ledarskap föredrar status quo i stället för en förhandlingslösning. Det är en kortsiktig och icke-konstruktiv strategi. Situationen på Västbanken är politisk ohållbar. Israel riskerar inom en överskådlig framtid att ställas i en situation där man kan tvingas välja mellan att vara en judisk stat eller att vara en demokratisk stat. En förhandlingslösning skulle innebära att Israel slapp ställas inför detta omöjliga val.
Det är alltid den starkare parten som har ansvaret för att förhandlingarna förs framåt. Israel är den starkare parten i denna konflikt, men lever ej upp till det ansvar man kunde begära givet styrkeförhållandena. Omvärlden får inte förtröttas i sina ansträngningar att övertyga Israel om att göra de nödvändiga eftergifterna och att inse att en fredsöverenskommelse med palestinierna ligger i Israels eget intresse.
USA:s utrikesminister John Kerry har investerat avsevärd politisk kraft och även personlig prestige i dessa förhandlingar. Formellt skulle förhandlingarna vara avslutade senast den 29 april i år, och då ha lagt grunden för ett fredsavtal och upprättandet av en palestinsk stat. De senaste månaderna har det framstått allt klarare att detta mål inte skulle kunna nås. I stället har parterna under John Kerrys ledning inriktat sig på att försöka hitta en formel som innebar vissa framsteg och som skulle kunna utgöra grunden för en förlängd förhandlingsperiod med sikte att nå en lösning i slutet av 2014 eller senast i början av 2015.
Men nu tycks hela förhandlingsprocessen vila på en ytterst skör tråd. Det är inte utan att en känsla av trötthet och vanmakt sprider sig. Alla seriösa bedömare och betraktare - inklusive parterna själva - vet hur en lösning måste se ut. En palestinsk stat upprättas på Västbanken och Gaza. Delar av de olagliga israeliska bosättningarna kommer att finnas kvar och bli en del av staten Israel. De palestinska flyktingarna kommer i huvudsak inte att kunna utnyttja sin rätt att återvända till det som i dag är staten Israel, i stället kommer de att erbjudas ekonomisk kompensation. Staden Jerusalem kommer i någon form att utgöra huvudstad för både Israel och Palestina. Israelisk och/eller internationell militär närvaro kommer under en övergångsperiod att finnas i Palestina.
Trots enighet i alla de principiellt viktiga frågorna går förhandlingarna på tomgång och riskerar nu att kappsejsa helt. Otvivelaktigt är det så att dagens israeliska ledarskap föredrar status quo i stället för en förhandlingslösning. Det är en kortsiktig och icke-konstruktiv strategi. Situationen på Västbanken är politisk ohållbar. Israel riskerar inom en överskådlig framtid att ställas i en situation där man kan tvingas välja mellan att vara en judisk stat eller att vara en demokratisk stat. En förhandlingslösning skulle innebära att Israel slapp ställas inför detta omöjliga val.
Det är alltid den starkare parten som har ansvaret för att förhandlingarna förs framåt. Israel är den starkare parten i denna konflikt, men lever ej upp till det ansvar man kunde begära givet styrkeförhållandena. Omvärlden får inte förtröttas i sina ansträngningar att övertyga Israel om att göra de nödvändiga eftergifterna och att inse att en fredsöverenskommelse med palestinierna ligger i Israels eget intresse.
2014-02-03
Nato-trupper i Palestina?
Lite i skymundan går de USA-ledda fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier in i ett avgörande skede. Förhandlingarna har en formell deadline till den 29 april. USA:s utrikesminister John Kerry försöker nu få parterna att enas om en så kallad "framework" för lösning, innan deadlinen passeras. Denna "framework" antas innehålla en överenskommelse om en gränsdragning mellan Israel och den palestinska staten ungefär efter 1967 års gränslinjer, ett palestinskt erkännande av Israel som en judisk stat och Jerusalem som huvudstad i både Israel och Palestina.
Bedömningarna av värdet av denna "framework" går isär. Optimisterna ser den som ett tecken på att parterna närmat sig varandra och att en lösning på konflikten kan vara nära förestående. Pessimisterna ser den som ett försök från USA att köpa sig mer tid efter sex månader av i praktiken resultatlösa förhandlingar mellan parterna.
De senaste dagarna har två intressanta utspel i samband med förhandlingarna. Först retade John Kerry gallfeber på Israels premiärminister Benjamin Netanyahu genom att hävda att Israel skulle riskera internationella bojkotter om fredsförhandlingarna gick i stöpet. Många uppfattade uttalandet som ett sätt för Kerry att utöva otilbörliga påtryckningar på Israel. Strax därefter meddelade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att han gärna såg Nato-trupper patrullera en framtida palestinsk stat, inklusive Jerusalem.
Oavsett Kerrys intentioner med uttalandet om bojkott av Israel tror jag att han har rätt i sak. Den internationella tröttheten på Israels ovilja att göra de nödvändiga eftergifter som behövs för att skapa varaktig fred är mycket stor. Nato-trupper i Jerusalem är kanske kontraintuitivt, men faktiskt inte helt omöjligt. Även Abbas krav bidrar till att öka trycket på Israel, som bara vill ha israeliska trupper i området.
Förhandlingsläget är osäkert, inte minst mot bakgrund av den komplicerade inrikespolitiska läget i Israel. Men optimism är en dygd, så jag tror att det blir en "framework" som innebär förlängda och mer preciserade förhandlingar. Kanske kan en allomfattande lösning faktiskt skönjas i horisonten i slutet av 2014 eller början av 2015.
Fick för några dagar sedan veta att min handledare från
doktorandtiden Sune Persson lämnat oss. Hans bok "Palestinakonflikten"
blev en klassiker och har tryckts i upplaga efter upplaga. Sune Persson
var respekterad på båda sidor i den starkt polariserade debatten om
Palestinafrågan. Integritet och källkritik var hans signum. Han var också Sveriges främste expert på Folke Bernadotte och hans bok "'Vi åker till Sverige.' De vita bussarna 1945" fick en stor och välförtjänt publik. Frid över hans minne.
Bedömningarna av värdet av denna "framework" går isär. Optimisterna ser den som ett tecken på att parterna närmat sig varandra och att en lösning på konflikten kan vara nära förestående. Pessimisterna ser den som ett försök från USA att köpa sig mer tid efter sex månader av i praktiken resultatlösa förhandlingar mellan parterna.
De senaste dagarna har två intressanta utspel i samband med förhandlingarna. Först retade John Kerry gallfeber på Israels premiärminister Benjamin Netanyahu genom att hävda att Israel skulle riskera internationella bojkotter om fredsförhandlingarna gick i stöpet. Många uppfattade uttalandet som ett sätt för Kerry att utöva otilbörliga påtryckningar på Israel. Strax därefter meddelade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att han gärna såg Nato-trupper patrullera en framtida palestinsk stat, inklusive Jerusalem.
Oavsett Kerrys intentioner med uttalandet om bojkott av Israel tror jag att han har rätt i sak. Den internationella tröttheten på Israels ovilja att göra de nödvändiga eftergifter som behövs för att skapa varaktig fred är mycket stor. Nato-trupper i Jerusalem är kanske kontraintuitivt, men faktiskt inte helt omöjligt. Även Abbas krav bidrar till att öka trycket på Israel, som bara vill ha israeliska trupper i området.
Förhandlingsläget är osäkert, inte minst mot bakgrund av den komplicerade inrikespolitiska läget i Israel. Men optimism är en dygd, så jag tror att det blir en "framework" som innebär förlängda och mer preciserade förhandlingar. Kanske kan en allomfattande lösning faktiskt skönjas i horisonten i slutet av 2014 eller början av 2015.
*
2013-07-31
Kommer fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna att lyckas?
Inom två veckor skall israeliska och palestinska förhandlare mötas och ta sig an uppgiften att på nio månader utarbeta en fredsöverenskommelse som innebär upprättandet av en självständig palestinskt stat. Så skulle man kunna sammanfatta utfallet av USA:s utrikesminister John Kerrys strävan att få igång den sedan länge insomnade fredsprocessen mellan israeler och palestinier, och som konfirmerades av Israels justitieminister Tzipi Livni och palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat i Washington igår.
Förutsättningarna för att parterna kommer att uppnå det högt ställda målet är inte särskilt ljusa. Men allt annat lika är det glädjande att försöket kommer till stånd. Upprättandet av en palestinsk stat ligger inte minst i Israels intresse. Utan upprättandet av en palestinsk stat riskerar Israel att på sikt tvingas välja mellan att vara en judisk stat och att vara en demokrati.
På ett sätt är uppgiften att åstadkomma en fredsöverenskommelse inte särskilt svår. De allra flesta bedömare är eniga om hur en sådan överenskommelse ungefär kommer att se ut. 1967 års gränser kommer att ligga till grund för de båda statsbildningarna, med mindre justeringar där palestinierna kompenseras för de israeliska bosättningar på palestinskt område som inte avvecklas. Israel kommer att få starka säkerhetsgarantier, kanske genom att gränser sätts för den palestinska statens militära förmåga samt skydd mot terrorattentat. Flertalet av de palestinska flyktingar som har rätt att återvända till det som idag är staten Israel kommer inte att få göra det. Någon del av staden Jerusalem kommer att vara huvudstad i den nybildade palestinska staten.
Bekymret är således inte lösningen, utan vägen dit. En lösning måste förankras på respektive parts hemmaplan, och bland som israeler som palestinier finns det motstånd mot enskilda delar i den lösning som skisserats ovan. Flyktingfrågan har ett starkt symbolvärde bland palestinierna, och det blir inte enkelt för president Abbas att få gehör för en lösning där han kompromissat bort denna rätt. Den palestinska splittringen mellan Fatah och Hamas urholkar Abbas förhandlingsmandat. I delar av Israel finns det ett starkt stöd för bosättningspolitiken, trots att de olagliga bosättningarna utgör ett hinder i fredsprocessen.
När förhandlingarna påbörjas i mitten av augusti lär vi få se en kamp om dagordningen. Israel kommer att vilja prioritera säkerhetsfrågorna, medan palestinierna kommer att vilja prioritera gränsfrågorna. Båda parter har också redan kompromissat en del inför förhandlingarna. Palestinierna genom att frångå sitt krav på att Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra för att förhandlingar skall kunna påbörjas. Israel genom att utlova frisläppande av ett stort antal palestinska fångar.
En förhandling är en förhandling och allt kan hända. Låt oss hoppas att den israeliske, starkt högerorienterade premiärministern Benjamin Netanyahu har modet och viljan att sätta sig själv på spel i syfte att uppnå en fredsöverenskommelse, på samma sätt som hans företrädare Menachim Begin gjorde i samband med Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten 1978. Man vet aldrig. Plötsligt händer det.
Förutsättningarna för att parterna kommer att uppnå det högt ställda målet är inte särskilt ljusa. Men allt annat lika är det glädjande att försöket kommer till stånd. Upprättandet av en palestinsk stat ligger inte minst i Israels intresse. Utan upprättandet av en palestinsk stat riskerar Israel att på sikt tvingas välja mellan att vara en judisk stat och att vara en demokrati.
På ett sätt är uppgiften att åstadkomma en fredsöverenskommelse inte särskilt svår. De allra flesta bedömare är eniga om hur en sådan överenskommelse ungefär kommer att se ut. 1967 års gränser kommer att ligga till grund för de båda statsbildningarna, med mindre justeringar där palestinierna kompenseras för de israeliska bosättningar på palestinskt område som inte avvecklas. Israel kommer att få starka säkerhetsgarantier, kanske genom att gränser sätts för den palestinska statens militära förmåga samt skydd mot terrorattentat. Flertalet av de palestinska flyktingar som har rätt att återvända till det som idag är staten Israel kommer inte att få göra det. Någon del av staden Jerusalem kommer att vara huvudstad i den nybildade palestinska staten.
Bekymret är således inte lösningen, utan vägen dit. En lösning måste förankras på respektive parts hemmaplan, och bland som israeler som palestinier finns det motstånd mot enskilda delar i den lösning som skisserats ovan. Flyktingfrågan har ett starkt symbolvärde bland palestinierna, och det blir inte enkelt för president Abbas att få gehör för en lösning där han kompromissat bort denna rätt. Den palestinska splittringen mellan Fatah och Hamas urholkar Abbas förhandlingsmandat. I delar av Israel finns det ett starkt stöd för bosättningspolitiken, trots att de olagliga bosättningarna utgör ett hinder i fredsprocessen.
När förhandlingarna påbörjas i mitten av augusti lär vi få se en kamp om dagordningen. Israel kommer att vilja prioritera säkerhetsfrågorna, medan palestinierna kommer att vilja prioritera gränsfrågorna. Båda parter har också redan kompromissat en del inför förhandlingarna. Palestinierna genom att frångå sitt krav på att Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra för att förhandlingar skall kunna påbörjas. Israel genom att utlova frisläppande av ett stort antal palestinska fångar.
En förhandling är en förhandling och allt kan hända. Låt oss hoppas att den israeliske, starkt högerorienterade premiärministern Benjamin Netanyahu har modet och viljan att sätta sig själv på spel i syfte att uppnå en fredsöverenskommelse, på samma sätt som hans företrädare Menachim Begin gjorde i samband med Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten 1978. Man vet aldrig. Plötsligt händer det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)