Ja, hjälp barnen komma hem till Sverige!

Den vanligtvis mörka Långfredagen lystes igår upp av glädjebeskedet att sju av de svenska barn som sitter instängda i ett flyktingläger i Syrien förhoppningsvis snart kan få komma hem till Sverige. Kurdiska myndigheter i Irak har godkänt att barnen får föras från flyktinglägret al-Hol i Syrien till Sveriges konsulat i Erbil i Irak. Barnens morfar Patricio Galvez, som befinner sig på plats, har gott hopp om att barnen snart kommer att kunna lämna lägret.

Sammantaget bedöms det finnas drygt 60 barn med svenskanknytning i lägret. Jag hoppas och tror att regeringen jobbar för fullt med att ge dessa utsatta barn stöd och ge så många av dem som möjligt förutsättningar att komma till Sverige.

Tyskland, Frankrike och Belgien har redan hämtat hem föräldralösa barn till IS-medlemmar, av humanitära skäl. Vart och ett av dessa länder har förstås en lagstiftning som på olika sätt skiljer sig från Sveriges, och situationen för varje enskilt barn är unikt. Uppgiften är absolut inte enkel - med avseende på internationell rätt, barnens rättigheter och humanitära överväganden. Men självklart går det - om den politiska viljan finns.
Jag får också intrycket att nästan inga seriösa svenska medier längre använder det stigmatiserande och avhumaniserande uttrycket "IS-barn". Kanske önsketänker jag, och kanske är det bara en tillfällighet. Men jag tror att de flesta redaktioner nu har ett mer medvetet förhållningssätt till hur vi benämner dessa barn. Bra. Bättre sent än aldrig.

Den goda människan

Nej, jag vet förstås inte vilka bevekelser som ytterst ligger till grund för borgmästare Jean-René Etchegarays åtgärder i den lilla staden Bayonne i sydvästra Frankrike. Men jag blir glad när jag läser i New York Times om hur han, trots visst motstånd den franska regeringen, ihärdar i att ge skydd åt de afrikanska flyktingar som kommer till Frankrike över gränsen från Spanien.

När Italien nu försöker stänga sina gränser söker sig de flyktingar som tar sig över Medelhavet i stället främst till Spanien. Därifrån tar sig flera vidare till Frankrike, vilket den franska regeringen betraktar med viss oro.

Jean-René Etchegaray ser det som sin uppgift och som sin plikt att ta hand om de flyktingar som söker sig till hans stad. Han vill ge dem ett värdigt liv under den tid de uppehåller sig där. Så han avsätter nu medel ur stadens budget till att inkvartera flyktingarna i gamla militärbaracker, ställer in sängar, ser till att där finns värme och vatten och att där finns mat. Han besöker personligen barackerna flera gånger om dagen. 

Jag ser att gränserna stängs för dem. Men för mig har människor fundamentala rättigheter som inte ska trampas på, säger Jean-René Etchegaray, och anspelar på Bayonnes historia som en tillflyktsort för judar som flydde från den spanska inkvisitionen. Han tar en dag i taget. Han får inga extra pengar från den franska regeringen. 

Jean-René Etchegarays kritiker har pekat på risken för att Bayonne skulle bli ett nytt Calais, med mängder av flyktingar som tvingas leva under mycket svåra förhållanden. Men än så länge finns det inga tecken på en sådan utveckling.

Vi får väl se hur det slutar. Men Jean-René Etchegaray har i alla fall vunnit en plats i mitt och i många andra människors hjärta. Han har vågat vara god i en tid där godheten är under attack.

Konspirationsteorier på populistiska Mynttorgsmanifestationer

Under rubriken "Demonstrera mot globalismen och maktmissbruket" arrangerade i dag de så kallade "Populisterna" och "Mynttorgsaktivisterna" en manifestation på Mynttorget i Stockholm. Vad jag kunnat se av de videofilmer som mötesarrangörerna spridit på nätet var det ett knappt hundratal personer som deltog på mötet, några av dem bar gula västar.

Jag känner inte närmare till de olika konkurrerande populistiska, högernationalistiska och "anti-globalistiska" nätverk som nu försöker mobilisera på det politiska missnöjet och på de gula västarnas massaktioner i Frankrike. Men jag vill förstå, och försöker lära mig. Därför tog jag mig en stund och lyssnade igenom några av de anföranden som framfördes under manifestationen.

Två saker slog mig: osanningarna och konspirationsteorierna.

Osanningar i form av svepande formuleringar som "politiker ljuger som aldrig förr" eller "vi får inte lära oss någonting om kulturen längre". I stället vet vi ju från uppmärksammad forskning att svenska politiker tenderar att hålla sina vallöften, och att påstå att vi "inte får lära oss någonting om kulturen" är ju bara en tom pose.

Konspirationsteorier i form av "Vi tänker inte vara globalisternas försökskaniner något mera" eller "De håller på att digitalisera all betalning så att de bara kan stänga ner ens konto och vips har du inga pengar, vips kan du inte leva". Och naturligtvis den klassiska konspirationsmyten: "media döljer sanningen".

Exemplen kan mångfaldigas. Talarna mötte av entusiastiska applåder.

*

I dag - på Förintelsens minnesdag - hedrar jag minnet av alla nazismens offer genom att lyssna till Ebba Forsberg när hon sjunger Leonard Cohens "Hallelujah" och lovar mig själv att göra allt som står i min makt för att med än större kraft bekämpa rasism, antisemitism och ideologier som tummar på principen om alla människors lika värde.

Pussy Riot och VM-finalen i fotboll

I en storslagen och smått spektakulär VM-final i fotboll vann Frankrike över Kroatien med 4-2. Frankrike är värdiga mästare, men Kroatien erövrade genom sin tapperhet mångas hjärtan. Hustrun och jag höll förstås på Les Bleus, så det var en fin kväll.

Särskild uppmärksamhet fick den ryska aktivistgruppen Pussy Riots protestaktion, där fyra personer tog sig in på planen mitt under pågående match. Aktivisterna var iklädda polisuniformer och kallade sin performance ”Milisen går med i spelet”. Bland kraven märktes ett frisläppande av de politiska fångarna i Ryssland, att polisen ska sluta gripa deltagare i fredliga demonstrationer och att den politiska öppenheten i Ryssland måste öka. I en episk bild ser vi en av medlemmarna av Pussy Riot göra en High Five med den unge franske stjärnspelaren Kylian Mbappé. (Ja, jag vet att det finns andra bilder på händelsen där Mbappé ser något besvärad ut över uppvaktningen.)

Jag har stor respekt för dessa unga, modiga människor i Pussy Riot. Deras planrusning är ingen ploj eller egotripp, utan en skickligt iscensatt politisk aktion. Den är på allvar, och deltagarna sätter verkligen sig själva och sin framtid på spel. Sedan är det en annan sak att jag inte uppskattar planrusningar som politisk metod. Planrusningar är inte ofarliga, och det finns i det upphetsade stämningsläget en risk att någon kommer till skada.

Sverige gjorde en utmärkt turnering. Kvartsfinalplatsen innebar trots förlusten mot England att vi placerade oss bland världens åtta bästa länder i denna världssport. En fantastisk prestation.

Däremot saknade jag några som helst markeringar från det svenska landslaget mot det politiska förtrycket och den svåra situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland. Jag begär kanske inte att Andreas Granqvist som Emma Green eller Moa Hjelmer skulle ha målat sina naglar i regnbågens färger. Men någon markering kunde truppen under lämpliga former ha åstadkommit. Det gjorde mig besviken att så inte blev fallet. (Skulle jag ha missat något får ni gärna informera mig - ibland är det roligt att ha fel.)

Om fyra år är det dags fotbolls-VM igen - i Qatar. Låt oss hoppas på god sport, nya svenska framgångar och tydliga markeringar mot det politiska förtrycket i landet. Eller ännu hellre att det politiska läget i Qatar förbättrats på ett sätt så att protester inte längre behövs. Det skulle vara något att glädjas över!

Socialistpartiet i Frankrike kollapsade. Hur ska det gå för S i Sverige?

Parlamentsvalet i Frankrike innebar mer eller mindre en kollaps för Socialistpartiet, som endast erhöll 29 av Nationalförsamlingens 577 mandat. I första valomgången fick partiet 7.4 procent av rösterna, i andra valomgången blev andelen 5.7 procent. Vi har under senare tid kunnat se motsvarande katastrofala resultat för socialdemokratiska partier i Nederländerna, Grekland och Israel.

Bilden är inte entydig. I Storbritannien erhöll Labour under Jeremy Corbyn 40 procent av rösterna, vilket är partiets bästa valresultat sedan 2001. I Norge har Arbeiderpartiet goda möjligheter att ta över regeringsmakten efter höstens val. Och i Sverige har Stefan Löfven blivit spelbolagens favorit att utses till statsminister efter valet 2018, före både Anna Kinberg Batra och Annie Lööf (även om "any other candidate" ger ett lika lågt odds som för Stefan Löfven).

Finns det då några tecken på att Socialdemokraterna i Sverige skulle gå samma öde till mötes som partivännerna i Frankrike, Nederländerna, Grekland och Israel? Nej, inte under den närmaste tiden i alla fall. Socialdemokratins kris i Europa beror, enligt min uppfattning, på två saker. För det första är de socialdemokratiska partierna barn av den industriella revolutionen och motsättningen mellan arbete och kapital. I takt med att industrisamhället fasas ut förändras förutsättningarna för de socialdemokratiska partierna, och de tvingas omformulera sina positioner. En del lyckas bättre, andra lyckas sämre. För det andra uppfattas de traditionella partierna (det vill säga även de gamla liberala partierna och högerpartierna) i dag som mindre relevanta för väljarna, vilka i stället har stött politiker och partier som på olika sätt framstår som mer fristående från den traditionella partipolitiken (till exempel demokraten Bernie Sanders i USA, Jeremy Corbyn i Storbritannien och naturligtvis det franska valets segrare Emmanuel Macron och hans nya rörelse La République en marche!).

I Sverige har den klassiska vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet hårdare än i de flesta andra jämförbara europeiska länder. Det är en av förklaringarna till att Socialdemokraterna dominerat politiken i Sverige så starkt under så många år. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat är vänster-högerkonflikten fortfarande den dominerande skiljelinjen i svensk politik, även om den utmanas av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Vänster-höger har utmanats tidigare. Varje gång har det slutat med att konfliktdimensionen absorberat de nya konfliktlinjerna. När dammet lagt sig står vänster och höger där, kraftfulla spatiala metaforer som överlever men fyllda med nytt innehåll, skriver Oscarsson. 

Socialdemokraterna har därför en stabilare grund att stå på i Sverige än i många andra europeiska länder. Samtidigt blir fallhöjden högre, mot bakgrund av partiets historiska framgångar.  

I svensk politik går just nu det mesta den rödgröna regeringens väg. Ekonomin är utmärkt, arbetslösheten låg, väljaropinionen stabil och allianspartierna djupt splittrade. Om det håller hela vägen fram till valdagen är förstås en öppen fråga. Jag har svårt att se att Socialdemokraterna i valet 2018 skulle falla ihop på samma sätt som en del andra socialdemokratiska partier i Europa. Men på sikt måste partiet förnya både sin organisationsform och sin politik, för att förbli relevant även i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår och som präglas av nya sociala konflikter och skiljelinjer.

I kväll vinner Macron - men vad händer sedan?

Uppdaterat kl 21.40. Ja, precis som väntat blev det en mycket klar seger för Emmanuel Macron i kväll. Segermarginalen blev till och med större än vad opinionsinstituten hade förutspått. Många av oss drar en suck av djup lättnad. (Även om jag skrev nedan att jag inte var ett dugg orolig, så steg pulsen ändå något strax före kl 20.00. Jag tar ingenting för givet. Sånt är livet, sånt är livet, som Niklas Strömstedt sjöng...)

Jag fäste mig särskilt vid tonen i Emmanuel Macrons segertal. Talet byggde inte på oro, utan på hopp och på tillit inför framtiden. Det kanske vore något även för svenska politiker att ta efter...

*

Nej, jag är inte ett dugg orolig. Jag är trygg i min förvissning att Emmanuel Macron i kväll med god marginal besegrar Marine Le Pen och blir Frankrikes president.

Opinionsmätningarna är entydiga och ger Macron ett övertag på 60-62 procent mot 38-40 för Le Pen. Unibet ger 1.06 i odds för Macron, 8.00 för Le Pen. Javisst, allting kan alltid hända. Men att vara orolig för att Macron i kväll ska förlora mot Le Pen är ungefär som att vara orolig för att det ska snöa i Göteborg på Midsommarafton. Visst kan det hända, men då måste man alltid gå och oroa sig för allting.

Men Donald Trump då, undrar en del? Han besegrade ju Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet, trots att opinionsmätningarna och oddsen pekade ut Clinton som vinnare. Jodå. Men jämförelsen haltar. I det amerikanska fallet är osäkerheten kring opinionsmätningarna större, eftersom det räcker med att de slår fel i någon eller några av nyckeldelstaterna för att resultatet ska förändras.

I den bloggtext jag skrev samma dag som det amerikanska presidentvalet genomfördes lyfte jag som nästan alla andra fram Hillary Clinton som den sannolika vinnaren. Men jag uttryckte samtidigt min oro för två saker: att opinionsmätningarna visade fel samt att Hillary Clinton inte skulle lyckas mobilisera sina potentiella anhängare.

Inför dagens val i Frankrike känner jag ingen sådan oro. Jag ser helt enkelt inte de processer eller mekanismer som skulle leda till en Le Pen-seger. De franska opinionsinstitutens prognoser visade sig hålla måttet bra i den första valomgången. Några större väljarströmmar från de övriga kandidaternas väljare till Le Pen är inte sannolika. Och det skulle behövas ett enormt stort valskolk från Le Pen-motståndare i dag för att Le Pen ska lyckas vinna valet.

Nej, i kväll väljs Emmanuel Macron till president. Men hur stor blir marginalen? 65-35, 60-40 eller 55-45? Ju större den blir, desto starkare står Macron inför parlamentsvalen i juni. Eftersom Macron representerar en ny rörelse - En Marche - och inte något av de stora traditionella partierna blir parlamentsvalen en oerhört svårförutsägbar historia. Kommer Emmanuel Macron att få ihop ett tillräckligt starkt parlamentariskt underlag för att kunna styra. Eller blir han en president utan land? Dramatiken kring de franska valen 2017 tar absolut inte slut i kväll. Tvärtom kan man säga att det är nu det börjar...

Många europeiska val är det...

I dag gav Storbritanniens premiärminister Theresa May det överraskande beskedet att hon vill utlysa ett nytt parlamentsval till den 8 juni 2017. Beskedet innebär att alla de tre "stora" länderna i EU - Storbritannien, Frankrike och Tyskland - kommer att hålla val inom en period på drygt fyra månader.

I det brittiska valet är Torys storfavoriter till segern. Partiet leder klart i opinionsmätningarna. I de dagsfärska oddsen ger Unibet endast 1.10 på att Theresa May blir premiärminister efter valet i juni. Labourledaren Jeremy Corbyn ger hela 9 gånger pengarna. Har någon brittisk Labour-ledare i modern tid varit lika nederlagstippad? Visserligen är allt möjligt och visst kan Liberaldemokraterna förbättra sitt valresultat från 2015. Men det är i dag svårt att se en annan utgång av valet i juni än att Theresa May kommer att sitta kvar.

I det stundande presidentvalet i Frankrike är spänningen större. Inför den första valomgången på söndag ligger Nationella Frontens Marine Le Pen och mittenkandidaten Emmanuel Macron sida vid sida i opinionsmätningarna, tätt följda av den skandalomsusade högerkandidaten François Fillon och vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. Om Le Pen ställs mot Macron eller mot Fillon i andra valomgången kommer hon sannolikt att förlora. Men hur går det om hon ställs mot Mélenchon?

Valet till den tyska förbundsdagen hålls den 24 september 2017. Där utmanas Angela Merkel från kristdemokratiska CDU, som varit förbundskansler sedan 2005, på allvar av socialdemokraten Martin Schulz. Högerpopulistiska AfD lurar i vassen.

I valet i Nederländerna tidigare i år kollapsade Socialdemokraterna, och rasade från 24.8 till 5.7 (!) procent. Det ser illa ut för Labour i Storbritannien och i Frankrike ligger socialistpartiets kandidat Benoît Hamon på rekordlåga 8 procent i opinionsmätningarna. Europas socialdemokrater får hoppas inte bara på Martin Schulz i Tyskland utan också på Arbeiderpartiet och dess ledare Jonas Gahr Støre i stortingsvalet i Norge den 11 september 2017. Arbeiderpartiet ligger på 32 procent i opinionsmätningarna och är favoriter till valsegern.

Hårda bud i Mellerud. Så skulle man sammantaget kunna karaktärisera läget för socialdemokratin i Europa. I den senaste Sifo-undersökningen fick Socialdemokraterna i Sverige strax under 30 procent av väljarstödet. Den bistra sanningen för Socialdemokraterna är att det med europeiska mått mätt idag är ett väldigt bra resultat. Till socialdemokratins framtid i Europa lär jag få anledning att återkomma flera gånger, både här på bloggen och i andra sammanhang.

Tre frågor och svar om FN-resolutionen om Israels bosättningspolitik

Den 23 december antog FN:s säkerhetsråd en resolution (2334) som i skarpa ordalag fördömer den israeliska bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, inklusive östra Jerusalem. Resolutionen karaktäriserar Israels bosättningar som ett uppenbart brott mot internationell rätt och ett allvarligt hinder mot freden.

USA valde - till de flestas förvåning - att inte använda sitt veto för att stoppa resolutionen. I stället lade USA ned sin röst, övriga 14 medlemsstater i säkerhetsrådet röstade ja. Så vitt jag kan förstå innebär resolutionen den starkaste kritik av Israels bosättningspolitik som säkerhetsrådet hittills uttalat. Tidigare försök att rikta en så stark kritik har stoppats av USA:s veto.

1.) Varför valde USA denna gång att inte stoppa resolutionen? USA:s nedlagda röst är ett försök från den avgående Obama-administrationen att förändra det politiska landskapet och påverka förutsättningarna för den tillträdande Trump-administrationens Israel/Palestina-politik. Barack Obama har under lång tid varit utomordentligt kritisk till den israeliska högerregeringens ovilja att föra fredsprocessen framåt och över den nonchalanta arrogans som präglat Israels bosättningspolitik. Nu står det klart att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och att de utgör ett allvarligt hinder mot freden. Donald Trump kommer som president inte att kunna dra tillbaka säkerhetsrådets ställningstagande i denna fråga.

2.) Vilka blir de direkta konsekvenserna av FN-resolutionen? På kort sikt blir det inga större konsekvenser. Israel kommer sannolikt att tillfälligt kalla hem några diplomater och kanske minska sina bidrag till några FN-organ. Den israeliska bosättarhögern försöker mobilisera sina anhängare bakom krav på utökade bosättningar. På lång sikt innebär FN-resolutionen ett synliggörande och ett förstärkande av Israels isolering i världssamfundet. Resolutionen höjer tröskeln för Donald Trump att som president göra allvar av sitt hot att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. (Trump kanske ändå väljer att flytta ambassaden - men får då kalkylera med risken för försämrade relationer till viktiga allierade arabstater och ökad instabilitet och oro i en redan konfliktfylld region.) Avgörande blir om FN-resolutionen kommer att påverka stödet för premiärminister Benjamin Netanyahu och hans regering.

3.) Vad händer framåt med den israelisk-palestinska konflikten? Senare i dag förväntas USA:s utrikesminister John Kerry hålla ett visionärt linjetal i frågan. Talet blir ett viktigt inspel till den konferens om fred i Mellanöstern som Frankrike initierat och som förväntas öppna inom ett par veckor. Om den så kallade kvartetten (USA, EU, FN, Ryssland) där snabbt kan enas om en gemensam linje, förankrad med viktiga arabiska stater, ökar pressen på Israel ytterligare. Men hur långt hinner det franska initiativet komma innan Donald Trump tillträder?

Det dödläge som nu råder i frågan är inte hållbart i längden. Sverige får som medlem av säkerhetsrådet från och med den 1 januari en viktig och intressant uppgift i att försöka föra fredsprocessen framåt.

Jas Gripen-plan har blivit borgerlighetens fetisch

Jas Gripen-planen har blivit en fetisch - ett objekt för besatthet - för svensk borgerlighet. Sverige har idag informerat om vilket stöd vi tänker ge Frankrike i dess kamp mot IS/Daesh och mot terrorism överhuvudtaget. De olika åtgärderna har valts från en lista som Frankrike överlämnat. Här ingår bl a strategiska flygtransporter, ett Herculesplan för insatser i Mali, svenska stabsofficerare och kanske även försvarsmateriel. Ingenting tyder i detta skede på att Frankrike skulle vara missnöjt med det svenska stödet.

Men de borgerliga partierna rasar över att Sverige inte sänder JAS-plan. (Sverigedemokraterna vill gå ännu längre och sända svensk marktrupp - lite oklart vart.)

De borgerliga partiernas reaktion är förväntad, men ändå trist. Det finns drag av en osund moralism i debatten, uppbyggd enligt logiken "den som skickar flest Jas-plan hatar IS/Daesh allra mest". Fokus hamnar på medlen, i stället för på målen.

Det är inte brist på stridsflygplan som försvårar bekämpandet av IS/Daesh. Det vet de borgerliga partierna, ändå väljer de att spela upp just Jas Gripen-plan som en avgörande komponent i det svenska stödet. Det är faktiskt inte seriöst.

Bombhögern trodde att om man bara bombade bort Saddam Hussein och Muammar Gadaffi så skulle allt bli frid och fröjd. Verkligheten i Irak och Libyen visade sig vara något mer komplicerad än så.

Det kan ibland vara både befogat och nödvändigt att använda sig av militära medel. Kampen mot IS/Daesh är ett sådant tillfälle. Men därifrån till att ryggmärgsmässigt fördöma det svenska stödet till Frankrike för att det inte inrymmer Jas Gripen-plan är steget mycket långt.

Visst ska vi stödja Frankrike. Inte för att vi är tvingade till det, utan för att vi vill

Efter det fasansfulla terrordådet i Paris har Frankrike begärt militär hjälp av EU enligt artikel 42:7 i Lissabonfördraget. Innebär förfrågan att Sverige nu är förpliktigat att militärt bistå Frankrike och att den militära alliansfriheten är överspelad? Svaret är nej.

Artikel 42:7 stadgar att om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium så är "de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga". Men denna starka formulering följs omedelbart av en reservation: "Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik". Reservationen avser bland annat de militärt alliansfria staterna i EU, däribland Sverige.

En del menar att artikel 222 i EU:s funktionsfördrag - den så kallade– Solidaritetsklausulen – är användbar. Artikeln lyfter explicit fram terroristattacker mot en medlemsstat och stadgar: "Unionen och dess medlemsstater ska handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor." Kravet på åtgärder är dock allmänt hållet - "handla gemensamt i en anda av solidaritet".

Sverige har också sedan 2009 formulerat en egen solidaritetsförklaring, i förhållande till EU:s medlemsstater och till de nordiska staterna. Den lyder: "Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt." Även här är emellertid kravet på handling mycket allmänt formulerat - det enda som sägs är att Sverige inte skall förhålla sig passivt.

Sverige skall självklart stödja Frankrike. Det ligger i Sveriges eget intresse och är ett uttryck för våra grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Islamiska Staten (IS) utgör ett hot mot dessa värderingar och organisationen begår vidriga handlingar. Men vi skall stödja Frankrike inte för att vi måste eller enligt olika fördrag skulle vara tvingade till det - utan för att vi vill, för att vi själva väljer det.