Vilken svensk friidrottare blir först att bära regnbågsfärger i Qatar?

Just nu pågår friidrotts-VM i Qatar. I Qatar är det olagligt för två människor av samma kön att ha sex med varandra. All heder åt den amerikanska sjukamparen Erica Bougard som vid tävlingarna i dag bar en regnbågsflagga på sina höjdhoppsskor.

Det är alldeles för lite protester och markeringar mot Qatars brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag förstår att de tävlande vill fokusera på just tävlingarna. Men desto gladare blir jag när en och annan vågar gå emot strömmen och visa civilkurage, på samma sätt som Emma Green och Moa Hjelmer gjorde när de målade sina naglar i regnbågens färger under friidrotts-VM i Ryssland i augusti 2013.

Vem av svenskarna blir först att följa Emma Greens, Moa Hjelmers och Erica Bougards exempel?

Pussy Riot och VM-finalen i fotboll

I en storslagen och smått spektakulär VM-final i fotboll vann Frankrike över Kroatien med 4-2. Frankrike är värdiga mästare, men Kroatien erövrade genom sin tapperhet mångas hjärtan. Hustrun och jag höll förstås på Les Bleus, så det var en fin kväll.

Särskild uppmärksamhet fick den ryska aktivistgruppen Pussy Riots protestaktion, där fyra personer tog sig in på planen mitt under pågående match. Aktivisterna var iklädda polisuniformer och kallade sin performance ”Milisen går med i spelet”. Bland kraven märktes ett frisläppande av de politiska fångarna i Ryssland, att polisen ska sluta gripa deltagare i fredliga demonstrationer och att den politiska öppenheten i Ryssland måste öka. I en episk bild ser vi en av medlemmarna av Pussy Riot göra en High Five med den unge franske stjärnspelaren Kylian Mbappé. (Ja, jag vet att det finns andra bilder på händelsen där Mbappé ser något besvärad ut över uppvaktningen.)

Jag har stor respekt för dessa unga, modiga människor i Pussy Riot. Deras planrusning är ingen ploj eller egotripp, utan en skickligt iscensatt politisk aktion. Den är på allvar, och deltagarna sätter verkligen sig själva och sin framtid på spel. Sedan är det en annan sak att jag inte uppskattar planrusningar som politisk metod. Planrusningar är inte ofarliga, och det finns i det upphetsade stämningsläget en risk att någon kommer till skada.

Sverige gjorde en utmärkt turnering. Kvartsfinalplatsen innebar trots förlusten mot England att vi placerade oss bland världens åtta bästa länder i denna världssport. En fantastisk prestation.

Däremot saknade jag några som helst markeringar från det svenska landslaget mot det politiska förtrycket och den svåra situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland. Jag begär kanske inte att Andreas Granqvist som Emma Green eller Moa Hjelmer skulle ha målat sina naglar i regnbågens färger. Men någon markering kunde truppen under lämpliga former ha åstadkommit. Det gjorde mig besviken att så inte blev fallet. (Skulle jag ha missat något får ni gärna informera mig - ibland är det roligt att ha fel.)

Om fyra år är det dags fotbolls-VM igen - i Qatar. Låt oss hoppas på god sport, nya svenska framgångar och tydliga markeringar mot det politiska förtrycket i landet. Eller ännu hellre att det politiska läget i Qatar förbättrats på ett sätt så att protester inte längre behövs. Det skulle vara något att glädjas över!

Idrottens etiska utmaningar - sponsring, kriminalitet, politik

I dag hade jag förmånen att få medverka vid seminariet Idrottens etiska utmaningar, vid Träffpunkt idrott på Svenska Mässan i Göteborg. Under ledning av docent Johan R Norberg från Centrum för idrottsforskning diskuterade jag tillsammans med förre rikspolischefen och nyblivne ordföranden för Svenska Friidrottsförbundet Björn Eriksson och företagsekonomen Anna Fyrberg Yngfalk vid Stockholms universitet de viktigaste etiska utmaningarna som idrotten står inför i dag och vad idrottsrörelsen rent konkret bör göra för att möta dessa utmaningar.

Anna Fyrberg Yngfalk förde intressanta resonemang om sponsringsproblematiken och hur det i debatten ofta glöms bort att med sponsring följer kostnader även för idrottsklubbarna. De beroenden som sponsringen skapar är heller inte enkla att se igenom. Sponsringen - vid sidan av det starka ekonomiska tillskott som den ändå innebär för klubbarna - bidrar också till att öka spänningen mellan föreningsverksamhet och affärsverksamhet. Kundtänkandet tar plats på medlemstänkandets bekostnad.

Björn Eriksson uppehöll sig vid kriminell infiltration som ett ökat hot inom idrotten. I takt med att föreningstänkandet försvagas och medlemmarna blir färre blir det enklare för kriminella grupperingar att få fäste i klubbarna. Björn Eriksson har tidigare varit nationell samordnare mot idrottsrelaterat våld och han upplever också en olycklig utveckling i kundtänkandets utbredning. Men hur återvinna föreningstanken när konsumtionssamhället växer sig starkare? (Jag tjusades också lite av att Björn Eriksson som tidigare rikspolischef hade blåljussirener som ringsignal på sin mobiltelefon - det behövs så lite för att göra mig glad.)

Själv lyfte jag frågan om idrottens relation till politiken. Är det rätt eller fel att bojkotta eller åtminstone protestera i samband med idrottsarrangemang i stater som grovt kränker de mänskliga rättigheterna? Om man väljer att delta bidrar man - oavsett om man vill det eller ej - till att legitimera regimen i det berörda landet. Å andra sidan kan idrottsarrangemang bidra till att sätta fokus på övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna, som till exempel i samband med Peking-OS i Kina 2008.

Det finns inget enkelt svar på denna problematik. I vår individualiserade tid hamnar allt större etiskt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. Ingen kommer undan sitt etiska ansvar. Förbundsledningarnas roll är inte att tala om för de enskilda idrottsutövarna hur de skall göra för att leva upp till detta ansvar. Däremot har förbundsledningarna en viktig roll i att stötta enskilda idrottsutövare i den process som leder fram till deras val. Här tycker jag till exempel att Svenska Friidrottsförbundet inte tog sitt ansvar när höjdhopparen Emma Green mer eller mindre lämnades i sticket i samband med att hon under VM i Moskva 2013 i protest mot Rysslands anti-gaylagar genomförde kvaltävlingen med sina naglar målade i regnbågens färger. (Björn Eriksson påpekade stillsamt att detta inträffade innan han valdes till förbundsordförande.)

I vår individualiserade tid är det spännande att se hur idrottsrörelsen fortfarande kan utgöra en kollektivistisk motståndsficka. Inom politiken byter väljarna parti i allt större utsträckning. Men inom idrotten håller man fast vid sitt lag. Flyttar du från Göteborg till Stockholm finns det inte på kartan att du övergår från att vara Blåvitt-supporter till att vara till exempel Djurgården-supporter. I stället går du in i rollen som Blåvit i exil.

Hur skall då idrottsrörelsen hantera utmaningen med att kundtänkandet tar plats på föreningstänkandets bekostnad? Som så ofta är det lättare att identifiera problemen än att formulera lösningen på dem. Min tro är i alla fall att den folkrörelse som först lyckas utveckla arbetsformer som fullt ut utnyttjar digitaliseringens möjligheter också gör dem relevanta i dagens individualiserade samhälle. Framtidens folkrörelser är digitala, inte analoga.