Pussy Riot och VM-finalen i fotboll

I en storslagen och smått spektakulär VM-final i fotboll vann Frankrike över Kroatien med 4-2. Frankrike är värdiga mästare, men Kroatien erövrade genom sin tapperhet mångas hjärtan. Hustrun och jag höll förstås på Les Bleus, så det var en fin kväll.

Särskild uppmärksamhet fick den ryska aktivistgruppen Pussy Riots protestaktion, där fyra personer tog sig in på planen mitt under pågående match. Aktivisterna var iklädda polisuniformer och kallade sin performance ”Milisen går med i spelet”. Bland kraven märktes ett frisläppande av de politiska fångarna i Ryssland, att polisen ska sluta gripa deltagare i fredliga demonstrationer och att den politiska öppenheten i Ryssland måste öka. I en episk bild ser vi en av medlemmarna av Pussy Riot göra en High Five med den unge franske stjärnspelaren Kylian Mbappé. (Ja, jag vet att det finns andra bilder på händelsen där Mbappé ser något besvärad ut över uppvaktningen.)

Jag har stor respekt för dessa unga, modiga människor i Pussy Riot. Deras planrusning är ingen ploj eller egotripp, utan en skickligt iscensatt politisk aktion. Den är på allvar, och deltagarna sätter verkligen sig själva och sin framtid på spel. Sedan är det en annan sak att jag inte uppskattar planrusningar som politisk metod. Planrusningar är inte ofarliga, och det finns i det upphetsade stämningsläget en risk att någon kommer till skada.

Sverige gjorde en utmärkt turnering. Kvartsfinalplatsen innebar trots förlusten mot England att vi placerade oss bland världens åtta bästa länder i denna världssport. En fantastisk prestation.

Däremot saknade jag några som helst markeringar från det svenska landslaget mot det politiska förtrycket och den svåra situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland. Jag begär kanske inte att Andreas Granqvist som Emma Green eller Moa Hjelmer skulle ha målat sina naglar i regnbågens färger. Men någon markering kunde truppen under lämpliga former ha åstadkommit. Det gjorde mig besviken att så inte blev fallet. (Skulle jag ha missat något får ni gärna informera mig - ibland är det roligt att ha fel.)

Om fyra år är det dags fotbolls-VM igen - i Qatar. Låt oss hoppas på god sport, nya svenska framgångar och tydliga markeringar mot det politiska förtrycket i landet. Eller ännu hellre att det politiska läget i Qatar förbättrats på ett sätt så att protester inte längre behövs. Det skulle vara något att glädjas över!

Palestinafrågan splittrar Alliansregeringen

I gårdagens utrikesdebatt i riksdagen stod frågan om erkännande av Palestina i centrum. Stödet för att Sverige i FN:s generalförsamling skall rösta ja till ett erkännande av Palestina växer sig allt starkare. De rödgröna partierna har sedan länge argumenterat för ett erkännande, och jag noterar att Stefan Löfvens första gemensamma artikel med partiledarna för Miljöpartiet och Vänsterpartiet handlade just om att Sverige bör erkänna Palestina. Centerpartiet delar sedan en tid de rödgröna partiernas uppfattning. Nyligen skrev fem riksdagsledamöter från Folkpartiet på DN Debatt att de också vill att Sverige erkänner Palestina. Jag uppfattar det också som att enskilda riksdagsledamöter från Kristdemokraterna gärna såg ett svenskt erkännande.

Dagens Nyheters ledarsida tillhör de som fortfarande inte vill att Sverige skall erkänna Palestina. Ett av tidningens - och Carl Bildts - tyngsta argument är att Palestina inte har kontroll över sitt territorium. I stället är det Israels armé som har den yttersta makten på Västbanken. Därigenom uppfylls inte ett av de krav som i folkrätten används för att definiera en stat.

Visst är det så. Men Dagens Nyheter - och Carl Bildt - har ingen trovärdighet när de använder detta argument, eftersom de medvetet förtiger att Sverige vid flera tillfällen de senaste 20 åren valt att göra avsteg från denna princip. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina.

Det var en ödets ironi att just folkpartiledaren Jan Björklund överfölls av en judisk bosättare när han var på besök i Hebron. En ytterligare ödets ironi var att tidningen Expressen skrev att Jan Björklund var på statsbesök när han gästade det palestinska Hebron. Formuleringen är nu ändrad till "ett besök på Västbanken".

Kommer palestinierna att utropa en egen stat - och bör Sverige i så fall erkänna den?

Det palestinska ledarskapet har tröttnat på dödläget i förhandlingarna med Israel och därför åter hotat med attt utropa en självständig palestinsk stat. Den palestinska myndighetens utrikesminister Salam Fayad sa nyligen att Hösten 2011 är slutet på den israeliska ockupationen. Då kommer vi att utropa ett självständigt Palestina enligt 1949 års stilleståndslinjer. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har påpekat att om inte samtalen med Israel ger resultat kommer han att agera för en FN-resolution som erkänner den palestinska staten.

Fayads och Abbas utspel syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ett utropande av en palestinsk stat skulle vara en stark symbolhandling, men skulle förstås inte lösa de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En majoritet av världens stater skulle sannolikt erkänna den utropade palestinska staten. USA skulle få bekymmer kring hur man skulle förhålla sig till den nyutropade staten. Skulle USA t ex lägga in sitt veto när frågan om erkännande kommer upp i FN:s säkerhetsråd?

Skulle Sverige kunna erkänna en ensidigt utropad palestinsk stat? Svaret är otvetydigt ja. Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännadefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.

Om palestinierna skulle utropa en självständigt stat skulle med all sannolikhet Vänsterpartiet och Miljöpartiet förorda ett svenskt erkännande. Den borgerliga alliansregeringen - inklusive Carl Bildt - skulle sannolikt argumentera emot. Hur skulle då Socialdemokraterna förhålla sig? Frågan är inte helt enkel att svara på. Men givet den förändrade praxis som svensk erkännadepolitik genomgått så talar mycket för att jag kommer att tillhöra dem som argumenterar för ett svenskt erkännande. Om nu frågan kommer så långt - det bästa vore förstås om Israel förlängde byggstoppet på de olagliga bosättningarna och att en förhandlingslösning kunde komma till stånd.

För den som vill veta mer om svensk erkännandereplik rekommenderas docent Ann-Marie Ekengrens utmärkta avhandling Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1995).