Om Åshöjdens BK och om att "årsmöteskuppar" kan vara något positivt

I nya numret av tidskriften Kurage skriver jag om att Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson vill se över möjligheten att öka medlemmarnas demokratiska inflytande. Skälet är bland annat en oro över att en liten grupp supportrar (läs "huliganer" eller "risksupportrar") kapar ett av medlemmarna glest besökt årsmöte. Bland förslagen finns möjligheten att tillåta röstning genom ombud för de medlemmar som själva inte kan närvara vid årsmötet, eller röstning via internet.

Texten finns inte på nätet. I artikeln noterar jag att det visserligen är bra att Riksidrottsförbundet och Björn Eriksson tar frågan om föreningsdemokrati på allvar. Men det är fel ingång att fokusera på mindre supportergrupper och på risken för att enskilda beslut skulle "kuppas" igenom.

Att hängivna supportergrupper får igenom sin vilja kan faktiskt vara något positivt, ett sätt att bryta föråldrade maktstrukturer i en förening. Jag minns med välbehag Max Lundgrens bokserie om Åshöjdens BK från slutet av 1960- och början av 1970-talet.

I ett avgörande avsnitt i första boken "kuppar" ett antal unga medlemmar på årsmötet igenom att den nyinflyttade tidigare landslagsspelaren Bagarn Olsson väljs till ny ordförande i klubben. Valet av Bagarn Olsson blir första steget i Åshöjdens BK:s utveckling från en misskött klubb i gärdsgårdsserien till en klubb som får kvala till Allsvenskan. Kuppmakeriet bestod i att ett antal personer inför en sluten ordförandeomröstning på årsmötet lurades att rösta på sig själva, i tron att det fanns ett starkt stöd för dem i föreningen. Samtidigt hade många nya unga medlemmar låtit skriva in sig lagom till årsmötets genomförande, enbart för att rösta på Bagarn Olsson.

Demokrati är aldrig enkelt. Köp gärna Kurage och läs hela min artikel. :)

Idrottens etiska utmaningar - sponsring, kriminalitet, politik

I dag hade jag förmånen att få medverka vid seminariet Idrottens etiska utmaningar, vid Träffpunkt idrott på Svenska Mässan i Göteborg. Under ledning av docent Johan R Norberg från Centrum för idrottsforskning diskuterade jag tillsammans med förre rikspolischefen och nyblivne ordföranden för Svenska Friidrottsförbundet Björn Eriksson och företagsekonomen Anna Fyrberg Yngfalk vid Stockholms universitet de viktigaste etiska utmaningarna som idrotten står inför i dag och vad idrottsrörelsen rent konkret bör göra för att möta dessa utmaningar.

Anna Fyrberg Yngfalk förde intressanta resonemang om sponsringsproblematiken och hur det i debatten ofta glöms bort att med sponsring följer kostnader även för idrottsklubbarna. De beroenden som sponsringen skapar är heller inte enkla att se igenom. Sponsringen - vid sidan av det starka ekonomiska tillskott som den ändå innebär för klubbarna - bidrar också till att öka spänningen mellan föreningsverksamhet och affärsverksamhet. Kundtänkandet tar plats på medlemstänkandets bekostnad.

Björn Eriksson uppehöll sig vid kriminell infiltration som ett ökat hot inom idrotten. I takt med att föreningstänkandet försvagas och medlemmarna blir färre blir det enklare för kriminella grupperingar att få fäste i klubbarna. Björn Eriksson har tidigare varit nationell samordnare mot idrottsrelaterat våld och han upplever också en olycklig utveckling i kundtänkandets utbredning. Men hur återvinna föreningstanken när konsumtionssamhället växer sig starkare? (Jag tjusades också lite av att Björn Eriksson som tidigare rikspolischef hade blåljussirener som ringsignal på sin mobiltelefon - det behövs så lite för att göra mig glad.)

Själv lyfte jag frågan om idrottens relation till politiken. Är det rätt eller fel att bojkotta eller åtminstone protestera i samband med idrottsarrangemang i stater som grovt kränker de mänskliga rättigheterna? Om man väljer att delta bidrar man - oavsett om man vill det eller ej - till att legitimera regimen i det berörda landet. Å andra sidan kan idrottsarrangemang bidra till att sätta fokus på övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna, som till exempel i samband med Peking-OS i Kina 2008.

Det finns inget enkelt svar på denna problematik. I vår individualiserade tid hamnar allt större etiskt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. Ingen kommer undan sitt etiska ansvar. Förbundsledningarnas roll är inte att tala om för de enskilda idrottsutövarna hur de skall göra för att leva upp till detta ansvar. Däremot har förbundsledningarna en viktig roll i att stötta enskilda idrottsutövare i den process som leder fram till deras val. Här tycker jag till exempel att Svenska Friidrottsförbundet inte tog sitt ansvar när höjdhopparen Emma Green mer eller mindre lämnades i sticket i samband med att hon under VM i Moskva 2013 i protest mot Rysslands anti-gaylagar genomförde kvaltävlingen med sina naglar målade i regnbågens färger. (Björn Eriksson påpekade stillsamt att detta inträffade innan han valdes till förbundsordförande.)

I vår individualiserade tid är det spännande att se hur idrottsrörelsen fortfarande kan utgöra en kollektivistisk motståndsficka. Inom politiken byter väljarna parti i allt större utsträckning. Men inom idrotten håller man fast vid sitt lag. Flyttar du från Göteborg till Stockholm finns det inte på kartan att du övergår från att vara Blåvitt-supporter till att vara till exempel Djurgården-supporter. I stället går du in i rollen som Blåvit i exil.

Hur skall då idrottsrörelsen hantera utmaningen med att kundtänkandet tar plats på föreningstänkandets bekostnad? Som så ofta är det lättare att identifiera problemen än att formulera lösningen på dem. Min tro är i alla fall att den folkrörelse som först lyckas utveckla arbetsformer som fullt ut utnyttjar digitaliseringens möjligheter också gör dem relevanta i dagens individualiserade samhälle. Framtidens folkrörelser är digitala, inte analoga.

Fotbollen och huliganvåldet - en debatt präglad av historielöshet och rundgång

Den fruktansvärda dödsmisshandeln av en fotbollssupporter i Helsingborg i söndags kastar en mörk skugga över svensk fotboll. Sorgen och vreden över det inträffade har manifesterats i stora och värdiga ceremonier. Däremot präglas delar av den efterföljande debatten om huliganvåldet av historielöshet, moralism och vanmakt.

Jag har tidigare betonat att huliganvåld handlar om grupper av unga män i kombination med alkohol/droger samt våldskultur/våldsromantik. Den typen av olycklig kombination är sannerligen ingen ny företeelse, utan något som präglat mänsklighetens historia. Våldet utgick länge från en lokal identitet, Tunabergare mot unga män från Buskhyttan, som det heter i Ulf Peder Olrogs visa. I dag betingas människors identiteter allt mindre av var vi bor. Världen har blivit rörligare och vi flyttar alltmer. Men supporterlojaliteten med den egna klubben lever kvar, oavsett vart i världen vi styr kosan. I dag är det inte unga män från Tunaberga som slåss mot unga män från Buskhyttan. I stället är det unga män från Firman Boys som slåss mot unga män från Djurgårdens Fina Grabbar. Utanpåverket kanske skiljer sig åt, men de grundläggande mekanismerna är de samma. Fotbollsfirmorna påminner också en del om de MC-gäng som ägnar sig åt kriminell verksamhet (med skillnaden att MC-gängens kriminalitet har en ekonomisk sida).

Vanmakten tar sig uttryck i att debatten präglas av rundgång och börjar om på nytt efter varje tragisk händelse, i stället för att ta avstamp i forskning som faktiskt finns på området. Som ett mantra upprepas att "alla" har ansvar för att nå en lösning. Men att påstå att alla har ansvar gör ansvarsfördelningen oklar.

Ansvaret måste specificeras.

Staten har det övergripande ansvaret för att lösa problemet. Ansvaret skall utövas genom lagstiftning och genom ekonomisk stöd som ger övriga berörda aktörer möjlighet att bekämpa huliganvåldet. Regeringen har dragit frågan i långbänk och inte förmått gå vidare utifrån den utredning om brottslighet i anslutning till idrottsarrangemang som Björn Eriksson presenterade för två år sedan. Denna bristande beslutsamhet från regeringens sida förtjänar kritik.

Polisen har ansvar för att se till att lagarna efterlevs. Givet de lagar och förordningar som i dag reglerar idrottsarrangemang har jag svårt att se att polisen skulle kunna agera så mycket annorlunda än vad man gör idag. Det hindrar förstås inte att enskilda misstag och felbedömningar förekommer.

Idrottsklubbarna har ansvar för arrangemangen på arenorna och för sin samverkan med enskilda supporterklubbar. Idrottsklubbarna borde bli bättre på att utnyttja de lagrum som finns, till exempel genom att införa maskeringsförbud på arenorna (vilket till exempel IFK Göteborg beslutat införa). Inte för att ett maskeringsförbud i sig minskar våldet (nästan allt våld äger rum utanför arenorna), utan för att ett maskeringsförbud blir en symbolhandling som stärker normen om att våldshandlingar är oacceptabla. Föreningarna skall självklart inte ge huliganfirmorna en plattform att agera ifrån, till exempel genom att tillåta firmorna att hålla "kvartssamtal" med spelare eller klubbledningar. De föreningar som tillåtit sådana arrangemang förtjänar kritik.

Spelarna har ansvar för sitt individuella agerande, på och utanför planen. Ett ständigt tjafsande med domarna bidrar till dålig stämning på läktarna. Likaså måste spelarna förstås undvika allt samröre med huliganfirmorna och bestämt ta avstånd från deras agerande.

Supporterklubbarna har ansvar för sin interna supporterkultur. Hatramsor är hopplöst daterade och bör utrangeras från sortimentet. Supporterklubbarna bör också undvika lojalitetsmarkörer mot personer som dömts för huliganbrott.

Den breda fotbollspubliken har ett ansvar för sitt agerande på läktarna. Själv har jag omoget skrikit med i en hatramsa för mycket, men det är slut med det nu. Fler personer borde också visa civilkurage och våga säga ifrån när övergrepp sker.

En klarare ansvarsfördelning löser inte problemet, men är en nödvändig förutsättning för att problemet skall kunna lösas. Jag vill inte ha ett samhälle där anmälningsplikt, fingeravtrycksidentifiering och övervakningskameror ända in på toaletterna blir en naturlig del av fotbollen. För att undvika en sådan utveckling måste något göras nu.