Om Åshöjdens BK och om att "årsmöteskuppar" kan vara något positivt

I nya numret av tidskriften Kurage skriver jag om att Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson vill se över möjligheten att öka medlemmarnas demokratiska inflytande. Skälet är bland annat en oro över att en liten grupp supportrar (läs "huliganer" eller "risksupportrar") kapar ett av medlemmarna glest besökt årsmöte. Bland förslagen finns möjligheten att tillåta röstning genom ombud för de medlemmar som själva inte kan närvara vid årsmötet, eller röstning via internet.

Texten finns inte på nätet. I artikeln noterar jag att det visserligen är bra att Riksidrottsförbundet och Björn Eriksson tar frågan om föreningsdemokrati på allvar. Men det är fel ingång att fokusera på mindre supportergrupper och på risken för att enskilda beslut skulle "kuppas" igenom.

Att hängivna supportergrupper får igenom sin vilja kan faktiskt vara något positivt, ett sätt att bryta föråldrade maktstrukturer i en förening. Jag minns med välbehag Max Lundgrens bokserie om Åshöjdens BK från slutet av 1960- och början av 1970-talet.

I ett avgörande avsnitt i första boken "kuppar" ett antal unga medlemmar på årsmötet igenom att den nyinflyttade tidigare landslagsspelaren Bagarn Olsson väljs till ny ordförande i klubben. Valet av Bagarn Olsson blir första steget i Åshöjdens BK:s utveckling från en misskött klubb i gärdsgårdsserien till en klubb som får kvala till Allsvenskan. Kuppmakeriet bestod i att ett antal personer inför en sluten ordförandeomröstning på årsmötet lurades att rösta på sig själva, i tron att det fanns ett starkt stöd för dem i föreningen. Samtidigt hade många nya unga medlemmar låtit skriva in sig lagom till årsmötets genomförande, enbart för att rösta på Bagarn Olsson.

Demokrati är aldrig enkelt. Köp gärna Kurage och läs hela min artikel. :)