Efter ett år som språkrör disputerade Åsa Romson i miljörätt. Därmed blev hon den första partiledaren för ett riksdagsparti med doktorsexamen på nästan 40 år. I samband med att Åsa Romson disputerade ställde jag för sajten Ajour ett par frågor till henne. Hon berättade då att att eftersom hon är politiskt verksam inom en rörelse som inte tror på livstidspolitiker och som dessutom praktiserar delat ledarskap så hade det varit möjligt för henne att färdigställa sin avhandling parallellt med uppdraget som språkrör.
- Det är tyvärr både inom akademin och inom politiken idag ovanligt att man flyttar sig emellan rollerna, sa Åsa Romson och menade att det är en manlig norm för hur politiker bör vara som bidrar till trögrörligheten.
Åsa Romson har alltid gått sina egna vägar. Felet med henne som politiker var kanske att hon var för mycket människa. Och det är ju inte alltid så lätt att göra något åt. Men det säger något om vår tid, och jag är inte säker på att jag tycker om vad det betyder.
9 kommentarer:
Måste vi se på Romsons avgång som ett nederlag?
Jag anser, och har skrivit på flera andra ställen, att genusperspektivet har slagit knut på sig själv. De reproducerar Romsons avgång som ett nederlag (så gör också du, Ulf). Själv har jag funnit styrka i Romsons tårar, ty de visar att politik inte alltid är vackert utan likväl smärtsamt, när det av tidsskäl blir nödvändigt att ta beslut.
Jag finner också hennes avgång som ett normativt föredöme, därför historien kan inte ändras, men framtiden skapas. Det sätt Miljöpartiet blickar framåt bådar gott för svensk demokrati. Hoppas bara Miljöpartiet tydligare kan redogöra de normativa positionerna och MOTSÄTTNINGARNA mellan ideal och demokrati (t.ex. frågan om brunkol), respektive religiösa och sekulära värden (såsom jämställdhet och/eller professionalism).
Min mening är den att den stora utmaningen för Sverige, där jag nu i Miljöpartiet ser positiva tendenser, är att sakligt granska vilka värden som finns i Sverige och vilka som bör kunna leda oss starkare in i framtiden. (Jämför begreppet "kultur-som-en-verktygslåda" hos Rothstein, Bo, 2003, Sociala fällor och tillitens problematik)
/Fredrik,
oberoende socialliberal masterstudent i statsvetenskap vid Lunds universitet
Jag har fortfarande svårt att förstå varför Åsa Romsons grät. Den största insats hon kan göra är väl att ge bort halva sin lön, och den är ju inte liten, åt flyktingarna. Der finns ju människor som jobbar ideellt (utan lön ) för flyktingar .Romsons blir inte trovärdig för 5 öre.
Kjell Eriksson
En politikers jobb är att vinna val, allt annat är underordnat. Åsa Romson saknade helt klart kompetens för det uppdraget.
Vad en politiker åstadkommer eller inte åstadkommer under mandatperioden är säkert intressant att diskutera, men irrelevant för jobbet. Både världen och Sverige är fulla av heltidspolitker som är bra på att vinna val men som inte gör ett jota till gagn för sina väljare eller sitt land.
Varför en människa gråter kan naturligtvis bara den som gråter förklara , men det går att läsa om varför tårar kommer i fackböcker . Ifrågasätta människors känslor är meningslöst, för det är just människors känslor. Förmodligen kände hon sorg för de beslut som fattas , men bara hon har svaret . Och om det bara är dom som jobbar ideellt och skänker bort allt dom inte behöver som skall få vårt stöd , då är dom väldigt väldigt lätträknade , jag tror inte jag känner en enda. Om jag inte minns fel så har alltid MP fått höra att dom är naiva då dom tror att man kan göra världen bättre och rättvisare, så din kritik känns märklig
Jag tycker kanske att rörelsen behandlade Juholt en smula styvmoderligt, inte för att han kanske var den absolut mest lämpade, utan för att han lite likt Löfven defacto ställde upp, när det inte gick att enas om någon annan kandidat.
Juholt har beskrivit handslaget, som de enades om, att inte ställa upp för tv-intervju, och det var på Romsons förslag. Sedan sprang hon dit själv.
En sådan handling, handlar inte om kön, genus eller någon annan vimsig maktordningsanalys som bygger på kromosomer. Juholts berättelse, som inte fått mothugg, berättar om något annan, som vi ofta glömmer, att vi är människor, (kvinnor och män), och att den där y-kromosomen som män bär, är en försvinnande liten skillnad, allt annat är ju lika, och att det finns andra saker och ting som skiljer oss människor, som inte har ett dugg med kön att göra. Romson visade med sitt handslag, att hon verkligen menade vad hon sa, och skapade ett förtroende hos Juholt. Sedan bröt hon omedelbart detta. Det säger något om personen. Att den typ av människa som passar för politiken, inte alltid är de som besitter de ärligaste och mest uppriktiga egenskaperna.
Ur ett könsmaktsperspektiv, kan det vara bra att detta kommer fram, liksom Sahlins senaste schabbel, att alla män inte är charlataner och alla kvinnor inte guds änglar. Vi som för länge sedan insett att vi inte passar för politiken, gör inte det för att vi nödvändigtvis inte begriper oss på hantverket eller saknar förmåga att kommunicera eller tänka, nä, grunden för att inte engagera sig politiskt, kommer av villkoren, rampljuset och att det i princip inte går att vara ärlig.
Det som ger oss vanliga döda hopp, är just att politiken tagit skådespelet ett steg för långt, att den verkliga agenda politiken driver, inte är den samma som de berättelser politiken ger som i sin tur är så vansinnigt långt borta från den verklighet människor upplever/verkar i, att det blir självmål.
Dvs det är politiken själv som bäddar sängen åt den populism som nu grasserar, och paradoxalt nog uppfattas plötsligt Jimmy och Co som, inte änglar eller räddningen, utan vad fan, ni kan gott få dras med ett eget elände, eftersom politiken inte riktigt förvaltat sitt pund och vårdat den täppa som allting bygger på, demos, som förlänar politiken makten, inte härligheten, och definitivt inte i evighet. S.W
Kanske går det att se det ur ett Marxistiskt perspektiv:
Inom marxistiskt språkbruk avser bourgeoisie den borgerliga, egendomsägande samhällsklassen som enligt Marx står i motsats till den proletära klassen, arbetarklassen, som endast äger sin förmåga till lönearbete. Idag finns inte mycket egedom kvar att äga, och därtill detta med patent, upphovsrätt och dataprogram, (som man kan äga om man vet hur man bygger dem (= arbete + begåvning)
Den borgerliga revolutionen är en generell lagbunden företeelse inom historiematerialismen (Marxismen) som alla samhällen förr eller senare måste genomgå. Hos lärofadern Marx själv, återfinns några bärande element från det kommunistiska manifestet (1848):
- Borgarklassen är den klass som spelar den revolutionära rollen genom historien.
- Överallt där borgarklassen kommer till makten, förstör den alla andra ordningar, feodala, religiögsa, patriarkala förhållanden.
- Bourgeosin växer fram genom allt mer utvecklade produktions- och samfärdsmedel. Vid ett visst stadium räcker inte resurserna till för att tillfredställa den allt mer växande och glupska borgarklassen, där Marx skulle syfta på de feodala produktionsförhållandena, medan dagens situation handlar om relationen naturresurser (realt kapital) i relation till hittepåkapital, dvs skulder.
- när de äldre produktivkrafterna inte motsvarar de rådande, som i sin tur inte räcker till för de kommande villkoren, förvandlas ordningen till fjättrar som kommer att sprängas. Ofta när människor inte har så mycket att förlora, mer än sina liv.
Om Marx har rätt eller inte, är en akademeisk fråga, historien upprepar sig sällan, däremot skulle nog Marx le igenkännande, åt den revolutionära borgarklassen, för de med högst svansföring är trots allt Stockholmsboende miljöpartister, och en och annan vänsterpartist. I rörelsepartiet självt, ser man samma revolutionära borgarklass inom den mest centrala arbetarekommunen, inne i borgen själv, medan periferin, är betydligt mer konservativ, där har lärofadern Marx själv i vart fall prickat rätt. Nog har man genom åren stött på dessa filurer inom de sociala ekologiska aktionsgrupperna, i princip alltid män och snarast övre medelklass, som har det bra som det är, och kommer att få det ännu bättre om det blir revolution. Väl medvetna om att arbetarklassen/proletariatet är omfattande, verkar man ha övergivit denna bas, för att söka sig efter nya, då ställer man olika klasser mot varandra.
Tex etniska eller religiösa eller könsmaktsgrupper mot varandra, och det är väl där analysen lite brister, hos den nya samhällsomstörtande bourgeosin, man trodde att man tillämpade någon slags revolutionär trollformer för att störta ordningen, och det lyckades man med, men det blir sedan inte som man tänkt sig. Förenklat, ut ett individ- egoististiskt perspektiv var det rätt att Åsa klev av, genom att göra rätt, rättfärdigar hon sig själv, och kommer inte dömas alltför hårt, kanske tom omvärderas. S.W
Det är skillnad att agera i opposition som alternativtyckare i stort som smått och att sitta i en regering, mp brister tydligt i insikten att de är del av en minoritetsregering. Att Åsa Romson dessutom gång på gång visar prov på dåligt omdöme och brister i allmänbildning gör inte saken bättre...
Åsa Romson är ärlig, mänsklig och kanske för akademisk för att dagens samhälle. Hoppas hon nu kan använda sin juridiska examen i arbete för miljön. En bra start kan vara att förklara för Mps språkrör varför Vattenfalls ägardirektiv om att ”leda utvecklingen mot miljömässigt hållbar energiproduktion” kan och måste beaktas.
Förvånansvärt att Isabella Lövin ställde upp på att bli vald till språkrör nu. Hur stor är chansen att Mp åker ur riksdagen i nästa val om de sitter kvar i regeringen utan att kunna visa på några miljöframgångar? Men en riktig omstart kanske blir det bästa för partiet och för miljöarbetet.
Det pågår en del intressanta diskussioner inom vänstern nu, både på flashback och på bloggar. Det som för en yttre betraktare varit obegripligt, den identitetssökande vänstern, som ett tag var så förvirrad (i vart fall somliga) att de upphöjde feminism till överordnad ideologi, och underordnade denna alla övriga (vänsterideologier, utan att inte riktigt tänka efter.
Förenklar man fenomenen/rörelserna till
ett socialpsykologiskt individperspektiv,
handlar det lite om ganska enkla mänskliga betingelser:
hopp < - > hopplöshet
tro < - > vantro
vilja < - > ovilja
förmåga < -> oförmåga
intresse < -> ointresse
kärlek < -> hat
makt < -> maktlöshet
Allt handlar om att omvandla människor vilja (oavsett om viljan är fri eller inte)
till en kraft som skingrar/upplöser det som är destruktivt, visst kan det födas en fredsrörelse ur ett krig, men lika gärna motsatsen, dvs fråga om inte 2a Vk bara var samma krig med en liten time-out..
Enskilda individer, fångas upp av olika (makt)ordningar.
Dvs individer organiserar sig, nästa alltid, i en det ena än det andra, just eftersom vi är sociala djur. Det är den här organiseringen som är central, ur ett icke centralt perspektiv.
När sociala ordningar tappar markkontakten, vilket först inträffade med Folkpartiet (historiskt), sedan är det en tvistefråga om det var centerpartiet eller delar av arbetarrörelsen som var tvåa på bollen, att sikta för högt mot stjärnorna, men vi kan gott vara styvmoderliga här, och utmåla s som lite desorienterat (men vem skulle inte ha varit det) under 90-talet, med ekonomiskt räfst och rättarting efter 80-talets avreglerade kapitalmarknader, och sedan Sovjetimperiets kollaps, och sedan hela EU-projektet som plötsligt blev realt närvarande genom att växla upp integrations-/federationstanken. Till detta den mycket suspekta och svårgenomträngliga stormaktspolitiken som härjat i mellanöstern, nordafrika, som om något skapat en revolutionär klass i fråga om hopplöshet/missär.
De här maktpolitiska ordningarna, de högre, som kanske inte ens har med kapital att göra (om det nu finns kapital) är svåra att se igenom, (Gesichte), just eftersom alla mindre maktordningar utlovar olika förklaringsmodeller som oftast är rätt konfrontativa, dvs vår sanning eller ingen. Det ligger en del manipulativ inbillning bakom dessa förställningar. I grund och botten handlar det om att motivera (som tyvärr är kusin med manipulera) enskilda individer, till att företa sig något. vad fan som helst.
För en yttre betraktare som anser att värderingar kan vara lite farliga, var helst de synkroniseras med makt, är i synnerhet skuld ett ofog (ingen föds till terrorist). Skuld är inte samma sak som ansvar, och att lära människor att ta ansvar, för sig själv och för andra, är själva urgrunden, varpå allt annat vilar. Så fort makten lägger skulden på andra, upphör ansvaret, och den dysfunktionella ordningen börjar grassera.Den positiva kampandan finns lite här och var, inte bara kvinnokampen eller de progressiva krafterna som tog ny fart efter 1848 och utmynnade i våra moderna demokratier.
När allt kommer omkring är det ingen större skillnad på;
- en nationalsocialistisk kampgrupp
- ett elakt MC-gäng
- ett gäng organiserade brottslingar
- en terrorcell
- en ljusskygg källarmoské
- AFAs mer militanta filurer
- ett handbollslag
- en SSU eller MUF-förening
- en grupp djurrättsaktivister
- en sexuell intresseklubb
- en bostadsrättsförening
- en studentförening
som form, det är en social gemenskap.
S.W
Skicka en kommentar