Hur långt är ett andrum?

Sverige behöver ett andrum, sa statsminister Stefan Löfven när han på dagen för fem år sedan - den 24 november 2015 - på en presskonferens tillsammans med dåvarande vice statsminister Åsa Romson (MP) presenterade fundamenten i den "tillfälliga" lag som skulle göra det svårare för människor på flykt att få skydd i Sverige.

Hur långt är ett andrum? Och är det inte människorna på flykt som är i störst behov av ett andrum? I år beräknas omkring 13 000 människor söka asyl i Sverige. År 2018 och 2019 uppgick antalet asylsökande till drygt 21 000. Vi får gå tillbaka många år i tiden för att hitta motsvarande låga antal på människor som söker skydd i Sverige - vårt växande hem. År 2015 - då "andrummet" påbörjades - uppgick antalet till nära 185 000.

Den "tillfälliga" lagen blev inte tillfällig. Nästa sommar förväntas riksdagen besluta om en ny migrationspolitisk lagstiftning som i allt väsentligt befäster de restriktioner som den "tillfälliga" lagen föreskrev. 

Under de år som gott har den migrationspolitiska debatten förändrats. Som Somar Al Naher skriver i Aftonbladet: Snart finns snart inte ett enda samhällsproblem som inte förklaras med ”misslyckad integration. Den "misslyckade integrationen" blir ett mantra med magiska egenskaper.

Tillfälliga lagar riskerar att inte bli tillfälliga. Vi vänjer oss vid dem. I coronapandemins Sverige accepterar vi nu ett stort antal tillfälliga inskränkningar i våra friheter. Ja, jag stöder dessa tillfälliga inskränkningar. Men låt oss hjälpas åt att se till att, när pandemin väl är över, dessa inskränkningar också avskaffas - och att de inte kvarstår med till exempel motiveringen att de behövs för att bekämpa terrorismen etc. Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda föresatser.

Åsa Romson och politikens villkor idag

Nej, Åsa Romson blev nog aldrig någon "riktig" politiker. Hon var inte tillräckligt strategisk i sina relationer till media och hon var inte tillräckligt omsorgsfull och noggrann i sina uttalanden. Hon brast i gråt på en pressträff, och hennes första framträdande i Almedalen sommaren 2011 lät mer som en föreläsning än som ett politiskt tal. Hennes politiska gärningar tenderade att komma i skymundan för hennes person.

Efter ett år som språkrör disputerade Åsa Romson i miljörätt. Därmed blev hon den första partiledaren för ett riksdagsparti med doktorsexamen på nästan 40 år. I samband med att Åsa Romson disputerade ställde jag för sajten Ajour ett par frågor till henne. Hon berättade då att att eftersom hon är politiskt verksam inom en rörelse som inte tror på livstidspolitiker och som dessutom praktiserar delat ledarskap så hade det varit möjligt för henne att färdigställa sin avhandling parallellt med uppdraget som språkrör. 

- Det är tyvärr både inom akademin och inom politiken idag ovanligt att man flyttar sig emellan rollerna, sa Åsa Romson och menade att det är en manlig norm för hur politiker bör vara som bidrar till trögrörligheten.

Åsa Romson har alltid gått sina egna vägar. Felet med henne som politiker var kanske att hon var för mycket människa. Och det är ju inte alltid så lätt att göra något åt. Men det säger något om vår tid, och jag är inte säker på att jag tycker om vad det betyder.

Åsa Romson petas. Är alla problem lösta då?

I dag föreslog Miljöpartiets valberedning att språkröret Åsa Romson petas och ersätts av Isabella Lövin. Givet den de senaste veckornas utveckling kom beskedet inte oväntat. Isabella Lövin är ett respekterat namn. Åsa Romson har förklarat att hon inte kommer att ta strid på kongressen och att hon lämnar uppdraget som klimat- och miljöminister. Därför talar det mesta för att Isabella Lövin till helgen väljs till språkrör med ett mycket starkt stöd.

Är Miljöpartiets kris då över? Ja, kanske. Miljöpartiets problem är visserligen mycket djupare än språkrörsfrågan. Men skiftet ger möjlighet till nystart.

Några långa skuggor kastar sig fortfarande över Miljöpartiet. Den första - och viktigaste - handlar om politiken. Regerandet har inneburit svåra kompromisser för Miljöpartiet, inte minst i flyktingfrågan och om Vattenfalls tyska kolgruvor. Partiets sakpolitiska framgångar har kommit i skymundan. Miljöpartiet är i akut behov av en fråga där man uppenbarligen lyckas göra avtryck - men det är inte enkelt att identifiera vilken den frågan skulle vara.

Miljöpartiet är i dag ett stukat parti. Efter drygt ett och ett halvt år i regeringsställning har en tredjedel av partiets ministrar tvingats avgå. Gustav Fridolin har de senaste veckorna bett om ursäkt till alla och envar på ett sätt som påminner om Håkan Juholts ursäkts-turné hösten 2011. Partiet har förlorat i auktoritet. Och auktoritet får man inte, auktoritet förtjänar man.

Åsa Romson blev, bland annat efter några olyckliga uttalanden, tidigt en medial hackkyckling. I debattens utmarker frodades hånet och mobbingmentaliteten. Miljöpartiet har en tung pedagogisk uppförsbacke i att förklara varför ett feministiskt parti väljer att sparka ett kvinnligt språkrör men låter det manliga språkröret sitta kvar, trots att väldigt få påstår att partiets kris handlar om personfrågor. I Studio Ett idag tolkar Ekots inrikespolitiska kommentator Tomas Ramberg valberedningens förslag som att Miljöpartiet väljer språkrör inte efter sakkompetens eller politisk linje, utan efter hur bra hen är på att hantera media. Den kommentaren är något för miljöpartisterna att fundera över.

Miljöpartiets kris, språkrören och regeringsfrågan

Med stor spänning inväntas besked från Miljöpartiets valberedning i språkrörsfrågan. Vilka personer kommer valberedningen att föreslå och hur kommer förslaget att tas emot i partiet?

Gustav Fridolin och Åsa Romson satte sig själva på spel när de inför Miljöpartiets stundande kongress explicit ställde sina platser till förfogande. Det var modigt gjort. Om de misslyckas blir konsekvenserna långtgående för dem själva, för Miljöpartiet och kanske också för regeringen.

Om valberedningen och Miljöpartiets kongress på allvar enas om att ge Fridolin och Romson förnyat förtroende kan samtliga berörda gå stärka ur krisen. Om Fridolin och Romson däremot väljs om först efter en process som präglats av strid och intern splittring får de knappast det stärka mandat de eftersträvat. I så fall försvagas deras ställning, inte bara internt utan också i regeringen.

Sannolikheten för att Fridolin och Romson skall få ett samlat och starkt stöd på kongressen har minskat den senaste veckan, då flera aktörer i partiet offentligt förespråkat ett nytt ledarskap. Vad händer då om Miljöpartiet bestämmer sig för att byta språkrör?

Skulle de nya språkrören bli Per Bolund och Isabella Lövin skadas inte relationerna till regeringspartnern Socialdemokraterna. Både Bolund och Lövin sitter i regeringen och uppfattas som stabila kort. Däremot försvagas Fridolins och Romsons positioner i regeringen. Kommer Fridolin och Romson överhuvudtaget att kunna sitta kvar på sina tunga poster som utbildningsminister respektive klimat- och miljöminister? Auktoriteten i deras ledarskap blir ju starkt ifrågasatt om deras eget parti väljer att avsätta dem som ledare.

Om Miljöpartiet kongress utmynnar i en fortsatt partikris eller om nya språkrör inte är lika förankrade i samarbetet med Socialdemokraterna som Bolund och Lövin kan en regeringsombildning inte uteslutas. Ett ständigt krisande Miljöparti eller nya språkrör som inte vill acceptera tidigare ingångna överenskommelser inom regeringen blir en belastning för Stefan Löfven.

Miljöpartiets interna liv är notoriskt svårbedömt. Jag noterar att Unibet fortfarande ger lägst odds på Gustav Fridolin, men Isabella Lövin har passerat Åsa Romson som favorit till den kvinnliga språkrörsplatsen. Ett sådant utfall skulle förstås leda till en diskussion om varför bristande förtroende för två språkrör leder till att det kvinnliga språkröret för avgå medan den manliga språkröret får sitta kvar. Den debatten blir inte busenkel för Miljöpartiet att hantera.

Borde Socialdemokraterna försöka regera ensamma? Svaret är nej.

Uppdaterat 25 april kl 17.40: Vid en pressträff i dag meddelade Miljöpartiets båda språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson att de ställer sina platser till förfogande inför den stundande kongressen i maj. I sak betyder beskedet inte mycket. Det är alltid valberedningen som äger frågan om vilka kandidater som skall föreslås. Men som symbolhandling är beskedet starkare. Nu tvingas deras kritiker i partiet visa sina kort. Är kritiken så stark att den på allvar förmår utmana det sittande ledarskapet? Det vet vi inte - utvecklingen de närmaste dagarna lär ge besked.

Fridolin och Romson har förstås efter förmåga försökt stämma av stämningarna inom partiet. Jag har svårt att se att kritikerna och valberedningen på knappt tre veckor skulle kunna lansera en eller två trovärdiga kandidater med tillräckligt brett stöd för att Fridolin och Romson skulle tvingas avgå. Osvuret är alltid bäst när det gäller Miljöpartiets interna förhållanden. Men utgångstipset blir att kongressen sluter upp bakom Fridolin och Romson och att dessa kan gå ur krisen med ett åtminstone tillfälligt stärkt mandat.

Jag kommenterar Miljöpartiets pressträff, för Aftonbladet.

*

Bland socialdemokratiska partisympatisörer vill 38 procent riva upp regeringssamarbetet med Miljöpartiet och 42 procent riva upp det, enligt en ny undersökning från Aftonbladet/Inizio. Jag kommenterar sällan enskilda undersökningar från självrekryterade webpaneler, men gör följande övergripande reflektion.

Inom Socialdemokraterna har det alltid funnits en ambivalens i synen på Miljöpartiet. En del socialdemokrater på vänstersidan samarbetar hellre med Vänsterpartiet, men har accepterat Miljöpartiet som samarbetspartner i takt med att partiet alltmer profilerat sig som ett rödgrönt parti. Mer mittenorienterade socialdemokrater samarbetar hellre över blockgränsen och kanske helst med Liberalerna, men kan tänka sig samarbete med ett Miljöpartiet som inte är ett flygelparti på vänster-högerskalan. På det lokala planet uppfattas Miljöpartiet ibland som en skakig samarbetspartner, eftersom partiets linje kan skifta på kort varsel.

Bör då Stefan Löfven bryta regeringssamarbetet med Miljöpartiet och regera vidare på egen hand? Nej, det tycker jag inte. Jag har svårt att se hur en parlamentariskt svag regering skulle bli starkare utan Miljöpartiet. En del kanske menar att Socialdemokraterna skulle få lättare att nå blocköverskridande uppgörelser om inte Miljöpartiet fanns med i bilden. Nja, säger jag. Mer sannolikt är att allianspartierna skulle utnyttja situationen till att ifrågasätta Socialdemokraternas och Stefan Löfvens regeringsduglighet. De överenskommelser som skulle åstadkommas skulle sannolikt också bli mer på allianspartiernas villkor.

I stället tycker jag att Stefan Löfven borde utnyttja tillfället till en mindre regeringsombildning. Låt gärna Socialdemokraterna ta över posten som bostadsminister. Men ge då i stället Miljöpartiet ansvar för ett annat sakområde. Regeringen blir inte starkare av att Miljöpartiet försvagas. Och ta gärna in Maria Wetterstrand i regeringen.

Dessa frågor diskuterade jag i radioprogrammet P1 Morgon, med Lars Stjernkvist och Marita Ulvskog. Inslaget kan lyssnas på här.

Om Åsa Romsons uppdrag som vice statsminister och det växande intresset för konstitutionella frågor

Allt oftare blir jag uppringd av journalister som ställer frågor om eller vill diskutera olika konstitutionella problemställningar. För det mesta skickar jag journalisten och hens frågor vidare till någon statsvetare eller jurist som kan mer om dessa saker än vad jag kan. Ibland - om det rör sig om någon mer allmän problemställning - ger jag min syn på saken. Så var till exempel fallet i dag med diskussionen kring Åsa Romsons uppdrag att vara vice statsminister, men utan att fungera som statsministerns ställföreträdare.

Författningen har plötsligt blivit politiskt relevant. Det har den i en allmän mening förstås varit hela tiden. Men den långvariga parlamentariska stabiliteten i Sverige innebar att författningen sällan eller aldrig prövades eller utmanades - den togs för given.

Nu kännetecknas det politiska läget av parlamentarisk instabilitet. Den tidigare bipolära blockpolitiken har ersatts av ett system som i praktiken består av tre poler - de rödgröna, allianspartierna och Sverigedemokraterna. Inget av dessa tre "block" har möjlighet att få egen majoritet i parlamentet. De rödgröna och allianspartierna vill av ideologiska skäl inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Sverige kommer därför under överskådlig tid att styras av minoritetsregeringar på ett sätt som vi inte har konstitutionella erfarenheter utav. Alternativet är ett blocköverskridande samarbete mellan de rödgröna och allianspartierna.

Visst har Sverige även tidigare haft minoritetsregeringar. Men under de decennier då Socialdemokraterna hade sin storhetstid fanns alltid Vänsterpartiet (och senare Miljöpartiet) till hands som ett stabilt stödparti. Den borgerliga minoritetsregeringen 1991-1994 under Carl Bildt var ett kortvarigt undantag.

I detta nya, instabila politiska läge utvecklas parlamentariska situationer där det inte finns någon etablerad praxis hur författningen skall tolkas. Det viktigaste fallet är kanske riksdagens så kallade tillkännagivanden, där en riksdagsmajoritet som sin mening kan ge regeringen till känna hur regeringen bör agera i vissa frågor. Allianspartierna har tillsammans med Sverigedemokraterna sedan valet 2014 röstat igenom rekordmånga tillkännagivanden. Hur bindande är egentligen dessa tillkännagivanden och vem avgör - eller bör avgöra - hur bindande de är?

Vi har under det senaste året också upplevt ett antal dramatiska politiska händelser där författningen visserligen ger entydig vägledning, men där politiker, journalister och politiska bedömare måste läsa in sig: extra val, budgetomröstningar och om de senaste dagarnas diskussion om statsministerns ställföreträdare. Dessa frågor har inte tidigare varit politiskt aktuella eller känsliga.

Man skall undvika att ändra i författningar för att lösa hastigt uppkomna problem. Men nya frågor kräver en levande författning. För oss som inte vill ha en författningsdomstol är det viktigt att författningen utvecklas på ett sätt att den förmår möta de nya parlamentariska utmaningarna. Jag ser ett positivt spirande intresse för författningspolitiska frågor från statsvetare, politiker och journalister.

Jag kommenterar diskussionen om Åsa Romsons uppdrag att vara vice statsminister utan att vara statsministerns ställföreträdare för TT och för Svenska Dagbladet. Just nu gav Carl Bildt sin syn på saken på Twitter. I hans regering 1991-1994 var folkpartiledaren Bengt Westerberg både vice statsminister och utsedd att vara statsministerns ställföreträdare - om jag uppfattat det rätt. Konstitutionsdebatten lever. :-)

I skuggan av Decemberöverenskommelsen. KU-anmälningar i stället för oppositionspolitik?

Uppdaterat 8 april kl 07.55: I dag kom allianspartiernas förväntade besked att de i vår och höst (och sannolikt under resten av mandatperioden) avstår från att lägga ett gemensam budgetförslag i riksdagen. I stället kommer varje enskilt alliansparti att lägga fram sitt egen budgetförslag. 

Det är ett klokt beslut. Nu slipper allianspartierna den förödmjukelse som det skulle innebära att i riksdagen tvingas avstå från att stödja sitt eget förslag, av risk för att det skulle vinna. Nu kan varje enskilt alliansparti i stället prioritera att utveckla sin egen politik för att sedan sikta på att mötas på nytt i en starkare Allians inför valet 2018. Så var det ju egentligen tänkt hela tiden. Det var allianspartiernas i efterhand olyckliga beslut att efter valförlusten 2014 lägga ett sista gemensamt budgetförslag som utlöste en regeringskris. Utan allianspartiernas sista gemensamma budgetförslag hade Decemberöverenskommelsen aldrig kommit till.

I debattartikeln flaggar också allianspartierna för att utnyttja möjlighetenatt väcka misstroendevotum, ungefär enligt de linjer jag skisserat nedan. Det är förstås deras rätt och inte så mycket att säga om. Låt oss bara hoppas att den politiska debatten under mandatperioden kommer att handla om skillnader i politiska sakfrågor, inte form- eller personfrågor.

*

Inför den stundande vårbudgeten gryr missnöjet inom Moderaterna mot Decemberöverenskommelsen. I Skåne och i Östergötland har framträdande moderater lämnat in motioner till distriktsstämmorna om att Decemberöverenskommelsen skall avbrytas. Om upproret sprider sig hotas partiledaren Anna Kinberg Batras auktoritet inför den centrala partistämman i oktober.

Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen har det parlamentariska livet de senaste månaderna varit relativt lugn och stabilt. När vårbudgeten nu läggs tvingas allianspartierna bita i det sura äpplet och släppa igenom förslag som de i grunden motsäger sig och som de genom högermajoriteten i riksdagen hade kunnat försöka stoppa.

Skälen till att allianspartierna accepterade Decemberöverenskommelsen är åtminstone tre. För det första ville de absolut undvika det extraval som Stefan Löfven hade lovat att utlysa i slutet av december. För det andra varken vill eller kan allianspartierna regera i minoritet om de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. För det tredje hoppas de själva kunna utnyttja Decemberöverenskommelsens stabiliserande effekter om de lyckas återta regeringsmakten i valet 2018.

Hur kan då allianspartierna utnyttja högermajoriteten i riksdagen under mandatperioden när de avsagt sig budgetvapnet? De kan förstås fortfarande fälla regeringen i viktiga frågor som inte är knutna till budgeten. De kan också - vilket Ekots Tomas Ramberg var inne på i morse - ställa till problem för regeringen genom att attackera enskilda ministrar för deras sätt att sköta sitt uppdrag. I första hand genom anmälningar till Konstitutionsutskottet (KU) och i förlängningen genom hot om eller verkställande av misstroendevotum.

Allianspartierna har redan hunnit lämna in ett 25-tal KU-anmälningar mot regeringen, och några av dem är av det mer spektakulära slaget. Så har till exempel kristdemokraten Aron Modig anmält Stefan Löfven för att denne i olika intervjuer i höstas sagt att han och regeringen skulle avgå om alliansparternas budget gick igenom i riksdagen. Därigenom, menar Modig, har Stefan Löfven "brutit mot regeringsformens krav på saklighet". Kristdemokraten Tuve Skånberg har anmält vice statsminister Åsa Romson till KU för att hon i kammaren använt uttrycket "det utlysta nyval som regeringen har tagit" trots att regeringen inte tagit beslut om extraval utan endast aviserat ett beslut om extraval.

I den här takten lär KU få mycket att göra. Jag vet inte om det finns några aktuella studier kring anmälningsbenägenheten till KU över tid, eller om partiernas försök att "politisera" KU-ärenden över tid. Men ämnet har genom den nyuppkomna parlamentariska situationen blivit högintressant. Fortsättning följer.

Stefan Löfven och regeringsdugligheten

Nu har det gått en dryg månad sedan Stefan Löfven blev statsminister och Socialdemokraterna och Miljöpartiet började regera tillsammans. Debatten pågår för fullt om hur det har gått. Hur regeringsdugligt är egentligen det rödgröna styret?

Regeringsdugligheten inrymmer åtminstone två komponenter. För det första innebär regeringsduglighet en förmåga att hålla ihop regeringen. Här har det hittills gått ganska bra. Före valet fanns det gott om olyckskorpar som kraxade om svårigheterna för S och MP att kompromissa sig fram till en gemensam politik. Efter valet kan man konstatera att svårigheterna antingen lösts genom kompromisser som båda partierna förklarat sig nöjda med, alternativt skjutits på framtiden i olika utredningar. Undantaget utgörs av vargfrågan, där miljöminister Åsa Romson och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht inför öppen ridå vecklade in sig ett meningsutbyte som uppenbarade en djup spricka i regeringen i synen på licensjakt på varg.

För det andra innebär regeringsduglighet en förmåga att genomföra sin politik och undvika parlamentariskt kaos. Här är det ännu för tidigt för att kunna dra några slutsatser. Den första stötestenen blir omröstningen om budgeten om några veckor. Jag har konsekvent hävdat att budgeten kommer att gå igenom och det är först därefter som svårigheterna börjar - jag står fast vid denna ståndpunkt. Däremot var Stefan Löfvens försök att få förankring i EU-nämnden för regeringens miljömål inte imponerande, för att uttrycka det milt. Vi får se om debaclet i EU-nämnden var en tillfällighet beroende på orutin, eller om det var början på en lång rad större bekymmer.

Till listan på fadäser kan dessutom föras Stefan Löfvens misslyckande att komma ihåg namnen på sina gäster i samband med Nordiska Rådets session i Stockholm för några dagar sedan, några avslöjanden kring tvivelaktiga inslag i Åsa Romsons personliga miljöval samt ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutssons budgetförslag om att dra in stödet till de svenska Medelhavsinstituten (ett förslag hon omedelbart tvingades backa ifrån).

Mest uppmärksamhet har annars riktats mot regeringens beslut att snabbt erkänna Palestina. Erkännandet har retat upp allianspartierna rejält. Centerpartiet har emellertid haft bekymmer med trovärdigheten i sin kritik, eftersom partiet sedan ett par år har krävt just ett omedelbart svenskt erkännande av Palestina. Utrikesminister Margot Wallström har i sina medieframträdanden varit utomordentligt stabil, inte minst i sitt framträdande i CNN. I vilket fall lär inte Palestina-erkännandet påverka den svenska väljaropinionen.

Jämfört med när Alliansen tog över makten 2006, måste den rödgröna regeringens första tid vid makten betraktas som relativt välordnad. Då tvingades två ministrar, kulturminister Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius, avgå efter bara ett par veckor.

Opinionen har varit relativt välvillig mot regeringspartierna efter de inledande veckorna. Novus sammanvägning till Ekot av de enskilda mätningar som genomförts visar att opinionsläget är stabilt. Socialdemokraterna har minskat något och Miljöpartiet har ökat något. Ännu syns inga tecken på att regeringspartierna skall störtdyka i opinionen, på det sätt som allianspartierna gjorde kort efter valet 2006.

Sammantaget ger jag den rödgröna regeringens insats under sin första månad betyget 3.

Jag kommenterar Sifo:s förtroendeundersökning för regeringen Löfven, för Svenska Dagbladet här.

Nej, det var inte "överraskande" att Sverige erkänner Palestina

Stefan Löfvens tillkännagivande att Sverige kommer att erkänna Palestina har på sina håll väckt förvåning. Så påstod sig t ex två av tre panelister i P1:s Godmorgon, världen! ha blivit "överraskade" av beskedet. Jag kan inte förstå att personer som följer svensk politik blir överraskade av detta. Socialdemokraterna har sedan länge deklarerat att om det blir ett regeringsskifte så kommer en socialdemokratiskt ledd regering att erkänna Palestina. Redan i februari 2012 skrev Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt en gemensam debattartikel där de krävde att Sverige skulle erkänna Palestina. Så beskedet var i högsta grad väntat - ett motsatt besked hade varit väldigt överraskande.

Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.

Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.

För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.

Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.

Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat  folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).

Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.

En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?

Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).

Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda

Uppdatering söndag kl 22.30: Stefan Löfven valde den offensiva vägen i debatten, medan Fredrik Reinfeldt valde den defensiva. Jag vet inte om Reinfeldts defensiva linje var ett försök att framstå som statmannaaktig och/eller att ge de mindre allianskollegorna mera utrymme. I vilket fall tror jag det var ett oklokt val. I sociala medier var det gott om bedömare, även borgerliga, som tidvis undrade om Reinfeldt var med i debatten överhuvudtaget. Några jämförde med den amerikanska presidentvaldebatten, där Löfven fick spela Mitt Romneys roll, medan Fredrik Reinfeldt fick vara Barack Obama. I övrigt gjorde Åsa Romson sin bästa TV-debatt hittills.

Jag noterar att Agenda valde ett upplägg som gav invandringsfrågorna stort utrymme, samtidigt som Aktuellt gjorde nyhet på att invandringspolitiken dominerade debatten. Är det sådant som kallas egenproducerad nyhet?

Sammantaget tror jag att de rödgröna denna gång har störst anledning att känna sig nöjda med hur debatten gestaltade sig.

*

Hur kommer Alliansen att utforma sitt angrepp på Socialdemokraterna och de övriga oppositionspartierna i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda? Länge valde Alliansen att avfärda de socialdemokratiska konkreta förslagen inför skuggbudgeten med formuleringen att "förslaget är visserligen bra, men vi har redan genomfört det". De senaste dagarna har Alliansen emellertid växlat strategi och beskrivit Socialdemokraternas samlade förslag som en "skattechock", "rättning vänster" och att "Stefan Löfven är mer Håkan Juholt än vad Juholt är själv".

Från idélös epigon till skattehöjande vänsterspöke i Håkan Juholts skepnad - så har Alliansens bild av Socialdemokraterna således förändrats den senaste veckan. Med all sannolikhet blir det vänsterspöket som Alliansen kommer att spela upp i kväll.

Hur kommer Socialdemokraterna att svara? Risken är att Stefan Löfven i sin iver att inte framstå som för långt till vänster eller som nyjuholtian blir för defensiv och att Socialdemokraterna framstår som en Alliansen light. Ett parti som vill sänka bolagsskatten lite grand, men inte för mycket. Ett parti som vill begränsa vinsterna i välfärden lite grand, men inte för mycket. Ett parti som vill öka jämlikheten lite grand, men inte för mycket.

De övriga oppositionspartierna har klarare roller. Jonas Sjöstedt (V) kan ensam och ohotad lägga beslag på vänsterflanken på det politiska fältet, med förbud mot vinst i välfärdssektorn som sitt starkaste kort. Åsa Romson (MP) äger de gröna frågorna och jagar nya väljare i frågor kring utbildning och småföretagsamhet.

Sverigedemokraterna har länge stått och stampat i opinionen, men haft en svag uppgång de senaste veckorna. Jimmie Åkessons viktigaste uppgift är inte i första hand att få svenska folket att ändra uppfattning om invandringspolitiken. Hans viktigaste uppgift är i stället att övertyga de väljare som tycker att Sverige tar emot för många invandrare om att invandringsfrågan är så viktig att den måste få betydelse för deras partival. Den uppgiften klarar inte Åkesson ensam, utan behöver (ofrivilligt) stöd från några av de övriga partierna.

Stefan Löfven måste utveckla en argumentation som leder till att den rödgröna oppositionen hamnar på offensiven i debatten, och att Socialdemokraterna inte uppfattas som strykrädda i frågor om skattepolitik, vinst i välfärden och regeringsfrågan. Utbildningspolitiken och jobbpolitiken är två områden som särskilt lämpar sig för en sådan offensiv. Vi får se hur skickligt Löfven förmår hantera utmaningen. Återkommer efter debatten i kväll med en kort analys om hur det gick.

Inför kvällens partiledardebatt i Agenda

Uppdaterat söndag kl 22.15 Debatten i Agenda blev som väntat en märklig tillställning, eftersom den centrala konfliktlinjen i svensk politik - den mellan vänster och höger - inte fick en möjlighet att komma till intryck. Många undrar om Socialdemokraterna verkligen tjänade på att avstå. Mitt svar är ja. Självklart inte på så sätt att partiet vinner väljare på att inte vara med. Men genom att SVT framåt kommer att tvingas avstå från debattupplägg som ensidigt speglar Alliansens bild av hur det politiska landskapet i Sverige ser ut.

I själva debatten glänste Åsa Romson, genom engagemang och förmåga att ta för sig. Hon fick i kväll ett litet medialt genombrott. Annie Lööf var godkänd, men någon Lööf-effekt i opinionen tror jag inte det blev. Fredrik Reinfeldt visade en återhållsam profil, väl förenlig med den statsmannaaktiga image han odlar. Göran Hägglund var ovanligt blek och verkade trött. Jan Björklund var ungefär som vanligt, med en och annan rapp oneliner. Jimmie Åkesson blev en vinnare genom att han fick så mycket utrymme, men inte genom sin insats i debatten.

Jag är övertygad om att Agenda kommer att använda ett annat upplägg nästa gång de arrangerar en partiledardebatt.

På onsdag får vi en ny, riktig partiledardebatt. I riksdagen. Där inleder statsministern och därefter talar partierna i storleksordning. Kanske något för Agenda att fundera på...

*

Det mesta går Fredrik Reinfeldts väg just nu. Efter fem år som statsminister håller Alliansen samman lika tätt som tidigare och dess opinionssiffror är goda. Trots att arbetslösheten och utanförskapet ligger på nivåer långt över den målsättning Reinfeldt gick till val på 2006 handlar den politiska debatten i stället om frågor där Alliansen står stark, som t ex hur den ekonomiska krisen bäst bekämpas. Finansminister Anders Borg axlar rollen som expert i nyhetssändningarna, medan Tommy Waidelich i Ekots lördagsintervju igår fick ägna upp mot halva programtiden åt att svara på frågor om Socialdemokraternas syn på RUT-avdraget. Håkan Juholts sätt att hantera sina bostadsersättningar innebär att den viktiga kampen om den politiska dagordningen för de rödgrönas del definitivt är förlorad för ett tag framöver.

Många hade sett fram emot kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. De rödgröna såg ett tillfälle att vända vinden och påbörja en motoffensiv mot den borgerliga Alliansregeringen. Allianspartierna själva visste att de debatterade utifrån en styrkeposition och hoppades kunna visa på en bristande trovärdighet i ett rödgrönt regeringsalternativ. Nu blir debatten i stället en stympad tillställning, där sändningstiden halverats och där Åsa Romson (MP) och Jimmie Åkesson (SD) utgör den enda oppositionen mot den sittande regeringen. Sverigedemokraterna jublar, Miljöpartiet måste fundera över om det verkligen var rätt att inte följa Socialdemokraternas och Vänsterpartiets linje att hoppa av debatten.

Jag är glad jag inte är debattledare i kväll. Hur arrangemanget skall kunna genomföras inom ramarna för opartiskhet och saklighet är mig en gåta. Hur gör debattledaren om Fredrik Reinfeldt börjar kritisera Socialdemokraterna och Håkan Juholt? Eller förväntas Fredrik Reinfeldt i debatten låtsas som att Socialdemokraterna och Håkan Juholt inte finns? Skall Jimmie Åkesson och Åsa Romson få lika mycket debattid som Alliansregeringen tillsammans? Eller skall Allianspartierna få två tredjedelar av debattiden? Hur man än gör så blir det fel.

Min personliga uppfattning är att det ankommer på den som arrangerar en debatt - i det här fallet SVT - att hitta former som gör att samtliga partier känner sig välkomna och att formen inte kan uppfattas som att den gynnar den ena sidan i debatten. I det här fallet har SVT misslyckats med det uppdraget.

TT:s politiske reporter Owe Nilsson ställer på sitt personliga twitterkonto den spetsiga frågan Kan det vara så att Agendafolket inte hänger med tillräckligt i politiken för att förstå laddningen i att ställa upp de fyra som samlad opp?

Lars Ohly redovisar sina bevekelsegrunder för att hoppa av debatten för TT: TT: Nu finns det ju ingen som för V:s talan. - Nej det blir konsekvenserna, men vårt syfte är ju också att se till att valrörelsen 2014 inte får den här dramaturgin och scenografin som regeringen vill ha. Vår insats den här gången kanske blir att se till att det blir svårare att få den här typen av uppställningar att fungera i framtiden, säger Ohly.

Jag har tidigare rekommenderat Staffan Doppings artikel i ämnet på Newsmill.

Stormiga dagar för S

De senaste dagarna har inte varit så där jättebra för Socialdemokraterna. Efter turbulensen i riksdagsgruppen i samband med budgetmotionen har nyhetsflödet det senaste dygnet dominerats av (1) Håkan Juholts ersättningar för bostaden i Stockholm samt oklarheter kring Håkan Juholts resa till Vitryssland 2006, (2) Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons öppnande för att utvisa svenska medborgare samt samt (3) Socialdemokraternas avhopp från söndagens partiledardebatt i Agenda.

(1) Håkan Juholts felaktiga ersättningar för sin bostad i Stockholm är djupt olyckliga. Jag tror inte Håkan Juholt medvetet brutit mot reglerna i syfte att berika sig själv. Men okunskapen om regelverket - eller oviljan att fördjupa sig i det - uttrycker en sorglöshet och en naivitet som skadar bilden av honom som ansvarsfull politiker. I en tid då den politiska diskursen präglas av en kamp om vem som är mest ansvarsfull växer Juholts uppförsbacke på vägen till de svenska väljarnas förtroende.

Däremot tror jag inte att affären - om det stannar här - kommer att påverka partiet negativt i valrörelsen 2014. Svenska väljare brukar inte bry sig särskilt mycket om politiska skandaler när de bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Nackdelen för Socialdemokraterna är att partiet nu får lägga stor kraft och möda på att diskutera Håkan Juholts personliga tillkortakommanden i stället för att formulera och driva politiska förslag som förnyar partiet och pressar Alliansregeringen. Borgerligheten vinner - igen - kampen om den politiska dagordningen.

Juholts krishantering med snabb presskonferens och där han tar hela skulden själv har varit mycket bra. Juholt betraktas av många som glad och jovialisk och lite slarvig. Den bilden underlättar för honom att komma undan med sitt misstag. Här finns en könsfaktor. En kvinna passar sämre i rollen som "go gubbe" som då och då klantar till det.

(2) Ilmar Reepalu och Morgan Johansson höll utan att de själva tycktes märka det på att sätta Socialdemokraterna i knät på Sverigedemokraterna när de glatt pratade på om en ny lagstiftning som skulle ge nya medborgare en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Sverigedemokraterna jublade - äntligen fick de gehör för sina förslag. Men inom Socialdemokraterna väcktes en vredens vind och Håkan Juholt var snabb med att gå ut och tala om att en sådan lagstiftning var helt utesluten. Det var bra - medborgarskapet kan aldrig villkoras eller relativiseras. Är man medborgare så är man medborgare och ingenting annat. Men Morgan Johanssons ställning som Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor har fått sig en törn.

(3) Jag har förståelse för att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet väljer att hoppa av partiledardebatten i Agenda på söndag. Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.

Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder. Nu blir debatten en stympad och märklig tillställning. Åsa Romson (MP) måste känna åtminstone lite kluvna känslor här hon tillsammans med Jimmie Åkesson får representera oppositionen mot Alliansregeringen.

Agendas debatt tappar intresse och betydelse när det överlägset största oppositionspartiet inte finns med. Väljarna och demokratin förlorar. Staffan Dopping formulerar sig väldigt klokt i saken här.

Varför jag tror att Åsa Romson i morgon väljs till nytt språkrör för Miljöpartiet

Uppdatering lördag kl 16.20: Som jag antog i bloggposten nedan blev det inte så jämnt mellan Åsa Romson och Mikaela Valtersson som de flesta hade trott. Åsa Romson fick i stället hela 68 procent av rösterna, mot bara 20 procent för Mikaela Valtersson.

Jag har stor respekt för Mikaela Valterssons engagemang och politiska skicklighet, men tror ändå att det var klokt att välja Romson. Miljöpartiet kommer nu att behålla sin rödgröna profil och förstärker sin ställning som ett parti som skiljer sig från de andra.

Jag är också avundsjuk på Miljöpartiets sätt att hantera valet av nya språkrör, jämfört med den slutna och föråldrade process som präglade Socialdemokraternas val av Håkan Juholt. Till den socialdemokratiska organisationskommittén säger jag: Se och lär!

*

Vi har gått från att ha uppfattats som bakåtsträvare till att nu uppfattas som ett av de mest framtidsinriktade partierna i Sverige. Så formulerade sig Miljöpartiets avgående språkrör Maria Wetterstrand i sitt avskedstal inför partiets kongress i Karlstad i dag.

Så mycket bättre kan partiets framgångssaga inte beskrivas. Miljöpartiet har förmått vara ett parti i tiden, lyckats peka ut och gestalta vår tids problem och utmaningar. Det som var omodernt i början av 1980-talet är i dag i högsta grad modernt. Utvecklingen säger en del om Miljöpartiet, men kanske än mer om vår tid. Your old road is rapidly aging, sjöng Dylan och Miljöpartiet förstod det bättre än de flesta av sina konkurrenter.

Hur kommer då Miljöpartiet att hantera sina framgångar? Kommer partiet att behålla sin ställning som "outsider" (om än en regeringsfähig sådan) eller kommer partiet att utvecklas till ett mer traditionellt, etablerat parti bland alla andra? Morgondagens val av nya språkrör kan ge viss vägledning.

Vi vet att Gustav Fridolin kommer att väljas. Men vem blir hans kamrat - valberedningens förslag Åsa Romson eller utmanaren Mikaela Valtersson? Många menar att Åsa Romson kommer att väljas eftersom hon starkare än Valtersson personifierar den "gröna" essensen i Miljöpartiet. Experterna tvekar och spår en jämn omröstning i morgon.

Själv tror jag att Åsa Romson vinner ganska klart. Dels för att hon har en grönare profil än Valtersson och dessutom är valberedningens förslag. Men Romson har också - vilket jag tycker är bortglömt i diskussionen - större trovärdighet i andra för Miljöpartiet viktiga frågor och då framför allt flykting- och asylpolitiken.

I P1 Morgon i morse sade Valtersson explicit att hon inte kunde välja mellan Moderaterna och Vänsterpartiet - hon tyckte lika illa om båda partierna. Men i flykting- och asylpolitiken (liksom i andra för Miljöpartiet viktiga frågor som utrikes- och säkerhetspolitik, biståndspolitik, integritet/FRA-lagen) ligger Vänsterpartiet betydligt närmare Miljöpartiet än vad Moderaterna gör. Betydelsen av dessa frågor inom Miljöpartiet skall inte underskattas, särskilt inte bland kongressombuden.

Därför tror jag att Åsa Romson i morgon lördag med relativt god marginal tillsammans med Gustav Fridolin väljs till nytt språkrör för Miljöpartiet.