Gullar Sveriges Televisions nyhetsprogram Agenda med Sverigedemokraterna? Då och då hörs i debatten syrliga kommentarer om att det inte sänds ett Agenda-program utan att en företrädare för Sverigedemokraterna finns med. Jag har själv en maggropskänsla att Sverigedemokraterna är överrepresenterat i Agendas sändningar, men inte kommit mig för att undersöka om det är så.
I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons tv-program Breaking News tidigare i veckan uppgavs att Sverigedemokraterna direkt eller indirekt varit med i sex av årets sju hittills sända avsnitt av Agenda. I tre program har Sverigedemokraternas parlamentariska roll diskuterats och i ytterligare tre program har företrädare för Sverigedemokraterna varit på plats i studion för att diskutera frågor som partiet profilerat sig kring. Samtidigt har Miljöpartiet och Kristdemokraterna inte fått vara med i ett enda program.
Varför har det blivit så? Och är det något att bli upprörd över? Det är ett par av de frågor som diskuterades i det mediegranskande och alltid hörvärda programmet Medierna i P1 och där professor Bengt Johansson reflekterade kring om det är medierna eller partierna som sätter den politiska agendan.
Vi vet ju inte om Sverigedemokraternas frekventa deltagande i sex av Agendas sju program i år är en tillfällighet eller om det är en del i ett större mönster. Om det inte skulle vara en tillfällighet så ser jag två tänkbara anledningar. För det första kan det vara en följd av traditionell nyhetsvärdering, där framväxten av Sverigedemokraterna som ett tredje block i svensk politik, dess vågmästarställning i riksdagen och dess ideologiska kontroversialitet och rötter i nazismen skapar ett legitimt nyhetsintresse kring partiet. För det andra kan det flitiga deltagandet vara en följd av en ängslan från Agenda-redaktionens sida att inte negativt särbehandla Sverigedemokraterna. Redaktionen överkompenserar Sverigedemokraternas pariaställning i politiken genom att bjuda in partiet så snart tillfälle ges. Dessa två förklaringar är förstås inte ömsesidigt uteslutande.
Det vore utmärkt om denna debatt kan leda till ett mer fördjupat samtal om mediernas roll i sättandet av den politiska agendan. Alltför många journalister och redaktörer är alltför defensiva i detta samtal - det är som att de skyr tanken på att de verkligen har makt och därmed även undviker att öppet debattera hur de hanterar denna makt.
Noterar för övrigt att i Agenda i morgon söndag finns ingen sverigedemokrat med i programtablån. Däremot medverkar miljöminister Karolina Skog (MP).
Visar inlägg med etikett Agenda. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Agenda. Visa alla inlägg
2015-05-10
Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda
Uppdaterat söndag 10 maj kl 22.10: Några korta intryck från kvällens partiledardebatt i SVT Agenda.
1.) Det är uppfriskande att se politisk träta inte bara mellan blocken utan också inom blocken. Jonas Sjöstedts kritik av Åsa Romsons linje i vapenexportfrågan var sylvass. Det är alltid lättare att vara i opposition.
2.) Också skönt att se fokus på de politiska sakfrågorna, inte på regeringsfrågan, Decemberöverenskommelsen eller det politiska spelet.
3.) Bäst debattörer i kväll var Jonas Sjöstedt, Annie Lööf, och Jakob Forssmed. Stefan Löfven och Jan Björklund var stabila. Anna Kinberg Batra och Åsa Romson hade svårt. Jimmie Åkesson deltar som vanligt utom tävlan, eftersom han kommer bort i alla frågor som inte handlar om invandring.
Sammantaget var det en pigg och underhållande debatt som vittnade om ett lite mer öppet politiskt landskap än det vi vant oss vid under blockpolitikens primat.
I kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Det hade varit roligt att se Ebba Busch Thor debutera i dessa sammanhang, men hon har i hast fått annat för sig.
I stället blir det intressant att se hur en ansatt Anna Kinberg Batra och återkommande Jimmie Åkesson lyckas hävda sig.
I sak riskerar debatten i kväll att bli en aning tunn. Den rödgröna regeringen sitter fortfarande fast med Alliansens budget. Och Dagens Nyheter skriver i dag på ledarplats att "Alliansen går på tomgång". I en ytterst kritisk artikel menar tidningen att nyhetshalten i allianspartiernas vårbudgetar visade sig vara "häpnadsväckande låg". Folkpartiets och Centerpartiets budgetförslag ger "vilsna intryck" och Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag kännetecknas av "bristen på besked".
Dagens Nyheters beskrivning av allianspartiernas idéfattigdom är lätt att instämma i. Däremot sprudlar inte direkt Dagens Nyheter själv av goda idéer för en borgerlig politik. Tidningen nöjer sig med att i allmänna ordalag diskutera behovet av "genomgripande reformer för ökad integration och större social rörlighet" eller kanske "en modernare arbetsrätt". I övrigt är det tomt.
Det är inte särskilt konstigt att svensk politik just nu går på lågvarv. Efter supervalår, regeringsskifte, hot om extra val och Decemberöverenskommelsen har flera partier behov av stabilitet.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har fullt upp med att som minoritetsregering försöka få igenom sina förslag i riksdagen. Inom Moderaterna utmanas Anna Kinberg Batras ledarskap. Partiets väg efter Fredrik Reinfeldt är ännu oklar. Kristdemokraterna har just genomgått ett partiledarbyte, präglat av en strid mellan olika falanger inom partiet. Folkpartiet gjorde ett katastrofval och debatten om partiet kretsar nu mest kring ansvaret för krisen i den svenska skolan och varför Jan Björklund inte avgår. Inom Sverigedemokraterna har skandalerna och de inre partistriderna i vanlig ordning avlöst varandra. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har inte lyckats förhindra att dessa partistrider utspelat sig inför offentligheten.
Endast inom Centerpartiet och Vänsterpartiet tycks hälsan tiga still. Annie Lööf har genom de övriga allianspartiernas svaghet en möjlighet att stärka Centerpartiets ställning inom Alliansen. Jonas Sjöstedt kan sitta bekvämt på två stolar samtidigt. Som ledare för ett oppositionsparti slipper han ta ansvar för regeringen politik, samtidigt som han genom Decemberöverenskommelsen ges inflytande över just regeringspolitiken. Makt utan ansvar, och det utan att han ens bett om det och i en riksdag där högerpartier har majoritet. Jonas Sjöstedt nyper sig nog i armen då och då, för att kolla att han inte drömmer.
Jag ser fram mot en spännande och intressant debatt. Men jag tror inte den ger några klara indikationer på hur svensk politik kommer att utveckla sig den närmaste tiden.
1.) Det är uppfriskande att se politisk träta inte bara mellan blocken utan också inom blocken. Jonas Sjöstedts kritik av Åsa Romsons linje i vapenexportfrågan var sylvass. Det är alltid lättare att vara i opposition.
2.) Också skönt att se fokus på de politiska sakfrågorna, inte på regeringsfrågan, Decemberöverenskommelsen eller det politiska spelet.
3.) Bäst debattörer i kväll var Jonas Sjöstedt, Annie Lööf, och Jakob Forssmed. Stefan Löfven och Jan Björklund var stabila. Anna Kinberg Batra och Åsa Romson hade svårt. Jimmie Åkesson deltar som vanligt utom tävlan, eftersom han kommer bort i alla frågor som inte handlar om invandring.
Sammantaget var det en pigg och underhållande debatt som vittnade om ett lite mer öppet politiskt landskap än det vi vant oss vid under blockpolitikens primat.
*
I kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Det hade varit roligt att se Ebba Busch Thor debutera i dessa sammanhang, men hon har i hast fått annat för sig.
I sak riskerar debatten i kväll att bli en aning tunn. Den rödgröna regeringen sitter fortfarande fast med Alliansens budget. Och Dagens Nyheter skriver i dag på ledarplats att "Alliansen går på tomgång". I en ytterst kritisk artikel menar tidningen att nyhetshalten i allianspartiernas vårbudgetar visade sig vara "häpnadsväckande låg". Folkpartiets och Centerpartiets budgetförslag ger "vilsna intryck" och Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag kännetecknas av "bristen på besked".
Dagens Nyheters beskrivning av allianspartiernas idéfattigdom är lätt att instämma i. Däremot sprudlar inte direkt Dagens Nyheter själv av goda idéer för en borgerlig politik. Tidningen nöjer sig med att i allmänna ordalag diskutera behovet av "genomgripande reformer för ökad integration och större social rörlighet" eller kanske "en modernare arbetsrätt". I övrigt är det tomt.
Det är inte särskilt konstigt att svensk politik just nu går på lågvarv. Efter supervalår, regeringsskifte, hot om extra val och Decemberöverenskommelsen har flera partier behov av stabilitet.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har fullt upp med att som minoritetsregering försöka få igenom sina förslag i riksdagen. Inom Moderaterna utmanas Anna Kinberg Batras ledarskap. Partiets väg efter Fredrik Reinfeldt är ännu oklar. Kristdemokraterna har just genomgått ett partiledarbyte, präglat av en strid mellan olika falanger inom partiet. Folkpartiet gjorde ett katastrofval och debatten om partiet kretsar nu mest kring ansvaret för krisen i den svenska skolan och varför Jan Björklund inte avgår. Inom Sverigedemokraterna har skandalerna och de inre partistriderna i vanlig ordning avlöst varandra. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har inte lyckats förhindra att dessa partistrider utspelat sig inför offentligheten.
Endast inom Centerpartiet och Vänsterpartiet tycks hälsan tiga still. Annie Lööf har genom de övriga allianspartiernas svaghet en möjlighet att stärka Centerpartiets ställning inom Alliansen. Jonas Sjöstedt kan sitta bekvämt på två stolar samtidigt. Som ledare för ett oppositionsparti slipper han ta ansvar för regeringen politik, samtidigt som han genom Decemberöverenskommelsen ges inflytande över just regeringspolitiken. Makt utan ansvar, och det utan att han ens bett om det och i en riksdag där högerpartier har majoritet. Jonas Sjöstedt nyper sig nog i armen då och då, för att kolla att han inte drömmer.
Jag ser fram mot en spännande och intressant debatt. Men jag tror inte den ger några klara indikationer på hur svensk politik kommer att utveckla sig den närmaste tiden.
2013-11-25
Sverigedemokraterna efter partiets landsdagar i Västerås
Sverigedemokraternas landsdagar i Västerås gav sammantaget bilden av ett väl samlat parti inför supervalåret 2014. Partiledningen håller medlemskadern i Herrans tukt och förmaning, vilket bland annat tog sig uttryck i att partistyrelsen under landsdagarna inte förlorade en enda enskild viktig omröstning. Av och till var debatten så avslagen att det var svårt att fylla talarlistan. Till och med Sverigedemokratisk ungdoms ordförande Gustav Kasselstrand såg ut som en väluppfostrad skolpojke i talarstolen och av den pågående schismen mellan ungdomsförbund och moderparti syntes inte mycket. Jimmie Åkesson kunde med gott samvete klappa om Gustav Kasselstrand efter dennes anförande.
Landsdagarna beslöt enhälligt om fortsatt nolltolerans mot "extremister, rättshaverister och rasister". I debatten märktes nästan inget av den interna kritik som riktats mot dubbelmoral i frågan om nolltolerans, där tveksamt agerande från personer tillhörande partieliten skulle ha fått en mer generös behandling än fotfolket.
I söndagskvällens Agenda i Sveriges Television visade emellertid Jimmie Åkesson upp en glipa i fasaden. Jimmie Åkesson var uppenbart störd av Mats Knutsons frågor om Sverigedemokraternas eventuella samarbete franska Nationella Fronten (Front National), om Sverigedemokraterna får mandat i Europaparlamentet. I ena stunden visste Jimmie Åkesson i princip ingenting alls om Nationella Fronten och dess politik. I andra stunden var Jimmie Åkesson oerhört påläst om Nationella Fronten och ville korrigera Mats Knutsons bild av partiet. Den skakigheten från Jimmie Åkessons sida var inte förtroendeingivande. Tanken "Vad är det han vill dölja" infann sig omgående.
Under landsdagarna tonade Sverigedemokraternas ledarskap ned nationalismen och invandringspolitiken dominerade på intet sätt arrangemanget. Orden "Islam" eller "muslimer" förekom överhuvudtaget inte vad jag kunde uppfatta i Jimmie Åkessons partiledartal.
Sverigedemokraternas största bekymmer inför supervalåret 2014 är fortfarande att försöka bredda partiet i syfte att vinna nya väljargrupper och samtidigt mobilisera de kärnväljare som egentligen bara bryr sig om invandringsfrågan. Kommer de att lyckas. Vi får väl se. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.
Landsdagarna beslöt enhälligt om fortsatt nolltolerans mot "extremister, rättshaverister och rasister". I debatten märktes nästan inget av den interna kritik som riktats mot dubbelmoral i frågan om nolltolerans, där tveksamt agerande från personer tillhörande partieliten skulle ha fått en mer generös behandling än fotfolket.
I söndagskvällens Agenda i Sveriges Television visade emellertid Jimmie Åkesson upp en glipa i fasaden. Jimmie Åkesson var uppenbart störd av Mats Knutsons frågor om Sverigedemokraternas eventuella samarbete franska Nationella Fronten (Front National), om Sverigedemokraterna får mandat i Europaparlamentet. I ena stunden visste Jimmie Åkesson i princip ingenting alls om Nationella Fronten och dess politik. I andra stunden var Jimmie Åkesson oerhört påläst om Nationella Fronten och ville korrigera Mats Knutsons bild av partiet. Den skakigheten från Jimmie Åkessons sida var inte förtroendeingivande. Tanken "Vad är det han vill dölja" infann sig omgående.
Under landsdagarna tonade Sverigedemokraternas ledarskap ned nationalismen och invandringspolitiken dominerade på intet sätt arrangemanget. Orden "Islam" eller "muslimer" förekom överhuvudtaget inte vad jag kunde uppfatta i Jimmie Åkessons partiledartal.
Sverigedemokraternas största bekymmer inför supervalåret 2014 är fortfarande att försöka bredda partiet i syfte att vinna nya väljargrupper och samtidigt mobilisera de kärnväljare som egentligen bara bryr sig om invandringsfrågan. Kommer de att lyckas. Vi får väl se. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.
2013-10-06
Ovanlig partiledardebatt - skarpare tonläge från Alliansen än på mycket länge
Det blev trots allt en ganska ovanlig partiledardebatt i kvällens SVT Agenda. Jag kan inte minnas när jag senast såg en debatt där regeringen varit så aggressiv i sina attacker på oppositionen. Jag undrar lite om det var ett medvetet val från Alliansens sida, eller om debattsituationen fick sin egen dynamik.
Alliansregeringen är svårt pressad. De dåliga opinionssiffrorna visar inga tecken på att ge med sig. Socialdemokraterna tar över det så kallade sakägarskapet (det vill säga att väljarna har störst förtroende för deras politik) i allt fler för väljarna viktiga politiska sakfrågor. Den offentliga debatten tycks drivas i en riktning mot bristerna i välfärdsstaten, samtidigt som Alliansregeringen vill sänka skatterna ytterligare. Den uppgradering till Alliansen 2.0 som Annie Lööf länge efterlyst låter vänta på sig.
Så det finns goda skäl för Alliansregeringen att försöka ändra läget genom en offensiv. Frågan är bara hur offensiven uppfattades av tittarna/väljarna. Stefan Löfven verkade särskilt under debattens första del stundtals lite tagen av Alliansens och särskilt Fredrik Reinfeldts våldsamma angrepp. Gränsen mellan att vara offensiv och arrogant är fin. Så förminskade till exempel Fredrik Reinfeldt Stefan Löfven genom att påsta att Löfvens repliker inte var hans egna, utan skrivna av hans medarbetare: "När Stefan Löfven är pressad, då säger de till honom: "Kör den där."
Noterade också att Jan Björklund i ett enda inlägg lyckades använda ordet "chockbeskatta" ungefär tio gånger. Utan att andas.
I debatten om flyktingpolitik använde Jimmie Åkesson, som så ofta, ett osmakligt språkbruk:
Alliansregeringen är svårt pressad. De dåliga opinionssiffrorna visar inga tecken på att ge med sig. Socialdemokraterna tar över det så kallade sakägarskapet (det vill säga att väljarna har störst förtroende för deras politik) i allt fler för väljarna viktiga politiska sakfrågor. Den offentliga debatten tycks drivas i en riktning mot bristerna i välfärdsstaten, samtidigt som Alliansregeringen vill sänka skatterna ytterligare. Den uppgradering till Alliansen 2.0 som Annie Lööf länge efterlyst låter vänta på sig.
Så det finns goda skäl för Alliansregeringen att försöka ändra läget genom en offensiv. Frågan är bara hur offensiven uppfattades av tittarna/väljarna. Stefan Löfven verkade särskilt under debattens första del stundtals lite tagen av Alliansens och särskilt Fredrik Reinfeldts våldsamma angrepp. Gränsen mellan att vara offensiv och arrogant är fin. Så förminskade till exempel Fredrik Reinfeldt Stefan Löfven genom att påsta att Löfvens repliker inte var hans egna, utan skrivna av hans medarbetare: "När Stefan Löfven är pressad, då säger de till honom: "Kör den där."
Noterade också att Jan Björklund i ett enda inlägg lyckades använda ordet "chockbeskatta" ungefär tio gånger. Utan att andas.
I debatten om flyktingpolitik använde Jimmie Åkesson, som så ofta, ett osmakligt språkbruk:
"Vi kan inte svälja fler människor", sa han. Svälja? Märklig människosyn.
Bäst tyckte jag att Jonas Sjöstedt var. Lugnare och sakligare än de flesta, och ingen kan ifrågasätta hans skicklighet. Detta var Jonas Sjöstedts bästa debatt sedan han blev partiledare.
Nu är det mindre än ett år kvar till valet. Tonläget i debatten lär inte bli lgre. Vi får väl se om de rödgröna väljer att möta Alliansens offensiv med att själva också skruva upp tonläget. Eller om de väljer att vila tryggt i opinionsläget och i alliansregeringens bekymmer att utveckla en politik som skulle kunna förändra situationen.
2013-05-28
När skall folkomröstningen om trängselskatt genomföras?
Sedan några dagar står det klart att det verkligen blir en rådgivande kommunal folkomröstning om trängselskatten i Göteborg. Jag tillhör dem som tycker att den representativa demokratin är det bästa sättet att förverkliga folkviljan och att direktdemokratiska mekanismer som till exempel folkomröstningar därför bör användas sparsamt. Jag delar min kollega statsvetarprofessorn Mikael Gilljams uppfattning om folkomröstningar i en representativ demokrati, vilken han i söndagens Agenda i SVT uttryckte ungefär så här: Det är som man tänker sig en bil som har dubbelkommando. Politikerna har blivit valda för att köra bilen och så ska medborgarna sitta vid den andra ratten och pedalerna och köra bilen samtidigt och det där funkar inte riktigt tror jag.
Nu blir det en folkomröstning. När skall den genomföras? Varje folkomröstning följs ofrånkomligen av strategiska överväganden kring vilken sida som gynnas av frågeformuleringar och av tidpunkt för omröstningen.
Det finns tre tänkbara tidpunkter för folkomröstningen: I samband med valen till riksdag, regionfullmäktige och kommunfullmäktige (14 september 2014), i samband med valet till Europaparlamentet (i slutet av maj 2014) eller vid något annat tillfälle (sannolikt senhösten 2013 eller våren 2014).
Om folkomröstningen genomförs i samband med valen till riksdag, regionfullmäktige och kommunfullmäktige blir valdeltagandet högt, vilket ger resultatet av folkomröstningen stark legitimitet. Folkomröstningen är rådgivande. Men ju tydligare utslag och ju högre valdeltagande, desto svårare blir det för de valda representanterna att bortse från resultatet. Ja-sidan till trängselskatt kan gynnas av att omröstningen förläggs till detta tillfälle, eftersom det ännu är drygt 15 månader dit och göteborgarna då hunnit vänja sig vid trängselskatten. Erfarenheten visar att det är svårare att få gehör för att riva upp ett redan genomfört politiskt beslut än att förhindra att ett sådant beslut fattas. Hittills har nej-sidan varit mest mobiliserad i debatten. Ett högt valdeltagande innebär att även inte lika lättmobiliserade anhängare till trängselskatten röstat. En osäkerhetsfaktor är att vi ju inte vet hur den politiska majoriteten kommer att se ut i Göteborg efter valet 2014. Det är denna nyvalda majoritet som kommer att få ta ställning till om folkomröstningens resultat skall efterlevas eller ej.
Om folkomröstningen genomförs i samband med valet till Europaparlamentet blir valdeltagandet lägre, vilket innebär att resultatet av folkomröstningen inte får en lika stark legitimitet. Om nej-sidan fortfarande är mest mobiliserad vid detta tillfälle kommer de att gynnas av om folkomröstningen genomförs vid detta tillfälle.
Om folkomröstningen genomförs vid något annat tillfälle, utan att luta sig mot andra val, blir valdeltagandet sannolikt ännu lägre, vilket ger utfallet av omröstningen en ännu svagare legitimitet. Ett lågt valdeltagande innebär också att mobiliseringen blir avgörande. Det blir också betydligt dyrare att anordna en separat folkomröstning vid sidan av de ordinarie valen. En fördel med att lägga folkomröstningen vid ett eget tillfälle är att frågan inte dras i långbänk och att den osäkerhet som råder kring Västsvenska paketet och dess finansiering i så fall kan hanteras snabbare. Att lägga folkomröstningen separat innebär också att frågan inte riskerar att komma i skymundan/dra uppmärksamhet från övriga politiska frågor som skall diskuteras i samband med valen till riksdag, regionfullmäktige, kommunfullmäktige och Europaparlament utan i stället kan hanteras i egen ordning.
Hittills har nej-sidan varit mest mobiliserad i debatten. Vi vet inte hur länge detta mobiliseringsövertag kommer att fortgå. Vi vet att trängselskattedebatten inte tycks ha påverkat opinionen för det rödgröna styret i Göteborg negativt. I en nyligen genomförd opinionsmätning från Demoskop har de rödgröna partierna i Göteborg vuxit med 4-5 procentenheter sedan valet och har nu stöd av 52 procent av väljarna, mot endast 37 procent för de fyra borgerliga allianspartierna. Vägvalet, som bildades i syfte att driva frågan om folkomröstning, har inte kunna inhämta några opinionsvinster så här långt i processen.
Vid sidan av frågan om när folkomröstningen skall äga rum blir förstås frågan om hur de olika svarsalternativen skall formuleras av utomordentligt stor betydelse. Till den saken återkommer jag vid ett senare tillfälle.
Nu blir det en folkomröstning. När skall den genomföras? Varje folkomröstning följs ofrånkomligen av strategiska överväganden kring vilken sida som gynnas av frågeformuleringar och av tidpunkt för omröstningen.
Det finns tre tänkbara tidpunkter för folkomröstningen: I samband med valen till riksdag, regionfullmäktige och kommunfullmäktige (14 september 2014), i samband med valet till Europaparlamentet (i slutet av maj 2014) eller vid något annat tillfälle (sannolikt senhösten 2013 eller våren 2014).
Om folkomröstningen genomförs i samband med valen till riksdag, regionfullmäktige och kommunfullmäktige blir valdeltagandet högt, vilket ger resultatet av folkomröstningen stark legitimitet. Folkomröstningen är rådgivande. Men ju tydligare utslag och ju högre valdeltagande, desto svårare blir det för de valda representanterna att bortse från resultatet. Ja-sidan till trängselskatt kan gynnas av att omröstningen förläggs till detta tillfälle, eftersom det ännu är drygt 15 månader dit och göteborgarna då hunnit vänja sig vid trängselskatten. Erfarenheten visar att det är svårare att få gehör för att riva upp ett redan genomfört politiskt beslut än att förhindra att ett sådant beslut fattas. Hittills har nej-sidan varit mest mobiliserad i debatten. Ett högt valdeltagande innebär att även inte lika lättmobiliserade anhängare till trängselskatten röstat. En osäkerhetsfaktor är att vi ju inte vet hur den politiska majoriteten kommer att se ut i Göteborg efter valet 2014. Det är denna nyvalda majoritet som kommer att få ta ställning till om folkomröstningens resultat skall efterlevas eller ej.
Om folkomröstningen genomförs i samband med valet till Europaparlamentet blir valdeltagandet lägre, vilket innebär att resultatet av folkomröstningen inte får en lika stark legitimitet. Om nej-sidan fortfarande är mest mobiliserad vid detta tillfälle kommer de att gynnas av om folkomröstningen genomförs vid detta tillfälle.
Om folkomröstningen genomförs vid något annat tillfälle, utan att luta sig mot andra val, blir valdeltagandet sannolikt ännu lägre, vilket ger utfallet av omröstningen en ännu svagare legitimitet. Ett lågt valdeltagande innebär också att mobiliseringen blir avgörande. Det blir också betydligt dyrare att anordna en separat folkomröstning vid sidan av de ordinarie valen. En fördel med att lägga folkomröstningen vid ett eget tillfälle är att frågan inte dras i långbänk och att den osäkerhet som råder kring Västsvenska paketet och dess finansiering i så fall kan hanteras snabbare. Att lägga folkomröstningen separat innebär också att frågan inte riskerar att komma i skymundan/dra uppmärksamhet från övriga politiska frågor som skall diskuteras i samband med valen till riksdag, regionfullmäktige, kommunfullmäktige och Europaparlament utan i stället kan hanteras i egen ordning.
Hittills har nej-sidan varit mest mobiliserad i debatten. Vi vet inte hur länge detta mobiliseringsövertag kommer att fortgå. Vi vet att trängselskattedebatten inte tycks ha påverkat opinionen för det rödgröna styret i Göteborg negativt. I en nyligen genomförd opinionsmätning från Demoskop har de rödgröna partierna i Göteborg vuxit med 4-5 procentenheter sedan valet och har nu stöd av 52 procent av väljarna, mot endast 37 procent för de fyra borgerliga allianspartierna. Vägvalet, som bildades i syfte att driva frågan om folkomröstning, har inte kunna inhämta några opinionsvinster så här långt i processen.
Vid sidan av frågan om när folkomröstningen skall äga rum blir förstås frågan om hur de olika svarsalternativen skall formuleras av utomordentligt stor betydelse. Till den saken återkommer jag vid ett senare tillfälle.
2013-05-05
Så blir kvällens partiledardebatt i SVT Agenda
Kvällens partiledardebatt i SVT Agenda blir lika mycket en kamp om den politiska dagordningen som ett försök att påverka väljarnas åsikter i enskilda politiska sakfrågor. Ungefär så här tror jag det kommer att bli.
Stefan Löfven får nu en möjlighet att ta igen det förlorade momentum som Omar Mustafa-affären innebar för Socialdemokraterna, efter en i övrigt framgångsrik partikongress. Löfven kommer att definiera i princip varje enskild politik sakfråga i termer av jobb och utbildning. Massarbetslösheten är alliansregeringens överlägset största misslyckande. Den som vill kan roa sig med att räkna varje gång Löfven säger ordet "jobb" i kvällens debatt. Räknedosa rekommenderas.
Jonas Sjöstedt är frustrerad över att opinionssiffrorna inte ökar, trots att Vänsterpartiet har väljarna med sig i sitt motstånd mot vinst i välfärden. Sjöstedts utmaning består inte främst i att få väljarna att tycka som Vänsterpartiet i vinst i välfärds-frågan (det gör de redan), utan att få dem att tycka att frågan är så viktig att den påverkar deras partival.
Gustav Fridolin kommer att göra sitt bästa för att positionera Miljöpartiet på ett sätt där väljarna anar att partiet kommer att hålla till på den rödgröna planhalvan i valrörelsen 2014, men ändå behålla handlingsfriheten för blocköverskridande överenskommelser i tunga sakfrågor. Miljöpolitik, migration och skola kommer högt på agendan, om Fridolin själv får välja.
Fredrik Reinfeldt kommer att betona de starka statsfinanserna och osäkerheten kring vilka som kommer att bilda regering om de rödgröna vinner valet 2014. Reinfeldt kommer också att vilja prata lag och ordning, sannolikt både när det gäller idrottsvåld och huliganism och våld mot kvinnor. Reinfeldts stora utmaning blir att inte uppfattas som gnällig och idélös.
Jan Björklund vill förstås diskutera utbildning och skola. Men de senaste åren har han allt mer framstått som en "one trick pony", där alla problem i skolan kan lösas genom tidigare betyg, mer katederundervisning, förstatligande samt att problemen i skolan egentligen är sossarnas fel. Allt färre tror honom. Folkpartiet ligger i opinionsundersökningarna under valresultatet och behöver en ny fråga att att profilera sig i. Jag tror inte den kommer i kväll
Anniel Lööf kommer att prata om det mesta. Centerpartiet är det parti som har den mest otydliga profilen, och jag tror inte att Annie Lööf kommer att bidra till särskilt mycket mer tydlighet i kväll. Landsbygden kommer att få sitt, Stureplan sitt, småföretagarna sitt, miljövännerna sitt, skattesänkarna sitt. Lööfs utmaning består i att skapa en trovärdig helhet och inte en politisk pytt i panna.
Göran Hägglund har nästan helt försvunnit ur debatten de senaste veckorna. Hägglund kan visserligen glädjas åt det nederlagstippade Degerfors IF:s relativa framgångar i Superettan i fotboll. Men blir det några motsvarande framgångar åt de likaså nederlagstippade Kristdemokraterna i valet 2014? I så fall måste Kristdemokraterna nog komma med något nytt. Kommer det i kväll eller blir det åter sjukvård, familj och anti-politik för hela slanten? Jag är rädd att det blir det sistnämnda, men har gärna fel på denna punkt.
Jimmie Åkesson har upplevt några mindre roliga veckor med sjunkande opinionssiffror och ständigt nya avslöjanden om rasistsiska eller främlingsfientliga övertramp i de egna leden. Nu får Åkesson en möjlighet att vända den nedåtgående trenden. Sverigedemokraterna behöver bredda sin politik. Vid sidan av invandring kommer Åkesson att tala om lag och ordning och landsbygdsfrågor.
P.S. För övrigt är jag nyfiken på vem av Socialdemokraterna eller Moderaterna som blir först med att förklara att överskottsmålet är otidsenligt och bör överges. Den som blir först vinner, tror jag.
Stefan Löfven får nu en möjlighet att ta igen det förlorade momentum som Omar Mustafa-affären innebar för Socialdemokraterna, efter en i övrigt framgångsrik partikongress. Löfven kommer att definiera i princip varje enskild politik sakfråga i termer av jobb och utbildning. Massarbetslösheten är alliansregeringens överlägset största misslyckande. Den som vill kan roa sig med att räkna varje gång Löfven säger ordet "jobb" i kvällens debatt. Räknedosa rekommenderas.
Jonas Sjöstedt är frustrerad över att opinionssiffrorna inte ökar, trots att Vänsterpartiet har väljarna med sig i sitt motstånd mot vinst i välfärden. Sjöstedts utmaning består inte främst i att få väljarna att tycka som Vänsterpartiet i vinst i välfärds-frågan (det gör de redan), utan att få dem att tycka att frågan är så viktig att den påverkar deras partival.
Gustav Fridolin kommer att göra sitt bästa för att positionera Miljöpartiet på ett sätt där väljarna anar att partiet kommer att hålla till på den rödgröna planhalvan i valrörelsen 2014, men ändå behålla handlingsfriheten för blocköverskridande överenskommelser i tunga sakfrågor. Miljöpolitik, migration och skola kommer högt på agendan, om Fridolin själv får välja.
Fredrik Reinfeldt kommer att betona de starka statsfinanserna och osäkerheten kring vilka som kommer att bilda regering om de rödgröna vinner valet 2014. Reinfeldt kommer också att vilja prata lag och ordning, sannolikt både när det gäller idrottsvåld och huliganism och våld mot kvinnor. Reinfeldts stora utmaning blir att inte uppfattas som gnällig och idélös.
Jan Björklund vill förstås diskutera utbildning och skola. Men de senaste åren har han allt mer framstått som en "one trick pony", där alla problem i skolan kan lösas genom tidigare betyg, mer katederundervisning, förstatligande samt att problemen i skolan egentligen är sossarnas fel. Allt färre tror honom. Folkpartiet ligger i opinionsundersökningarna under valresultatet och behöver en ny fråga att att profilera sig i. Jag tror inte den kommer i kväll
Anniel Lööf kommer att prata om det mesta. Centerpartiet är det parti som har den mest otydliga profilen, och jag tror inte att Annie Lööf kommer att bidra till särskilt mycket mer tydlighet i kväll. Landsbygden kommer att få sitt, Stureplan sitt, småföretagarna sitt, miljövännerna sitt, skattesänkarna sitt. Lööfs utmaning består i att skapa en trovärdig helhet och inte en politisk pytt i panna.
Göran Hägglund har nästan helt försvunnit ur debatten de senaste veckorna. Hägglund kan visserligen glädjas åt det nederlagstippade Degerfors IF:s relativa framgångar i Superettan i fotboll. Men blir det några motsvarande framgångar åt de likaså nederlagstippade Kristdemokraterna i valet 2014? I så fall måste Kristdemokraterna nog komma med något nytt. Kommer det i kväll eller blir det åter sjukvård, familj och anti-politik för hela slanten? Jag är rädd att det blir det sistnämnda, men har gärna fel på denna punkt.
Jimmie Åkesson har upplevt några mindre roliga veckor med sjunkande opinionssiffror och ständigt nya avslöjanden om rasistsiska eller främlingsfientliga övertramp i de egna leden. Nu får Åkesson en möjlighet att vända den nedåtgående trenden. Sverigedemokraterna behöver bredda sin politik. Vid sidan av invandring kommer Åkesson att tala om lag och ordning och landsbygdsfrågor.
P.S. För övrigt är jag nyfiken på vem av Socialdemokraterna eller Moderaterna som blir först med att förklara att överskottsmålet är otidsenligt och bör överges. Den som blir först vinner, tror jag.
2012-10-14
Sverigedemokraternas framgång och mediebevakningen av integrationspolitiken.
Den senaste tiden har varit glada dagar för Sverigedemokraterna. Partiets enda profilområde - frågor kring invandring, flyktingmottagning och integration - har haft en framträdande plats i samhällsdebatten. I den senaste Sifo-mätningen får Sverigedemokraterna 7.7 procent, vilket är partiets bästa resultat i Sifo någonsin och två procentenheter mer är valresultatet 2010.
Mycket går således Sverigedemokraternas väg just nu. Partiet fick en extra hjälp på traven när SVT:s Agenda i samband med partiledardebatten förra söndagen anammade Sverigedemokraternas problemuppfattning och formulerade frågan Hur mycket invandring tål Sverige? Som Anna-Lena Lodenius påpekat är det en frågeformulering som precis som Sverigedemokraterna förutsätter att invandring är en belastning. Jag har svårt att se något annat politikområde där frågan skulle ställas på motsvarande sätt. Hur mycket jämställdhet tål Sverige? vore till exempel en helt otänkbar fråga (tipstack Lukas Romson). Eller Hur mycket klimatåtgärder tål Sverige? Agenda föll genom sin formulering ner till samma nivå som Expressen hårt kritiserade Kör ut dem-löpsedel från 1993.
Ledningen för Agenda försvarar sig med att frågan var tillspetsad och att frågan kan besvaras på många vis, "Hur mycket som helst! Ingen alls! Eller allt däremellan…". Men poängen är ju inte att frågan kan ha många olika svar. Poängen är att frågan ställs på ett sätt där det tas för givet att invandring är något negativt ("tål") och därigenom utgår från det som skulle bevisas. Genom att kopiera Sverigedemokraternas språkbruk och problemuppfattning abdikerar Agenda från sitt journalsitiska ansvar och bidrar aktivt till att flytta fram Sverigedemokraterna position i samhällsdebatten.
Det mediegranskande programmet "Medierna" i P1 hade i lördags ett inslag som kretsade kring temat "vi mäste våga prata om problemen med integrationspolitiken". Kanske lever Medierna och jag i detta avseende på skilda planeter, men visst är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar medievakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.
Ibland får jag för mig att medierna drabbas av ett slags dåligt samvete för sin bevakning av Sverigedemokraterna. Som om Sverigedemokraterna vore någon slags "underdog" som det är synd om (eftersom de är impopulära i breda kretsar och de övriga partierna väljer att inte samarbeta med dem) och som medierna därför av någon slags rättviseskäl måste lyfta fram. Så är det naturligtvis inte. Medierna skall bevaka och kritiskt granska Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar och kritiskt granskar andra partier. Men inte anamma deras språkbruk eller låta Sverigedemokraternas verklighetsuppfattning styra frågeställningarna.
Invandrings- och integrationspolitiken är viktiga frågeområden. Men den kritiska bevakningen ersätts alltför ofta av moralism och slagord som "för många" elller "för få". Sverige är ett av de mest generösa flyktingmottagande länderna i Europa. Jag vet heller inte vilket europeiskt land som skulle vara mer framgångsrikt i sin integrationspolitik än vad Sverige är. Svensk opinion har blivit allt mindre invandringsfientlig över tid. Här finns en stark grund att stå på för en seriös debatt om hur vi nu bäst går vidare i dessa frågor. Men en sådan debatt förutsätter starka och självständiga medier som förmår stå emot moralism och förenklade slagord. Annars slutar debatten i Expressens Kör ut dem-moras.
Mycket går således Sverigedemokraternas väg just nu. Partiet fick en extra hjälp på traven när SVT:s Agenda i samband med partiledardebatten förra söndagen anammade Sverigedemokraternas problemuppfattning och formulerade frågan Hur mycket invandring tål Sverige? Som Anna-Lena Lodenius påpekat är det en frågeformulering som precis som Sverigedemokraterna förutsätter att invandring är en belastning. Jag har svårt att se något annat politikområde där frågan skulle ställas på motsvarande sätt. Hur mycket jämställdhet tål Sverige? vore till exempel en helt otänkbar fråga (tipstack Lukas Romson). Eller Hur mycket klimatåtgärder tål Sverige? Agenda föll genom sin formulering ner till samma nivå som Expressen hårt kritiserade Kör ut dem-löpsedel från 1993.
Ledningen för Agenda försvarar sig med att frågan var tillspetsad och att frågan kan besvaras på många vis, "Hur mycket som helst! Ingen alls! Eller allt däremellan…". Men poängen är ju inte att frågan kan ha många olika svar. Poängen är att frågan ställs på ett sätt där det tas för givet att invandring är något negativt ("tål") och därigenom utgår från det som skulle bevisas. Genom att kopiera Sverigedemokraternas språkbruk och problemuppfattning abdikerar Agenda från sitt journalsitiska ansvar och bidrar aktivt till att flytta fram Sverigedemokraterna position i samhällsdebatten.
Det mediegranskande programmet "Medierna" i P1 hade i lördags ett inslag som kretsade kring temat "vi mäste våga prata om problemen med integrationspolitiken". Kanske lever Medierna och jag i detta avseende på skilda planeter, men visst är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar medievakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.
Ibland får jag för mig att medierna drabbas av ett slags dåligt samvete för sin bevakning av Sverigedemokraterna. Som om Sverigedemokraterna vore någon slags "underdog" som det är synd om (eftersom de är impopulära i breda kretsar och de övriga partierna väljer att inte samarbeta med dem) och som medierna därför av någon slags rättviseskäl måste lyfta fram. Så är det naturligtvis inte. Medierna skall bevaka och kritiskt granska Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar och kritiskt granskar andra partier. Men inte anamma deras språkbruk eller låta Sverigedemokraternas verklighetsuppfattning styra frågeställningarna.
Invandrings- och integrationspolitiken är viktiga frågeområden. Men den kritiska bevakningen ersätts alltför ofta av moralism och slagord som "för många" elller "för få". Sverige är ett av de mest generösa flyktingmottagande länderna i Europa. Jag vet heller inte vilket europeiskt land som skulle vara mer framgångsrikt i sin integrationspolitik än vad Sverige är. Svensk opinion har blivit allt mindre invandringsfientlig över tid. Här finns en stark grund att stå på för en seriös debatt om hur vi nu bäst går vidare i dessa frågor. Men en sådan debatt förutsätter starka och självständiga medier som förmår stå emot moralism och förenklade slagord. Annars slutar debatten i Expressens Kör ut dem-moras.
2012-10-07
Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda
Uppdatering söndag kl 22.30: Stefan Löfven valde den offensiva vägen i debatten, medan Fredrik Reinfeldt valde den defensiva. Jag vet inte om Reinfeldts defensiva linje var ett försök att framstå som statmannaaktig och/eller att ge de mindre allianskollegorna mera utrymme. I vilket fall tror jag det var ett oklokt val. I sociala medier var det gott om bedömare, även borgerliga, som tidvis undrade om Reinfeldt var med i debatten överhuvudtaget. Några jämförde med den amerikanska presidentvaldebatten, där Löfven fick spela Mitt Romneys roll, medan Fredrik Reinfeldt fick vara Barack Obama. I övrigt gjorde Åsa Romson sin bästa TV-debatt hittills.
Jag noterar att Agenda valde ett upplägg som gav invandringsfrågorna stort utrymme, samtidigt som Aktuellt gjorde nyhet på att invandringspolitiken dominerade debatten. Är det sådant som kallas egenproducerad nyhet?
Sammantaget tror jag att de rödgröna denna gång har störst anledning att känna sig nöjda med hur debatten gestaltade sig.
Hur kommer Alliansen att utforma sitt angrepp på Socialdemokraterna och de övriga oppositionspartierna i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda? Länge valde Alliansen att avfärda de socialdemokratiska konkreta förslagen inför skuggbudgeten med formuleringen att "förslaget är visserligen bra, men vi har redan genomfört det". De senaste dagarna har Alliansen emellertid växlat strategi och beskrivit Socialdemokraternas samlade förslag som en "skattechock", "rättning vänster" och att "Stefan Löfven är mer Håkan Juholt än vad Juholt är själv".
Från idélös epigon till skattehöjande vänsterspöke i Håkan Juholts skepnad - så har Alliansens bild av Socialdemokraterna således förändrats den senaste veckan. Med all sannolikhet blir det vänsterspöket som Alliansen kommer att spela upp i kväll.
Hur kommer Socialdemokraterna att svara? Risken är att Stefan Löfven i sin iver att inte framstå som för långt till vänster eller som nyjuholtian blir för defensiv och att Socialdemokraterna framstår som en Alliansen light. Ett parti som vill sänka bolagsskatten lite grand, men inte för mycket. Ett parti som vill begränsa vinsterna i välfärden lite grand, men inte för mycket. Ett parti som vill öka jämlikheten lite grand, men inte för mycket.
De övriga oppositionspartierna har klarare roller. Jonas Sjöstedt (V) kan ensam och ohotad lägga beslag på vänsterflanken på det politiska fältet, med förbud mot vinst i välfärdssektorn som sitt starkaste kort. Åsa Romson (MP) äger de gröna frågorna och jagar nya väljare i frågor kring utbildning och småföretagsamhet.
Sverigedemokraterna har länge stått och stampat i opinionen, men haft en svag uppgång de senaste veckorna. Jimmie Åkessons viktigaste uppgift är inte i första hand att få svenska folket att ändra uppfattning om invandringspolitiken. Hans viktigaste uppgift är i stället att övertyga de väljare som tycker att Sverige tar emot för många invandrare om att invandringsfrågan är så viktig att den måste få betydelse för deras partival. Den uppgiften klarar inte Åkesson ensam, utan behöver (ofrivilligt) stöd från några av de övriga partierna.
Stefan Löfven måste utveckla en argumentation som leder till att den rödgröna oppositionen hamnar på offensiven i debatten, och att Socialdemokraterna inte uppfattas som strykrädda i frågor om skattepolitik, vinst i välfärden och regeringsfrågan. Utbildningspolitiken och jobbpolitiken är två områden som särskilt lämpar sig för en sådan offensiv. Vi får se hur skickligt Löfven förmår hantera utmaningen. Återkommer efter debatten i kväll med en kort analys om hur det gick.
Jag noterar att Agenda valde ett upplägg som gav invandringsfrågorna stort utrymme, samtidigt som Aktuellt gjorde nyhet på att invandringspolitiken dominerade debatten. Är det sådant som kallas egenproducerad nyhet?
Sammantaget tror jag att de rödgröna denna gång har störst anledning att känna sig nöjda med hur debatten gestaltade sig.
*
Hur kommer Alliansen att utforma sitt angrepp på Socialdemokraterna och de övriga oppositionspartierna i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda? Länge valde Alliansen att avfärda de socialdemokratiska konkreta förslagen inför skuggbudgeten med formuleringen att "förslaget är visserligen bra, men vi har redan genomfört det". De senaste dagarna har Alliansen emellertid växlat strategi och beskrivit Socialdemokraternas samlade förslag som en "skattechock", "rättning vänster" och att "Stefan Löfven är mer Håkan Juholt än vad Juholt är själv".
Från idélös epigon till skattehöjande vänsterspöke i Håkan Juholts skepnad - så har Alliansens bild av Socialdemokraterna således förändrats den senaste veckan. Med all sannolikhet blir det vänsterspöket som Alliansen kommer att spela upp i kväll.
Hur kommer Socialdemokraterna att svara? Risken är att Stefan Löfven i sin iver att inte framstå som för långt till vänster eller som nyjuholtian blir för defensiv och att Socialdemokraterna framstår som en Alliansen light. Ett parti som vill sänka bolagsskatten lite grand, men inte för mycket. Ett parti som vill begränsa vinsterna i välfärden lite grand, men inte för mycket. Ett parti som vill öka jämlikheten lite grand, men inte för mycket.
De övriga oppositionspartierna har klarare roller. Jonas Sjöstedt (V) kan ensam och ohotad lägga beslag på vänsterflanken på det politiska fältet, med förbud mot vinst i välfärdssektorn som sitt starkaste kort. Åsa Romson (MP) äger de gröna frågorna och jagar nya väljare i frågor kring utbildning och småföretagsamhet.
Sverigedemokraterna har länge stått och stampat i opinionen, men haft en svag uppgång de senaste veckorna. Jimmie Åkessons viktigaste uppgift är inte i första hand att få svenska folket att ändra uppfattning om invandringspolitiken. Hans viktigaste uppgift är i stället att övertyga de väljare som tycker att Sverige tar emot för många invandrare om att invandringsfrågan är så viktig att den måste få betydelse för deras partival. Den uppgiften klarar inte Åkesson ensam, utan behöver (ofrivilligt) stöd från några av de övriga partierna.
Stefan Löfven måste utveckla en argumentation som leder till att den rödgröna oppositionen hamnar på offensiven i debatten, och att Socialdemokraterna inte uppfattas som strykrädda i frågor om skattepolitik, vinst i välfärden och regeringsfrågan. Utbildningspolitiken och jobbpolitiken är två områden som särskilt lämpar sig för en sådan offensiv. Vi får se hur skickligt Löfven förmår hantera utmaningen. Återkommer efter debatten i kväll med en kort analys om hur det gick.
2012-05-28
Om tittarstormar och twitterstormar
I dag skriver jag på Ajour om vad som skiljer en tittarstorm från en twitterstorm. Frågan diskuterades i ett inslag i söndagens Agenda, där jag medverkade tillsammans med bland annat Cecilia Garme och Viktor Barth-Kron. Nedan följer ett utdrag ur texten. Hela texten kan läsas här.
Vad skiljer en tittarstorm från en twitterstorm? Ja, vilka är skillnaderna egentligen och har twitterstormar någon betydelse? Uttrycket tittarstorm myntades under TV-tittandets guldålder. Det var tittarna ”ute i stugorna” som stormade genom att ringa TV:s telefonväxel och i bistra ordalag uttala kritiska synpunkter på något program. Tittarstormen uppfattades som ett uttryck för folkets vrede mot ”dom där uppe” som ansvarade för TV-programmens innehåll.
På twitter är journalister, opinionsbildare och politiskt aktiva personer överrepresenterade och drivande i ”stormandet” på ett helt annat sätt än vad de är bland TV-tittarna. En twitterstorm är kanske därför mindre folklig och mer elitgenererad än vad en tittarstorm är.
En ytterligare skillnad är att en tittarstorm genomfördes utan samspel mellan dem som klagade. Visst kunde man uppmana sina vänner eller sina grannar att ringa och klaga, men twitter och andra sociala medier möjliggör interaktion på en helt annat nivå. Kritiken kan därför utvecklas under den tid en twitterstorm pågår, medan en tittarstorm sällan kunde växa ur sin ursprungliga form. På twitter kan de stormande få direkt svar av den eller de som stormen riktas mot – i en tittarstorm fick den eller de som kritiserades svara genom andra medier. En twitterstorm är mer dynamisk än en tittarstorm.
Visst har twitterstormar betydelse, på samma sätt som politisk opinionsbildning har betydelse.
En särskild betydelse ser vi i det så kallade spinnet, det vill säga den kamp om tolkningsföreträdet som alltid bryter ut när olika politiska förslag presenteras eller efter till exempel partiledardebatter. I denna kamp är det inte ”megafonerna” som är inflytelserika. Ju mer förutsägbar en reaktion är, desto mindre intressant blir den. Ett färskt exempel på det är moderaternas nye partisekreterare Kent Persson, som under partiledardebatten i Agenda för några veckor sedan glatt hyllade sin chef och partiledare Fredrik Reinfeldt, samtidigt som han sågade Stefan Löfven. Kent Persson hade innan han blev partisekreterareprofilerat sig på twitter som en självständigt tänkande moderat, nu framstod han i stället som en politruk. Kent Persson insåg sitt misstag och gjorde en halvhjärtad pudel på sin blogg, men hans trovärdighet hade redan hunnit naggas i kanten.
Vad skiljer en tittarstorm från en twitterstorm? Ja, vilka är skillnaderna egentligen och har twitterstormar någon betydelse? Uttrycket tittarstorm myntades under TV-tittandets guldålder. Det var tittarna ”ute i stugorna” som stormade genom att ringa TV:s telefonväxel och i bistra ordalag uttala kritiska synpunkter på något program. Tittarstormen uppfattades som ett uttryck för folkets vrede mot ”dom där uppe” som ansvarade för TV-programmens innehåll.
På twitter är journalister, opinionsbildare och politiskt aktiva personer överrepresenterade och drivande i ”stormandet” på ett helt annat sätt än vad de är bland TV-tittarna. En twitterstorm är kanske därför mindre folklig och mer elitgenererad än vad en tittarstorm är.
En ytterligare skillnad är att en tittarstorm genomfördes utan samspel mellan dem som klagade. Visst kunde man uppmana sina vänner eller sina grannar att ringa och klaga, men twitter och andra sociala medier möjliggör interaktion på en helt annat nivå. Kritiken kan därför utvecklas under den tid en twitterstorm pågår, medan en tittarstorm sällan kunde växa ur sin ursprungliga form. På twitter kan de stormande få direkt svar av den eller de som stormen riktas mot – i en tittarstorm fick den eller de som kritiserades svara genom andra medier. En twitterstorm är mer dynamisk än en tittarstorm.
Visst har twitterstormar betydelse, på samma sätt som politisk opinionsbildning har betydelse.
En särskild betydelse ser vi i det så kallade spinnet, det vill säga den kamp om tolkningsföreträdet som alltid bryter ut när olika politiska förslag presenteras eller efter till exempel partiledardebatter. I denna kamp är det inte ”megafonerna” som är inflytelserika. Ju mer förutsägbar en reaktion är, desto mindre intressant blir den. Ett färskt exempel på det är moderaternas nye partisekreterare Kent Persson, som under partiledardebatten i Agenda för några veckor sedan glatt hyllade sin chef och partiledare Fredrik Reinfeldt, samtidigt som han sågade Stefan Löfven. Kent Persson hade innan han blev partisekreterareprofilerat sig på twitter som en självständigt tänkande moderat, nu framstod han i stället som en politruk. Kent Persson insåg sitt misstag och gjorde en halvhjärtad pudel på sin blogg, men hans trovärdighet hade redan hunnit naggas i kanten.
2012-05-18
Varför det nu är dags att sluta tala om etnicitet
Uppdatering söndag 20/5 kl 20.15 längst ned i posten.
Det har varit mycket etnicitet och religion under den gångna veckan. Diskussionen lär fortsätta, inte minst eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt kommer till SVT Agenda på söndag för att förklara sitt hårt kritiserade uttalande om "etniska svenskar".
Min egen position i frågan om Reinfeldts uttalande om "etniska svenskar" är följande. För det första är jag tveksam till det fruktbara i att dela in Sveriges befolkning i grupperna "etniska svenskar" och "icke etniska svenskar". Mer om det nedan. För det andra är jag kritisk till att Reinfeldt använde uttrycket för att visa att vi inte har massarbetslöshet i Sverige. Som jag tidigare diskuterat hävdade Alliansen inför valet 2006 att det rådde "massarbetslöshet" i Sverige. Då uppgick arbetslösheten till 6.5 procent. I dag har arbetslösheten ökat till 7.5 procent, men samma Allians förnekar nu med emfas att det råder massarbetslöshet i Sverige. Reinfeldt påstod att eftersom arbetslösheten var så kraftigt överrepresenterad i den grupp som inte var "etniska svenskar" så var det fel att tala om massarbetslöshet. Jag tycker det var ett förskräckligt sätt att argumentera i en så viktig fråga. Jag kommenterar saken för SVT Nyheter här.
Frågor kring etnicitet och religion diskuteras ofta lite knöligt i Sverige. Sannolikt beror det på att vi lever i det som ibland kallas "det sekulära undantaget", ett hörn av nordvästra Europa där sekulariseringen gått särskilt långt. Många uppfattar det sekulära som det normala och inte som ett undantag. Jag noterar ibland att nyhetssändningar översätter ett uttalande av president Barack Obama där han säger att "he is praying" för något med att han "hoppas på något" i stället för att han "ber för något". På samma sätt översätts ofta uttrycket "blessing" inte med "välsignelse" utan med "glädje" Det är som att svenska TV-tittare inte skulle förstå om Obama talade i religiösa termer. Jag har mycket svårt att tro att motsvarande omskrivningar sker om det är muslimska politiker som uttalar sig.
Knöligheten kom också till uttryck när Tomas Tengby i dagens Ring P1 uppmanade "manliga imamer" att ringa in. Manliga imamer? Antingen menade Tengby att det inte finns några kvinnliga imamer, vilket dels är felaktigt och om det vore sant gjorde tillägget "manliga" överflödigt. Eller så menade Tengby att kvinnliga imamer inte skulle ringa in, vilket blir obegripligt. Det kan verka vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig alltid i detaljerna.
Jag tycker att etnicitet är ett problematiskt begrepp, som oftast döljer mer än det täcker av. Begreppet "etnicitet" spelade en progressiv roll när rastänkandet avvecklades, och människors egenskaper inte längre förklarades av vilken ras de tillhörde utan utifrån deras kulturella, religiösa och språkliga tillhörighet. Nu är rastänkandet lagt åt sidan för överskådlig tid framåt. Samtidigt växer insikten om att det som gömmer sig bakom begreppet etnicitet är en mångfald av företeelser som inte alltid har så mycket gemensamt med varandra. Jag tycker det är bättre att prata om språk om man menar språk, om kultur om man menar kultur, och om religion om man menar religion. Att använda "etnicitet" som ett samlingsbegrepp för dessa företeelser tror jag inte längre är en framkomlig väg. Bättre att diskutera vad det är i kulturen, i religionen och i språket som skapar tillhörigheter och gemenskaper och som kan forma beteenden och attityder. Etnicitetstänkandet sorterar in människor i identiteter i stället för att främja en allmän medborgarskapskänsla.
Här är jag oenig med till exempel min statsvetarkollega Andreas Johansson Heinö som skiljer mellan etniska, kulturella och religiösa identiteter. Men vad blir kvar av etniciteten om man plockar bort kultur och religion? Inte särskilt mycket mer än hudfärg och/eller ras.
På min Facebook-status skrev jag: Min farfar föddes i Australien. Min pappa föddes i USA. Hur skall jag göra för att få veta om jag är etnisk svensk? Jag tror aldrig jag fått så många kommentarer på en Facebook-uppdatering. Men trots alla goda råd grubblar jag fortfarande över svaret på frågan
Uppdaterat söndag 20/5 kl 20.15, inför kvällens Agenda.
Om en timma medverkar Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda, bland annat för att bemöta den kritik som riktats mot honom för utspelet om "etniska svenskar" och arbetslösheten. Jag är rätt säker på att Fredrik Reinfeldt kommer att argumentera ungefär så här: Det är ett stort problem att arbetslösheten bland utrikesfödda invånare i Sverige är så hög. Hans tidigare uttalande syftade till att synliggöra detta problem, och han tycker det är tråkigt att många väljer att medvetet missuppfatta innebörden av det han sa. Han kommer att ducka för frågan om han ångrar användandet av uttrycket "etniska svenskar", men om han pressas kommer han att påpeka att även socialdemokrater och vänsterpartister tidigare använt det i olika sammanhang.
Min tyngsta kritik mot Reinfeldt går ut på att han på ett olämpligt använde skillnaderna i arbetslöshet mellan "etniska svenskar" och "övriga svenskar" som ett sätt att komma undan frågan om det råder massarbetslöshet i Sverige. Vi får se hur hårt Mats Knutson lyckas pressa Reinfeldt i just frågan om "massarbetslöshet" i Agenda i kväll.
Det har varit mycket etnicitet och religion under den gångna veckan. Diskussionen lär fortsätta, inte minst eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt kommer till SVT Agenda på söndag för att förklara sitt hårt kritiserade uttalande om "etniska svenskar".
Min egen position i frågan om Reinfeldts uttalande om "etniska svenskar" är följande. För det första är jag tveksam till det fruktbara i att dela in Sveriges befolkning i grupperna "etniska svenskar" och "icke etniska svenskar". Mer om det nedan. För det andra är jag kritisk till att Reinfeldt använde uttrycket för att visa att vi inte har massarbetslöshet i Sverige. Som jag tidigare diskuterat hävdade Alliansen inför valet 2006 att det rådde "massarbetslöshet" i Sverige. Då uppgick arbetslösheten till 6.5 procent. I dag har arbetslösheten ökat till 7.5 procent, men samma Allians förnekar nu med emfas att det råder massarbetslöshet i Sverige. Reinfeldt påstod att eftersom arbetslösheten var så kraftigt överrepresenterad i den grupp som inte var "etniska svenskar" så var det fel att tala om massarbetslöshet. Jag tycker det var ett förskräckligt sätt att argumentera i en så viktig fråga. Jag kommenterar saken för SVT Nyheter här.
Frågor kring etnicitet och religion diskuteras ofta lite knöligt i Sverige. Sannolikt beror det på att vi lever i det som ibland kallas "det sekulära undantaget", ett hörn av nordvästra Europa där sekulariseringen gått särskilt långt. Många uppfattar det sekulära som det normala och inte som ett undantag. Jag noterar ibland att nyhetssändningar översätter ett uttalande av president Barack Obama där han säger att "he is praying" för något med att han "hoppas på något" i stället för att han "ber för något". På samma sätt översätts ofta uttrycket "blessing" inte med "välsignelse" utan med "glädje" Det är som att svenska TV-tittare inte skulle förstå om Obama talade i religiösa termer. Jag har mycket svårt att tro att motsvarande omskrivningar sker om det är muslimska politiker som uttalar sig.
Knöligheten kom också till uttryck när Tomas Tengby i dagens Ring P1 uppmanade "manliga imamer" att ringa in. Manliga imamer? Antingen menade Tengby att det inte finns några kvinnliga imamer, vilket dels är felaktigt och om det vore sant gjorde tillägget "manliga" överflödigt. Eller så menade Tengby att kvinnliga imamer inte skulle ringa in, vilket blir obegripligt. Det kan verka vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig alltid i detaljerna.
Jag tycker att etnicitet är ett problematiskt begrepp, som oftast döljer mer än det täcker av. Begreppet "etnicitet" spelade en progressiv roll när rastänkandet avvecklades, och människors egenskaper inte längre förklarades av vilken ras de tillhörde utan utifrån deras kulturella, religiösa och språkliga tillhörighet. Nu är rastänkandet lagt åt sidan för överskådlig tid framåt. Samtidigt växer insikten om att det som gömmer sig bakom begreppet etnicitet är en mångfald av företeelser som inte alltid har så mycket gemensamt med varandra. Jag tycker det är bättre att prata om språk om man menar språk, om kultur om man menar kultur, och om religion om man menar religion. Att använda "etnicitet" som ett samlingsbegrepp för dessa företeelser tror jag inte längre är en framkomlig väg. Bättre att diskutera vad det är i kulturen, i religionen och i språket som skapar tillhörigheter och gemenskaper och som kan forma beteenden och attityder. Etnicitetstänkandet sorterar in människor i identiteter i stället för att främja en allmän medborgarskapskänsla.
Här är jag oenig med till exempel min statsvetarkollega Andreas Johansson Heinö som skiljer mellan etniska, kulturella och religiösa identiteter. Men vad blir kvar av etniciteten om man plockar bort kultur och religion? Inte särskilt mycket mer än hudfärg och/eller ras.
På min Facebook-status skrev jag: Min farfar föddes i Australien. Min pappa föddes i USA. Hur skall jag göra för att få veta om jag är etnisk svensk? Jag tror aldrig jag fått så många kommentarer på en Facebook-uppdatering. Men trots alla goda råd grubblar jag fortfarande över svaret på frågan
Uppdaterat söndag 20/5 kl 20.15, inför kvällens Agenda.
Om en timma medverkar Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda, bland annat för att bemöta den kritik som riktats mot honom för utspelet om "etniska svenskar" och arbetslösheten. Jag är rätt säker på att Fredrik Reinfeldt kommer att argumentera ungefär så här: Det är ett stort problem att arbetslösheten bland utrikesfödda invånare i Sverige är så hög. Hans tidigare uttalande syftade till att synliggöra detta problem, och han tycker det är tråkigt att många väljer att medvetet missuppfatta innebörden av det han sa. Han kommer att ducka för frågan om han ångrar användandet av uttrycket "etniska svenskar", men om han pressas kommer han att påpeka att även socialdemokrater och vänsterpartister tidigare använt det i olika sammanhang.
Min tyngsta kritik mot Reinfeldt går ut på att han på ett olämpligt använde skillnaderna i arbetslöshet mellan "etniska svenskar" och "övriga svenskar" som ett sätt att komma undan frågan om det råder massarbetslöshet i Sverige. Vi får se hur hårt Mats Knutson lyckas pressa Reinfeldt i just frågan om "massarbetslöshet" i Agenda i kväll.
2012-05-06
Hur blir kvällens partiledardebatt i Agenda?
Uppdaterat söndag kl 22.05. Partiledardebatten i kvällens Agenda blev en fartfylld tillställning, särskilt under den första timmen påminde partiledarna om kalvar på grönbete. Som debatt betraktat blev det kanske en lite rörig och svåröverskådlig tillställning. De rödgröna partierna hade inte samordnat sina ställningstaganden och de framstod inte som en gemensam opposition. Det mesta talar i dagsläget för att Socialdemokraterna kommer att gå till val utan att i förväg ha låst sig för olika regeringsalternativ.
Stefan Löfven gjorde en fullt godkänd debut. Men han är ovan i rollen och riskerar att hamna på defensiven eftersom Socialdemokraterna ännu inte format den politik partiet vill gå till val på 2014. Här finns ett starkt behov av nya reformförslag som engagerar och gör skillnad mot borgerligheten. Det skall bli spännande att se hur Stefan Löfvens insats tas emot av väljarna.
Jonas Sjöstedt gjorde också en godkänd debut. Han var mycket aktiv (för att uttrycka det milt) och tog sig själv in i replikväxlingarna. Så gjorde också Jan Björklund, medan Annie Lööf, Göran Hägglund, Jimmie Åkesson och Gustav Fridolin var mer passiva och ofta fick "släppas in" av programledarna. Särskilt för Centern och Kristdemokraterna kvarstår grundproblemet - hur skall de kunna profilera sig distinkt i förhållande till väljarkåren utan att skada bilden av en enig allians.
Förväntningarna är höga inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Debatten blir den första mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Efter snart två år där det politiska livet i Sverige präglats av socialdemokratins haveri och återfödelse börjar nu de strategiska och sakpolitiska förutsättningarna inför valet 2014 mejslas fram. Det så kallade uppsnacket i media inför debatten är väl i klass med det vi upplevt inför Tre Kronors hittillsvarande matcher i hockey-VM.
Debatten får en extra skruv i det att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet avstod från att delta förra gången Agenda genomförde en partiledardebatt, eftersom de var missnöjda med redaktionens sätt att rumsligt placera Sverigedemokraterna tillsammans med den rödgröna oppositionen. Jag tycker fortfarande att Agenda underskattade den politiska dimensionen i sättet att gruppera partierna. Men eftersom både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har bytt partiledare sedan dess har det blivit möjligt för dem att lägga tidigare intagna ståndpunkter åt sidan.
Nu vet jag inte hur Agenda-redaktionen tänker strukturera debatten i kväll. Men om partiledarna ges fria tyglar blir replikväxlingarna mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt väldigt förutsägbara. Stefan Löfven kommer att nöta in sitt budskap om att Reinfeldt-regeringen är trött och idélös, att den inte har några vapen mot massarbetslösheten och att regeringen i stället för en aktiv näringspolitik och framåtsyftande investeringar ägnar sig åt en slapp skattesänkningspolitik. Fredrik Reinfeldt kommer å sin sida att peka på oklarheter om vilken politik Socialdemokraterna egentligen står för samt oklarheter om med vem eller vilka Socialdemokraterna avser att bilda regering. Reinfeldt kommer att framställa Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti och skrämma väljarna med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, vars skuggbudget var något mer expansiv än Socialdemokraternas. Mer svårförutsägbart är hur personkemin mellan Löfven och Reinfeldt kommer att bli.
Jonas Sjöstedt kommer att få mycket eget utrymme på vänsterkanten. Han sörjer knappast det faktum att Reinfeldt kommer att använda honom som vänsterspöke - det underlättar Sjöstedts möjligheter att komma in i debatten. Miljöpartiets Gustav Fridolin får nog vara i fred i debatten. Sannolikt kommer han att kritisera regeringen hårt för dess ovilja att ge så kallade illegala flyktingar rätt till läkarvård.
Det tre småpartierna inom Alliansen har en mer bekymmersam och svårförutsägbar position. De måste inför tittarna påvisa enighet inom Alliansen, samtidigt som de tar chansen att profilera sig själva. Det är en mycket svår uppgift. Folkpartiledaren Jan Björklund kommer som vanligt säkert att tala skola och utrikespolitik. Men vad skall centerledaren Annie Lööf lyfta för frågor för att komma ur den onda cirkel hon hamnat i efter debaclet med sänkta ingångslöner, påståenden om att hon talar i floskler samt hennes faktiskt förvirrade uttalanden om Kina som ett tänkbart mottagarland för svensk vapenexport trots EU:s vapenembargo mot landet? Samt hur svårt hon hade att formulera sig om huruvida Kina var en diktatur. Kristdemokraternas Göran Hägglund måste ha en eller två kreativa idéer, annars är risken äverhängande atthan helt kommer bort i debatten. Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har hamnat i medieskugga och i den senaste opinionsmätningen från Demoskop minskar partiet med två procentenheter och lever med sina 4.6 procent farligt nära fyraprocentsspärren.
Visst är debatten viktig. Den bidrar till att forma ramarna inför valrörelsen 2014. Men min kollega Henrik Oscarsson har räknat ut att om vi ser mandatperioden som en fotbollsmatch befinner vi oss bara i 37:e minuten av första halvlek. Mycket kan hända. Och bollen är rund.
Återkommer i kväll med några kommentarer efter debatten.
Stefan Löfven gjorde en fullt godkänd debut. Men han är ovan i rollen och riskerar att hamna på defensiven eftersom Socialdemokraterna ännu inte format den politik partiet vill gå till val på 2014. Här finns ett starkt behov av nya reformförslag som engagerar och gör skillnad mot borgerligheten. Det skall bli spännande att se hur Stefan Löfvens insats tas emot av väljarna.
Jonas Sjöstedt gjorde också en godkänd debut. Han var mycket aktiv (för att uttrycka det milt) och tog sig själv in i replikväxlingarna. Så gjorde också Jan Björklund, medan Annie Lööf, Göran Hägglund, Jimmie Åkesson och Gustav Fridolin var mer passiva och ofta fick "släppas in" av programledarna. Särskilt för Centern och Kristdemokraterna kvarstår grundproblemet - hur skall de kunna profilera sig distinkt i förhållande till väljarkåren utan att skada bilden av en enig allians.
*
Förväntningarna är höga inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Debatten blir den första mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Efter snart två år där det politiska livet i Sverige präglats av socialdemokratins haveri och återfödelse börjar nu de strategiska och sakpolitiska förutsättningarna inför valet 2014 mejslas fram. Det så kallade uppsnacket i media inför debatten är väl i klass med det vi upplevt inför Tre Kronors hittillsvarande matcher i hockey-VM.
Debatten får en extra skruv i det att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet avstod från att delta förra gången Agenda genomförde en partiledardebatt, eftersom de var missnöjda med redaktionens sätt att rumsligt placera Sverigedemokraterna tillsammans med den rödgröna oppositionen. Jag tycker fortfarande att Agenda underskattade den politiska dimensionen i sättet att gruppera partierna. Men eftersom både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har bytt partiledare sedan dess har det blivit möjligt för dem att lägga tidigare intagna ståndpunkter åt sidan.
Nu vet jag inte hur Agenda-redaktionen tänker strukturera debatten i kväll. Men om partiledarna ges fria tyglar blir replikväxlingarna mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt väldigt förutsägbara. Stefan Löfven kommer att nöta in sitt budskap om att Reinfeldt-regeringen är trött och idélös, att den inte har några vapen mot massarbetslösheten och att regeringen i stället för en aktiv näringspolitik och framåtsyftande investeringar ägnar sig åt en slapp skattesänkningspolitik. Fredrik Reinfeldt kommer å sin sida att peka på oklarheter om vilken politik Socialdemokraterna egentligen står för samt oklarheter om med vem eller vilka Socialdemokraterna avser att bilda regering. Reinfeldt kommer att framställa Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti och skrämma väljarna med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, vars skuggbudget var något mer expansiv än Socialdemokraternas. Mer svårförutsägbart är hur personkemin mellan Löfven och Reinfeldt kommer att bli.
Jonas Sjöstedt kommer att få mycket eget utrymme på vänsterkanten. Han sörjer knappast det faktum att Reinfeldt kommer att använda honom som vänsterspöke - det underlättar Sjöstedts möjligheter att komma in i debatten. Miljöpartiets Gustav Fridolin får nog vara i fred i debatten. Sannolikt kommer han att kritisera regeringen hårt för dess ovilja att ge så kallade illegala flyktingar rätt till läkarvård.
Det tre småpartierna inom Alliansen har en mer bekymmersam och svårförutsägbar position. De måste inför tittarna påvisa enighet inom Alliansen, samtidigt som de tar chansen att profilera sig själva. Det är en mycket svår uppgift. Folkpartiledaren Jan Björklund kommer som vanligt säkert att tala skola och utrikespolitik. Men vad skall centerledaren Annie Lööf lyfta för frågor för att komma ur den onda cirkel hon hamnat i efter debaclet med sänkta ingångslöner, påståenden om att hon talar i floskler samt hennes faktiskt förvirrade uttalanden om Kina som ett tänkbart mottagarland för svensk vapenexport trots EU:s vapenembargo mot landet? Samt hur svårt hon hade att formulera sig om huruvida Kina var en diktatur. Kristdemokraternas Göran Hägglund måste ha en eller två kreativa idéer, annars är risken äverhängande atthan helt kommer bort i debatten. Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har hamnat i medieskugga och i den senaste opinionsmätningen från Demoskop minskar partiet med två procentenheter och lever med sina 4.6 procent farligt nära fyraprocentsspärren.
Visst är debatten viktig. Den bidrar till att forma ramarna inför valrörelsen 2014. Men min kollega Henrik Oscarsson har räknat ut att om vi ser mandatperioden som en fotbollsmatch befinner vi oss bara i 37:e minuten av första halvlek. Mycket kan hända. Och bollen är rund.
Återkommer i kväll med några kommentarer efter debatten.
2011-11-22
Sveriges Television, Sverigedemokraterna och partiledardebatterna
Jag har tidigare försvarat Håkan Juholts vägran att acceptera SVT Agendas krav på att han skulle stå sida vid sida med Jimmie Åkesson i den planerade partiledardebatten:
Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.
Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder.
Min inställning kvarstår. Jag noterar med tillfredsställelse att den i dag får stöd av Thomas Bodström som i Expressen anklagar SVT för att inte förstå de politiska konsekvenserna av sitt tänkta upplägg, med bilder på Juholt och Åkesson framställda som lagkamrater: Det skulle förstås inte vara bilder som begränsades till den aktuella debatten. Bilderna skulle finnas med i många andra sammanhang i tv och tidningar, både då och i framtiden. Den som inte förstår konsekvenserna av detta är politiskt tondöv.
Bodström anklagar också SVT för bristande opartiskhet, genom att regelbundet vika ned sig för regeringens önskemål om debattupplägg. Han ger flera exempel där borgerliga ministrar vägrat acceptera det tänkta upplägget och debatter därför ställts in.
Bodström menar vidare, och jag delar hans bedömning, att orsaken inte är att SVT och dess redaktioner skulle bara borgerligt sinnade: Jag tror inte att SVT:s och andra nyhetsredaktioners inkonsekventa agerande beror på att de är mer borgerligt sinnade. I stället handlar det om att det alltid är mer intressant att ha med regeringen. Jag är övertygad om att även de borgerliga partiledarna hade vägrat att stå bredvid SD om Agenda hade haft det upplägget. Men jag tror aldrig att Agenda då hade haft en debatt med bara oppositionen och SD. Ju större intresset för att få med någon i en debatt desto lättare väger redaktionens princip om att inte ge efter för partiernas krav.
En sak är säker. En debatts upplägg är aldrig självklar. Upplägget gynnar några och missgynnar andra. Upplägget avspeglar en verklighetsbild som har politisk betydelse. Det blir spännande att se hur SVT eller TV4 kommer att vilja lägga upp kommande debatter, och hur regering och opposition kommer att förhålla sig. Bildens makt är stor.
Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.
Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder.
Min inställning kvarstår. Jag noterar med tillfredsställelse att den i dag får stöd av Thomas Bodström som i Expressen anklagar SVT för att inte förstå de politiska konsekvenserna av sitt tänkta upplägg, med bilder på Juholt och Åkesson framställda som lagkamrater: Det skulle förstås inte vara bilder som begränsades till den aktuella debatten. Bilderna skulle finnas med i många andra sammanhang i tv och tidningar, både då och i framtiden. Den som inte förstår konsekvenserna av detta är politiskt tondöv.
Bodström anklagar också SVT för bristande opartiskhet, genom att regelbundet vika ned sig för regeringens önskemål om debattupplägg. Han ger flera exempel där borgerliga ministrar vägrat acceptera det tänkta upplägget och debatter därför ställts in.
Bodström menar vidare, och jag delar hans bedömning, att orsaken inte är att SVT och dess redaktioner skulle bara borgerligt sinnade: Jag tror inte att SVT:s och andra nyhetsredaktioners inkonsekventa agerande beror på att de är mer borgerligt sinnade. I stället handlar det om att det alltid är mer intressant att ha med regeringen. Jag är övertygad om att även de borgerliga partiledarna hade vägrat att stå bredvid SD om Agenda hade haft det upplägget. Men jag tror aldrig att Agenda då hade haft en debatt med bara oppositionen och SD. Ju större intresset för att få med någon i en debatt desto lättare väger redaktionens princip om att inte ge efter för partiernas krav.
En sak är säker. En debatts upplägg är aldrig självklar. Upplägget gynnar några och missgynnar andra. Upplägget avspeglar en verklighetsbild som har politisk betydelse. Det blir spännande att se hur SVT eller TV4 kommer att vilja lägga upp kommande debatter, och hur regering och opposition kommer att förhålla sig. Bildens makt är stor.
2011-11-21
Thomas Östros vägran att uttala förtroende för Juholt
I går vägrade Thomas Östros att i SVT Agenda uttala sitt förtroende för Håkan Juholt som partiledare. Thomas Östros vägran är uppseendeväckande, eftersom partiets "mäktiga verkställande utskott" bara för några veckor sedan uttalade sitt fulla förtroende för Juholt.
Kanske har Östros börjat fundera på att lämna politiken, och att utspelet i Agenda igår var första ledet i en sådan process? Eller strävar Östros medvetet efter att urholka Juholts ställning, i hopp om att därigenom stärka sin egen?
Jag gav min syn på saken i en kommentar till TT (se nedan) samt till bl a SvD.
Thomas Östros vägran att uttala sitt förtroende för Håkan Juholt är uppseendeväckande. Partiets ledning har enats om att gå vidare med Juholt som partiledare och att försöka få fokus på politiken i stället för på personfrågor. I det läger väljer Östros att uttala sig på ett sätt som han vet innebär att fokus omedelbart hamnar på partiledarfrågan och inte på politiken.
Östros agerande kan vara ett uttryck för personlig besvikelse över att efter två förlustval ha sidsteppats av Håkan Juholt. Men det kan också vara ett politiskt drag, där han vill bidra till att urholka Juholts ställning samtidigt som han stärker sin egen position.
Om Östros på allvar och öppet utmanar Juholt om partiledarskapet så skulle det blåsa nytt liv i de åsiktsströmningar mellan vänster och höger som helt naturligt finns inom socialdemokratin. Thomas Östros uppfattas av många som att stå något till höger inom partiet, och de som står något till vänster skulle efter ett sådant agerande från Östros sida ha utomordentligt svårt att acceptera honom som partiledare.
Att många ledande socialdemokrater i dag väljer att inte kommentera Östros utspel kan tolkas som att de håller sig till partiledningens linje och nu vill fokusera på politik i ställer för på personfrågor. Men det kan också tolkas som att åtminstone några delar Östros inställning, men inte vill säga det öppet. Östros utspel synliggör hur skör Juholts ställning som partiledare fortfarande är.
Kanske har Östros börjat fundera på att lämna politiken, och att utspelet i Agenda igår var första ledet i en sådan process? Eller strävar Östros medvetet efter att urholka Juholts ställning, i hopp om att därigenom stärka sin egen?
Jag gav min syn på saken i en kommentar till TT (se nedan) samt till bl a SvD.
Thomas Östros vägran att uttala sitt förtroende för Håkan Juholt är uppseendeväckande. Partiets ledning har enats om att gå vidare med Juholt som partiledare och att försöka få fokus på politiken i stället för på personfrågor. I det läger väljer Östros att uttala sig på ett sätt som han vet innebär att fokus omedelbart hamnar på partiledarfrågan och inte på politiken.
Östros agerande kan vara ett uttryck för personlig besvikelse över att efter två förlustval ha sidsteppats av Håkan Juholt. Men det kan också vara ett politiskt drag, där han vill bidra till att urholka Juholts ställning samtidigt som han stärker sin egen position.
Om Östros på allvar och öppet utmanar Juholt om partiledarskapet så skulle det blåsa nytt liv i de åsiktsströmningar mellan vänster och höger som helt naturligt finns inom socialdemokratin. Thomas Östros uppfattas av många som att stå något till höger inom partiet, och de som står något till vänster skulle efter ett sådant agerande från Östros sida ha utomordentligt svårt att acceptera honom som partiledare.
Att många ledande socialdemokrater i dag väljer att inte kommentera Östros utspel kan tolkas som att de håller sig till partiledningens linje och nu vill fokusera på politik i ställer för på personfrågor. Men det kan också tolkas som att åtminstone några delar Östros inställning, men inte vill säga det öppet. Östros utspel synliggör hur skör Juholts ställning som partiledare fortfarande är.
2011-10-08
Stormiga dagar för S
De senaste dagarna har inte varit så där jättebra för Socialdemokraterna. Efter turbulensen i riksdagsgruppen i samband med budgetmotionen har nyhetsflödet det senaste dygnet dominerats av (1) Håkan Juholts ersättningar för bostaden i Stockholm samt oklarheter kring Håkan Juholts resa till Vitryssland 2006, (2) Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons öppnande för att utvisa svenska medborgare samt samt (3) Socialdemokraternas avhopp från söndagens partiledardebatt i Agenda.
(1) Håkan Juholts felaktiga ersättningar för sin bostad i Stockholm är djupt olyckliga. Jag tror inte Håkan Juholt medvetet brutit mot reglerna i syfte att berika sig själv. Men okunskapen om regelverket - eller oviljan att fördjupa sig i det - uttrycker en sorglöshet och en naivitet som skadar bilden av honom som ansvarsfull politiker. I en tid då den politiska diskursen präglas av en kamp om vem som är mest ansvarsfull växer Juholts uppförsbacke på vägen till de svenska väljarnas förtroende.
Däremot tror jag inte att affären - om det stannar här - kommer att påverka partiet negativt i valrörelsen 2014. Svenska väljare brukar inte bry sig särskilt mycket om politiska skandaler när de bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Nackdelen för Socialdemokraterna är att partiet nu får lägga stor kraft och möda på att diskutera Håkan Juholts personliga tillkortakommanden i stället för att formulera och driva politiska förslag som förnyar partiet och pressar Alliansregeringen. Borgerligheten vinner - igen - kampen om den politiska dagordningen.
Juholts krishantering med snabb presskonferens och där han tar hela skulden själv har varit mycket bra. Juholt betraktas av många som glad och jovialisk och lite slarvig. Den bilden underlättar för honom att komma undan med sitt misstag. Här finns en könsfaktor. En kvinna passar sämre i rollen som "go gubbe" som då och då klantar till det.
(2) Ilmar Reepalu och Morgan Johansson höll utan att de själva tycktes märka det på att sätta Socialdemokraterna i knät på Sverigedemokraterna när de glatt pratade på om en ny lagstiftning som skulle ge nya medborgare en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Sverigedemokraterna jublade - äntligen fick de gehör för sina förslag. Men inom Socialdemokraterna väcktes en vredens vind och Håkan Juholt var snabb med att gå ut och tala om att en sådan lagstiftning var helt utesluten. Det var bra - medborgarskapet kan aldrig villkoras eller relativiseras. Är man medborgare så är man medborgare och ingenting annat. Men Morgan Johanssons ställning som Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor har fått sig en törn.
(3) Jag har förståelse för att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet väljer att hoppa av partiledardebatten i Agenda på söndag. Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.
Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder. Nu blir debatten en stympad och märklig tillställning. Åsa Romson (MP) måste känna åtminstone lite kluvna känslor här hon tillsammans med Jimmie Åkesson får representera oppositionen mot Alliansregeringen.
Agendas debatt tappar intresse och betydelse när det överlägset största oppositionspartiet inte finns med. Väljarna och demokratin förlorar. Staffan Dopping formulerar sig väldigt klokt i saken här.
(1) Håkan Juholts felaktiga ersättningar för sin bostad i Stockholm är djupt olyckliga. Jag tror inte Håkan Juholt medvetet brutit mot reglerna i syfte att berika sig själv. Men okunskapen om regelverket - eller oviljan att fördjupa sig i det - uttrycker en sorglöshet och en naivitet som skadar bilden av honom som ansvarsfull politiker. I en tid då den politiska diskursen präglas av en kamp om vem som är mest ansvarsfull växer Juholts uppförsbacke på vägen till de svenska väljarnas förtroende.
Däremot tror jag inte att affären - om det stannar här - kommer att påverka partiet negativt i valrörelsen 2014. Svenska väljare brukar inte bry sig särskilt mycket om politiska skandaler när de bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Nackdelen för Socialdemokraterna är att partiet nu får lägga stor kraft och möda på att diskutera Håkan Juholts personliga tillkortakommanden i stället för att formulera och driva politiska förslag som förnyar partiet och pressar Alliansregeringen. Borgerligheten vinner - igen - kampen om den politiska dagordningen.
Juholts krishantering med snabb presskonferens och där han tar hela skulden själv har varit mycket bra. Juholt betraktas av många som glad och jovialisk och lite slarvig. Den bilden underlättar för honom att komma undan med sitt misstag. Här finns en könsfaktor. En kvinna passar sämre i rollen som "go gubbe" som då och då klantar till det.
(2) Ilmar Reepalu och Morgan Johansson höll utan att de själva tycktes märka det på att sätta Socialdemokraterna i knät på Sverigedemokraterna när de glatt pratade på om en ny lagstiftning som skulle ge nya medborgare en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Sverigedemokraterna jublade - äntligen fick de gehör för sina förslag. Men inom Socialdemokraterna väcktes en vredens vind och Håkan Juholt var snabb med att gå ut och tala om att en sådan lagstiftning var helt utesluten. Det var bra - medborgarskapet kan aldrig villkoras eller relativiseras. Är man medborgare så är man medborgare och ingenting annat. Men Morgan Johanssons ställning som Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor har fått sig en törn.
(3) Jag har förståelse för att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet väljer att hoppa av partiledardebatten i Agenda på söndag. Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.
Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder. Nu blir debatten en stympad och märklig tillställning. Åsa Romson (MP) måste känna åtminstone lite kluvna känslor här hon tillsammans med Jimmie Åkesson får representera oppositionen mot Alliansregeringen.
Agendas debatt tappar intresse och betydelse när det överlägset största oppositionspartiet inte finns med. Väljarna och demokratin förlorar. Staffan Dopping formulerar sig väldigt klokt i saken här.
2010-10-06
Karin Hübinette och frågan om den journalistiska opartiskheten
I dag kritiserar jag på Aftonbladets Debattsida Sveriges Televisions beslut att frånta Karin Hübinette uppdraget som programledare för Aktuellt och Agenda. Bakgrunden är att Karin Hübinettes syster, Hillevi Engström (M), utnämnts till arbetsmarknadsminister i den borgerliga Alliansregeringen. Nedan följer ett utdrag ur artikeln.
Visst är det problematiskt med släkt- och vänskapsband mellan journalister och politiker. Men det stora problemet uppstår när redaktionsledningarna abdikerar och i stället för att själva bedöma den enskilde medarbetarens förmåga att agera journalistiskt professionellt försöker formulera generella regler för något som inte går att i detalj reglera. Är det verkligen själva systerskapet mellan Karin Hübinette och Hillevi Engström som är problemet? Var bör då gränsen sättas för denna typ av jäv? Halvsyskon? Kusiner? Grannar? Barn på samma dagis?
Nej, att Karin Hübinette är syster med Hillevi Engström är i sig inget giltigt skäl att beröva henne programledaruppgiften. Det giltiga skälet vore i stället om SVT-ledningen menade att de inte trodde att Karin Hübinette skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt. Men det säger man inte och det tror jag inte man menar heller. I stället gömmer man sig bakom formellt släktskap och praktiska svårigheter (så motiverade t ex Eva Landahl, chef för Aktuellt och Agenda, beslutet med att vore olyckligt om Karin Hübinette ”kanske måste intervjua sin egen syster”). Men i så fall borde väl problemet ha gått att enkelt hantera genom att Karin Hübinette inte utövade programledarrollen just i de inslag när Hillevi Engström medverkar i Aktuellt eller Agenda.
På samma sätt är det med journalisters och experters politiska tillhörigheter. Själv framträder jag gärna i min profession som statsvetare samtidigt som jag synliggör mitt engagemang inom Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen. Men jag propsar inte på att varje enskild expert eller journalist måste inleda sin rapportering med en politisk självbekännelse. Skall K-G Bergström konsekvent presenteras som ”tidigare aktiv inom Moderaterna”? Skall statsvetaren Tommy Möller presenteras med att han har ett förflutet i den borgerliga studentföreningen Heimdal? Självklart inte.
Jag tycker mig se en spirande dröm om den politiskt och släktskapsmässigt obefläckade journalisten. Min aning förstärks av att Sveriges Radio tidigare hanterat en motsvarande situation helt annorlunda. Under Thomas Bodströms tid som justitieminister tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.
En sådan obefläckad journalist finns inte och det skall vi vara tacksamma för. Journalister är människor av kött och blod, med politiska åsikter, med styrkor och tillkortakommanden. Det är dessa egenskaper som gör det möjligt för journalisten att värdera och bedöma skeenden, annars kunde journalisten lika gärna ersättas av en maskin. Så bejaka journalisten som en levande människa och låt Karin Hübinette fortsätta att lika förtjänstfullt som tidigare leda Aktuellt och Agenda.
Visst är det problematiskt med släkt- och vänskapsband mellan journalister och politiker. Men det stora problemet uppstår när redaktionsledningarna abdikerar och i stället för att själva bedöma den enskilde medarbetarens förmåga att agera journalistiskt professionellt försöker formulera generella regler för något som inte går att i detalj reglera. Är det verkligen själva systerskapet mellan Karin Hübinette och Hillevi Engström som är problemet? Var bör då gränsen sättas för denna typ av jäv? Halvsyskon? Kusiner? Grannar? Barn på samma dagis?
Nej, att Karin Hübinette är syster med Hillevi Engström är i sig inget giltigt skäl att beröva henne programledaruppgiften. Det giltiga skälet vore i stället om SVT-ledningen menade att de inte trodde att Karin Hübinette skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt. Men det säger man inte och det tror jag inte man menar heller. I stället gömmer man sig bakom formellt släktskap och praktiska svårigheter (så motiverade t ex Eva Landahl, chef för Aktuellt och Agenda, beslutet med att vore olyckligt om Karin Hübinette ”kanske måste intervjua sin egen syster”). Men i så fall borde väl problemet ha gått att enkelt hantera genom att Karin Hübinette inte utövade programledarrollen just i de inslag när Hillevi Engström medverkar i Aktuellt eller Agenda.
På samma sätt är det med journalisters och experters politiska tillhörigheter. Själv framträder jag gärna i min profession som statsvetare samtidigt som jag synliggör mitt engagemang inom Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen. Men jag propsar inte på att varje enskild expert eller journalist måste inleda sin rapportering med en politisk självbekännelse. Skall K-G Bergström konsekvent presenteras som ”tidigare aktiv inom Moderaterna”? Skall statsvetaren Tommy Möller presenteras med att han har ett förflutet i den borgerliga studentföreningen Heimdal? Självklart inte.
Jag tycker mig se en spirande dröm om den politiskt och släktskapsmässigt obefläckade journalisten. Min aning förstärks av att Sveriges Radio tidigare hanterat en motsvarande situation helt annorlunda. Under Thomas Bodströms tid som justitieminister tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.
En sådan obefläckad journalist finns inte och det skall vi vara tacksamma för. Journalister är människor av kött och blod, med politiska åsikter, med styrkor och tillkortakommanden. Det är dessa egenskaper som gör det möjligt för journalisten att värdera och bedöma skeenden, annars kunde journalisten lika gärna ersättas av en maskin. Så bejaka journalisten som en levande människa och låt Karin Hübinette fortsätta att lika förtjänstfullt som tidigare leda Aktuellt och Agenda.
2010-08-22
Var det rätt av Gudrun Schyman att ta debatten i Agenda mot Jimmie Åkesson?
I kvällens SVT Agenda möttes Gudrun Schyman från Feministiskt Initiativ (FI) och Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna (SD) i en debatt - om jämställdhetspolitik. Jimmie Åkesson är den som har störst anledning att vara nöjd. Hans högerpopulistiska retorik är mycket effektiv i korta direktsända TV-debatter - det går inte att "vinna" en sådan debatt mot honom. I stället bidrar debatten till att legitimera SD som politiskt parti.
Alla vet dessutom att FI och SD inte konkurrerar om samma väljare. Därför väljer Schyman och Åkesson att tala om olika saker, i syfte att mobilisera de egna sympatisörerna och attrahera marginalväljare. Ur det perspektivet tjänar både FI och SD på en sådan här debatt. Schyman och Åkesson använder varandra som medel för att uppnå sina specifika mål.
Självklart skall både FI och SD granskas och få möjlighet att presentera sin politik inför väljarkåren. Jag är inte säker på att en debatt mellan FI och SD om jämställdhet i SVT Agenda är det bästa sättet för SVT att hantera detta uppdrag.
Jag klandrar inte Gudrun Schyman för att hon tackade ja till debatten. Hon är satt att bevaka sitt eget partis intressen och en spektakulär debatt mot Jimmie Åkesson på bästa tittartid i TV är svår att avstå från. Men då bör också Gudrun Schyman tillstå att hon medverkar för att hon tror att det gynnar FI och jämställdhetsfrågorna, inte för att hon tror att debatten bidrar till att avslöja eller motverka SD.
På Newsmill skriver jag i dag om hur man bör hantera situationen om SD skulle bli vågmästare efter höstens val.
Några enkla regler för hur man bör gå till väga för att bäst motverka SD har jag tidigare presenterat här.
Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver intressant om debatten här.
Alla vet dessutom att FI och SD inte konkurrerar om samma väljare. Därför väljer Schyman och Åkesson att tala om olika saker, i syfte att mobilisera de egna sympatisörerna och attrahera marginalväljare. Ur det perspektivet tjänar både FI och SD på en sådan här debatt. Schyman och Åkesson använder varandra som medel för att uppnå sina specifika mål.
Självklart skall både FI och SD granskas och få möjlighet att presentera sin politik inför väljarkåren. Jag är inte säker på att en debatt mellan FI och SD om jämställdhet i SVT Agenda är det bästa sättet för SVT att hantera detta uppdrag.
Jag klandrar inte Gudrun Schyman för att hon tackade ja till debatten. Hon är satt att bevaka sitt eget partis intressen och en spektakulär debatt mot Jimmie Åkesson på bästa tittartid i TV är svår att avstå från. Men då bör också Gudrun Schyman tillstå att hon medverkar för att hon tror att det gynnar FI och jämställdhetsfrågorna, inte för att hon tror att debatten bidrar till att avslöja eller motverka SD.
På Newsmill skriver jag i dag om hur man bör hantera situationen om SD skulle bli vågmästare efter höstens val.
Några enkla regler för hur man bör gå till väga för att bäst motverka SD har jag tidigare presenterat här.
Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver intressant om debatten här.
2010-05-09
Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i "duell"
Uppdaterad efter Agenda-debatten mellan Sahlin och Reinfeldt:
Det blev - som så ofta - en mycket jämn debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Reinfeldt fick särskilt i början möjligheter att utöva sin bästa gren - sprida förtroende och ge en bild av ordning och reda. Reinfeldt talar skattesänkningar - man får lätt bilden av att Reinfeldt tror att det inte finns något problem i världen som inte kan lösas med hjälp av skattesänkningar. Kanske att t o m vädret blir bättre med sänkt skatt.
Mona Sahlins bästa gren är ideologi. Bara ett jämlikt samhälle kan vara pluralistiskt, var en bra oneliner.
Debatterna mellan Sahlin och Reinfeldt kommer inte att avgöra valet. Men de höjer den politiska temperaturen och bidrar till att mobilisera de egna anhängarna.
Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i duell. Så marknadsför SVT Agenda kvällens direktsända debatt mellan oppositionsledaren och statsministern. Jag är kanske överkänslig, men jag funderar lite över varför Agenda-redaktionen väljer att använda ordet "duell" i stället för "debatt". Ordet duell leder tankarna till tävlingsmoment, och en politisk debatt är faktiskt ingen tävling (även om de olika partierna konkurrerar om väljarnas röster och gunst). Ordet "duell" är också en metafor som har sin grund i en våldshandling, ibland med dödlig utgång.
Ordvalet är ingen stor sak. Jag förstår ju att Agenda vill locka tittare genom att använda ett ord som andas dramatik och kamp, i stället för saklig debatt. Men - som jag brukar säga - Djävulen sitter i detaljerna. I det här fallet tror jag inte det hade varit något problem för Agenda-redaktionen att locka tittare med en lansering som utlovar dramatik och relevans även om man använt ordet "debatt". Det är ju faktiskt en debatt som skall genomföras.
Jag syndar själv på nåden ibland och analyserar det politiska livet i termer som t ex "slagfält", "attacker" eller "gå på offensiven". Därför väljer jag här att inte kasta någon sten - det skulle klirra för mycket när glashuset gick sönder. Men det skadar inte att då och då tänka efter och reflektera över sina ordval. Den politiska vänstern har ibland en olycklig förkärlek för en våldsromantisk terminologi. (Extremhögern skall vi bara inte tala om.)
Vem kommer då att vinna debatten? (Se - nu använde jag ordet "vinna" som om det vore en tävling.) Med debattvinsten är det som med skönheten - den sitter i betraktarens öga. Det är ofta underhållande att iaktta hur vänster- respektive högermänniskor självklart utpekar den egna sidan till segrare i debatten. Ett exempel är mediernas nätomröstningar om vem som "vann debatten", där den borgerliga sidan i princip alltid får mer än 2/3 av rösterna. Förklaringen till att borgerligheten i nätomröstningar alltid vinner alla debatter är ju förstås att de borgerliga sympatisörerna är kraftigt överrepresenterade i den grupp som väljer att delta i nätomröstningar om politiska debatter. Det är faktiskt svagt av medierna att inte synliggöra den skevheten tydligare.
Jag återkommer i kväll på bloggen med en kort analys av debatten. Kanske berättar jag också vem som vann. :-)
Det blev - som så ofta - en mycket jämn debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Reinfeldt fick särskilt i början möjligheter att utöva sin bästa gren - sprida förtroende och ge en bild av ordning och reda. Reinfeldt talar skattesänkningar - man får lätt bilden av att Reinfeldt tror att det inte finns något problem i världen som inte kan lösas med hjälp av skattesänkningar. Kanske att t o m vädret blir bättre med sänkt skatt.
Mona Sahlins bästa gren är ideologi. Bara ett jämlikt samhälle kan vara pluralistiskt, var en bra oneliner.
Debatterna mellan Sahlin och Reinfeldt kommer inte att avgöra valet. Men de höjer den politiska temperaturen och bidrar till att mobilisera de egna anhängarna.
*
Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i duell. Så marknadsför SVT Agenda kvällens direktsända debatt mellan oppositionsledaren och statsministern. Jag är kanske överkänslig, men jag funderar lite över varför Agenda-redaktionen väljer att använda ordet "duell" i stället för "debatt". Ordet duell leder tankarna till tävlingsmoment, och en politisk debatt är faktiskt ingen tävling (även om de olika partierna konkurrerar om väljarnas röster och gunst). Ordet "duell" är också en metafor som har sin grund i en våldshandling, ibland med dödlig utgång.
Ordvalet är ingen stor sak. Jag förstår ju att Agenda vill locka tittare genom att använda ett ord som andas dramatik och kamp, i stället för saklig debatt. Men - som jag brukar säga - Djävulen sitter i detaljerna. I det här fallet tror jag inte det hade varit något problem för Agenda-redaktionen att locka tittare med en lansering som utlovar dramatik och relevans även om man använt ordet "debatt". Det är ju faktiskt en debatt som skall genomföras.
Jag syndar själv på nåden ibland och analyserar det politiska livet i termer som t ex "slagfält", "attacker" eller "gå på offensiven". Därför väljer jag här att inte kasta någon sten - det skulle klirra för mycket när glashuset gick sönder. Men det skadar inte att då och då tänka efter och reflektera över sina ordval. Den politiska vänstern har ibland en olycklig förkärlek för en våldsromantisk terminologi. (Extremhögern skall vi bara inte tala om.)
Vem kommer då att vinna debatten? (Se - nu använde jag ordet "vinna" som om det vore en tävling.) Med debattvinsten är det som med skönheten - den sitter i betraktarens öga. Det är ofta underhållande att iaktta hur vänster- respektive högermänniskor självklart utpekar den egna sidan till segrare i debatten. Ett exempel är mediernas nätomröstningar om vem som "vann debatten", där den borgerliga sidan i princip alltid får mer än 2/3 av rösterna. Förklaringen till att borgerligheten i nätomröstningar alltid vinner alla debatter är ju förstås att de borgerliga sympatisörerna är kraftigt överrepresenterade i den grupp som väljer att delta i nätomröstningar om politiska debatter. Det är faktiskt svagt av medierna att inte synliggöra den skevheten tydligare.
Jag återkommer i kväll på bloggen med en kort analys av debatten. Kanske berättar jag också vem som vann. :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)