Sverigedemokraternas framgång och mediebevakningen av integrationspolitiken.

Den senaste tiden har varit glada dagar för Sverigedemokraterna. Partiets enda profilområde - frågor kring invandring, flyktingmottagning och integration - har haft en framträdande plats i samhällsdebatten. I den senaste Sifo-mätningen får Sverigedemokraterna 7.7 procent, vilket är partiets bästa resultat i Sifo någonsin och två procentenheter mer är valresultatet 2010.

Mycket går således Sverigedemokraternas väg just nu. Partiet fick en extra hjälp på traven när SVT:s Agenda i samband med partiledardebatten förra söndagen anammade Sverigedemokraternas problemuppfattning och formulerade frågan Hur mycket invandring tål Sverige? Som Anna-Lena Lodenius påpekat är det en frågeformulering som precis som Sverigedemokraterna förutsätter att invandring är en belastning. Jag har svårt att se något annat politikområde där frågan skulle ställas på motsvarande sätt. Hur mycket jämställdhet tål Sverige? vore till exempel en helt otänkbar fråga (tipstack Lukas Romson). Eller Hur mycket klimatåtgärder tål Sverige? Agenda föll genom sin formulering ner till samma nivå som Expressen hårt kritiserade Kör ut dem-löpsedel från 1993.

Ledningen för Agenda försvarar sig med att frågan var tillspetsad och att frågan kan besvaras på många vis, "Hur mycket som helst! Ingen alls! Eller allt däremellan…". Men poängen är ju inte att frågan kan ha många olika svar. Poängen är att frågan ställs på ett sätt där det tas för givet att invandring är något negativt ("tål") och därigenom utgår från det som skulle bevisas. Genom att kopiera Sverigedemokraternas språkbruk och problemuppfattning abdikerar Agenda från sitt journalsitiska ansvar och bidrar aktivt till att flytta fram Sverigedemokraterna position i samhällsdebatten.

Det mediegranskande programmet "Medierna" i P1 hade i lördags ett inslag som kretsade kring temat "vi mäste våga prata om problemen med integrationspolitiken". Kanske lever Medierna och jag i detta avseende på skilda planeter, men visst är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar medievakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.

Ibland får jag för mig att medierna drabbas av ett slags dåligt samvete för sin bevakning av Sverigedemokraterna. Som om Sverigedemokraterna vore någon slags "underdog" som det är synd om (eftersom de är impopulära i breda kretsar och de övriga partierna väljer att inte samarbeta med dem) och som medierna därför av någon slags rättviseskäl måste lyfta fram. Så är det naturligtvis inte. Medierna skall bevaka och kritiskt granska Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar och kritiskt granskar andra partier. Men inte anamma deras språkbruk eller låta Sverigedemokraternas verklighetsuppfattning styra frågeställningarna.

Invandrings- och integrationspolitiken är viktiga frågeområden. Men den kritiska bevakningen ersätts alltför ofta av moralism och slagord som "för många" elller "för få". Sverige är ett av de mest generösa flyktingmottagande länderna i Europa. Jag vet heller inte vilket europeiskt land som skulle vara mer framgångsrikt i sin integrationspolitik än vad Sverige är. Svensk opinion har blivit allt mindre invandringsfientlig över tid. Här finns en stark grund att stå på för en seriös debatt om hur vi nu bäst går vidare i dessa frågor. Men en sådan debatt förutsätter starka och självständiga medier som förmår stå emot moralism och förenklade slagord. Annars slutar debatten i Expressens Kör ut dem-moras.