Tre sorters höger i svensk politik?

Det är på högerkanten som de spännande opinionsströmmarna just nu återfinns i svensk politik. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna byter väljare med varandra, och det är väl ingen som vågar spekulera i hur det hela kommer att sluta.

Men vad är det då som påverkar strömmarnas riktning i dessa väljarrörelser på högerkanten? Handlar det om partiledare, om politisk retorik eller om partiernas ställningstaganden i enskilda politiska sakfrågor? En sak som inte ska glömmas bort i sammanhanget är partiernas ideologiska profilering och representation.

Statsvetarprofessor Henrik Oscarsson visar på basis av den senaste SOM-undersökningen hur Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas sympatisörer skiljer sig åt med avseende på i vilken utsträckning de definierar sig själva som liberaler, konservativa eller nationalister. Bland Moderaternas sympatisörer definierar sig 21 procent helt som liberaler, 13 procent som konservativa och 8 procent som nationalister. Bland Kristdemokraternas sympatisörer definierar sig i stället 9 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och 7 procent som nationalister. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer definierar sig 4 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och hela 35 procent som nationalister.

Bland Moderaterna är det således vanligast att vara liberal, bland Kristdemokraterna att vara konservativ, och bland Sverigedemokraterna att vara nationalist. Samtliga resultat återfinns här.

Bland svenska folket som helhet var det 14 procent som helt betraktade sig som liberaler, 7 procent som nationalister och 6 procent som konservativa. Däremot var det betydligt fler som helt definierade sig som socialister (20 procent) och som feminister (22 procent). Men det verkar det inte vara någon som bryr sig om i dag.

Sverige har i dag en offentlighet som är strukturerad till högerns fördel, skriver Anders Lindberg i Aftonbladet i dag. Lindberg syftar dels på att borgerliga röster dominerar tidningarnas ledarsidor och att högerpopulister dominerar sociala medier och så kallade alternativmedier. Men han syftar även på nyhetsrapporteringen, där professorerna Bengt Johansson och Jesper Strömbäck vid JMG; Göteborgs universitet, i sin granskning av mediernas agerande i valrörelsen 2018 visar att riksmedia (inklusive public service) gav "en klart mer gynnsam mediebild" åt det borgerliga regeringsalternativet. Johansson och Strömbäcks studie redovisas i boken Kampen om mediebilden – nyhetsjournalistik i valrörelsen 2018 (Institutet för Mediestudier) och kan kostnadsfritt laddas ner här,

Gullar SVT Agenda med Sverigedemokraterna?

Gullar Sveriges Televisions nyhetsprogram Agenda med Sverigedemokraterna? Då och då hörs i debatten syrliga kommentarer om att det inte sänds ett Agenda-program utan att en företrädare för Sverigedemokraterna finns med. Jag har själv en maggropskänsla att Sverigedemokraterna är överrepresenterat i Agendas sändningar, men inte kommit mig för att undersöka om det är så.

I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons tv-program Breaking News tidigare i veckan uppgavs att Sverigedemokraterna direkt eller indirekt varit med i sex av årets sju hittills sända avsnitt av Agenda. I tre program har Sverigedemokraternas parlamentariska roll diskuterats och i ytterligare tre program har företrädare för Sverigedemokraterna varit på plats i studion för att diskutera frågor som partiet profilerat sig kring. Samtidigt har Miljöpartiet och Kristdemokraterna inte fått vara med i ett enda program.

Varför har det blivit så? Och är det något att bli upprörd över? Det är ett par av de frågor som diskuterades i det mediegranskande och alltid hörvärda programmet Medierna i P1 och där professor Bengt Johansson reflekterade kring om det är medierna eller partierna som sätter den politiska agendan.

Vi vet ju inte om Sverigedemokraternas frekventa deltagande i sex av Agendas sju program i år är en tillfällighet eller om det är en del i ett större mönster. Om det inte skulle vara en tillfällighet så ser jag två tänkbara anledningar. För det första kan det vara en följd av traditionell nyhetsvärdering, där framväxten av Sverigedemokraterna som ett tredje block i svensk politik, dess vågmästarställning i riksdagen och dess ideologiska kontroversialitet och rötter i nazismen skapar ett legitimt nyhetsintresse kring partiet. För det andra kan det flitiga deltagandet vara en följd av en ängslan från Agenda-redaktionens sida att inte negativt särbehandla Sverigedemokraterna. Redaktionen överkompenserar Sverigedemokraternas pariaställning i politiken genom att bjuda in partiet så snart tillfälle ges. Dessa två förklaringar är förstås inte ömsesidigt uteslutande.

Det vore utmärkt om denna debatt kan leda till ett mer fördjupat samtal om mediernas roll i sättandet av den politiska agendan. Alltför många journalister och redaktörer är alltför defensiva i detta samtal  - det är som att de skyr tanken på att de verkligen har makt och därmed även undviker att öppet debattera hur de hanterar denna makt.

Noterar för övrigt att i Agenda i morgon söndag finns ingen sverigedemokrat med i programtablån. Däremot medverkar miljöminister Karolina Skog (MP).