Svensk politisk debatt präglas av polarisering. Påståendet har upprepats så ofta att många nog uppfattar det som en sanning. (Jag har säkert själv också formulerat mig så i olika sammanhang.)
Men är det verkligen så? Är svensk politisk debatt mer polariserad än tidigare och jämfört med andra länder? Svaret på frågan beror förstås på vad man menar med polarisering. Menar man att väljarstödet för mittenpartier minskat och att stödet för flankpartier ökat? Eller menar man att det är ett stort avstånd mellan de olika politiska partiernas ståndpunkter? Eller att det finns ett stort avstånd mellan olika väljargruppers åsikter? Är det i så fall en ideologisk polarisering eller en polarisering i enskilda politiska sakfrågor?
Oavsett vad vi menar med "polarisering" och oavsett om den ökat eller minskat uppfattas en polarisering av debatten ofta som något negativt. Det tycker jag är lite synd. En polariserad debatt kan vara värdefull, då den synliggör relevanta skiljelinjer i samhället. Väljarna får klara och tydliga alternativ att förhålla sig till och det kan bli lättare för väljarna att utkräva ansvar.
Blockpolitiken - där vänster ställdes mot höger - som under så många år präglade svensk politik var ett uttryck för en sådan polarisering. Januariavtalet och Sverigedemokraternas har stöpt om det politiska landskapet. Mittenpartiernas ställningstagande får nu en avgörande inverkan på svensk politik, flankpartiernas inflytande har minskat. I det avseendet är svensk politik mindre polariserad nu än tidigare.
Så förmodligen menar man något annat när man säger att svensk politisk debatt präglas av polarisering. Kanske syftar man på tonläget och oförsonligheten i debatten, särskilt i sociala medier där till och med riksdagsledamöter uttrycker sig på ett sätt som de flesta av oss uppfattar som oacceptabelt och ovärdigt.
Men var det verkligen bättre förr? I en uppmärksammad artikel skriver Andreas Ekström i Sydsvenskan att han växte upp i en tid när: Moderaterna stod för frihet, inte repression.
För utbildning, inte den lätta vägen ut. Och framför allt: ett slags
värdighet, där erfarenhet, hårt arbete och riktiga kunskaper i samspel
med viss kulturell orientering alltid premierades före ytliga
känslouttryck. Det låter ju bra. Men i en artikel i Aftonbladet i dag ger Anders Lindberg en lång rad exempel på hur moderata företrädare under 90- och 00-talen formulerade sig på ett sätt som var minst lika illa som en del framträdande moderata representanter gör i dag. Skillnaden är i stället, menar Anders Lindberg, att de moderata företrädarna då tvingades avgå och miste sina uppdrag. I dag låter den moderata partiledningen dem fortsätta, trots vackra ord om att "vara vuxen i rummet".
Jag vet inte om Anders Lindberg har rätt eller fel. Det var sällan bättre förr. Men det var ofta annorlunda.
Jag har av skäl som angivits ovan inget emot en polariserad debatt. Men det förutsätter att debatten förs under värdiga och respektfulla former. Till det målet har svensk politisk debatt en bra bit kvar. Det politiska ledarskapet har ett stort ansvar att föregå med gott exempel, och markera på allvar mot de enskilda partirepresentanter som inte klarar av att leva upp till högt ställda förväntningar.
Visar inlägg med etikett Anders Lindberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anders Lindberg. Visa alla inlägg
2019-04-14
Tre sorters höger i svensk politik?
Det är på högerkanten som de spännande opinionsströmmarna just nu återfinns i svensk politik. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna byter väljare med varandra, och det är väl ingen som vågar spekulera i hur det hela kommer att sluta.
Men vad är det då som påverkar strömmarnas riktning i dessa väljarrörelser på högerkanten? Handlar det om partiledare, om politisk retorik eller om partiernas ställningstaganden i enskilda politiska sakfrågor? En sak som inte ska glömmas bort i sammanhanget är partiernas ideologiska profilering och representation.
Statsvetarprofessor Henrik Oscarsson visar på basis av den senaste SOM-undersökningen hur Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas sympatisörer skiljer sig åt med avseende på i vilken utsträckning de definierar sig själva som liberaler, konservativa eller nationalister. Bland Moderaternas sympatisörer definierar sig 21 procent helt som liberaler, 13 procent som konservativa och 8 procent som nationalister. Bland Kristdemokraternas sympatisörer definierar sig i stället 9 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och 7 procent som nationalister. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer definierar sig 4 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och hela 35 procent som nationalister.
Bland Moderaterna är det således vanligast att vara liberal, bland Kristdemokraterna att vara konservativ, och bland Sverigedemokraterna att vara nationalist. Samtliga resultat återfinns här.
Bland svenska folket som helhet var det 14 procent som helt betraktade sig som liberaler, 7 procent som nationalister och 6 procent som konservativa. Däremot var det betydligt fler som helt definierade sig som socialister (20 procent) och som feminister (22 procent). Men det verkar det inte vara någon som bryr sig om i dag.
Sverige har i dag en offentlighet som är strukturerad till högerns fördel, skriver Anders Lindberg i Aftonbladet i dag. Lindberg syftar dels på att borgerliga röster dominerar tidningarnas ledarsidor och att högerpopulister dominerar sociala medier och så kallade alternativmedier. Men han syftar även på nyhetsrapporteringen, där professorerna Bengt Johansson och Jesper Strömbäck vid JMG; Göteborgs universitet, i sin granskning av mediernas agerande i valrörelsen 2018 visar att riksmedia (inklusive public service) gav "en klart mer gynnsam mediebild" åt det borgerliga regeringsalternativet. Johansson och Strömbäcks studie redovisas i boken Kampen om mediebilden – nyhetsjournalistik i valrörelsen 2018 (Institutet för Mediestudier) och kan kostnadsfritt laddas ner här,
Men vad är det då som påverkar strömmarnas riktning i dessa väljarrörelser på högerkanten? Handlar det om partiledare, om politisk retorik eller om partiernas ställningstaganden i enskilda politiska sakfrågor? En sak som inte ska glömmas bort i sammanhanget är partiernas ideologiska profilering och representation.
Statsvetarprofessor Henrik Oscarsson visar på basis av den senaste SOM-undersökningen hur Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas sympatisörer skiljer sig åt med avseende på i vilken utsträckning de definierar sig själva som liberaler, konservativa eller nationalister. Bland Moderaternas sympatisörer definierar sig 21 procent helt som liberaler, 13 procent som konservativa och 8 procent som nationalister. Bland Kristdemokraternas sympatisörer definierar sig i stället 9 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och 7 procent som nationalister. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer definierar sig 4 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och hela 35 procent som nationalister.
Bland Moderaterna är det således vanligast att vara liberal, bland Kristdemokraterna att vara konservativ, och bland Sverigedemokraterna att vara nationalist. Samtliga resultat återfinns här.
Bland svenska folket som helhet var det 14 procent som helt betraktade sig som liberaler, 7 procent som nationalister och 6 procent som konservativa. Däremot var det betydligt fler som helt definierade sig som socialister (20 procent) och som feminister (22 procent). Men det verkar det inte vara någon som bryr sig om i dag.
Sverige har i dag en offentlighet som är strukturerad till högerns fördel, skriver Anders Lindberg i Aftonbladet i dag. Lindberg syftar dels på att borgerliga röster dominerar tidningarnas ledarsidor och att högerpopulister dominerar sociala medier och så kallade alternativmedier. Men han syftar även på nyhetsrapporteringen, där professorerna Bengt Johansson och Jesper Strömbäck vid JMG; Göteborgs universitet, i sin granskning av mediernas agerande i valrörelsen 2018 visar att riksmedia (inklusive public service) gav "en klart mer gynnsam mediebild" åt det borgerliga regeringsalternativet. Johansson och Strömbäcks studie redovisas i boken Kampen om mediebilden – nyhetsjournalistik i valrörelsen 2018 (Institutet för Mediestudier) och kan kostnadsfritt laddas ner här,
2018-05-06
Levande DÖ(d)? Om regeringsfrågan inför valet 2018
Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018? Frågan ligger till grund för rapporten "Levande DÖ(d). Decemberöverenskommelsen och frågan om hur Sverige ska regeras" som Dagens Nyheters politikreporter Karin Eriksson, statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors och jag skrivit tillsammans och som för ett par dagar sedan presenterades på den liberala tankesmedjan Timbro.
Intresset var stort, och de 80 platserna tog slut bara några timmar efter att de släppts på nätet. Därutöver trängdes ett 30-tal personer i korridoren utanför, där de kunde följa seminariet på storbildsskärm. Det stora intresset visar hur het regeringsfrågan är, och att frågan kommer att följa (eller möjligen förfölja) partierna under hela valrörelsen.
Vid seminariet medverkade även Anna Dahlgren (Expressen), Anders Lindberg (Aftonbladet) och Alice Teodorescu (Göteborgs-Posten). Andreas Johansson Heinö (Timbro) modererade. Rapporten kan laddas ner här. Seminariet sändes på webben och kan ses här.
I rapporten sätter vi in svårigheten att bilda regering i en europeisk kontext med ökad väljarrörlighet, nya konfliktlinjer (GAL/TAN), tendenser till fragmentiserade partisystem (traditionella partier som socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler tappar mark) och framgångar för högerpopulistiska, nationalkonservativa partier. Denna europeiska utveckling är i sin tur en följd av samhällsförändringar, inte minst industrisamhällets utfasning och globaliseringen.
Våra institutionella och konstitutionella system är inte utformade för att hantera denna verklighet. Utvecklingen är ett uttryck för mötet mellan de samhällsförändringar som präglar vår tid och de existerande konstitutionella och institutionella system som formades under 1900-talet.
Rapporten utgår från den analys vi gjorde i boken "Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svenskt demokrati i förändring" (Atlas, 2016). I boken identifierade vi tre sätt på vilka Sverige skulle kunna regeras, givet att valresultatet 2018 blir ungefär som opinionsmätningarna indikerar.
För det första - bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Men Centerpartiet och Liberalerna har varit mycket tydliga med att de inte tänker försöka bilda en alliansregering om de rödgröna partierna blir större än Alliansen (eftersom en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning).
För det andra - en ny Decemberöverenskommelse. Men trots att Decemberöverenskommelsens princip (största block tillåts regera) efterlevdes av de borgerliga partierna även efter att överenskommelsen sagts upp är det svårt att se en DÖ II som ett hållbart alternativ för nästa mandatperiod. Decemberöverenskommelsen skulle gälla i åtta år. I stället brakade den ihop efter 285 dagar, på grund av inre tryck i Kristdemokraterna och Moderaterna.
För det tredje - blocköverskridande regeringssamverkan. Men givet det polariserade läget i svensk politik i dag är det svårt att till exempel se Centerpartiet eller Liberalerna ta plats i en socialdemokratiskt ledd regering.
Nej, vi erbjuder inte några enkla lösningar eller någon quick fix på regeringsfrågan i rapporten. Men vi identifierar vissa tecken på möjligheten av överenskommelser i sak (blocköverskridande överenskommelser, förhandlingar om budgeten) i stället för överenskommelser i form (som till exempel Decemberöverenskommelsen).
Vi identifierar därifrån tre "nya" alternativa vägar för regeringsbildningen: a.) Partier som ligger nära en bred socialliberal ideologi (i första hand Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna, kanske även Miljöpartiet och Moderaterna) finner en tillräckligt solid gemensam grund för att kunna utgöra regeringsunderlag. b.) Partier som företräder en bred liberalkonservativ ideologi (i första hand Moderaterna och Kristdemokraterna) söker gemensamma beröringspunkter med Sverigedemokraternas nationalistiska, antiliberala och socialkonservativa ideologi, i syfte att mejsla fram ett regeringsunderlag. c.) Något eller några partier försöker bilda regering baserad på hoppande majoriteter för att utnyttja det faktum att ganska många breda politiska uppgörelser präglat svensk politik. Samarbetet skulle i så fall sannolikt organiseras i riksdagen, snarare än i själva regeringen.
Av de inbjudna kommentatorerna argumenterade i stället (om jag uppfattade det rätt) Anna Dahlberg för ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, Anders Lindberg för en ny, modifierad, Decemberöverenskommelse, och Alice Teodorescu för att allianspartierna ska försöka bilda regering även om de tillsamman är mindre än de rödgröna partierna.
Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet, skriver om seminariet och rapporten här, Anders Lindberg skriver här.
Och i kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Bråda tider, sannerligen.
Intresset var stort, och de 80 platserna tog slut bara några timmar efter att de släppts på nätet. Därutöver trängdes ett 30-tal personer i korridoren utanför, där de kunde följa seminariet på storbildsskärm. Det stora intresset visar hur het regeringsfrågan är, och att frågan kommer att följa (eller möjligen förfölja) partierna under hela valrörelsen.
Vid seminariet medverkade även Anna Dahlgren (Expressen), Anders Lindberg (Aftonbladet) och Alice Teodorescu (Göteborgs-Posten). Andreas Johansson Heinö (Timbro) modererade. Rapporten kan laddas ner här. Seminariet sändes på webben och kan ses här.
I rapporten sätter vi in svårigheten att bilda regering i en europeisk kontext med ökad väljarrörlighet, nya konfliktlinjer (GAL/TAN), tendenser till fragmentiserade partisystem (traditionella partier som socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler tappar mark) och framgångar för högerpopulistiska, nationalkonservativa partier. Denna europeiska utveckling är i sin tur en följd av samhällsförändringar, inte minst industrisamhällets utfasning och globaliseringen.
Våra institutionella och konstitutionella system är inte utformade för att hantera denna verklighet. Utvecklingen är ett uttryck för mötet mellan de samhällsförändringar som präglar vår tid och de existerande konstitutionella och institutionella system som formades under 1900-talet.
Rapporten utgår från den analys vi gjorde i boken "Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svenskt demokrati i förändring" (Atlas, 2016). I boken identifierade vi tre sätt på vilka Sverige skulle kunna regeras, givet att valresultatet 2018 blir ungefär som opinionsmätningarna indikerar.
För det första - bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Men Centerpartiet och Liberalerna har varit mycket tydliga med att de inte tänker försöka bilda en alliansregering om de rödgröna partierna blir större än Alliansen (eftersom en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning).
För det andra - en ny Decemberöverenskommelse. Men trots att Decemberöverenskommelsens princip (största block tillåts regera) efterlevdes av de borgerliga partierna även efter att överenskommelsen sagts upp är det svårt att se en DÖ II som ett hållbart alternativ för nästa mandatperiod. Decemberöverenskommelsen skulle gälla i åtta år. I stället brakade den ihop efter 285 dagar, på grund av inre tryck i Kristdemokraterna och Moderaterna.
För det tredje - blocköverskridande regeringssamverkan. Men givet det polariserade läget i svensk politik i dag är det svårt att till exempel se Centerpartiet eller Liberalerna ta plats i en socialdemokratiskt ledd regering.
Nej, vi erbjuder inte några enkla lösningar eller någon quick fix på regeringsfrågan i rapporten. Men vi identifierar vissa tecken på möjligheten av överenskommelser i sak (blocköverskridande överenskommelser, förhandlingar om budgeten) i stället för överenskommelser i form (som till exempel Decemberöverenskommelsen).
Vi identifierar därifrån tre "nya" alternativa vägar för regeringsbildningen: a.) Partier som ligger nära en bred socialliberal ideologi (i första hand Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna, kanske även Miljöpartiet och Moderaterna) finner en tillräckligt solid gemensam grund för att kunna utgöra regeringsunderlag. b.) Partier som företräder en bred liberalkonservativ ideologi (i första hand Moderaterna och Kristdemokraterna) söker gemensamma beröringspunkter med Sverigedemokraternas nationalistiska, antiliberala och socialkonservativa ideologi, i syfte att mejsla fram ett regeringsunderlag. c.) Något eller några partier försöker bilda regering baserad på hoppande majoriteter för att utnyttja det faktum att ganska många breda politiska uppgörelser präglat svensk politik. Samarbetet skulle i så fall sannolikt organiseras i riksdagen, snarare än i själva regeringen.
Av de inbjudna kommentatorerna argumenterade i stället (om jag uppfattade det rätt) Anna Dahlberg för ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, Anders Lindberg för en ny, modifierad, Decemberöverenskommelse, och Alice Teodorescu för att allianspartierna ska försöka bilda regering även om de tillsamman är mindre än de rödgröna partierna.
Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet, skriver om seminariet och rapporten här, Anders Lindberg skriver här.
Och i kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Bråda tider, sannerligen.
2018-01-15
"Det är osannolikt att Sverige militärt angrips, men det kan naturligtvis inte uteslutas"
Det är osannolikt att Sverige militärt angrips, men det kan naturligtvis inte uteslutas. Ungefär så enkelt kan den militära hotbilden mot Sverige uttryckas, en bild som de allra flesta säkert kan instämma i. Att något är "osannolikt" betyder per definition att det inte kan uteslutas.
Den uppmärksammade trätan mellan Margot Wallström och Försvarsberedningen handlar därför inte om de enskilda formuleringarna i sig. Försvarsberedningen använde i sin nyss publicerade rapport formuleringen "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas". Den formulering som användes i försvarsbeslutet från 2015 är i stället att "ett enskilt militärt angrepp mot Sverige är osannolikt”.
Varför har det då blivit ett sådant bråk om Försvarsberedningens nya formulering? Frågan är egentligen inte särskilt komplicerad. Försvarsberedningens nya formulering att "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas" har tolkats som ett uttryck för att Försvarsberedningen menar att hotbilden mot Sverige har förstärkts jämfört med den hotbild som rådde vid försvarsbeslutet 2015. En förstärkt hotbild implicerar att staten måste satsa ännu mera pengar på försvaret, och kan också tendera att stärka försvarsdepartementets inflytande på bekostnad av utrikesdepartementet.
Regeringen - åtminstone statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström - ifrågasätter indirekt Försvarsberedningens bedömning av (eller mandat att i detta skede bedöma) hotbilden. Försvarsminister Peter Hultqvist väljer i stället att inte ifrågasätta Försvarsberedningens formulering och indirekt därför heller inte den nya hotbild beredningen presenterade.
Trätan gäller således den militära hotbilden, och vem som ska ha makten att definiera den. Det gör saken desto allvarligare. Allmänt anses det värdefullt för en stat att uppvisa inrikespolitisk enighet om försvars- och säkerhetspolitiken. Än viktigare är det förstås att en regering förmår uppvisa en sådan enighet. För att inte tala om vikten av att enskilda ministrar inom samma regeringsparti talar med en röst. Här har statsministern ett direkt politiskt ansvar att se till att kommunikationslinjerna mellan statsrådsberedningen, försvarsdepartementet och utrikesdepartementet förbättras.
Den borgerliga oppositionen försitter inte tillfället att försöka vinna inrikespolitiska poäng på frågan. Sakpolitiskt känner borgerligheten starkare sympati med Peter Hultqvists agerande som försvarsminister (trots att de för bara några månader sedan ville avsätta honom genom en misstroendeförklaring...) än med Margot Wallströms högprofilerade, feministiska utrikespolitik. Som Anders Lindberg skriver i Aftonbladet i dag: Margot Wallström är dessutom just nu Sveriges enda intressanta politiker globalt. Så är det. De gånger jag blir uppringd av internationella journalister är det i princip alltid Margot Wallström som står i fokus för deras frågor.
Det finns ett demokratiskt värde i att vi för en kontinuerlig debatt om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Ska Sverige bibehålla sin militära alliansfrihet eller gå med i militäralliansen Nato? Bör Sverige underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud? Ska Sverige exportera vapen till diktaturer? Men då är det bra om debatten förs på ett sätt som som synliggör de politiska skiljelinjerna. De senaste dagarnas debatt riskerar att fördunkla mer än klarna av. För denna olyckliga situation har både regering och opposition ett ansvar.
Den uppmärksammade trätan mellan Margot Wallström och Försvarsberedningen handlar därför inte om de enskilda formuleringarna i sig. Försvarsberedningen använde i sin nyss publicerade rapport formuleringen "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas". Den formulering som användes i försvarsbeslutet från 2015 är i stället att "ett enskilt militärt angrepp mot Sverige är osannolikt”.
Varför har det då blivit ett sådant bråk om Försvarsberedningens nya formulering? Frågan är egentligen inte särskilt komplicerad. Försvarsberedningens nya formulering att "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas" har tolkats som ett uttryck för att Försvarsberedningen menar att hotbilden mot Sverige har förstärkts jämfört med den hotbild som rådde vid försvarsbeslutet 2015. En förstärkt hotbild implicerar att staten måste satsa ännu mera pengar på försvaret, och kan också tendera att stärka försvarsdepartementets inflytande på bekostnad av utrikesdepartementet.
Regeringen - åtminstone statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström - ifrågasätter indirekt Försvarsberedningens bedömning av (eller mandat att i detta skede bedöma) hotbilden. Försvarsminister Peter Hultqvist väljer i stället att inte ifrågasätta Försvarsberedningens formulering och indirekt därför heller inte den nya hotbild beredningen presenterade.
Trätan gäller således den militära hotbilden, och vem som ska ha makten att definiera den. Det gör saken desto allvarligare. Allmänt anses det värdefullt för en stat att uppvisa inrikespolitisk enighet om försvars- och säkerhetspolitiken. Än viktigare är det förstås att en regering förmår uppvisa en sådan enighet. För att inte tala om vikten av att enskilda ministrar inom samma regeringsparti talar med en röst. Här har statsministern ett direkt politiskt ansvar att se till att kommunikationslinjerna mellan statsrådsberedningen, försvarsdepartementet och utrikesdepartementet förbättras.
Den borgerliga oppositionen försitter inte tillfället att försöka vinna inrikespolitiska poäng på frågan. Sakpolitiskt känner borgerligheten starkare sympati med Peter Hultqvists agerande som försvarsminister (trots att de för bara några månader sedan ville avsätta honom genom en misstroendeförklaring...) än med Margot Wallströms högprofilerade, feministiska utrikespolitik. Som Anders Lindberg skriver i Aftonbladet i dag: Margot Wallström är dessutom just nu Sveriges enda intressanta politiker globalt. Så är det. De gånger jag blir uppringd av internationella journalister är det i princip alltid Margot Wallström som står i fokus för deras frågor.
Det finns ett demokratiskt värde i att vi för en kontinuerlig debatt om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Ska Sverige bibehålla sin militära alliansfrihet eller gå med i militäralliansen Nato? Bör Sverige underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud? Ska Sverige exportera vapen till diktaturer? Men då är det bra om debatten förs på ett sätt som som synliggör de politiska skiljelinjerna. De senaste dagarnas debatt riskerar att fördunkla mer än klarna av. För denna olyckliga situation har både regering och opposition ett ansvar.
2016-05-24
Låt oss stoppa Trumpifieringen av den politiska debatten!
Börjar vi äntligen närma oss en brytpunkt när det gäller debattkulturen på nätet? De senaste dagarna har jag noterat flera inlägg som kritiserar aktörer som använder sig av hån och förlöjliganden i sin debattstil.
Det började för några dagar sedan då Anders Lindberg på Aftonbladets ledarredaktion påstod att Moderaterna blivit "Trumpifierade", det vill säga att partiet i sin retorik använder sig av smutskastning och groteska påståenden i debatten. Lindberg nämnde riksdagsledamoten och ledamoten av Moderaternas partistyrelse Hanif Bali som använt uttrycken "idiot", "sinnesslö" och "batikhäxa" om sina politiska motståndare. Därutöver nämnde Lindberg Delmon Haffo som är ansvarig för sociala medier på Moderaternas riksorganisation och som på Twitter spridit rykten om att statsminister Stefan Löfven varit "full" i samband med sitt besök hos president Barack Obama i Vita huset. Anders Lindbergs anklagades i den följande debatten för att kasta sten i glashus. Bland annat åberopades twitterinlägg från Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin där denne kastat fruktansvärt grova tillmälen mot Rebecca Weidmo Uvell.
I dag skriver även politiske redaktören Jens Runnberg på liberala Dalarnas Tidning om hur debatten brutaliseras och "Trumpifieras". Han nämner särskilt de "moderata smutskastarna". Jens Runnberg exemplifierar med förre moderata riksdagsledamoten Lars Beckman som angående Löfvens besök hos Obama beklagat sig över att SVT och SR inte "tagit upp fyllan".
Man må tycka vad man vill om dessa exempel och om det är vänstern eller högern som är de värsta syndarna. Det är inte poängen. Men enough is enough - nog är nog.
Jag tror att vi befinner oss i ett formativt moment då Moderaterna och övriga demokratiska partier har en möjlighet att på allvar markera avstånd från - gärna en nolltolerans mot - hån och förlöjliganden i debatten. Det är inte mer legitimt att ägna sig åt smutskastning i sociala medier än vad det är att ägna sig åt det i traditionella medier eller IRL (in real life). Om inte ens folkvalda företrädare eller partirepresentanter förmår hålla stilen - varför skulle övriga medborgare då göra det?
Och ja - jag har säkert syndat på nåden och uttryckt mig nedlåtande i olika sammanhang. Gud må förlåta mig somliga rader. Men jag lovar att göra mitt allra bästa att framöver bidra till ett bättre och mer respektfullt debattklimat. Välkomna i det arbetet!
Det började för några dagar sedan då Anders Lindberg på Aftonbladets ledarredaktion påstod att Moderaterna blivit "Trumpifierade", det vill säga att partiet i sin retorik använder sig av smutskastning och groteska påståenden i debatten. Lindberg nämnde riksdagsledamoten och ledamoten av Moderaternas partistyrelse Hanif Bali som använt uttrycken "idiot", "sinnesslö" och "batikhäxa" om sina politiska motståndare. Därutöver nämnde Lindberg Delmon Haffo som är ansvarig för sociala medier på Moderaternas riksorganisation och som på Twitter spridit rykten om att statsminister Stefan Löfven varit "full" i samband med sitt besök hos president Barack Obama i Vita huset. Anders Lindbergs anklagades i den följande debatten för att kasta sten i glashus. Bland annat åberopades twitterinlägg från Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin där denne kastat fruktansvärt grova tillmälen mot Rebecca Weidmo Uvell.
I dag skriver även politiske redaktören Jens Runnberg på liberala Dalarnas Tidning om hur debatten brutaliseras och "Trumpifieras". Han nämner särskilt de "moderata smutskastarna". Jens Runnberg exemplifierar med förre moderata riksdagsledamoten Lars Beckman som angående Löfvens besök hos Obama beklagat sig över att SVT och SR inte "tagit upp fyllan".
Man må tycka vad man vill om dessa exempel och om det är vänstern eller högern som är de värsta syndarna. Det är inte poängen. Men enough is enough - nog är nog.
Jag tror att vi befinner oss i ett formativt moment då Moderaterna och övriga demokratiska partier har en möjlighet att på allvar markera avstånd från - gärna en nolltolerans mot - hån och förlöjliganden i debatten. Det är inte mer legitimt att ägna sig åt smutskastning i sociala medier än vad det är att ägna sig åt det i traditionella medier eller IRL (in real life). Om inte ens folkvalda företrädare eller partirepresentanter förmår hålla stilen - varför skulle övriga medborgare då göra det?
Och ja - jag har säkert syndat på nåden och uttryckt mig nedlåtande i olika sammanhang. Gud må förlåta mig somliga rader. Men jag lovar att göra mitt allra bästa att framöver bidra till ett bättre och mer respektfullt debattklimat. Välkomna i det arbetet!
2015-12-03
Om det politiska läget och Alliansens framtid
Veckans partisympatiundersökning från SCB bekräftar bilden att hösten, trots allt tal om "samhällskollaps", präglats av stabilitet i väljaropinionen. I de allra flesta mätningar väger det jämnt mellan de rödgröna och allianspartierna, Socialdemokraterna ligger på dryga 25 procent, Sverigedemokraterna på 17-20 procent och Kristdemokraterna runt fyra procent.
Stabiliteten i väljaropinionen kombineras med ett på sina håll högt tonläge i debatten. Jag blir förvånad - och besviken - när en vanligen så klok och återhållsam person som den politiske krönikören vid Sydsvenska Dagbladet Per T Ohlsson i en text med högt tonläge skriver nedsättande om Stefan Löfvens sätt att prata. Ohlsson krönika utlöste en skadeglad och hånfull delningshysteri inom delar av borgerligheten. Jag instämmer i Anders Lindbergs bedömning i Aftonbladet i dag: Stefan Löfven har många brister. Att han inte låter som Ian Wachtmeister är inte en av dem.
Överhuvudtaget har de borgerliga partierna efter valförlusten haft svårt att finna sig till rätta i sin oppositionsroll. Skall man försöka fälla delar av regeringens budgetförslag eller inte? Skall man som enskilda partier söka blocköverskridande uppgörelser eller skall man hålla ihop Alliansen? Decemberöverenskommelsen som allianspartierna frivilligt ingick och satte sina namn under revs upp inom mindre än ett år.
I en representativ demokrati har oppositionen två grundstrategier att förhålla sig till. Antingen satsar oppositionen på ansvarsutkrävande, det vill säga att kritisera regeringens politik, synliggöra sina egna förslag och arbeta för att väljarna vill byta regering i nästa val. Eller så satsar oppositionen på programförverkligande, det vill säga att genom blocköverskridande uppgörelser och aktivt arbete i utskotten få igenom så stora delar som möjligt av sin egen politik. Strategierna är inte ömsesidigt uteslutande, men det är nog bra om man utser det ena alternativet som huvudstrategi.
En förklaring till de borgerliga partiernas vilsenhet kan vara att de efter valförlusten 2014 släpptes loss från den trånga, fasta Allians-famnen och plötsligt fick möjlighet att utveckla politik på sina egna villkor. Hur skulle man nu bäst använda sin nyvunna frihet? Och vill man - givet det parlamentariska läget - självklart återförenas i en ny fast Allians inför valet 2018? Frågorna är många.
Även på den rödgröna sidan råder oro. Det parlamentariska läget är mycket knepigt. Jonas Sjöstedt har svårt att få med sig sitt eget parti i en del viktiga frågor, som när han till exempel accepterade införandet av gränskontroller för några veckor sedan. Miljöpartiet har pressats till kompromisser som tär hårt på partiet, och det finns krafter som arbetar aktivt för att genom en medlemsomröstning riva upp partiets hållning i migrationspolitiken. Inom Socialdemokraterna finns det skilda uppfattningar om nödvändigheten och om lämpligheten av de migrationspolitiska åtgärderna och det råder en dysterhet över att partiet inte lyfter i opinionen.
Om framtiden vet vi ingenting, brukar jag säga. Vi har ett ovanligt politiskt läge, med en högermajoritet i parlamentet som låter en rödgrön minoritet regera. Vi har i praktiken tre block (de rödgröna, allianspartierna, Sverigedemokraterna), där ett block är paria och inte bjuds in till samarbete. Hur länge kan det gå innan allianspartierna på allvar tvingas välja mellan att samarbeta över blockgränsen eller samarbeta med Sverigedemokraterna? Kan nuvarande läge bestå inte bara över denna mandatperiod utan också nästa?
Jag kommentera det politiska läget för Göteborgs-Posten här.
Stabiliteten i väljaropinionen kombineras med ett på sina håll högt tonläge i debatten. Jag blir förvånad - och besviken - när en vanligen så klok och återhållsam person som den politiske krönikören vid Sydsvenska Dagbladet Per T Ohlsson i en text med högt tonläge skriver nedsättande om Stefan Löfvens sätt att prata. Ohlsson krönika utlöste en skadeglad och hånfull delningshysteri inom delar av borgerligheten. Jag instämmer i Anders Lindbergs bedömning i Aftonbladet i dag: Stefan Löfven har många brister. Att han inte låter som Ian Wachtmeister är inte en av dem.
Överhuvudtaget har de borgerliga partierna efter valförlusten haft svårt att finna sig till rätta i sin oppositionsroll. Skall man försöka fälla delar av regeringens budgetförslag eller inte? Skall man som enskilda partier söka blocköverskridande uppgörelser eller skall man hålla ihop Alliansen? Decemberöverenskommelsen som allianspartierna frivilligt ingick och satte sina namn under revs upp inom mindre än ett år.
I en representativ demokrati har oppositionen två grundstrategier att förhålla sig till. Antingen satsar oppositionen på ansvarsutkrävande, det vill säga att kritisera regeringens politik, synliggöra sina egna förslag och arbeta för att väljarna vill byta regering i nästa val. Eller så satsar oppositionen på programförverkligande, det vill säga att genom blocköverskridande uppgörelser och aktivt arbete i utskotten få igenom så stora delar som möjligt av sin egen politik. Strategierna är inte ömsesidigt uteslutande, men det är nog bra om man utser det ena alternativet som huvudstrategi.
En förklaring till de borgerliga partiernas vilsenhet kan vara att de efter valförlusten 2014 släpptes loss från den trånga, fasta Allians-famnen och plötsligt fick möjlighet att utveckla politik på sina egna villkor. Hur skulle man nu bäst använda sin nyvunna frihet? Och vill man - givet det parlamentariska läget - självklart återförenas i en ny fast Allians inför valet 2018? Frågorna är många.
Även på den rödgröna sidan råder oro. Det parlamentariska läget är mycket knepigt. Jonas Sjöstedt har svårt att få med sig sitt eget parti i en del viktiga frågor, som när han till exempel accepterade införandet av gränskontroller för några veckor sedan. Miljöpartiet har pressats till kompromisser som tär hårt på partiet, och det finns krafter som arbetar aktivt för att genom en medlemsomröstning riva upp partiets hållning i migrationspolitiken. Inom Socialdemokraterna finns det skilda uppfattningar om nödvändigheten och om lämpligheten av de migrationspolitiska åtgärderna och det råder en dysterhet över att partiet inte lyfter i opinionen.
Om framtiden vet vi ingenting, brukar jag säga. Vi har ett ovanligt politiskt läge, med en högermajoritet i parlamentet som låter en rödgrön minoritet regera. Vi har i praktiken tre block (de rödgröna, allianspartierna, Sverigedemokraterna), där ett block är paria och inte bjuds in till samarbete. Hur länge kan det gå innan allianspartierna på allvar tvingas välja mellan att samarbeta över blockgränsen eller samarbeta med Sverigedemokraterna? Kan nuvarande läge bestå inte bara över denna mandatperiod utan också nästa?
Jag kommentera det politiska läget för Göteborgs-Posten här.
2013-02-01
Alla dessa statsvetare som kom och gick...
Med jämna mellanrum kommer statsvetarnas flitiga förkomst i medierna upp till debatt. Det är bra.Statsvetarnas starka ställning i det offentliga samtalet innebär en maktposition från vilken det inte är helt lätt att utkräva ansvar. Mot bakgrund av denna problematik arrangerade Statsvetenskapliga förbundet ett seminarium i Almedalen sommaren 2012, under den medvetet något provokativa rubriken Statsvetare - den fjärde statsmakten? Vid seminariet medverkade, förutom jag själv statsvetarna Jonas Hinnfors och Jenny Madestam, Aftonbladets Lena Mellin samt Camilla Kvartoft från SVT och Agenda. Diskussionen modererades av journalisten och statsvetaren Cecilia Garme. Intresset var stort. Vi hade bokat en 50-sal. 120 personer trängde sig in. Ett ytterligare 50-tal fick vända i dörren.
I dag lyfter Anders Lindberg från Aftonbladets ledarredaktion frågan på nytt och menar att statsvetarna är överrepresenterade i medierna, ungefär på samma sätt som ekonomerna var under 1980-talet. Andreas Johansson Heinö har svarat. Jag delar i grunden Andreas inställning men vill ytterligare betona ett par saker.
Det finns ett samband mellan det politiska debattklimatet och vilka akademikergrupper som tar plats i medierapporteringen. Under 1960-och 1970-talen blåste det vänstervindar i debatten och sociologer och fredsforskare dominerade i media. Under 1980- och halva 1990-talet blåste det högervindar i debatten och ekonomer dominerade i media. I dag lever vi i en apolitisk tid. Media överbetonar politik som ett strategiskt spel och då kallas statsvetarna in.
Anders Lindberg missar en väsentlig sak i sin artikel (vilket även Andreas Johansson Heinö påpekar). Medan sociologerna, fredsforskarna och ekonomerna var explicit normativa - det vill säga hade synpunkter på vilken politik som borde föras - så vrider sig statsvetarna allt vad de kan för att slippa ta politisk ställning. Jag tycker statsvetarna är alldeles för defensiva. Jag skulle gärna vilja se t ex Tommy Möller utveckla sin syn på den goda parlamentarismen. Bo Rothstein utgör här ett positivt föredöme för statsvetare och andra akademiker i debatten. Transparens och öppenhet är en lika god grund för trovärdighet som en förment "opartiskhet".
Problemet är inte statsvetarna. Problemet är det avpolitiserade debattklimatet och den medielogik - vari naturligtvis Anders Lindbergs Aftonbladet är en del - som alldeles för ensidigt lyfter fram den strategiska spelsidan av politiken och låter de sakpolitiska frågorna komma i skymundan. Marknaden ljuger aldrig. Det blir säkert fler klick och fler läsare/lyssnare/tittare på inslag som betonar spelsidan av politiken, t ex alla dessa opinionsundersökningar. Det är trist, och det är där problemet ligger.
Visst kunde vi statsvetare luta oss avmätt tillbaka och be media återkomma när de ställer de riktiga och viktiga frågorna. Jag är dock inte så säker på att det offentliga samtalet skulle bli så mycket bättre av ett sådant tillbakadragande. Men kanske kan denna diskussion i alla fall öka medvetenheten om den olyckliga förskjutning mot politiken som spel som i dag präglar delar av svensk politisk journalistik och den vägen underlätta för de politiska sakfrågorna att flytta fram sina positioner.
Politik handlar i grunden om kampen om den auktoritativa värdefördelningen och hur vi bäst bygger det goda samhället. samhället. Låt oss inte glömma det.
I dag lyfter Anders Lindberg från Aftonbladets ledarredaktion frågan på nytt och menar att statsvetarna är överrepresenterade i medierna, ungefär på samma sätt som ekonomerna var under 1980-talet. Andreas Johansson Heinö har svarat. Jag delar i grunden Andreas inställning men vill ytterligare betona ett par saker.
Det finns ett samband mellan det politiska debattklimatet och vilka akademikergrupper som tar plats i medierapporteringen. Under 1960-och 1970-talen blåste det vänstervindar i debatten och sociologer och fredsforskare dominerade i media. Under 1980- och halva 1990-talet blåste det högervindar i debatten och ekonomer dominerade i media. I dag lever vi i en apolitisk tid. Media överbetonar politik som ett strategiskt spel och då kallas statsvetarna in.
Anders Lindberg missar en väsentlig sak i sin artikel (vilket även Andreas Johansson Heinö påpekar). Medan sociologerna, fredsforskarna och ekonomerna var explicit normativa - det vill säga hade synpunkter på vilken politik som borde föras - så vrider sig statsvetarna allt vad de kan för att slippa ta politisk ställning. Jag tycker statsvetarna är alldeles för defensiva. Jag skulle gärna vilja se t ex Tommy Möller utveckla sin syn på den goda parlamentarismen. Bo Rothstein utgör här ett positivt föredöme för statsvetare och andra akademiker i debatten. Transparens och öppenhet är en lika god grund för trovärdighet som en förment "opartiskhet".
Problemet är inte statsvetarna. Problemet är det avpolitiserade debattklimatet och den medielogik - vari naturligtvis Anders Lindbergs Aftonbladet är en del - som alldeles för ensidigt lyfter fram den strategiska spelsidan av politiken och låter de sakpolitiska frågorna komma i skymundan. Marknaden ljuger aldrig. Det blir säkert fler klick och fler läsare/lyssnare/tittare på inslag som betonar spelsidan av politiken, t ex alla dessa opinionsundersökningar. Det är trist, och det är där problemet ligger.
Visst kunde vi statsvetare luta oss avmätt tillbaka och be media återkomma när de ställer de riktiga och viktiga frågorna. Jag är dock inte så säker på att det offentliga samtalet skulle bli så mycket bättre av ett sådant tillbakadragande. Men kanske kan denna diskussion i alla fall öka medvetenheten om den olyckliga förskjutning mot politiken som spel som i dag präglar delar av svensk politisk journalistik och den vägen underlätta för de politiska sakfrågorna att flytta fram sina positioner.
Politik handlar i grunden om kampen om den auktoritativa värdefördelningen och hur vi bäst bygger det goda samhället. samhället. Låt oss inte glömma det.
2013-01-07
Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?
Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem? Den frågan fick Godmorgon, världens panel i P 1 i lördags. Kreativiteten bland panelisterna var stor. Eric Sundström från Dagens Arena lyfte fram Jan Björklund, Anders Lindberg från Aftonbladet gissade på Fredrik Reinfeldt, Anna Dahlberg från Expressen nämnde Annie Lööf.
Programformen bygger på att panelisterna skall vara kreativa och djärva. Spaningen blev därför ganska vidlyftig. Samtalet hade onekligligen riskerat att bli något enformigt om panelisterna sagt vad jag tror att de i själva verket trodde - att det inte blir några några partiledarskiften alls under 2013.
På den rödgröna sidan har samtliga partier redan bytt partiledare sedan valförlusten 2010. Socialdemokraterna har hunnit byta två gånger, först från Mona Sahlin till Håkan Juholt och sedan från Håkan Juholt till Stefan Löfven. På socialdemokraternas partikongress i april 2013 kommer Stefan Löfven att befästa sin ställning. Det finns inte på kartan att Stefan Löfven skulle avgå under 2013.
Miljöpartiet har bytt språkrör, från Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till Gustav Fridolin och Åsa Romson. Miljöpartiet har hyggliga opinionssiffror och det pågår inga större inre strider i partiet. Fridolin och Romson leder partiet hela vägen fram till valet 2014.
I Vänsterpartiet har det nu gått ett år sedan Jonas Sjöstedt ersatte Lars Ohly. Under Sjösteds första veckor som partiledare ökade Vänsterpartiet i opinionen och det började så smått talas om en Sjöstedt-effekt. Men när Stefan Löfven väl ersatt Juholt som partiledare för Socialdemokraterna försvann Sjöstedt-effekten och Vänsterpartiet sjönk i opinionen. Sjöstedts inledande opinionsframgångar berodde mera på krisen inom Socialdemokraterna än på partiledarskiftet i Vänsterpartiet. Men Jonas Sjöstedt har varit duktig på att hålla ihop partiet och valet av honom var väl förankrat. Han sitter trygg på sin partiledarplats mandatperioden ut.
I oppositionspartiet Sverigedemokraterna hanterade Jimmie Åkesson järnrörs-krisen på ett utomordentligt skickligt sätt. Visst finns det motsättningar inom partiet, som till exempel den mellan moderpartiet och ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Men Åkessons ställning kommer att vara ohotad under hela 2013.
Bland regeringspartierna vann Kristdemokraternas Göran Hägglund maktstriden över utmanaren Mats Odell. Därmed blev det klart att Göran Hägglund kvarstår som partiledare även över valet 2014.
Folkpartiets Jan Björklund har en nedåtgående formkurva och börjar uppfattas som en "one trick pony" (ordning och reda i skolan). Inom alliansen finns en oro att de rödgröna håller på att vinna väljarnas förtroende i frågorna kring skola och utbildning. Fredrik Reinfeldt själv har varit ute och försökt markera styrka i frågan. Men Folkpartiet går trots allt bäst av regeringens småpartier. Jan Björklund kan därför sitta kvar mandatperioden ut. Först efter valet 2014 ersätts han av Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson.
Centerpartiets Annie Lööf valdes till partiledare med ett starkt mandat. Hennes partiledartid hittills har inneburit en smärre katastrof för partiet. Men hon är ännu oprövad i val och Centerpartiet har brist på kandidater som kan utmana. Undantaget är It- och energiminister Anna-Karin Hatt. Men Hatt får avvakta valet 2014 och se om partiledarfrågan då öppnas igen.
Det sprids ständigt rykten om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå under 2013. Visst, han ger intryck av att vara trött och idélös. Men det vore politiskt vansinne av Moderaterna att byta partiledare nu. Fredrik Reinfeldt har skickligt lyckats hålla ihop regeringen och sitt eget parti, och han har mycket starka förtroendesiffror. Det är svårt att se någon av de som nämns som tänkbara efterträdare - t ex Anders Borg, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra - axla manteln som partiledare och statsminister redan under 2013. Allt annat än att Fredrik Reinfeldt sitter kvar fram till valet 2014 vore en politisk sensation.
Jag ser egentligen bara två möjligheter för att vi skall få uppleva ett partiledarskifte under 2013. Antingen genom att någon av partiledarna blir inblandad i en skandal av stora mått. Eller att någon av dem - kanske ligger Annie Lööf i så fall närmast till - inte längre vill och orkar och därför frivilligt väljer att avgå. Eller att någon skulle bli sjuk. Men tipset är att alla sitter kvar.
Det finns en risk att 2013 blir ett trist och händelselöst politiskt år. Regeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella riksdagsförslag som riskerar att gå mot förlust i utskott och kammare. De rödgröna partierna ägnar sig mycket åt inre arbete i syfte att stå starka och politiskt handlingskraftiga inför valåret 2014. Men det oväntade kan förstås skjuta en sådan profetia i sank. Det som kännetecknar det oväntade är ju att vi paradoxalt nog vet att det nästan alltid händer något oväntat, det vi inte vet är vad detta oväntade kommer att vara.
Programformen bygger på att panelisterna skall vara kreativa och djärva. Spaningen blev därför ganska vidlyftig. Samtalet hade onekligligen riskerat att bli något enformigt om panelisterna sagt vad jag tror att de i själva verket trodde - att det inte blir några några partiledarskiften alls under 2013.
På den rödgröna sidan har samtliga partier redan bytt partiledare sedan valförlusten 2010. Socialdemokraterna har hunnit byta två gånger, först från Mona Sahlin till Håkan Juholt och sedan från Håkan Juholt till Stefan Löfven. På socialdemokraternas partikongress i april 2013 kommer Stefan Löfven att befästa sin ställning. Det finns inte på kartan att Stefan Löfven skulle avgå under 2013.
Miljöpartiet har bytt språkrör, från Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till Gustav Fridolin och Åsa Romson. Miljöpartiet har hyggliga opinionssiffror och det pågår inga större inre strider i partiet. Fridolin och Romson leder partiet hela vägen fram till valet 2014.
I Vänsterpartiet har det nu gått ett år sedan Jonas Sjöstedt ersatte Lars Ohly. Under Sjösteds första veckor som partiledare ökade Vänsterpartiet i opinionen och det började så smått talas om en Sjöstedt-effekt. Men när Stefan Löfven väl ersatt Juholt som partiledare för Socialdemokraterna försvann Sjöstedt-effekten och Vänsterpartiet sjönk i opinionen. Sjöstedts inledande opinionsframgångar berodde mera på krisen inom Socialdemokraterna än på partiledarskiftet i Vänsterpartiet. Men Jonas Sjöstedt har varit duktig på att hålla ihop partiet och valet av honom var väl förankrat. Han sitter trygg på sin partiledarplats mandatperioden ut.
I oppositionspartiet Sverigedemokraterna hanterade Jimmie Åkesson järnrörs-krisen på ett utomordentligt skickligt sätt. Visst finns det motsättningar inom partiet, som till exempel den mellan moderpartiet och ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Men Åkessons ställning kommer att vara ohotad under hela 2013.
Bland regeringspartierna vann Kristdemokraternas Göran Hägglund maktstriden över utmanaren Mats Odell. Därmed blev det klart att Göran Hägglund kvarstår som partiledare även över valet 2014.
Folkpartiets Jan Björklund har en nedåtgående formkurva och börjar uppfattas som en "one trick pony" (ordning och reda i skolan). Inom alliansen finns en oro att de rödgröna håller på att vinna väljarnas förtroende i frågorna kring skola och utbildning. Fredrik Reinfeldt själv har varit ute och försökt markera styrka i frågan. Men Folkpartiet går trots allt bäst av regeringens småpartier. Jan Björklund kan därför sitta kvar mandatperioden ut. Först efter valet 2014 ersätts han av Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson.
Centerpartiets Annie Lööf valdes till partiledare med ett starkt mandat. Hennes partiledartid hittills har inneburit en smärre katastrof för partiet. Men hon är ännu oprövad i val och Centerpartiet har brist på kandidater som kan utmana. Undantaget är It- och energiminister Anna-Karin Hatt. Men Hatt får avvakta valet 2014 och se om partiledarfrågan då öppnas igen.
Det sprids ständigt rykten om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå under 2013. Visst, han ger intryck av att vara trött och idélös. Men det vore politiskt vansinne av Moderaterna att byta partiledare nu. Fredrik Reinfeldt har skickligt lyckats hålla ihop regeringen och sitt eget parti, och han har mycket starka förtroendesiffror. Det är svårt att se någon av de som nämns som tänkbara efterträdare - t ex Anders Borg, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra - axla manteln som partiledare och statsminister redan under 2013. Allt annat än att Fredrik Reinfeldt sitter kvar fram till valet 2014 vore en politisk sensation.
Jag ser egentligen bara två möjligheter för att vi skall få uppleva ett partiledarskifte under 2013. Antingen genom att någon av partiledarna blir inblandad i en skandal av stora mått. Eller att någon av dem - kanske ligger Annie Lööf i så fall närmast till - inte längre vill och orkar och därför frivilligt väljer att avgå. Eller att någon skulle bli sjuk. Men tipset är att alla sitter kvar.
Det finns en risk att 2013 blir ett trist och händelselöst politiskt år. Regeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella riksdagsförslag som riskerar att gå mot förlust i utskott och kammare. De rödgröna partierna ägnar sig mycket åt inre arbete i syfte att stå starka och politiskt handlingskraftiga inför valåret 2014. Men det oväntade kan förstås skjuta en sådan profetia i sank. Det som kännetecknar det oväntade är ju att vi paradoxalt nog vet att det nästan alltid händer något oväntat, det vi inte vet är vad detta oväntade kommer att vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)