Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?

Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem? Den frågan fick Godmorgon, världens panel i P 1 i lördags. Kreativiteten bland panelisterna var stor. Eric Sundström från Dagens Arena lyfte fram Jan Björklund, Anders Lindberg från Aftonbladet gissade på Fredrik Reinfeldt, Anna Dahlberg från Expressen nämnde Annie Lööf. 

Programformen bygger på att panelisterna skall vara kreativa och djärva. Spaningen blev därför ganska vidlyftig. Samtalet hade onekligligen riskerat att bli något enformigt om panelisterna sagt vad jag tror att de i själva verket trodde - att det inte blir några några partiledarskiften alls under 2013.

På den rödgröna sidan har samtliga partier redan bytt partiledare sedan valförlusten 2010. Socialdemokraterna har hunnit byta två gånger, först från Mona Sahlin till Håkan Juholt och sedan från Håkan Juholt till Stefan Löfven. På socialdemokraternas partikongress i april 2013 kommer Stefan Löfven att befästa sin ställning. Det finns inte på kartan att Stefan Löfven skulle avgå under 2013.

Miljöpartiet har bytt språkrör, från Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till Gustav Fridolin och Åsa Romson. Miljöpartiet har hyggliga opinionssiffror och det pågår inga större inre strider i partiet. Fridolin och Romson leder partiet hela vägen fram till valet 2014.

I Vänsterpartiet har det nu gått ett år sedan Jonas Sjöstedt ersatte Lars Ohly. Under Sjösteds första veckor som partiledare ökade Vänsterpartiet i opinionen och det började så smått talas om en Sjöstedt-effekt. Men när Stefan Löfven väl ersatt Juholt som partiledare för Socialdemokraterna försvann Sjöstedt-effekten och Vänsterpartiet sjönk i opinionen. Sjöstedts inledande opinionsframgångar berodde mera på krisen inom Socialdemokraterna än på partiledarskiftet i Vänsterpartiet. Men Jonas Sjöstedt har varit duktig på att hålla ihop partiet och valet av honom var väl förankrat. Han sitter trygg på sin partiledarplats mandatperioden ut.

I oppositionspartiet Sverigedemokraterna hanterade Jimmie Åkesson järnrörs-krisen på ett utomordentligt skickligt sätt. Visst finns det motsättningar inom partiet, som till exempel den mellan moderpartiet och ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Men Åkessons ställning kommer att vara ohotad under hela 2013.

Bland regeringspartierna vann Kristdemokraternas Göran Hägglund maktstriden över utmanaren Mats Odell. Därmed blev det klart att Göran Hägglund kvarstår som partiledare även över valet 2014.

 Folkpartiets Jan Björklund har en nedåtgående formkurva och börjar uppfattas som en "one trick pony" (ordning och reda i skolan). Inom alliansen finns en oro att de rödgröna håller på att vinna väljarnas förtroende i frågorna kring skola och utbildning. Fredrik Reinfeldt själv har varit ute och försökt markera styrka i frågan. Men Folkpartiet går trots allt bäst av regeringens småpartier. Jan Björklund kan därför sitta kvar mandatperioden ut. Först efter valet 2014 ersätts han av Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson.

Centerpartiets Annie Lööf valdes till partiledare med ett starkt mandat. Hennes partiledartid hittills har inneburit en smärre katastrof för partiet. Men hon är ännu oprövad i val och Centerpartiet har brist på kandidater som kan utmana. Undantaget är It- och energiminister Anna-Karin Hatt. Men Hatt får avvakta valet 2014 och se om partiledarfrågan då öppnas igen.

Det sprids ständigt rykten om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå under 2013. Visst, han ger intryck av att vara trött och idélös. Men det vore politiskt vansinne av Moderaterna att byta partiledare nu. Fredrik Reinfeldt har skickligt lyckats hålla ihop regeringen och sitt eget parti, och han har mycket starka förtroendesiffror. Det är svårt att se någon av de som nämns som tänkbara efterträdare - t ex Anders Borg, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra - axla manteln som partiledare och statsminister redan under 2013. Allt annat än att Fredrik Reinfeldt sitter kvar fram till valet 2014 vore en politisk sensation.

Jag ser egentligen bara två möjligheter för att vi skall få uppleva ett partiledarskifte under 2013. Antingen genom att någon av partiledarna blir inblandad i en skandal av stora mått. Eller att någon av dem - kanske ligger Annie Lööf i så fall närmast till -  inte längre vill och orkar och därför frivilligt väljer att avgå. Eller att någon skulle bli sjuk. Men tipset är att alla sitter kvar.

Det finns en risk att 2013 blir ett trist och händelselöst politiskt år. Regeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella riksdagsförslag som riskerar att gå mot förlust i utskott och kammare. De rödgröna partierna ägnar sig mycket åt inre arbete i syfte att stå starka och politiskt handlingskraftiga inför valåret 2014. Men det oväntade kan förstås skjuta en sådan profetia i sank. Det som kännetecknar det oväntade är ju att vi paradoxalt nog vet att det nästan alltid händer något oväntat, det vi inte vet är vad detta oväntade kommer att vara.

Skallet går mot Kriskommissionen - men vilka deltar i skallet och varför?

Den socialdemokratiska Kriskommissionens rapport har kritiserats hårt av i stort sett samtliga landets borgerliga ledarsidor. Kritiken är ett gott tecken. Om borgerliga ledarsidor uttryckt sig uppskattande eller uppmuntrande över ett socialdemokratiskt idédokument som gör anspråk på att visa vägen framåt hade jag blivit en smula orolig.

Men de borgerliga ledarsidorna får stöd även av en del socialdemokratiska röster. I morse medverkade t ex Lotta Gröning och Eric Sundström i Godmorgon, världens panel i P1. Tillsammans med Carl Rudebeck föll de varandra såväl i armarna som i talet i sin ohöljda iver att övertrumfa varandra i sin kritik av kommissionens rapport. Samma gamla skåpmat, sa Lotta Gröning och menade att det bärande temat var att Allting var bra förr samt att samhällsanalysen finns inte alls i rapporten. Eric Sundström instämde och sa ungefär att det finns inget nytt i rapporten.

Det var en mycket märklig debatt. (Ja, jag vet att jag kan uppfattas som part i målet eftersom jag ingick i den arbetsgrupp som utarbetade kommissionens valanalys - med den delen avstår jag därför från att kommentera här.) Jag tror faktiskt att många av de kritiska debattörerna har drabbats av ett sådant stuprörstänkande att de inte ser de närmast revolutionära förändringarna som delar av rapporten pekar fram mot.

Avsnittet Omvärlds- och idéanalys betonar explicit värdet av att bejaka globaliseringen och formulerar just en samhällsanalys om hur individualiseringen och teknikutvecklingen skapat nya sociala mönster och i grunden förändrat villkoren för det politiska livet. Industrisamhället är på väg att fasas ut, och det vi i brist på bättre kallar kunskaps- eller informationssamhället är på väg att fasas in. Socialdemokratin - som är ett barn av industrisamhället - har haft mycket svårt att förstå och anpassa sig till det nya politiska landskapet. Hur värna partiets traditionella gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet i ett alltmer individualiserat samhälle? I texten presenteras insikter och formuleras framkantsfrågor på ett sätt som åtminstone inte jag tidigare sett i något partidokument.

Socialdemokratins rötter i industrisamhället speglar också partiets föråldrade organisationsform. I avsnittet Organisatorisk analys kritiseras partistrukturens slutenhet och sjungs ett öppenhetens credo på ett sätt som möjligen skrämmer en del - själv blir jag bara lycklig över att läsa ett partidokument som bejakar det moderna och som med diverse förslag (ja, en del lite vildvuxna) vill skapa en socialdemokratisk organisationsform som ligger på framkant av tillvaron.

Att någon enskild person skulle ha läst dessa två avsnitt och sedan ärligt kunna påstå att rapporten inte innehåller något nytt, utan bara "samma gamla skåpmat" eller att "allt var bättre förr" finner jag otroligt.

När jag talar om stuprörsseende så menar jag att en del socialdemokratiska läsare reagerat så negativt på några av de förslag som förs fram i avsnittet Politisk analys att de inte förmått ta till sig de övriga delarna av rapporten. Just avsnittet "Politisk analys" har uppfattats som ett uttryck för vänsterröster inom socialdemokratin, eftersom avsnittet betonar politikens betydelse och uttalar sig kritiskt mot privatiseringar och positivt om statligt inflytande. På ett sätt är det olyckligt att kommissionen fick i uppdrag att formulera politiska förslag. Politiska förslag formuleras inte i ett vakuum - de baseras på en samhällsanalys och utmejslas inom ramen för en partiorganisation. Nu "tvingades" kommissionen formulera skarpa politiska förslag samtidigt som samhällsanalysen och förslag till ny partiorganisation formulerades. Orsaken till att det blev så är att kommissionen fick sin arbetstid halverad när Mona Sahlin avgick och extrakongressen skulle genomföras redan i mars.

Det hade varit bättre att låta extrakongressen ta ställning till samhällsanalysen och organisationsanalysen, ajournera kongressen och sedan använda våren och sommaren till att formulera politiska förslag till en återupptagen ajournerad kongress med en ny partiledning hösten 2011. Nu har debatten kretsat alldeles för mycket på de politiska förslagen och inte på det som i det här skedet av förnyelseprocessen faktiskt är viktigare, samhällsanalysen och arbetet med att öppna upp och förnya partiorganisationen.

Nu finns det en överhängande risk att de i partiet som inte vill ha någon förnyelse eller förändring kan ta stöd av de som störts av de politiska förslag som rapporten formulerar och se till att hela rapporten inte blir något mer än hyllvärmare i något arkiv. I så fall kommer hela förnyelsearbetet att stanna av och borgerligheten få goda möjligheter att ostört regera vidare åtminstone ett par mandatperioder till.

Visst går det att rikta kritik även mot samhällsanalysen i rapporten - jag saknar t ex de allt viktigare integritetspolitiska frågorna, vilka bl a tagit sig uttryck i FRA-striden och Piratpartiets framgångar.

Läs också gärna alltid kloka Katrine Kielos i Aftonbladet i dag.