Tre sorters höger i svensk politik?

Det är på högerkanten som de spännande opinionsströmmarna just nu återfinns i svensk politik. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna byter väljare med varandra, och det är väl ingen som vågar spekulera i hur det hela kommer att sluta.

Men vad är det då som påverkar strömmarnas riktning i dessa väljarrörelser på högerkanten? Handlar det om partiledare, om politisk retorik eller om partiernas ställningstaganden i enskilda politiska sakfrågor? En sak som inte ska glömmas bort i sammanhanget är partiernas ideologiska profilering och representation.

Statsvetarprofessor Henrik Oscarsson visar på basis av den senaste SOM-undersökningen hur Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas sympatisörer skiljer sig åt med avseende på i vilken utsträckning de definierar sig själva som liberaler, konservativa eller nationalister. Bland Moderaternas sympatisörer definierar sig 21 procent helt som liberaler, 13 procent som konservativa och 8 procent som nationalister. Bland Kristdemokraternas sympatisörer definierar sig i stället 9 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och 7 procent som nationalister. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer definierar sig 4 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och hela 35 procent som nationalister.

Bland Moderaterna är det således vanligast att vara liberal, bland Kristdemokraterna att vara konservativ, och bland Sverigedemokraterna att vara nationalist. Samtliga resultat återfinns här.

Bland svenska folket som helhet var det 14 procent som helt betraktade sig som liberaler, 7 procent som nationalister och 6 procent som konservativa. Däremot var det betydligt fler som helt definierade sig som socialister (20 procent) och som feminister (22 procent). Men det verkar det inte vara någon som bryr sig om i dag.

Sverige har i dag en offentlighet som är strukturerad till högerns fördel, skriver Anders Lindberg i Aftonbladet i dag. Lindberg syftar dels på att borgerliga röster dominerar tidningarnas ledarsidor och att högerpopulister dominerar sociala medier och så kallade alternativmedier. Men han syftar även på nyhetsrapporteringen, där professorerna Bengt Johansson och Jesper Strömbäck vid JMG; Göteborgs universitet, i sin granskning av mediernas agerande i valrörelsen 2018 visar att riksmedia (inklusive public service) gav "en klart mer gynnsam mediebild" åt det borgerliga regeringsalternativet. Johansson och Strömbäcks studie redovisas i boken Kampen om mediebilden – nyhetsjournalistik i valrörelsen 2018 (Institutet för Mediestudier) och kan kostnadsfritt laddas ner här,

Vad händer inom Sverigedemokraterna?

I en uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter i dag antyder Sverigedemokraternas tillförordnade partiledare Mattias Karlsson att han kan tänka sig att ta över partiordförandeskapet efter Jimmie Åkesson. Är det så att andra bedömer att det bästa för partiet är att jag är partiledare så får jag väl ta mig en funderare på det, säger han. Mattias Karlsson lägger i intervjun också ut texten om Jimmie Åkessons hälsotillstånd före sjukskrivningen, till exempel att Jimmie Åkesson efter sin sista partiledardebatt i riskdagen ringde upp Mattias Karlsson och berättade att han drabbats av minnesluckor: Han hade ett svagt minne av att han varit där, men han kom inte ihåg vad han gjorde där.
Mattias Karlssons uttalanden är förvånande. Det är ovanligt att en ledande SD-representant så detaljerat uttalar sig om Jimmie Åkessons hälsotillstånd. Partiet har tidigare intagit en återhållsam profil i frågan. Det är också ovanligt att en ledande politiker så tydligt uttalar sig positivt om att bli partiledare när innevarande partiledare inte på något sätt aviserat sin avgång. Särskilt märkligt blir uttalandet med tanke på att Jimmie Åkesson är sjukskriven och partiet i detta skede inte har något att vinna på en diskussion om huruvida han verkligen förmår komma tillbaka.
Det finns åtminstone tre möjliga tolkningar av att Mattias Karlsson valde att uttala sig på det sätt han gjorde. För det första kan uttalandena helt enkelt bero på att han är ovan vid sin position. Mattias Karlsson har visserligen lång politisk erfarenhet som en av de tunga krafterna inom Sverigedemokraternas partiledning. Men uppdraget som tillförordnad partiledare är nytt, och kanske pratade han bara på utan att inse vilka spekulationer hans uttalanden oundvikligen skulle leda till.

För det andra kan uttalandena vara ett uttryck för att Sverigedemokraternas partiledning vill förvarna de svenska väljarna om att Jimmie Åkessons frånvaro från politiken kan bli betydligt längre än vad som hittills har meddelats, och att det är osäkert om huruvida han kommer tillbaka överhuvudtaget. Mattias Karlsson positiva svar på frågan om att bli partiledare skulle då vara ett sätt att lugna medlemmar och väljare med att det finns en kontinuitet i ledarskapet och minimera risken för partistrider.

För det tredje kan uttalandena vara ett sätt för Mattias Karlsson att positionera sig själv i maktspelet inom Sverigedemokraterna. Hittills har det inte synts några starka indikationer på att ett sådant maktspel inom partiet. Men Jimmie Åkessons frånvaro kan öppna locket för konflikter som tidigare inte varit skönjbara.

I en intervju i Ekot i eftermiddags gör Mattias Karlsson sitt bästa för att rulla tillbaka processen. Han säger där att de positiva uttalandena om att bli partiledare enbart skall ses som ett uttryck för lojalitet med partiet. Men skadan är redan skedd. Om det verkligen var så att Mattias Karlsson inte insåg hur hans uttalanden skulle uppfattas så är det ett svaghetstecken i hans sätt att leda partiet.

Mattias Karlsson brukar beskrivas som Sverigedemokraternas chefsideolog. Det jag läst och hört av honom stärker den bilden. Skulle han komma att efterträda Jimmie Åkesson får Sverigedemokraterna en partiledare med starkare fäste i en nationalistisk ideologi, och mindre benägenhet för den populistiska retorik som ofta präglar Åkessons framträdanden.

Jag kommenterar frågan för bl a TT och SVT Rapport.