Valet och den parlamentariska situationen

I dag medverkade jag i ett panelsamtal vid Allmänna forskarseminariet vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Temat var "Valet och den parlamentariska situationen" och samtalet leddes av Bo Rothstein. Nedan följer några axplock av paneldeltagarnas poänger.

Maria Solevid visade hur väljarrörligheten, enligt Valu, ökat ytterligare. Ungefär var tredje väljare röstade 2014 på ett annat parti än vad hen röstade på 2010. På samma sätt valde ungefär var tredje väljare att splittra sina röster mellan olika partier i kommunalvalen, de regionala valen och riksdagsvalet. Denna trend av ökad väljarrörlighet har pågått under flera decennier och visar ännu inga riktiga starka tecken på att vika sig.

På kommunal nivå skjuter antalet blocköverskridande samarbeten i höjden. I många kommuner är frågan ännu inte avgjord, men det går redan nu att slå fast att antalet blocköverskridande samarbeten slår rekord. Skälen står främst att finna i Sverigedemokraterna valframgångar, där partiet i många kommuner fått vågmästarställning. Några av de övriga partierna väljer då att blockera Sverigedemokraterna från inflytande genom att i stället styra tillsammans över blockgränsen. Problemet är att väljarna då får allt svårare att utkräva politiskt ansvar av de som styr i kommunen - de styr ju tillsammans. Vill man inte stödja Sverigedemokraterna finns det då inte så många andra alternativ att vända sig till.

Frida Boräng diskuterade paradoxen att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 medfört en mer liberal och generös invandrings- och flyktingpolitik. Moderaterna har genom Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet gått längre i denna fråga än vad man annars sannolikt skulle ha gjort. På samma sätt har Socialdemokraterna nyanserat sin linje angående arbetskraftsinvandring så att tröskeln sänkts ytterligare. Sverigedemokraterna må har ökat sina mandat i riksdagen, men det finns än så länge inga tecken på att de kommer att bidra till en mer restriktiv invandrings- och flyktingpolitik. Snarare tvärtom.

Mikael Gilljam lyfte fram det historiskt unika i att Sverige nu styrs av en vänsterminoritet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Finns det något annat land i Europa i modern tid där detta skett, undrade han. Ingen kunde ge något sådant exempel. Kanske att någon av bloggens läsare kan?

Mikael Gilljam uppfattade det som en orimlighet att en sådan vänsterminoritet skulle kunna regera över en högermajoritet en hel mandatperiod utan kraftig turbulens. Socialdemokraterna skulle därför göra allt för att röra sig mot mitten och söka samarbete med mittenpartierna. I en sådan process blir Miljöpartiet mest en belastning. Mikael Gilljam förutspådde därför att regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle bli kortvarigt. Miljöpartiet skulle tvingas lämna regeringen och Socialdemokraterna regera vidare, antingen med något av mittenpartierna eller, och mer sannolikt, ensamma men med långtgående sakpolitiska uppgörelser med till exempel Folkpartiet.

Uppdaterat kl 20.40 Mikael Gilljam uppmärksammar mig på att han i diskussionen "nämnde det enda land, Norge,där en vänsterminoritet har regerat över en högermajoritet, tre gånger till och med. Men de två första gångerna började det med en högerregering som havererade efter ungefär ett år. Skillnaden mot Norge är dock stor: I Norge finns ingen möjlighet till extraval så någon måste ju regera vidare. Dessutom har de borgerliga i Norge inte pratat med varandra under långa perioder pga i första hand EU-medlemskapsfrågan."

För egen del var jag inte lika säker på att mandatperioden behöver bli så turbulent. Den första utmaningen kommer i början av december, i samband med budgetomröstningen. Som jag tidigare anfört har jag mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle rösta för Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris. För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Sverigedemokraterna i eftervalsdebatten betonat att partiet inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Särskilt med tanke på Jimmie Åkessons sjukskrivning har jag svårt att se Sverigedemokraterna vilja riskera ett nyval.


Under föregående mandatperiod stödde Sverigedemokraterna Alliansen i nio viktiga omröstningar av tio. Jag tror inte den fördelningen kommer att återupprepas under innevarande mandatperiod. Alliansen valde oftast att inte lägga fram förslag som man visste inte skulle gå igenom. På samma sätt kommer Socialdemokraterna att undvika att lägga fram förslag som man vet inte kommer att gå igenom. Visst är Sverigedemokraterna ett högerparti, men deras flitiga samröstande med Alliansen under föregående mandatperiod var lika mycket en dagordningseffekt som ett uttryck för ideologisk samhörighet.


Jag tror den rödgröna regeringen har hyggliga möjligheter att hanka sig fram en bra bit in under mandatperioden. Men det är en skör balansgång, och det går inte att utesluta regeringsombildning eller extraval. Det största bekymret, som jag ser det, är att ständiga kompromisser över blockgränsen tenderar att skyla över centrala konfliktlinjer i svensk politik och göra det svårare för väljarna att se skillnader mellan de olika politiska alternativen (på samma sätt som Maria Solevid ovan påpekade om det blocköverskridande samarbetet på lokal nivå).

De två stora partierna i svensk politik - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Socialdemokraterna undvek visserligen ett tredje katastrofval på raken, men resultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet just en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om Socialdemokraterna försvagas ytterligare och Moderaterna rasar ihop väntar en situation som får dagens läge att framstå som ett under av stabilitet och ordning.

Kan Alliansen hinna ifatt de rödgröna?

Opinionsundersökningarna inför valet på söndag duggar fortsatt tätt. Trenden är tydlig - de rödgrönas försprång minskar. I dagens mätning från Demoskop uppgår avståndet till 6.3 procentenheter. I dagens mätning från Novus skiljer 3.6 procentenheter. (De sista dagarna i Novus föregående mätning var avståndet nere i 2.9 enheter - i slutet av denna Novus-mätning har Socialdemokraterna dock hämtat tillbaka en del.)

Vilken är förklaringen till att de rödgrönas försprång har minskat? De flesta bedömare hade nog trott att det skulle bli en viss utjämning, men har - liksom jag - överraskats av att den blev så snabb. Här behövs djuplodande studier för att kunna förklara förskjutningen. Men en rimlig hypotes är att Fredrik Reinfeldt varit framgångsrik i sin strävan att förändra den politiska dagordningen. I stället för att debattera samhällsproblem i form av massarbetslösheten, fiaskot med skolans Pisa-resultat, köerna inom sjukvården och järnvägskaoset riktas fokus på regeringsfrågan, ledarskap och stabilitet i politiken. De rödgrönas försprång har också länge varit så stort att många redan börjat betrakta Stefan Löfven som statsminister. Mediernas granskar nu Socialdemokraterna som om partiet redan innehade regeringsmakten.

Medielogiken innebär också att en särskild dramaturgi släpps loss i presentationen av opinionsundersökningarna. När United Minds i en mätning visar att förtroendet för regeringen ökat något skriver till exempel Aftonbladet i rubrik att Alliansen "raketvänder" i opinionen. Raketvänder? Jag har googlat ordet "raketvänder" och tror aldrig det har använts i något sammanhang någon gång tidigare.

För valrörelsen innebär de rödgrönas minskade försprång att Alliansens valarbetare vädrar morgonluft och kan sporras till än mer intensiva insatser i valrörelsens slutskede. Men även de rödgrönas valarbetare kan mobiliseras, då de vädrar den annalkande faran. De rödgrönas minskade försprång innebär också att de väljare som vill ha ett regeringsskifte och gärna vill rösta på Feministiskt initiativ ställs inför ett svårt strategiskt val. Kommer en röst på Feministiskt initiativ att föra in partiet i riksdagen eller blir det en förlorad röst som i värsta fall hjälper Alliansen kvar vid makten?

Har då Alliansen någon reell chans att under de sista dagarna hämta in de rödgrönas försprång? Mitt svar på frågan blir nej. Även om väljarna har blivit mer rörliga skulle det behövas det så stora strömmar att vi aldrig sett något liknande i en svensk valrörelse. Jag noterar också att de stora internationella vadslagningsfirmorna inte låtit sig påverkas nämnvärt av att de rödgrönas försprång minskat. Ladbrokes ger fortfarande - 100 timmar innan vallokalerna stängs - bara 1.25 i odds på att Stefan Löfven blir statsminister, medan motsvarande odds för Fredrik Reinfeldt ligger på 3.75. Unibet har i dag höjt sitt odds på Stefan Löfven från 1.25 till 1.35, och deras odds på Fredrik Reinfeldt ligger på 3.00.

Framför allt har vi min favorit Botten Ada som inte tvekar. Ada är fortfarande säker på att sannolikheten för att de rödgröna blir större än Alliansen är högre än 95 procent.

Jag kommenterar opinionsläget för Dagens Nyheter, tillsammans med Ipsos opinionschef David Ahlin samt statsvetarkollegorna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Jenny Madestam.

När skall folkomröstningen om trängselskatt genomföras?

Sedan några dagar står det klart att det verkligen blir en rådgivande kommunal folkomröstning om trängselskatten i Göteborg. Jag tillhör dem som tycker att den representativa demokratin är det bästa sättet att förverkliga folkviljan och att direktdemokratiska mekanismer som till exempel folkomröstningar därför bör användas sparsamt. Jag delar min kollega statsvetarprofessorn Mikael Gilljams uppfattning om folkomröstningar i en representativ demokrati, vilken han i söndagens Agenda i SVT uttryckte ungefär så här: Det är som man tänker sig en bil som har dubbelkommando. Politikerna har blivit valda för att köra bilen och så ska medborgarna sitta vid den andra ratten och pedalerna och köra bilen samtidigt och det där funkar inte riktigt tror jag.

Nu blir det en folkomröstning. När skall den genomföras? Varje folkomröstning följs ofrånkomligen av strategiska överväganden kring vilken sida som gynnas av frågeformuleringar och av tidpunkt för omröstningen.

Det finns tre tänkbara tidpunkter för folkomröstningen: I samband med valen till riksdag, regionfullmäktige och kommunfullmäktige (14 september 2014), i samband med valet till Europaparlamentet (i slutet av maj 2014) eller vid något annat tillfälle (sannolikt senhösten 2013 eller våren 2014).

Om folkomröstningen genomförs i samband med valen till riksdag, regionfullmäktige och kommunfullmäktige blir valdeltagandet högt, vilket ger resultatet av folkomröstningen stark legitimitet. Folkomröstningen är rådgivande. Men ju tydligare utslag och ju högre valdeltagande, desto svårare blir det för de valda representanterna att bortse från resultatet. Ja-sidan till trängselskatt kan gynnas av att omröstningen förläggs till detta tillfälle, eftersom det ännu är drygt 15 månader dit och göteborgarna då hunnit vänja sig vid trängselskatten. Erfarenheten visar att det är svårare att få gehör för att riva upp ett redan genomfört politiskt beslut än att förhindra att ett sådant beslut fattas. Hittills har nej-sidan varit mest mobiliserad i debatten. Ett högt valdeltagande innebär att även inte lika lättmobiliserade anhängare till trängselskatten röstat. En osäkerhetsfaktor är att vi ju inte vet hur den politiska majoriteten kommer att se ut i Göteborg efter valet 2014. Det är denna nyvalda majoritet som kommer att få ta ställning till om folkomröstningens resultat skall efterlevas eller ej.

Om folkomröstningen genomförs i samband med valet till Europaparlamentet blir valdeltagandet lägre, vilket innebär att resultatet av folkomröstningen inte får en lika stark legitimitet. Om nej-sidan fortfarande är mest mobiliserad vid detta tillfälle kommer de att gynnas av om folkomröstningen genomförs vid detta tillfälle.

Om folkomröstningen genomförs vid något annat tillfälle, utan att luta sig mot andra val, blir valdeltagandet sannolikt ännu lägre, vilket ger utfallet av omröstningen en ännu svagare legitimitet. Ett lågt valdeltagande innebär också att mobiliseringen blir avgörande. Det blir också betydligt dyrare att anordna en separat folkomröstning vid sidan av de ordinarie valen. En fördel med att lägga folkomröstningen vid ett eget tillfälle är att frågan inte dras i långbänk och att den osäkerhet som råder kring Västsvenska paketet och dess finansiering i så fall kan hanteras snabbare. Att lägga folkomröstningen separat innebär också att frågan inte riskerar att komma i skymundan/dra uppmärksamhet från övriga politiska frågor som skall diskuteras i samband med valen till riksdag, regionfullmäktige, kommunfullmäktige och Europaparlament utan i stället kan hanteras i egen ordning.

Hittills har nej-sidan varit mest mobiliserad i debatten. Vi vet inte hur länge detta mobiliseringsövertag kommer att fortgå. Vi vet att trängselskattedebatten inte tycks ha påverkat opinionen för det rödgröna styret i Göteborg negativt. I en nyligen genomförd opinionsmätning från Demoskop har de rödgröna partierna i Göteborg vuxit med 4-5 procentenheter sedan valet och har nu stöd av 52 procent av väljarna, mot endast 37 procent för de fyra borgerliga allianspartierna. Vägvalet, som bildades i syfte att driva frågan om folkomröstning, har inte kunna inhämta några opinionsvinster så här långt i processen.

Vid sidan av frågan om när folkomröstningen skall äga rum blir förstås frågan om hur de olika svarsalternativen skall formuleras av utomordentligt stor betydelse. Till den saken återkommer jag vid ett senare tillfälle.