Vänstern förökar sig genom delning, hördes det sarkastiskt under 1970-talet när olika och inbördes rivaliserande små vänstergrupper växte fram och ändrade namn utan att den samlade vänsterrörelsen blev så mycket större. KFML, KFML(r), SKP, FK, RMF, KAF, SP, MLK och APK är bara ett litet axplock.
Riktigt där är vi inte än när det gäller utvecklingen på ytterkantshögern i Sverige. Men framväxten av Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling (MED) är ett tidens tecken. Dessa nya partier är knappast ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare är de ett uttryck för att grupperingar inom den högerradikala rörelsen börjat uppfatta Sverigedemokraterna som ett trött, tandlöst och utslätat parti.
Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling profilerar sig också som partier för avhoppare, politiska fördettingar och kändisar. Artisten och författaren Alexander Bard och författaren Katerina Janouch är nyblivna medlemmar i Medborgerlig Samling. Avhoppade eller uteslutna Sverigedemokrater som till exempel Gustav Kasselstrand och - vilket meddelades idag - tidigare partiledaren (!) Mikael Jansson återfinns i Alternativ för Sverige.
Jag har tidigare argumenterat för att bildandet av dessa partier kan skapa oro inom Sverigedemokraterna, men knappast utgöra något hot inför höstens val. Tolkningen får stöd i en analys av Ipsos opinionchef David Ahlin i Dagens Nyheter i dag. Av de över 5 000 individer som under perioden januari-mars i år tillfrågats om sin partisympati har fem (5) personer svarat Alternativ för Sverige (samtliga i samband med att partiet lanserades i mars) och åtta (8) personer har svarat Medborgerlig samling. David Ahlin presenterar i övrigt en intressant och transparent analys av dessa småpartiers möjligheter inför höstens val. Läs den gärna.
Visst - dessa partier börjar nu etablera sig och har genom sina rekryteringar fått viss medial uppmärksamhet. Det finns också vissa tecken på att de vinner terräng på nätet, berättar Expo. Men uppförsbacken är brant. Väldigt brant. Fråga dem som var med i den så kallade bokstavsvänstern på 1970-talet.
Läs också Daniel Swedins text på samma tema i Aftonbladet i dag.
Visar inlägg med etikett David Ahlin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett David Ahlin. Visa alla inlägg
2018-04-09
2017-03-05
Tredubbel kris för M - men få skäl till jubel för S
I dag publicerades DN/Ipsos undersökning Sakfrågeägarskap i politiken. "Förtroende för Moderaterna rasar", är Dagens Nyheters huvudrubrik till rapporten. Så är det. Men det innebär inte att Socialdemokraterna står utan problem.
Moderaternas tapp är störst i frågan om den ekonomiska politiken. Andelen som anser att Moderaterna har den bästa ekonomiska politiken har minskat till 31 procent, från 40 procent i juni 2016. Socialdemokraterna får 22 procent, jämfört med 24 procent i juni. Avståndet mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i frågan har inte varit så litet sedan 2009, om jag läser figurerna rätt.
Stödet för Moderaternas politik har också minskat signifikant inom jobb- och sysselsättningspolitiken (från 32 till 24 procent) och skolpolitiken (från 15 till 9 procent). Inom dessa politikområden ligger stödet för Socialdemokraternas politik i princip stilla, vilket innebär att partiet gått om Moderaterna med avseende på stöd för jobb och sysselsättningspolitiken.
Den ekonomiska politiken och jobb- och sysselsättningspolitiken var två av Moderaternas starkaste kort under Fredrik Reinfeldts tid. Det var också de områden där Moderaterna riktade sina hårdaste attacker mot Socialdemokraterna. Under det senaste året har Moderaternas politik mera fokuserats på flyktingpolitiken och på frågor om lag och ordning. Detta skiftade fokus från ekonomi/jobb till flyktingar/lag och ordning kan vara en förklaring till att Moderaterna tappat stöd i de förstnämnda frågorna.
Har Moderaterna då i stället vunnit stöd i flykting- och invandringsfrågor och i frågorna om lag och ordning? Svaret är nej. I flykting- och invandringsfrågor minskar stödet från 14 till 11 procent och över tid ligger resultaten stilla. När det gäller lag och ordning har Ipsos inte ställt frågan sedan 2013. Då fick Moderaterna 31 procent, nu får de 23 procent. Sett över tid är det i stället Centerpartiet och Sverigedemokraterna som signifikant har stärkt sitt förtroende i flykting- och invandringspolitiken.
Det är uppenbart att Moderaterna står inför en kris som tar sig tre olika (men självklart inte orelaterade) uttryck: en väljarkris, en förtroendekris för politiken och en ledarskapskris. Moderaternas Sverigemöte i Karlstad 24-25 mars blir intressant.
Socialdemokraterna kan naturligtvis glädja sig över Moderaternas ras. Men viktigare för partiet är att ta fasta på de egna svaga siffrorna. Jämfört med 2014 har Socialdemokraterna förlorat stöd i välfärdsfrågor som skola, sjukvård och äldreomsorg. Omsvängningen i flyktingpolitiken och den nya restriktiva lagstiftningen har heller inte ökat stödet för partiets politik i frågan. Tvärtom är dagens resultat på 16 procent den lägsta siffran på många år.
Jag tror inte att Socialdemokraterna har mycket att vinna på att försöka tävla med Moderaterna eller Sverigedemokraterna i frågor om lag och ordning eller en restriktiv flyktingpolitik. Snarare bidrar en sådan linje till att ge legitimitet åt Sverigedemokraternas inställning i dessa frågor. Varför välja en kopia om det finns ett original? Därför skulle jag välkomna en socialdemokratisk politik med starkare fokus på välfärdsfrågor som vård, skola och äldreomsorg, utifrån ett jämlikhetperspektiv. Vi får se - kanske frågan om vinst i välfärden kan bidra till att vrida politiken i en sådan riktning.
Läs gärna Ipsos opinionschef David Ahlins analys av resultaten.
Moderaternas tapp är störst i frågan om den ekonomiska politiken. Andelen som anser att Moderaterna har den bästa ekonomiska politiken har minskat till 31 procent, från 40 procent i juni 2016. Socialdemokraterna får 22 procent, jämfört med 24 procent i juni. Avståndet mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i frågan har inte varit så litet sedan 2009, om jag läser figurerna rätt.
Stödet för Moderaternas politik har också minskat signifikant inom jobb- och sysselsättningspolitiken (från 32 till 24 procent) och skolpolitiken (från 15 till 9 procent). Inom dessa politikområden ligger stödet för Socialdemokraternas politik i princip stilla, vilket innebär att partiet gått om Moderaterna med avseende på stöd för jobb och sysselsättningspolitiken.
Den ekonomiska politiken och jobb- och sysselsättningspolitiken var två av Moderaternas starkaste kort under Fredrik Reinfeldts tid. Det var också de områden där Moderaterna riktade sina hårdaste attacker mot Socialdemokraterna. Under det senaste året har Moderaternas politik mera fokuserats på flyktingpolitiken och på frågor om lag och ordning. Detta skiftade fokus från ekonomi/jobb till flyktingar/lag och ordning kan vara en förklaring till att Moderaterna tappat stöd i de förstnämnda frågorna.
Har Moderaterna då i stället vunnit stöd i flykting- och invandringsfrågor och i frågorna om lag och ordning? Svaret är nej. I flykting- och invandringsfrågor minskar stödet från 14 till 11 procent och över tid ligger resultaten stilla. När det gäller lag och ordning har Ipsos inte ställt frågan sedan 2013. Då fick Moderaterna 31 procent, nu får de 23 procent. Sett över tid är det i stället Centerpartiet och Sverigedemokraterna som signifikant har stärkt sitt förtroende i flykting- och invandringspolitiken.
Det är uppenbart att Moderaterna står inför en kris som tar sig tre olika (men självklart inte orelaterade) uttryck: en väljarkris, en förtroendekris för politiken och en ledarskapskris. Moderaternas Sverigemöte i Karlstad 24-25 mars blir intressant.
Socialdemokraterna kan naturligtvis glädja sig över Moderaternas ras. Men viktigare för partiet är att ta fasta på de egna svaga siffrorna. Jämfört med 2014 har Socialdemokraterna förlorat stöd i välfärdsfrågor som skola, sjukvård och äldreomsorg. Omsvängningen i flyktingpolitiken och den nya restriktiva lagstiftningen har heller inte ökat stödet för partiets politik i frågan. Tvärtom är dagens resultat på 16 procent den lägsta siffran på många år.
Jag tror inte att Socialdemokraterna har mycket att vinna på att försöka tävla med Moderaterna eller Sverigedemokraterna i frågor om lag och ordning eller en restriktiv flyktingpolitik. Snarare bidrar en sådan linje till att ge legitimitet åt Sverigedemokraternas inställning i dessa frågor. Varför välja en kopia om det finns ett original? Därför skulle jag välkomna en socialdemokratisk politik med starkare fokus på välfärdsfrågor som vård, skola och äldreomsorg, utifrån ett jämlikhetperspektiv. Vi får se - kanske frågan om vinst i välfärden kan bidra till att vrida politiken i en sådan riktning.
Läs gärna Ipsos opinionschef David Ahlins analys av resultaten.
2015-05-05
Minskar verkligen stödet för att isolera Sverigedemokraterna?
Nyheten att väljarstödet för att isolera Sverigedemokraterna luckras upp har i dag fått stort genomslag. Läser man Dagens Nyheter och Ipsos undersökning noga är bilden inte fullt så enkel.
I september 2014 ansåg 48 procent av väljarna att de övriga partierna ska samarbeta med Sverigedemokraterna i frågor där man har liknande uppfattning. I dagens undersökning har andelen som vill samarbeta med Sverigedemokraterna minskat till 46 procent. I september 2014 ansåg 43 procent att partierna borde göra allt för att minska Sverigedemokraternas inflytande. I dagens undersökning har den andelen minskat till 41 procent. Sammantaget finns det således inget fog för påståendet att väljarstödet för att isolera Sverigedemokraterna luckras upp. Detta framgår också tydligt av artikeln i Dagens Nyheter, det är rubriken som blivit vilseledande.
Däremot ser vi en polarisering i väljaropinionen. Motståndet mot att isolera Sverigedemokraterna minskar inom Alliansen (utom hos Folkpartiet), men ökar bland de rödgröna partierna. Förändringen bland allianspartierna är särskilt stor bland Kristdemokrater och Centerpartister, men Ipsos opinionschef David Ahlin betonar i artikeln att väljarbasen i dessa partier är för liten för att det skall gå att dra några säkra slutsatser.
Klarar Anna Kinberg Batra att stå emot det inre partitrycket om att riva upp Decemberöverenskommelsen och även fortsättningsvis avstå från varje form av samverkan med Sverigedemokraterna? Frågan är svår, men ja - jag tror faktiskt det. Moderaterna skulle under överskådlig tid inte få med Folkpartiet och knappast heller Centerpartiet på en sådan samverkan, och därför skulle en kursändring från Moderaterna i denna fråga riskera att bli Alliansens död. Och utan Allians minskar möjligheterna till en borgerlig valseger 2018.
I september 2014 ansåg 48 procent av väljarna att de övriga partierna ska samarbeta med Sverigedemokraterna i frågor där man har liknande uppfattning. I dagens undersökning har andelen som vill samarbeta med Sverigedemokraterna minskat till 46 procent. I september 2014 ansåg 43 procent att partierna borde göra allt för att minska Sverigedemokraternas inflytande. I dagens undersökning har den andelen minskat till 41 procent. Sammantaget finns det således inget fog för påståendet att väljarstödet för att isolera Sverigedemokraterna luckras upp. Detta framgår också tydligt av artikeln i Dagens Nyheter, det är rubriken som blivit vilseledande.
Däremot ser vi en polarisering i väljaropinionen. Motståndet mot att isolera Sverigedemokraterna minskar inom Alliansen (utom hos Folkpartiet), men ökar bland de rödgröna partierna. Förändringen bland allianspartierna är särskilt stor bland Kristdemokrater och Centerpartister, men Ipsos opinionschef David Ahlin betonar i artikeln att väljarbasen i dessa partier är för liten för att det skall gå att dra några säkra slutsatser.
Klarar Anna Kinberg Batra att stå emot det inre partitrycket om att riva upp Decemberöverenskommelsen och även fortsättningsvis avstå från varje form av samverkan med Sverigedemokraterna? Frågan är svår, men ja - jag tror faktiskt det. Moderaterna skulle under överskådlig tid inte få med Folkpartiet och knappast heller Centerpartiet på en sådan samverkan, och därför skulle en kursändring från Moderaterna i denna fråga riskera att bli Alliansens död. Och utan Allians minskar möjligheterna till en borgerlig valseger 2018.
2014-09-10
Kan Alliansen hinna ifatt de rödgröna?
Opinionsundersökningarna inför valet på söndag duggar fortsatt tätt. Trenden är tydlig - de rödgrönas försprång minskar. I dagens mätning från Demoskop uppgår avståndet till 6.3 procentenheter. I dagens mätning från Novus skiljer 3.6 procentenheter. (De sista dagarna i Novus föregående mätning var avståndet nere i 2.9 enheter - i slutet av denna Novus-mätning har Socialdemokraterna dock hämtat tillbaka en del.)
Vilken är förklaringen till att de rödgrönas försprång har minskat? De flesta bedömare hade nog trott att det skulle bli en viss utjämning, men har - liksom jag - överraskats av att den blev så snabb. Här behövs djuplodande studier för att kunna förklara förskjutningen. Men en rimlig hypotes är att Fredrik Reinfeldt varit framgångsrik i sin strävan att förändra den politiska dagordningen. I stället för att debattera samhällsproblem i form av massarbetslösheten, fiaskot med skolans Pisa-resultat, köerna inom sjukvården och järnvägskaoset riktas fokus på regeringsfrågan, ledarskap och stabilitet i politiken. De rödgrönas försprång har också länge varit så stort att många redan börjat betrakta Stefan Löfven som statsminister. Mediernas granskar nu Socialdemokraterna som om partiet redan innehade regeringsmakten.
Medielogiken innebär också att en särskild dramaturgi släpps loss i presentationen av opinionsundersökningarna. När United Minds i en mätning visar att förtroendet för regeringen ökat något skriver till exempel Aftonbladet i rubrik att Alliansen "raketvänder" i opinionen. Raketvänder? Jag har googlat ordet "raketvänder" och tror aldrig det har använts i något sammanhang någon gång tidigare.
För valrörelsen innebär de rödgrönas minskade försprång att Alliansens valarbetare vädrar morgonluft och kan sporras till än mer intensiva insatser i valrörelsens slutskede. Men även de rödgrönas valarbetare kan mobiliseras, då de vädrar den annalkande faran. De rödgrönas minskade försprång innebär också att de väljare som vill ha ett regeringsskifte och gärna vill rösta på Feministiskt initiativ ställs inför ett svårt strategiskt val. Kommer en röst på Feministiskt initiativ att föra in partiet i riksdagen eller blir det en förlorad röst som i värsta fall hjälper Alliansen kvar vid makten?
Har då Alliansen någon reell chans att under de sista dagarna hämta in de rödgrönas försprång? Mitt svar på frågan blir nej. Även om väljarna har blivit mer rörliga skulle det behövas det så stora strömmar att vi aldrig sett något liknande i en svensk valrörelse. Jag noterar också att de stora internationella vadslagningsfirmorna inte låtit sig påverkas nämnvärt av att de rödgrönas försprång minskat. Ladbrokes ger fortfarande - 100 timmar innan vallokalerna stängs - bara 1.25 i odds på att Stefan Löfven blir statsminister, medan motsvarande odds för Fredrik Reinfeldt ligger på 3.75. Unibet har i dag höjt sitt odds på Stefan Löfven från 1.25 till 1.35, och deras odds på Fredrik Reinfeldt ligger på 3.00.
Framför allt har vi min favorit Botten Ada som inte tvekar. Ada är fortfarande säker på att sannolikheten för att de rödgröna blir större än Alliansen är högre än 95 procent.
Jag kommenterar opinionsläget för Dagens Nyheter, tillsammans med Ipsos opinionschef David Ahlin samt statsvetarkollegorna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Jenny Madestam.
Vilken är förklaringen till att de rödgrönas försprång har minskat? De flesta bedömare hade nog trott att det skulle bli en viss utjämning, men har - liksom jag - överraskats av att den blev så snabb. Här behövs djuplodande studier för att kunna förklara förskjutningen. Men en rimlig hypotes är att Fredrik Reinfeldt varit framgångsrik i sin strävan att förändra den politiska dagordningen. I stället för att debattera samhällsproblem i form av massarbetslösheten, fiaskot med skolans Pisa-resultat, köerna inom sjukvården och järnvägskaoset riktas fokus på regeringsfrågan, ledarskap och stabilitet i politiken. De rödgrönas försprång har också länge varit så stort att många redan börjat betrakta Stefan Löfven som statsminister. Mediernas granskar nu Socialdemokraterna som om partiet redan innehade regeringsmakten.
Medielogiken innebär också att en särskild dramaturgi släpps loss i presentationen av opinionsundersökningarna. När United Minds i en mätning visar att förtroendet för regeringen ökat något skriver till exempel Aftonbladet i rubrik att Alliansen "raketvänder" i opinionen. Raketvänder? Jag har googlat ordet "raketvänder" och tror aldrig det har använts i något sammanhang någon gång tidigare.
För valrörelsen innebär de rödgrönas minskade försprång att Alliansens valarbetare vädrar morgonluft och kan sporras till än mer intensiva insatser i valrörelsens slutskede. Men även de rödgrönas valarbetare kan mobiliseras, då de vädrar den annalkande faran. De rödgrönas minskade försprång innebär också att de väljare som vill ha ett regeringsskifte och gärna vill rösta på Feministiskt initiativ ställs inför ett svårt strategiskt val. Kommer en röst på Feministiskt initiativ att föra in partiet i riksdagen eller blir det en förlorad röst som i värsta fall hjälper Alliansen kvar vid makten?
Har då Alliansen någon reell chans att under de sista dagarna hämta in de rödgrönas försprång? Mitt svar på frågan blir nej. Även om väljarna har blivit mer rörliga skulle det behövas det så stora strömmar att vi aldrig sett något liknande i en svensk valrörelse. Jag noterar också att de stora internationella vadslagningsfirmorna inte låtit sig påverkas nämnvärt av att de rödgrönas försprång minskat. Ladbrokes ger fortfarande - 100 timmar innan vallokalerna stängs - bara 1.25 i odds på att Stefan Löfven blir statsminister, medan motsvarande odds för Fredrik Reinfeldt ligger på 3.75. Unibet har i dag höjt sitt odds på Stefan Löfven från 1.25 till 1.35, och deras odds på Fredrik Reinfeldt ligger på 3.00.
Framför allt har vi min favorit Botten Ada som inte tvekar. Ada är fortfarande säker på att sannolikheten för att de rödgröna blir större än Alliansen är högre än 95 procent.
Jag kommenterar opinionsläget för Dagens Nyheter, tillsammans med Ipsos opinionschef David Ahlin samt statsvetarkollegorna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Jenny Madestam.
2014-06-01
Fredrik Reinfeldts Mission Impossible?
Uppdaterat söndag kl 21.45. Det blev en mycket intressant och på många sätt klargörande intervju med Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda i kväll, skickligt genomförd av Anders Holmberg. Jag tror aldrig jag sett Fredrik Reinfeldt så lågmäld och så nedtonad i sitt framträdande. Med låg och långsam röst satsade han allt på en av de två alternativa strategier jag tecknat nedan, nämligen den där retoriken helt fokuserade på en eventuell rödgrön regerings olyckliga konsekvenser men där han själv var helt blank på egna konkreta förslag för den nya mandatperioden.
En rödgrön regering avfärdades som väntat med att den skulle leda till höjda skatter, minskad valfrihet, avskaffad kärnkraft och avsaknad av tillväxt. Reinfeldt varnade också för paroller om en "feministisk revolution" som skulle "drabba" medborgarna på något sätt. Men programledaren Anders Holmberg utmanade gång på gång statsministern genom att be honom berätta om hur han ville förändra Sverige under de kommande fyra åren, och vilka politiska åtgärder han ville vidta för att genomföra dessa förändringar. Fredrik Reinfeldt valde då konsekvent att inte ge några precisa svar på dessa frågor, utan hänvisade till nödvändigheten av goda statsfinanser och att allianspartierna kunde samarbeta, medan det fanns risk att de rödgröna partierna skulle börja "skrika" åt varandra om de kom så långt som till regeringsförhandlingar.
Jag undrar om Fredrik Reinfeldt verkligen har alla sina allianskamrater med sig kring denna strategi, där regeringsduglighet och statsfinanser är de enda offensiva vapnen. Första svaret på den frågan kan vi få i samband med Alliansens så kallade konvent på onsdag. Detta konvent var förutom den omskrivna korvgrillningen det enda som kom ut från Alliansens omskrivna möte i Maramö i februari 2013. Om det var något allianspartierna borde ha lärt sig av Maramö-debaclet så är det att man måste presentera åtminstone någon nyhet för att det inte skall bli genant. Kanske blir det denna gång något om bostadspolitiken, det politikområde som Fredrik Reinfeldt nämnde oftast i intervjun i kväll.
I kvällens SVT Agenda medverkar statsminister Fredrik Reinfeldt för att svara på frågan: Hur skall Alliansen vända valvinden?
Frågan är inte helt lätt att besvara, varken för Fredrik Reinfeldt eller för någon utomstående betraktare. Tidigare har Fredrik Reinfeldt använt sig av två olika strategier när han kommenterat Alliansens tillsynes hopplösa opinionssiffror. För det första har han anfört att det är helt naturligt att regeringspartierna ligger illa till i opinionen under mellanvalsperioden, men ju närmare valet man kommer desto mer krymper avståndet. Men ju mer tiden har gått, desto mer sällan har Reinfeldt använt sig av detta argument. Inte ens för en övertygad moderat kan det uppfattas som "naturligt" att regeringen ligger under med 10-15 procentenheter drygt tre månader före ett val för att därefter vända underläget till valseger. En sådan opinionsinhämtning har aldrig tidigare hänt i svensk politisk historia.
För det andra har Reinfeldt hävdat att när oppositionen i samband med vårbudgeten tvingas precisera sig så kommer glansen kring dem att falna och då har regeringspartierna möjlighet att ta igen förlorat territorium. Men även här har Fredrik Reinfeldt haft anledning att bli besviken. Visserligen visar dagens sammanvägning av Novus Svensk Väljaropinion på ett något minskande opinionsavstånd mellan blocken. Men det skiljer ändå nära tolv procentenheter och som Ipsos opinionschef David Ahlin kommenterade bolagets senaste opinionsmätning i Dagens Nyheter tidigare i veckan: "Det finns absolut ingenting som tyder på att alliansen lyfter, att stödet för alliansen skulle öka."
Jag har tidigare argumenterat för att Alliansen har två vägar att välja mellan i sitt kampanjarbete de drygt tre månader som återstår fram till valet i september. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men just nu finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik. Alliansen kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.
Vi får se i kväll vilken väg Fredrik Reinfeldt väljer. Jag tror han kommer att fokusera på regeringsfrågan och måla upp en mörk bild i händelse av valseger för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Reinfeldt kommer mot bakgrund av framgångarna för Feministiskt initiativ och Miljöpartiets just avslutade partikongress tala om att det politiska landskapet förändrats, att den yttersta vänstern stärkt sina ställningar och att Miljöpartiets inflytande kommer att leda till minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. (Jag kommenterar Miljöpartiets kongress och dess konsekvenser för eventuella regeringsförhandlingar, för TT här.)
Min kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors har nyligen hävdat att regeringen är rökt. Jag säger inte emot. När Sören Holmberg hösten 2007 uttalade det samma var det tre år kvar till valet. Nu är det bara drygt tre månader. Det innebär en viss skillnad i förutsättningarna för att bedömningarna skall slå in.
I dagens Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att Moderaterna lider av "en djupare identitetskris". Jag tvivlar inte på att Fredrik Reinfeldt kommer att lyckas hålla ihop Alliansen fram till valet i september. Men vem skall hålla ihop Moderaterna efter en valförlust?
En rödgrön regering avfärdades som väntat med att den skulle leda till höjda skatter, minskad valfrihet, avskaffad kärnkraft och avsaknad av tillväxt. Reinfeldt varnade också för paroller om en "feministisk revolution" som skulle "drabba" medborgarna på något sätt. Men programledaren Anders Holmberg utmanade gång på gång statsministern genom att be honom berätta om hur han ville förändra Sverige under de kommande fyra åren, och vilka politiska åtgärder han ville vidta för att genomföra dessa förändringar. Fredrik Reinfeldt valde då konsekvent att inte ge några precisa svar på dessa frågor, utan hänvisade till nödvändigheten av goda statsfinanser och att allianspartierna kunde samarbeta, medan det fanns risk att de rödgröna partierna skulle börja "skrika" åt varandra om de kom så långt som till regeringsförhandlingar.
Jag undrar om Fredrik Reinfeldt verkligen har alla sina allianskamrater med sig kring denna strategi, där regeringsduglighet och statsfinanser är de enda offensiva vapnen. Första svaret på den frågan kan vi få i samband med Alliansens så kallade konvent på onsdag. Detta konvent var förutom den omskrivna korvgrillningen det enda som kom ut från Alliansens omskrivna möte i Maramö i februari 2013. Om det var något allianspartierna borde ha lärt sig av Maramö-debaclet så är det att man måste presentera åtminstone någon nyhet för att det inte skall bli genant. Kanske blir det denna gång något om bostadspolitiken, det politikområde som Fredrik Reinfeldt nämnde oftast i intervjun i kväll.
*
I kvällens SVT Agenda medverkar statsminister Fredrik Reinfeldt för att svara på frågan: Hur skall Alliansen vända valvinden?
Frågan är inte helt lätt att besvara, varken för Fredrik Reinfeldt eller för någon utomstående betraktare. Tidigare har Fredrik Reinfeldt använt sig av två olika strategier när han kommenterat Alliansens tillsynes hopplösa opinionssiffror. För det första har han anfört att det är helt naturligt att regeringspartierna ligger illa till i opinionen under mellanvalsperioden, men ju närmare valet man kommer desto mer krymper avståndet. Men ju mer tiden har gått, desto mer sällan har Reinfeldt använt sig av detta argument. Inte ens för en övertygad moderat kan det uppfattas som "naturligt" att regeringen ligger under med 10-15 procentenheter drygt tre månader före ett val för att därefter vända underläget till valseger. En sådan opinionsinhämtning har aldrig tidigare hänt i svensk politisk historia.
För det andra har Reinfeldt hävdat att när oppositionen i samband med vårbudgeten tvingas precisera sig så kommer glansen kring dem att falna och då har regeringspartierna möjlighet att ta igen förlorat territorium. Men även här har Fredrik Reinfeldt haft anledning att bli besviken. Visserligen visar dagens sammanvägning av Novus Svensk Väljaropinion på ett något minskande opinionsavstånd mellan blocken. Men det skiljer ändå nära tolv procentenheter och som Ipsos opinionschef David Ahlin kommenterade bolagets senaste opinionsmätning i Dagens Nyheter tidigare i veckan: "Det finns absolut ingenting som tyder på att alliansen lyfter, att stödet för alliansen skulle öka."
Jag har tidigare argumenterat för att Alliansen har två vägar att välja mellan i sitt kampanjarbete de drygt tre månader som återstår fram till valet i september. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men just nu finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik. Alliansen kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.
Vi får se i kväll vilken väg Fredrik Reinfeldt väljer. Jag tror han kommer att fokusera på regeringsfrågan och måla upp en mörk bild i händelse av valseger för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Reinfeldt kommer mot bakgrund av framgångarna för Feministiskt initiativ och Miljöpartiets just avslutade partikongress tala om att det politiska landskapet förändrats, att den yttersta vänstern stärkt sina ställningar och att Miljöpartiets inflytande kommer att leda till minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. (Jag kommenterar Miljöpartiets kongress och dess konsekvenser för eventuella regeringsförhandlingar, för TT här.)
Min kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors har nyligen hävdat att regeringen är rökt. Jag säger inte emot. När Sören Holmberg hösten 2007 uttalade det samma var det tre år kvar till valet. Nu är det bara drygt tre månader. Det innebär en viss skillnad i förutsättningarna för att bedömningarna skall slå in.
I dagens Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att Moderaterna lider av "en djupare identitetskris". Jag tvivlar inte på att Fredrik Reinfeldt kommer att lyckas hålla ihop Alliansen fram till valet i september. Men vem skall hålla ihop Moderaterna efter en valförlust?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)