Vänstern förökar sig genom delning, hördes det sarkastiskt under 1970-talet när olika och inbördes rivaliserande små vänstergrupper växte fram och ändrade namn utan att den samlade vänsterrörelsen blev så mycket större. KFML, KFML(r), SKP, FK, RMF, KAF, SP, MLK och APK är bara ett litet axplock.
Riktigt där är vi inte än när det gäller utvecklingen på ytterkantshögern i Sverige. Men framväxten av Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling (MED) är ett tidens tecken. Dessa nya partier är knappast ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare är de ett uttryck för att grupperingar inom den högerradikala rörelsen börjat uppfatta Sverigedemokraterna som ett trött, tandlöst och utslätat parti.
Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling profilerar sig också som partier för avhoppare, politiska fördettingar och kändisar. Artisten och författaren Alexander Bard och författaren Katerina Janouch är nyblivna medlemmar i Medborgerlig Samling. Avhoppade eller uteslutna Sverigedemokrater som till exempel Gustav Kasselstrand och - vilket meddelades idag - tidigare partiledaren (!) Mikael Jansson återfinns i Alternativ för Sverige.
Jag har tidigare argumenterat för att bildandet av dessa partier kan skapa oro inom Sverigedemokraterna, men knappast utgöra något hot inför höstens val. Tolkningen får stöd i en analys av Ipsos opinionchef David Ahlin i Dagens Nyheter i dag. Av de över 5 000 individer som under perioden januari-mars i år tillfrågats om sin partisympati har fem (5) personer svarat Alternativ för Sverige (samtliga i samband med att partiet lanserades i mars) och åtta (8) personer har svarat Medborgerlig samling. David Ahlin presenterar i övrigt en intressant och transparent analys av dessa småpartiers möjligheter inför höstens val. Läs den gärna.
Visst - dessa partier börjar nu etablera sig och har genom sina rekryteringar fått viss medial uppmärksamhet. Det finns också vissa tecken på att de vinner terräng på nätet, berättar Expo. Men uppförsbacken är brant. Väldigt brant. Fråga dem som var med i den så kallade bokstavsvänstern på 1970-talet.
Läs också Daniel Swedins text på samma tema i Aftonbladet i dag.
1 kommentar:
"Men uppförsbacken är brant. Väldigt brant. Fråga dem som var med i den så kallade bokstavsvänstern på 1970-talet." skriver Ulf om möjligheterna att växa för extremistpartier. Jag liksom Ulf var aktiva på den tiden, om än på olika sidor. Extremvänstern definierade ju socialdemokratin som sina huvudmotståndare vilket påminner om AfS som särskilt angriper SD. Inte konstigt iofs eftersom deras främsta företrädare på olika sätt sparkats av SD (en skillnad mot bokstavsvänster kontra socialdemokraterna).
Bokstavsvänster lever i stort sett kvar sen 70-80-talet men är idag ännu mer betydelselösa än vad de var då. Samma öde räknar jag med att extremhögern, i första hand AfS och Nordiska motståndsrörelsen går till mötes.
Därför är jag förvånad att Ulf hänvisar till Swedins analys: "Ledamotsgruppen för riksdagens mest högerradikala parti faller just nu i bitar." Det är ju tvärtom så att ledningen genom att göra sig av med t ex Ekeroth och Jansson stärker sitt grepp.
Även om ytterlighetspartierna kommer att spela en perifer roll. finns det inte mycket som tyder på att den polarisering som förorsakas av invandringspolitiken och som skär rätt igenom både socialdemokratin och alliansen kommer att minska. Inte minst beroende på de ledande socialdemokraternas glapp mellan ord och handling. T ex "Ett nej är ett nej, och då ska man lämna landet." Hur har det gått? UNHCR redovisar intressanta uppgifter som jag inte sett i svensk press (se länk) och om får mig att tänka på Kyrklunds "Alla ord när handling fattas äro dåraktiga och tomma." När det gäller avvisningar efter avslag spelar Sverige som framgår i en helt egen division.
Klas Bengtsson
Skicka en kommentar