Margit Richert och Sören Holmberg om konflikten stad-land (eller kanske centrum-periferi)

Fullt krig råder numera mellan stad och land, skriver litteraturkritikern och kulturskribenten Margit Richert, boende i Tiveden några mil utanför Laxå, i Svenska Dagbladet. Hon fortsätter: Vi i obygden får klä skott för allt från SD:s framväxt till en bilburen, oekologisk livsstil. Våra partikelutsläppande vedspisar var nära att förbjudas häromåret. Vi har inte vett att klippa oss, ställa oss i tjugoårig bostadskö och flytta till reklamarjobben. Männen är ensamma, bittra och säkert ofrivilliga oskulder, när de inte tjuvskjuter varg eller näthatar eliten. 

Margit Richert gestaltar på sitt oefterhärmeliga sätt sina varma känslor för den bygd där hon har valt att leva: Men ändå finns det ett fullgott samhällskontrakt här ute – det har bara inget med staten att göra. Lanthandeln är navet; vi är ekrarna. Hjulet snurrar genom Facebookchattar och Whatsapp. (...) I min grannchatt lånar vi allt från tryckkokare till rödvin av varandra. Vi byter lunchlådor mot surkål. Vem har glasflaskor över till kvassbryggningen? Kan någon passa barnen på lördag? Allt löser vi sinsemellan. De flesta av oss som bor här har inte blivit kvar; vi har gjort ett aktivt val. 

Det talas mycket i dag om konflikten mellan stad och land. Kanske är det bättre att tala om en konflikt mellan centrum och periferi? Stad och land förknippas historiskt till näringar, industrialiseringen med dess urbanisering vs landsbygdens jordbruksnäringar. Centrum och periferi handlar mer om statsmaktens (centrum) kontroll över olika delar av landet (periferi).

Konflikten mellan stad och land (eller centrum och periferi) gestaltas också av statsvetarprofessorn Sören Holmberg i kapitlet "Skaparkraften försvann när borgen brann" ur den nyutkomna antologin "Skaparkraft" från Skaraborgs Akademi. Sören Holmberg (en hängiven Skaraborgare) inleder sin text med den ödesmättade meningen: Skaraborg marginaliserades definitivt i februari 1612. De händelser som åsyftas är det svensk-danska kriget där den danska hären under ledning av kung Kristian IV intog Skara och brände ned hela staden utom Domkyrkan. Bland de byggnader som brändes ned återfanns det nybyggda Skaraborgs slott, säte för Västergötlands ståthållare.

Skaraborgs slott byggdes aldrig upp igen. Visserligen beslöt kungamakten att slottet skulle byggas upp igen, men beslutet genomfördes inte - kanske beroende på penning- och materielbrist. Makten i Stockholm valde så småningom i stället att placera residenset i Mariestad. Den regionala makten förvisades från länets centrum i Skara till utkantens Mariestad. Sören Holmberg skriver: Länet somnade in samtidigt som skaparkraften försvann. Han fortsätter: Skaraborgarna gjorde senare marginaliseringen till en självbild. När övriga Sverige under 1800-talets slut satsade på industrialiseringen, satsade Skaraborg på havreexport till hästdroskorna i London.

Så kan det gå. Sören Holmberg jämför Skaraborgs slotts öde med kungaslottet Tre Kronors brand i Stockholm 1697. Bara några veckor efter att Tre Kronor brunnit ned beslöts det att bygga ett nytt slott på samma plats: Brinner slott i Stockholm ser makten i Stockholm till att bygga nytt. Brinner slott i gamla Skaraborg bestämmer makten i Stockholm att bygga nytt, men inget händer där det ska hända - i Skaraborg. Skaraborgarnas eget fel eller Stockholms? Sören Holmberg skriver: Lokal skaparkraft som försvann när borgen brann!

Konflikten mellan stad och land - eller mellan centrum och periferi - tar sig många olika uttrycksformer. Det är värdefullt att problematiken åskådliggörs på många olika sätt - oavsett om vi talar om nutid eller om historisk tid.

Eva var först. Sören Holmberg om skapelsen och Skaraborg

När Marie Demker och jag i början av året återpublicerade vår bok "I vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag", med nyskrivet inledningskapitel, gav vi den också en ny titel: 1968. När allt började. Vid vår första seminarium kring boken fick vi från en kristligt sinnad person i publiken den något syrliga frågan om "allt" verkligen började 1968. Var det inte Skapelsen som kom först?

Frågeställaren hade nog en liten poäng. Men när inföll då skapelsen? Därom tvista de lärda. I sin underhållande text "Eva var först" ur boken "Berättarkonst" utgiven av Skaraborgs Akademi (red Karl-Erik Tysk) reflekterar statsvetarprofessorn och skaraborgaren Sören Holmberg om hur och när allt egentligen började. Empiriker som Sören är lyfter han fram den irländske ärkebiskopen James Ussher (1581-1656) som genom att lägga samman åldrarna för de personer som nämns i Bibelns uppräknande av släktled slog fast att världen kom till år 4004 f.Kr. Enligt Sören kunde James Ussher till och med avgöra exakt datum - den 23 oktober. Det råkar också vara Sörens namnsdag. Det kan väl knappas vara en slump?!

Skaraborgsvinkeln i texten ligger inte i Bibelns Eva, utan i stället i Eva Ekeblad (1724-1786), född i den grevliga familjen De la Gardie och gift med greve Claes Ekeblad. Genom giftermålet hamnade hon i trakterna kring Lidköping, där maken ägde gods och slott. Eva Ekeblad ägnade sig bland annat åt olika experiment med potatis - och hur potatis kunde användas till stärkelse, puder och inte minst brännvin. Eva Ekeblads experiment var framgångsrika och blev omtalade. Den 3 december 1748 valdes Eva Ekeblad som första kvinna någonsin in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Det skulle dröja 200 år innan Kungliga Vetenskapsakademien valde in någon mer kvinna. År 1951 valdes kärnfysikern Lise Meitner in som inhemsk ledamot, efter att 1945 ha blivit invald som utländsk ledamot. Gud kanske skapade kvinnan först efter att han skapat mannen - i alla fall enligt Bibelns olika skapelseberättelser. Men människan har sannerligen inte varit bättre. Låt oss hoppas att kampen för jämställdhet nu har fått upp farten på riktigt.

Hur allvarliga är hoten mot demokratin?

De senaste åren har präglats av politiska framgångar för populister och högerextrema krafter på flera ställen i världen, inklusive Europa och USA. Hur allvarliga är egentligen hoten mot demokratin?

I en ytterst läsvärd artikel i Svenska Dagbladet i dag skriver den liberale publicisten och demokratiutredaren Olle Wästberg om hur de nya auktoritära högerregeringarna i Ungern och Polen skaffat sig kontroll över domstolarna, public service och skolorna. Inte genom att stifta nya lagar, utan genom att utnyttja den beslutsstruktur som redan fanns.

Skulle motsvarande kunna ske också i Sverige, om till exempel ett nationalkonservativt parti som Sverigedemokraterna fick inflytande över regeringspolitiken? Olle Wästberg påminner om att regeringen utser ledamöterna i Högsta Domstolen och i Regeringsrätten samt styrelsen för Domstolsverket. Regeringen bestämmer vilka som ska sitta i styrelsen för Förvaltningsstiftelsen som utser styrelsen för Public Serviceföretagen som i sin tur utser de enskilda cheferna. Även skolornas läroplaner beslutas av regeringen. Olle Wästberg påminner om hur Ungern och Polen ändrat läroplanerna så att de nu är nationalistiska och exkluderat inslag om hur invånare under kriget ställde upp bakom nazityska aktioner.

"Allt detta innebär att domstolar, public service och skolväsendet ligger vidöppna för att en auktoritärt sinnad regering mycket snabbt skulle kunna skaffa sig kontroll", skriver Olle Wästberg och man anar Jimmie Åkessons skugga i kulisserna. Wästberg konkluderar: "Grundlagarna skulle i högre grad kunna inkludera skydd för demokratins institutioner. Regeringen ska inom kort tillsätta en utredning för att se över Yttrandefrihetsgrundlagen. Den borde föreslå hur Public Service oberoende ska kunna garanteras i grundlagen."

På samma tema skriver den Timbro-baserade statsvetaren Andreas Johansson Heinö klokt i Borås Tidning om varför Sverigedemokraterna tycks vara så hejdlöst förtjusta över den politiska utvecklingen i just Ungern. Heinö menar att parti och statsapparat smält samman i Ungern: "Åtta år av systematisk utveckling i auktoritär riktning där varken grundlagar, domstolar eller medier tillåts stå i vägen. Åtta år av anti-liberalism. Det är exakt detta som attraherar Sverigedemokraterna. Det har aldrig bara handlat om att minska invandringen och stärka svensk kultur. Då kunde de hyllat nästan vilket land som helst. Ambitionerna går längre (...)" Heinö fortsätter: "Det är en förebild som håller liv i drömmen att trycka till vänstermedia, upphöja de egna idealen till samhällsnorm och rensa demokratin från liberalism."

Och på Under strecket i Svenska Dagbladet i dag skriver statsvetarprofessorerna Sören Holmberg, Staffan Lindberg och Bo Rothstein under rubriken "Så gör man för att döda en demokrati" om hur demokratier i dag sällan faller med buller och bång. I stället går de numera oftast i kras gradvis och under lagliga former: "Dagens diktatorer kommer ofta till makten i fria val, varefter demokratin långsamt monteras ner." Författarna lyfter också fram aktuell forskning som betonar betydelsen av existensen av "demokratins grindvakter", enskilda partiföreträdare som genom sin starka ställning i partiorganisationen och oberoende av väljarna förmår stå emot populistiska krav och i stället värna skyddet av demokratiska värden och demokratins institutioner.


Se där - bara på några dagar tre läsvärda texter om hoten mot demokratin i vår tid. Jag lägger gärna till statsvetaren Helen Lindbergs text i Svenska Dagbladet i dag om hur den kristna högern befolkar maktpositioner i Vita huset omkring Donald Trump.

Jag hoppas att den här typen av reflektioner kan få utgöra grund för en djuplodande samhällsdebatt om hur vi bäst värnar den svenska demokratin, vilken ju just i år firar sitt 100-årsjubileum. Och att vi inte får en valrörelse präglad av auktoritära, populistiska lockrop. Som Hosea uttryckte det (Hos 8:7): Vind sår de, storm skördar de.

Sören Holmberg, Magnus Gabriel De la Gardie och psalm 621

På senare år har statsvetarprofessorn Sören Holmberg inte bara publicerat knivskarpa analyser om svenska väljare, utan också mer personligt hållna betraktelser om historiska personer. Det senaste exemplet är en text om fältherren och rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686), i boken ""Mål i mun" (red Karl-Erik Tysk, Skaraborgs Akademi, 2017).

De la Gardie spelade tidigt en roll i Sören Holmbergs vuxna liv. När Sören försynt frågade sin blivande hustru Britt-Marie Mattsson om hon i samband med äktenskapets ingående kunde tänka sig att ta namnet Holmberg som efternamn skrattade hon och sa: "Om du hetat De la Gardie hade jag bytt efternamn". Sören fick skylla sig själv. Under studieåren hade han inte så sällan försökt påskynda taxibeställningar genom att presentera sig med namnet De la Gardie. Sören Holmberg konstaterar lakoniskt: Då som nu slår ett patriciernamn ett vanligt plebejnamn. Och inte bara när man beställer taxi. Klassamhället lever.

Magnus Gabriel De la Gardie innehade flera tunga maktpositioner i svenskt samhällsliv under drottning Kristinas och Karl X Gustavs tid. Han var också en stor mecenat och tillskyndare av konst och vetenskap. Under 32 år (1654-1686) var han kansler för Uppsala universitet och hans boksamling med 6 000 volymer var störst i landet. Han grundade Antikvitetskollegium och renoverade Varnhems klosterkyrka (i vilken han sedermera begravdes tillsammans med sin hustru Maria Eufrosyne).

Magnus Gabriel De la Gardie var också psalmförfattare, och en psalm som han skrev under sitt sista levnadsår finns fortfarande med i den svenska psalmboken: O Jesus, när mitt livs släcks ut (nr 621). Vers tre inleds med "Jag kommer af ett brusand' haaf, och den meningen lånade Evert Taube som titel på sina memoarer "Jag kommer av ett brusand' hav" (1952). Sören Holmberg synes särskilt tagen av psalmens barockpräglade femte vers, som inte finns med i vår nuvarande psalmbok, och beskriver den som "den mest märgfulla i sin poetiska och samtidigt realistiska dödslängtan".

"Thy thetta liif är idel dödh

Man må thet liif eij nämna

Behäfftat med stoor ångest och nödh

Och taar i grafwen ända

Ju längre jagh här lefwa får

Ju närmare jagh grafwen går

Min dödzstund ändtligt nalkas."

Psalm 621 är inte vilken psalm som helst. När August Strindberg begravdes i maj 1912 kantade tiotusentals människor stadens gator och röda fanor var flitigt förekommande i tåget. Blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom ledde begravningsakten, och han inledde med en psalm som August Strindberg själv hade markerat i sin psalmbok. Där hade Strindberg, vilket förre Stockholmsbiskopen Caroline Krook återberättat i en artikel Under strecket i SvD (2012), strukit under ord som "dödlig", "lif i döden" och "förgänglighet". Sören Holmberg avslutar:

En cirkel slutes över århundradena. En konstig men rätt underbar cirkel. Magnus Gabriel De la Gardie är med vid August Strindbergs begravning, tillsammans med Hjalmar Branting och Nathan Söderblom. Och några år senare slår Evert Taube följe med Magnus Gabriel ute vid Vinga fyr. Sverige är litet, men ändå rörande stort.

Opinionsläget efter sommaren och Transportstyrelsens it-skandal

Nu har de första opinionsundersökningarna efter den politiskt turbulenta sommaren publicerats. SVT/Novus och Expressen/Demoskop presenterar resultat som delvis överensstämmer och delvis avviker från varandra.

Bland de gemensamma dragen återfinns följande:

Sverigedemokraterna backar. I Demoskop minskar Sverigedemokraterna med 3.5 enheter, från 20.1 till 16.6 procent. Den förändringen är statistiskt säkerställd. I Novus minskar Sverigedemokraterna med 1.3 enheter till 18.7 procent. Sverigedemokraterna har således inte lyckats dra fördel av sommarens it-skandal och hot om misstroendeförklaringar. I stället har partiet hamnat vid sidan av det politiska blickfånget.

Socialdemokraterna växer. I Demoskop ökar Socialdemokraterna från 27.0 till 28.4 procent, vilket är partiets bästa resultat i den mätserien på nästan två och ett halvt år. I Novus ökar Socialdemokraterna från 27.3 till 29.3 procent. Därigenom stärker Socialdemokraterna sin ställning som landets största parti. Stefan Löfven har av olika bedömare fått beröm för sitt sätt att genom regeringsombildningen svara på allianspartiernas hot om misstroendevotum, och det är möjligt att väljarna åtminstone kortsiktigt belönat honom för detta.

Kristdemokraterna över riksdagsspärren. I Demoskop ökar Kristdemokraterna med 1.4 enheter, från 2.6 till 4.0 procent. I Novus ökar Kristdemokraterna med 1.0 enheter från 3.3 procent till 4.3 procent. Kanske är ökningen en konsekvens av Sverigedemokraternas nedgång. Ökningen kan också vara en statistisk tillfällighet - vilket förstås också gäller Socialdemokraternas ökning.

Här skiljer sig resultaten åt:

Upp och ner för Moderaterna: I Demoskop ökar Moderaterna med 1.5 enheter, från 15.5 till 17.2 procent och är åter landets näst största parti. Men i Novus minskar Moderaterna med 0.7 enheter, från 15.9 till 15.2 procent. Förändringarna är små i båda mätningarna. Ökningen i Demoskop skulle kunna bidra till att ge Anna Kinberg Batra andrum. Samtidigt finns det en symbolisk laddning i att Moderaterna med 15.2 procent gör sitt sämsta resultat i Novus mätningar någonsin.

I övrigt kan vi notera att det är fortsatt jämnt i opinionen mellan de rödgröna och allianspartierna. I Novus har de rödgröna en ledning med tre enheter, 40.8 procent mot allianspartiernas 37.8 procent. I Demoskop får allianspartierna 40.5 procent mot de rödgrönas 40.2 procent.
 
Som statsvetarprofessorn Sören Holmberg kommenterar i P1 morgon tidigare i dag så ska man vara extra försiktig i uttolkningarna av sommarintervjuer. Många människor är på resande fot och därför kan urvalsbilden vara något skakigare än vad som annars är fallet.

Om Socialdemokraternas ökning är en följd av hanterandet av Transportstyrelsens it-skandal kan framgången bli kortvarig. Vi vet att politiska skandaler sällan ger långsiktiga opinionseffekter.

Snart öppnar riksdagen och det sista riksdagsåret före valet 2018 tar sin början. Då får vi se om allianspartierna går vidare med sitt misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist, och då drar striden om den rödgröna regeringens budgetförslag igång. Vi går mot en spännande politisk höst.

Sören Holmberg om fältmarskalk Lennart Torstensson

I en förteckning över världens mest betydelsefulla militära ledare i alla tider placeras den svenske fältmarskalken Lennart Torstensson (1603-1651) på 80:e plats. Frågan är hur smickrande placeringen egentligen är. I samma förteckning hamnar Erwin Rommel på plats 79, just före Lennart Torstensson. Och på plats 81, direkt efter Torstensson, hamnar Saddam Hussein. (Listan toppas av George Washington, och återfinns i boken "The Military 100. A Ranking of the Most Influential Military Leaders of All Time", av Michael Lee Lanning.)

Om detta och mycket mer skriver statsvetarprofessorn Sören Holmberg läsvärt och underhållande i kapitlet "Fältmarskalken som nästan var skaraborgare", i den nyutkomna boken "Skaraborgare - finns dom?" utgiven av Skaraborgs Akademi, med Karl-Erik Tysk som redaktör. Lennart Torstensson föddes i Forstena utanför nuvarande Vänersborg, strax utanför gränsen till Skaraborg. Men eftersom Skaraborg haft ont om fältmarskalkar väljer Sören Holmberg att betrakta honom som "nästan skaraborgare".

I kapitlet skildras inte bara Lennart Torstensson militära gärningar och personliga levnadsöde. Vi får också ta del av reflektioner kring hur en person med ett enkelt son-namn kunde göra militär karriär när framgångsrika svenska krigare annars bar efternamn som Oxenstierna, Banér, Gyllenheim, Horn, Wrangel, Brahe och de la Gardie.

Vi får också insikter om hur barnadödligheten drabbade såväl fattiga som rika. Endast ett av Lennart Torstenssons fem barn uppnådde 20-årsåldern. Hertig Karl - blivande Karl IX - fick sex barn med sin första hustru, Maria av Pfalz. Alla utom ett dog innan de fyllt fem år. (Endast Katarina överlevde, och blev sedermera mor till den blivande Karl X Gustav.) Under ett och samma år, 1685, förlorade kung Karl XI och hans hustru Ulrika Eleonora tre söner, och i början av 1687, dog en fjärde av deras söner. En femte prins var allvarligt sjuk, men överlevde. Han blev senare känd under namnet Karl XII. (Därutöver fick Karl XI och Ulrika Eleonora två döttrar. Båda nådde vuxen ålder, och den ena blev så småningom drottning under namnet Ulrika Eleonora. Hon efterträdde Karl XII som regent efter dennes död.

Sören Holmberg har alltid haft ett brinnande historieintresse - det är roligt att han nu ger sig möjlighet att låta detta intresse ta sig uttryck i litterär form.

Bland de övriga kapitlen i boken lyfter jag gärna fram författaren Jan Mårtenssons "Skaraborgs meste bolsjevik", om kommunisten Harry Persson i Tidaholm. Särskilt underhållande avsnittet om hur polismyndigheten beslagtar en gammal skokartong där Harry Persson samlat schackprotokoll sedan 1920-talet, i tron att det rörde sig om hemliga koder genom vilka Harry Persson kommunicerade med Sovjetunionen. Men anekdoten är inte bara underhållande, utan länder också till viss eftertanke i debatten om övervakning och kontroll i vår tid.

Går vi mot en partiledarstrid i Liberalerna?

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. I den uppgiften har Jan Björklund fram tills nu varit framgångsrik. I valet 2014 fick Liberalerna endast 5.4 procent av rösterna, det näst sämsta valresultatet i partiets historia. Därefter har partiet parkerat sig i opinionen på en nivå nära valresultatet. Ändå har de öppna partistriderna lyst med sin frånvaro och Jan Björklund har ohotad kunnat sitta kvar som partiledare.

Möjligen börjar sötebrödsdagarna för Jan Björklund som partiledare gå mot sitt slut. Under dagen har Birgitta Ohlsson intervjuats i flera medier, och det budskap hon sänt ut har varit mycket tydligt. 1.) Hon är missnöjd med/orolig för partiets politiska utveckling, främst med avseende på en högervridning och en normalisering av Sverigedemokraterna. 2.) Hon tänker inte ändra sitt agerande i den offentliga debatten, möjligen skall hon informera partiledningen lite mer i förväg innan hon formulerar öppen kritik. 3.) Hon blir gärna partiledare om hon känner att hon har stöd i partiet.

Punkt nummer 3 är förstås den viktigaste. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i delar av partiet, men hittills har det inte varit tillräckligt starkt i partiet som helhet. De senaste dagarnas händelseutveckling bidrar till att mobilisera hennes anhängare, och resultatet av den mobiliseringen kan mycket väl bli avgörande för Jan Björklunds politiska framtid.

Birgitta Ohlsson problem är två. För det första måste Liberalernas landsmöte sannolikt tidigareläggas för att det skall vara politiskt rimligt med ett partiledarbyte före valet. För det andra är det en öppen fråga om Birgitta Ohlsson innehar just förmågan att hålla ihop sitt parti, eller om hon som partiledare skulle bidra till att ytterligare polarisera partiet.

Jan Björklund har aldrig varit någon röstmagnet. I den nyutkomna  boken Svenska väljare visar statsvetarprofessorerna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg att Jan Björklund 2014 var den partiledare inom Alliansen som hade de sämsta förutsättningarna att vara en röstvinnare för sitt parti (s 321 ff). I dagsläget är det svårt att peka på något som tyder på att Jan Björklunds popularitet bland Liberalernas eller övriga partiers sympatisörer skulle växa fram till valet 2018.

 När Lars Leijonborg krävde språktester och blev Leijonkungen i Folkpartiets framgångsval 2002 fanns det hyggligt med utrymme på högerflanken i svensk politik. I dag skulle Björklund få trängas med Jimmie Åkesson, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.

Svenska väljare röstar i allmänhet på partier, inte på personer. Så det spännande med striden inom Liberalerna idag är primärt inte om Birgitta Ohlsson skall utmana och besegra Jan Björklund. Det spännande är i stället i vilken politisk riktning som Liberalerna kommer att utvecklas. Svaret på den frågan kan få en avgörande betydelse för partiets valresultat 2018 och för den följande regeringsbildningen.

Har Leif Lewin rätt? Skulle Centerpartiet och Liberalerna kunna regera själva?

I dag argumenterar statsvetarprofessorn Leif Lewin i Svenska Dagbladet för att Liberalerna och Centerpartiet ensamma skulle kunna bilda en mittenregering efter valet 2018. Det underliggande grundantagandet är att Moderaternas högerglidning urholkar enigheten i Alliansen och gör det svårare för de små mittenpartierna att få gehör för sin politik. Annie Lööf och Jan Björklund skulle kunna regera med hjälp av hoppande majoriteter, menar Leif Lewin.

Moderaternas vandring mot mitten under Fredrik Reinfeldt var en nödvändig förutsättning för att skapa den starka enighet som blev ett av Alliansens segervapen. När Anna Kinberg Batra för Moderaterna tillbaka mot sin mer renodlade högerposition skapas ett nytt politiskt läge för de borgerliga partierna. Alliansen har en svår utmaning att ta sig an när det gäller att återskapa en trovärdig enighet inför valet 2018.

Inte mycket talar för att de rödgröna partierna eller allianspartierna i valet 2018 får egen majoritet. Hur skall Sverige då kunna regeras? Allianspartierna har ju rivit upp Decemberöverenskommelsen. Ett sätt är att Alliansen eller de rödgröna bryter isoleringen av Sverigedemokraterna. En blocköverskridande regering är också en möjlighet. Inget av dessa båda alternativ förefaller i nuläget särskilt sannolik. Partierna kan i stället fortsätta som om Decemberöverenskommelsen fortsatt gällde - som i budgetomröstningarna hösten 2015 och våren 2016. Men den strategin är osäker. Om Socialdemokraterna efter en eventuell valförlust hösten 2018 följer praxis och lägger fram en egen budget kan Sverigedemokraterna återigen få möjlighet att utlösa regeringskris.

Hur realistisk är då Leif Lewins idé att Centerpartiet och Liberalerna skulle kunna styra tillsammans? Nja. Mycket kan hända och det är två år kvar till valet. Och 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Socialdemokraterna skulle nu göra sitt yttersta för att få igång det blocköverskridande samarbete partiet så starkt eftersträvar. Moderaterna skulle genom sin storlek finna det orimligt att ställas utanför en borgerlig regering.

Det är värt att nämnas att svenska folket i dag är mer positivt inställt till blocköverskridande regeringar än tidigare. Dagens Nyheters alltid läsvärda ledarskribent Amanda Björkman lyfter i dag fram statsvetarprofessorerna Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs nya bok "Svenska väljare". Där framgår att i senaste valet ville 26 procent av väljarna se en blocköverskridande regering, vilket var fler än de som ville ha en rödgrön (21) eller en borgerlig (15) regering. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg konstaterar att opinionsstödet för en blocköverskridande regering aldrig varit så starkt sedan mätningarna påbörjades på 1960-talet.

Det hör också till saken att sittande regeringar förlorat stöd i 16 av de senaste 17 valen...

Läs mer om boken "Svenska väljare" här.

Och ni har förstås inte missat boken "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Bjereld, Eriksson, Hinnfors. Bokförlaget Atlas 2016).

Sören Holmberg - om Kungslena och Georg Bogislaus Staël von Holstein

Jag har tidigare skrivit om statsvetarprofessorn och nestorn inom svensk valforskning Sören Holmbergs brinnande intresse för svensk historia, och särskilt den del av svensk historia som utspelat sig i Västergötland, särskilt Skaraborg. Sören Holmberg är uppvuxen i Skövde och släkten Holmberg härstammar från Ljungstorp ovanför Varnhem - mitt i Svea rike.

I boken "Från Skaraborg till evigheten" (red Niklas Schiöler & Karl-Erik Tysk), utgiven av Skaraborgs Akademi (2015), visar Sören Holmberg i kapitlet "Kungslena - när Svea rike kunde ha blivit danskt" åter upp en mer personlig sida av sig själv. I texten berättar han Kungslenas krigiska historia från slaget vid Lena - som orten då hette - år 1208, då införlivandet av Västergötland/Svea rikes införlivande i det danska riket stoppades.

Sören Holmberg är inspirerad av Västgötaskolan, vilken lyfter fram Västergötlands kulturella och politiska betydelse under äldre tid. Kungslena har vid flera tillfällen varit involverat i arbetet med att stoppa danska angrepp. Särskilt lyfter Sören Holmberg fram den Kungslenabaserade översten Georg Bogislaus Staël von Holstein, som natten till den 24 juli 1719 baxade ett antal kanoner i läge bakom en överlägsen dansk flotta som under ledning av amiral Peder Tordenskjold belägrat Nya Elfsborgs befästningar. Den danska flottan sköt metodiskt sönder befästningarna, men genom Staël von Holsteins handlingskraft vände krigslyckan snabbt och Göteborg kunde räddas. (Staël von Holstein gjorde seder,mera en civil ämbetsmannakarriär och 1741grundade han tillsammans med landshövdingen i Kronobergs län Anders Koskull Kosta glasbruk (vilket fick sitt namn efter begynnelsebokstäverna i Koskulls och Staël von Holsteins namn). 

Boken kan beställas via Skaraborgs Akademi (karlerik.tysk@gmail.com).

För övrigt tycker jag att Sören Holmberg och hans hustru journalisten och författaren Britt-Marie Mattsson vore ett sevärt par i nästa års upplaga av "På spåret". 

Fredrik Reinfeldts Mission Impossible?

Uppdaterat söndag kl 21.45. Det blev en mycket intressant och på många sätt klargörande intervju med Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda i kväll, skickligt genomförd av Anders Holmberg. Jag tror aldrig jag sett Fredrik Reinfeldt så lågmäld och så nedtonad i sitt framträdande. Med låg och långsam röst satsade han allt på en av de två alternativa strategier jag tecknat nedan, nämligen den där retoriken helt fokuserade på en eventuell rödgrön regerings olyckliga konsekvenser men där han själv var helt blank på egna konkreta förslag för den nya mandatperioden.

En rödgrön regering avfärdades som väntat med att den skulle leda till höjda skatter, minskad valfrihet, avskaffad kärnkraft och avsaknad av tillväxt. Reinfeldt varnade också för paroller om en "feministisk revolution" som skulle "drabba" medborgarna på något sätt. Men programledaren Anders Holmberg utmanade gång på gång statsministern genom att be honom berätta om hur han ville förändra Sverige under de kommande fyra åren, och vilka politiska åtgärder han ville vidta för att genomföra dessa förändringar. Fredrik Reinfeldt valde då konsekvent att inte ge några precisa svar på dessa frågor, utan hänvisade till nödvändigheten av goda statsfinanser och att allianspartierna kunde samarbeta, medan det fanns risk att de rödgröna partierna skulle börja "skrika" åt varandra om de kom så långt som till regeringsförhandlingar.

Jag undrar om Fredrik Reinfeldt verkligen har alla sina allianskamrater med sig kring denna strategi, där regeringsduglighet och statsfinanser är de enda offensiva vapnen. Första svaret på den frågan kan vi få i samband med Alliansens så kallade konvent på onsdag. Detta konvent var förutom den omskrivna korvgrillningen det enda som kom ut från Alliansens omskrivna möte i Maramö i februari 2013. Om det var något allianspartierna borde ha lärt sig av Maramö-debaclet så är det att man måste presentera åtminstone någon nyhet för att det inte skall bli genant. Kanske blir det denna gång något om bostadspolitiken, det politikområde som Fredrik Reinfeldt nämnde oftast i intervjun i kväll.

*

I kvällens SVT Agenda medverkar statsminister Fredrik Reinfeldt för att svara på frågan: Hur skall Alliansen vända valvinden?

Frågan är inte helt lätt att besvara, varken för Fredrik Reinfeldt eller för någon utomstående betraktare. Tidigare har Fredrik Reinfeldt använt sig av två olika strategier när han kommenterat Alliansens tillsynes hopplösa opinionssiffror. För det första har han anfört att det är helt naturligt att regeringspartierna ligger illa till i opinionen under mellanvalsperioden, men ju närmare valet man kommer desto mer krymper avståndet. Men ju mer tiden har gått, desto mer sällan har Reinfeldt använt sig av detta argument. Inte ens för en övertygad moderat kan det uppfattas som "naturligt" att regeringen ligger under med 10-15 procentenheter drygt tre månader före ett val för att därefter vända underläget till valseger. En sådan opinionsinhämtning har aldrig tidigare hänt i svensk politisk historia.

För det andra har Reinfeldt hävdat att när oppositionen i samband med vårbudgeten tvingas precisera sig så kommer glansen kring dem att falna och då har regeringspartierna möjlighet att ta igen förlorat territorium. Men även här har Fredrik Reinfeldt haft anledning att bli besviken. Visserligen visar dagens sammanvägning av Novus Svensk Väljaropinion på ett något minskande opinionsavstånd mellan blocken. Men det skiljer ändå nära tolv procentenheter och som Ipsos opinionschef David Ahlin kommenterade bolagets senaste opinionsmätning i Dagens Nyheter tidigare i veckan: "Det finns absolut ingenting som tyder på att alliansen lyfter, att stödet för alliansen skulle öka."

Jag har tidigare argumenterat för att Alliansen har två vägar att välja mellan i sitt kampanjarbete de drygt tre månader som återstår fram till valet i september. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men just nu finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik. Alliansen kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.


Vi får se i kväll vilken väg Fredrik Reinfeldt väljer. Jag tror han kommer att fokusera på regeringsfrågan och måla upp en mörk bild i händelse av valseger för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Reinfeldt kommer mot bakgrund av framgångarna för Feministiskt initiativ och Miljöpartiets just avslutade partikongress tala om att det politiska landskapet förändrats, att den yttersta vänstern stärkt sina ställningar och att Miljöpartiets inflytande kommer att leda till minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. (Jag kommenterar Miljöpartiets kongress och dess konsekvenser för eventuella regeringsförhandlingar, för TT här.)


Min kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors har nyligen hävdat att regeringen är rökt. Jag säger inte emot. När Sören Holmberg hösten 2007 uttalade det samma var det tre år kvar till valet. Nu är det bara drygt tre månader. Det innebär en viss skillnad i förutsättningarna för att bedömningarna skall slå in.


I dagens Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att Moderaterna lider av "en djupare identitetskris". Jag tvivlar inte på att Fredrik Reinfeldt kommer att lyckas hålla ihop Alliansen fram till valet i september. Men vem skall hålla ihop Moderaterna efter en valförlust?

Sören Holmberg, Birger Jarl och Svea Rikes vagga

Statsvetarprofessorn och nestorn inom svensk valforskning Sören Holmberg har alltid varit mån om sin integritet. Så brukar han till exempel inte utan stolthet påstå att inte ens hans familj vet vilket parti han röstar på. Ett påstående som brukar få hans hustru Britt-Marie Mattsson att le i mjugg och halvhögt mumla; "Ja, det kan han ju inbilla sig...".

En lite mer personlig sida av sig själv än den som de flesta känner genom TV-rutan visar Sören Holmberg upp i kapitlet "Urbirger" i boken "Från Beowulf till Stikkan Andersson. Ett skaraborgskt porträttgalleri" (red Niklas Schiöler & Karl-Erik Tysk), utgiven av Skaraborgs Akademi (2013). Vid sidan av statsvetenskapen hyser Sören Holmberg ett brinnande intresse för svensk historia, och särskilt den del av svensk historia som utspelat sig i Västergötland, särskilt Skaraborg. Sören Holmberg är bördig från Ljungstorp på Billingens västra sluttning strax ovanför Varnhems kyrka i trakterna mellan Skövde och Skara. Birger Jarl ligger begravd i Varnhems kyrka och Sören Holmberg bär namnet Birger liksom flera andra manliga medlemmar av den Holmbergska familjen också gör.

I sitt kapitel beskriver Sören Holmberg Birger Jarls - eller Urbirger som han kallar honom - väg till makten och hur Birger Jarl i mitten av 1250-talet började bygga samman Svea Rike. "Struktur betyder som oftast mer än aktör", skriver Sören Holmberg, vilket osökt får mig att tänka på att han också ständigt tonar ned partiledareffekterna i den svenska politiken. Men trots strukturernas makt berättar Sören Holmberg dramatiskt om Birger Jarls vägval i samband med statsbygget och ställer kreativa kontrafaktiska frågor om vad som kanske kunde ha gått annorlunda. Sveriges historia efter Birger Jarl präglas av ständiga krig, framförallt med Danmark och med Ryssland i öster. Var det nödvändigt att det blev så?

Stockholm firar 1252 som sitt grundarår och Birger Jarl brukar få äran av att vara grundaren. Genom Stockholm försköts Svea Rikes tyngdpunkt österut, till Mälaren och Östersjön. Det är i öster som handeln och stadsbyggnaden expanderar, krigstågen går till Finland, Ryssland och Estland. Men ungefär samtidigt, argumenterar Holmberg, som Stockholm bildas annekterar Birger Jarl genom ett avtal med Danmark ett område vid Göta älvs mynning. Annekteringen innebar att handelsvägen till Västerhavet från Lödöse och Västergötland inte längre låg i dansk-norska händer. Här fanns en potential för expansion västerut, i stället för österut, menar Holmberg. Men mer land och handel fanns att vinna i öst, och initialt mötte expansionen österut mindre motstånd än vad en expansion västerut skulle göra.

Expansionen österut blev en fortsättning och en fördjupning av en svensk krigisk erövringspolitik på andra sidan Östersjön som kom att pågå i femhundra år, fram till att Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809. Sören Holmberg skriver entusiastiskt: En satsning västerut med början under Birgers tid hade med all sannolikhet inte blivit lika höljd i krigisk "ära", men säkert mer fredlig och kanske också mer civilisatoriskt och ekonomiskt gynnsam. Vi hade fått färre krigare men fler handelsmän och reformatorer. Mer samarbete med England och Holland och färre krig med Ryssland och Polen. Se där vad som kan ha avgjorts när Birger öppnade sjövägen västerut samtidigt som han grundade Stockholm, och valde att gå österut.

Sören Holmbergs analys av Birger Jarl är inspirerad av Västgötaskolan, vilken lyfter fram Västergötlands kulturella och politiska betydelse under äldre tid. Sören Holmbergs första tentamen på Göteborgs universitet genomfördes en decemberkväll 1964, ett muntligt förhör av legendariske Erik Lönnroth på det nätta ämnet "all historia fram till 1500". Sören Holmberg var oerhört nervös och hade - enligt egen utsago - inte ätit på en vecka. Tentamen gick bra, och Erik Lönnroth försökte flera år senare dämpa Sören Holmbergs vurm för Västgötaskolan: Sören, Västgötaskolan är inte en åsikt, den är en åkomma. Enligt Sören Holmberg modererade Erik Lönnroth sin utsaga på senare år.

Det är alltid roligt när personer dyker upp i nya och oväntade sammanhang. Sören Holmbergs historieengagemang har varit väl känt, men det är första gången jag sett en längre text från honom i sammanhanget. Boken kan beställas via Skaraborgs Akademi (karl-erik.tysk@telia.com).

Bill de Blasio - snart borgmästare i New York. Lägg namnet på minnet.

Tisdagen den 5 november kommer demokraten Bill de Blasio att väljas till ny borgmästare i New York City. Bill de Blasio leder i opinionsmätningarna med inte mindre än 45 procentenheter över sin konkurrent republikanen Joseph J. Lhota, 68 procent mot 23. Visst är det en vecka och en TV-debatt kvar till valet. Men jag dristar mig ändå till att i Sören Holmbergsk anda konstatera att Joe Lohta är rökt. Hur rökt som helst.

Trots att New York är en så liberal stad är det första gången på över 20 år som staden kommer att få en demokrat som borgmästare. Avgående borgmästaren och biljonären Michael Bloomberg var visserligen under flera decennier medlem av Demokraterna. Men några månader före valet 2001 hoppade Bloomberg av sitt eget parti, eftersom han ville slippa ta sig an de svåra och osäkra primärvalen. Så går det till i amerikansk politik, minsann.

Bill de Blasio är en av mina favoritpolitiker här i USA. Han är för närvarande Public Advocate för New York City. Public Advocate är ett uppdrag man väljs till av medborgarna och uppgifterna är kanske att likna vid en slags ombudsman - innehavaren skall försäkra att stadens medborgare får den service de har rätt till och vara delaktig i processen att artikulera och aggregera medborgarnas krav på de valda politiska beslutsfattarna.

I valkampanjen har Bill de Blasio profilerat sig genom parollen It's Time to End The Tale of Two Cities, där han går till storms mot de ökade klassklyftorna i New York City. På Janne Josefssonskt sätt lyckas han åskådliggöra hur staden slits upp och segregationen ökar. Det finns onekligen också ett populistiskt drag i hans retorik.

Amerikansk politik polariseras. Polariseringen har splittrat republikanerna, men det är min uppfattning att även demokraterna radikaliserats och gått något åt vänster. Bill de Blasio skulle med svenska mått mätt nog kunna klassificeras som en pragmatisk socialdemokrat. Det starka stödet för hans kandidatur är ett positivt tecken för alla oss som vill se ett mer jämlikt och ett mer frihetligt amerikanskt samhälle.

Personfixeringen är också stark i amerikansk politik. Det röner uppmärksamhet att Bill de Blasio är gift med en svart kvinna, Chirlane McCray, poet och skribent. Chirlane McCray väckte i sin tur uppmärksamhet när hon som svart kvinna i slutet av 1970-talet kom ut som lesbisk, med artikeln "I am a Lesbian" i tidskriften Essence Magazine. Och för bara någon vecka sedan hade New York Times en helsidesartikel om Bill de Blasios pappa och dennes sorgliga levnadsöde (krigsveteran och hjälte från andra världskriget där han förlorade ett ben, föll i onåd under McCarthy-tiden, fick alkoholproblem som ledde till skilsmässa och en dålig relation till sonen, fick lungcancer och tog livet av sig genom ett skott i hjärtat med ett gevär - jag grät när jag läste artikeln på ett Starbucks-café. Amerikaner kan berätta en historia så det gör ont.)

I morgon genomförs den sista TV-debatten före valet mellan Bill de Blasio och Joseph J. Lhota. Då kommer jag att finnas på plats och rapportera. Många menar att borgmästarposten i New York bara är början på Bill de Blasios politiska karriär. Tänkbar vicepresidentkandidat i presidentvalet 2020?

Varför vill svenska folket inte att Sverige går med i Nato?

I en artikel på DN Debatt visar jag i dag att motståndet mot ett svenskt Nato-medlemskap ökar och nu är större än på 15 år. Av de tillfrågade anser endast 18 procent att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato, medan andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 47 procent. Studien redovisas i boken "Lycksalighetens ö" (red. Sören Holmberg, Lennart Weibull & Henrik Ekengren Oscarsson) som presenteras i morgon tisdag.

Jag har genom SOM-institutet studerat den svenska Nato-opinionen varje år ända sedan 1994. Vid varje enskilt mättillfälle har andelen Nato-motståndare varit betydligt större än andelen Nato-anhängare. Som minst har det skilt 14 procentenheter (1997), som mest 33 procentenheter (1994). I 2010 års studie skiljer det således 29 procentenheter.

Vilka är då skälen till att svenska folket säger nej till Nato-medlemskap och till att resultaten har varit så stabila över tid? På ett övergripande plan brukar jag argumentera för att det handlar om att Sverige genom sina snart 200 år av fred är unikt i Europa, att den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken för många människor knyts till denna långa period av fred samt att strävan efter oberoende historiskt är ett centralt drag i svensk politik och kultur (Nato-medlemskap minskar vår handlingsfrihet i händelse av krig). Att Nato delvis bygger sitt försvar på en kärnvapendoktrin bidrar sannolikt också till svenskarnas negativa inställning till medlemskap.

Nato-anhängarna har således haft en tung uppförsbacke i sina försök att övertala svenska folket om betydelsen av ett svenskt Nato-medlemskap. Under senare år har man heller inte ens försökt. De två mest Nato-vänliga partierna i svensk politik - Folkpartiet och Moderaterna - har markerat att ett svenskt Nato-inträde förutsätter att Socialdemokraterna också stöder förslaget och med det har man låtit sig nöja. Eftersom Socialdemokraterna inte på något vis har öppnat för svenskt Nato-medlemskap ligger frågan stilla.

En del hävdar att Sverige i praktiken redan är medlem av Nato, genom det nära och täta samarbete som pågår. Men så är inte fallet. Sverige väljer själv i vilka avseenden man vill samarbeta. Gränsen för medlemskap går vid säkerhetsgarantier och sådana garantier förutsätter ett medlemskap.

Ur ett kortare tidsperspektiv har sannolikt Natos militära misslyckande i Afghanistan bidragit till att ytterligare minska stödet för ett svenskt medlemskap.

Som jag skriver i min artikel ändrar sig opinioner inte av sig själva. Om inte de partier i Alliansen som mest vill ha ett Nato-medlemskap - Folkpartiet och Moderaterna - mobiliserar och söker politisk strid i syfte att påverka och förändra opinionen blir signalen till väljarna i stället att frågan inte är särskilt viktig.

Så hur viktig tycker egentligen Folkpartiet och Moderaterna att frågan är? Är deras ställningstagande baserat på strikt säkerhetspolitiska överväganden eller är det en ideologisk positionering som man till syvende og sidst inte vill ta politisk strid för att förverkliga?

Nej, Hans Linde (V), det är inte landsbygdsproblem som skapar SD:s valframgångar

I dag hävdar vänsterpartisten Hans Linde på Aftonbladet Debatt att personer bosatta på landsbygden röstar på Sverigedemokraterna eftersom "etablissemanget" struntar i landsbygdens problem. Lindes artikel är personligt hållen och utgår från det faktum att Sverigedemokraterna i 2010 års val erhöll drygt 15 procent av rösterna i Klågerup, Hyby och Holmeja - det valdistrikt där Linde föddes.

Artikeln är läsvärd i det att den sätter fokus på den ofta bortglömda land-staddimensionen i svensk politik: Sakta men säkert nedmonteras grundläggande samhällsservice för människor i Klågerup och runt om på svensk landsbygd. Ilskan blir inte mindre av att dessa frågor ignoreras av media och politiker. Men Linde vill dra analysen ett varv till och knyta Sverigedemokraternas valframgångar till problem på svensk landsbygd: Därför är min övertygelse att 15 procent av väljarna hemma i Skåne inte valde att rösta på Sverigedemokraterna för att de är rasister. De valde att rösta mot en elit som man upplever föraktar dem som lever på landsbygden.

Jag tror Hans Linde har fel när han vill förklara Sverigedemokraternas höga röstetal med landsbygdsproblemen. Om Linde hade rätt skulle ju Sverigedemokraterna skörda stora valframgångar i Norrland, och så är ju som bekant inte fallet (vilket Lena Sundström redan påtalat på Twitter). Dessutom ökade (enligt VALU) de svenska väljarnas förtroende för politiker till rekordhöga nivåer i senaste valet. Bland Sverigedemokraternas väljare fördubblades förtroendet för politiker från 12 procent år 2006 till 27 procent år 2010. Visserligen är Sverigedemokraternas väljare fortfarande den väljargrupp som har överlägset minst förtroende för politiker. Men det är svårt att förklara Sverigedemokraternas valframgång med politikermissnöje samtidigt som väljarnas förtroende för politiker når rekordnivåer.

Visst, det finns säkert ett inslag av missnöje med "etablissemanget" i Sverigedemokraternas valframgång. Men det Hans Lindes analys döljer genom att fokusera så starkt på detta missnöje med etablissemanget är att Sverigedemokraternas väljargrupp distinkt skiljer ut sig från andra väljargrupper genom sin syn på svensk invandrings- och flyktingpolitiken. Som Marie Demker visat i artikeln "Svenskarna långsiktigt alltmer positiva till invandrare" i boken "Nordiskt ljus" (2101, red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) instämmer 88 procent av Sverigedemokraternas sympatisörer i påståendet "Det finns för många utlänningar i Sverige". Motsvarande andelar bland t ex Moderaternas sympatisörer uppgår endast till 38 procent och bland Socialdemokrater till 34 procent. Motsvarande mönster återfinns i svaren på frågan "Jag skulle inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen".

Problemet är alltså inte att Sverigedemokraternas väljare genom sin misstro till etablissemanget "luras" att rösta på ett parti vars värderingar de egentligen inte delar. Problemet är i stället att dessa väljare faktiskt delar Sverigedemokraternas värderingar i synen på invandrare och flyktingpolitik. (Att dessa väljare delar Sverigedemokraternas syn på invandrare och flyktingar gör dem inte nödvändigtvis till rasister. Som jag tidigare anfört så är Svergiedemokraterna mer att definiera som ett nationellt, konservativt, flyktingfientligt parti än ett rasistiskt parti.)

Det är utmärkt att Hans Linde uppmärksammar den politiskt relevanta skiljelinjen mellan stad och land i Sverige. Men han gör sin sak en otjänst när han försöker få ökat ljus på landsbygdens problem genom att hävda att det är dessa problem som ligger bakom Sverigedemokraternas valframgångar.

Svenska folket - vänster eller höger?

En uppmärksammad Sifo-undersökning, beställd av SVT Rapport, visar att fler svenskar säger sig stå till höger än till vänster i politiken. Av de tillfrågade anser 35 procent att de befinner sig mer till höger än till vänster, medan 24 procent anser att de befinner sig mer till vänster än till höger. Var tredje väljare -33 procent - definierar sig i den politiska mitten.

Resultaten är förstås mer till glädje för den borgerliga alliansregeringen än för den rödgröna oppositionen. Valforskningen har visat att det bland svenska väljare finns ett starkt samband mellan ideologisk hållning och partival. (Se t ex kapitel 6 i Henrik Oscarssons & Sören Holmbergs bok Regeringsskifte (Norstedts Juridik, 2008).

Mittenväljarna skulle enligt denna undersökning få ett avgörande inflytande. De rödgröna tvingas i så fall vinna en betydligt större andel av dessa mittenväljare eftersom det finns fler renodlade vänstersympatisörer än högersympatisörer i opinionen.

Men låt oss åtminstone något problematisera bilden. Sifo använder sig av en skala mellan 1-10, där 1-4 definieras vänster, 5-6 mitten och 7-10 höger. Om nu mittenväljarena kommer att få en så avgörande betydelse hade det varit intressant att veta hur många som definierar sig som 5 (svagt vänster) respektive 6 (svagt höger). Jag hittar inte Sifo:s rapport på nätet, och vet därför heller inte om dessa uppgifter finns redoviasade någonstans.

Än mer intressant är att jämföra Sifo-underökningen med de senste årens SOM-undersökningar. I den just utkomna boken Nordiskt ljus (red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) redovisas hur svenska folket placerat in sig på en ideologisk vänster-högerskala sedan 1986. Trots enskilda avvikelser är stabiliteten iögonfallande. År 1986 ansåg sig 34 procent stå till vänster i politiken och år 2009 var andelen exakt lika stor. År 1986 ansåg sig 33 procent stå till höger i politiken, år 2009 var andelen 36 procent. (SOM-institutet ställer frågan: Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle du placera dig själv på en sådan skala? Fem svarsalternativ: klart till vänster, något till vänster, varken till vänster eller till höger, något till höger, klart till höger.)

De tre senaste åren (2007-2009) har andelen vänsterpersoner i SOM-undersökningarna varierat mellan 34 och 35 procent. Andelen högerpersoner har har under samma år varierat mellan 34 och 36 procent. Är det verkligen rimligt att tro att denna stabilitet hastigt rubbats just våren 2010? Kanske det, men i så fall behövs en trovärdig argumentation.

En annan fråga är vad som är orsak och verkan. Intuitivt bör det vara så att personer med högerideologi finner det rimligt att stödja partier inom den borgerliga alliansen. Men det kan också vara så att personer som sympatiserar med ett borgerligt parti finner det rimligt att i en opinionsundersökning svara att man befinner sig till höger i politiken. I det senare fallet skulle högervinden i Sifo-mätningen kanske mer vara en konsekvens av Moderaternas starka ställning i väljaropinionen än ett tecken på ideologisk förändring i väljarkåren.

Vi kan förstås också problematisera vilken innebörd väljarna över tid lägger i begreppen "vänster" och "höger". Har t ex Moderaternas förflyttning mot mitten på vänster-högerskalan gjort det lättare för väljare att definiera sig själva som höger (eftersom man nu associerar "höger" till något som ligger närmare mitten än vad som var fallet under t ex Bo Lundgrens tid som moderat partiledare).

Det är också noterbart att ordet "vänster" fortfarande har en positiv klang på så sätt att såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet inte har några problem med att definiera sig som vänsterpartier. Däremot får man vrida om armarna ganska så hårt på partiledarna inom alliansen för att någon av dem offentligt skall välja att definiera sitt parti som ett "högerparti".

Synen på jämlikhet är en av de centrala skiljelinjerna mellan vänster och höger. Det är därför Mona Sahlin och Socialdemokraterna så ofta citerar Richard Wilkinson och Kate Picketts uppmärksammade bok Jämlikhetsanden (Karneval förlag, 2010), som visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har.

Jag noterar också att Mona Sahlin allt oftare citerar Karl Marx devis Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Vänster och höger lever i svensk politik och de flesta partiledartalen i Almedalen hade en klar ideologisk riktning. Det blir en intressant och spännande valrörelse.

Mona Sahlin - The Comeback Woman?

Mona Sahlin - The Comeback Woman? Titeln är inte min, utan tillhör en artikel skriven av professor Sören Holmberg i boken Skilda världar (SOM-rapport 44, SOM-institutet, Göteborgs universitet) från hösten 2008.

I artikeln redovisar Sören Holmberg hur Mona Sahlin i 1994 års SOM-undersökning var Sveriges mest populära politiker överhuvudtaget. Året därpå rasade hennes popularitet dramatiskt i samband med kontokortsaffären och att hon detroniserades som påtänkt socialdemokratisk partiledare.

Men som nytillträdd partiledare för Socialdemokraterna växte Mona Sahlins popularitet åter i styrka. I början på den ekonomiska krisen 2008 var Mona Sahlin den partiledare som hade högst popularitetssiffror i SOM-mätningen.

I dag matas väljarna nästan dagligen med opinionsmätningar om hur Mona Sahlin återigen har rasat i opinionen. De förutspådda borgerliga Mosa Mona-kampanjerna har ersatts av rubriker som dagens Svagt stöd för Sahlin hos S-väljare (Expressen och Aftonbladet har exakt samma rubrik!), beledsagade av bilder på en tyngd och modstulen Mona Sahlin. Opinionsrapporteringen tenderar att bli självuppfyllande. Väljarna får av media regelbundet veta att väljarna inte har förtroende för Mona Sahlin. Sedan kontaktas väljarna av opinionsinstitut som frågar dem om de har förtroende för Mona Sahlin. Cirkeln blir ond, mycket ond.

Svenska väljare tenderar dessbättre att rösta på parti och inte på person. De personeffekter som ändå finns avser i huvudsak väljarförflyttningar inom och inte mellan blocken. En del av Miljöpartiets framgångar i opinionen skulle t ex kunna vara en Maria Wetterstrand-effekt där ett antal allmänna rödgröna väljare söker sig till Miljöpartiet i stället för till Socialdemokraterna.

Någonstans finns det kanske också en gräns där de ständiga diskussionerna om det svaga förtroendet för Mona Sahlin uppfattas som ett hackande - på gränsen till mobbing - av en framstående kvinnlig politiker.

Jag beundrar den styrka som Mona Sahlin förmår uppvisa inför offentligheten mitt i den debatt som rasar mot hennes person. Uppförsbacken är tung. Men det går inte att utesluta att Mona Sahlin genom sin styrka och politiska skicklighet ännu en gång kan leva upp till epitetet The Comeback Woman.

Tung opinionsmässig uppförsbacke för regeringen

Den i dag publicerade SCB-mätningen innebär en tung uppförsbacke för regeringen. Sören Holmberg konstaterar att det block som leder den här mätningen också i tio fall av elva har vunnit det efterföljande valet. SCB:s mätning är den överlägset mest tillförlitliga opinionsundersökningen, bland annat genom att nära 9 000 personer ingår i urvalet.

Jag gav i dag följande kommentar till TT:

SCB-mätningen innebär en glad överraskning för den rödgröna oppositionen, som har ett övertag på hela 7.5 procent i förhållande till alliansregeringen. Sverigedemokraterna kommer i denna mätning visserligen över fyraprocentsspärren, men får inte vågmästarposition. De rödgröna partierna får nu arbetsro att under lugna och ordnade former formulera sin gemensamma politik inför valet 2010.

För den borgerliga alliansregeringen var SCB:s mätning ett bistert besked. Ordförandeskapet i EU går mot sitt slut, och de tio månaderna fram till valet riskerar att präglas av finanskrisens efterverkningar i form av ökad arbetslöshet och ökat utanförskap. SAAB-händelserna och sjukförsäkringskrisen innebär en politisk uppförsbacke för regeringen inför julen. För alliansregeringen gäller det nu att försöka återta det inrikespolitiska initiativet och hålla samman regeringen samtidigt som Kristdemokraterna och Centern får möjlighet att profilera sig lite extra inför väljarna.

Opinionsläget ett år före valet

Ett år och en vecka kvar till valet 2010, och nästan alla opinionsundersökningar pekar på ett rödgrönt överläge. För att gjuta mod i tidigare lite stukade rödgröna tigerhjärtan citerar jag vad Sören Holmberg säger i Svenska Dagbladet i dag: De senaste fem åren har det borgerliga blocket tappat från mätningarna ett år före valet och fram till valdagen. Sören Holmberg tillägger att vid de tretton svenska riksdagsval som genomförts sedan Sifo påbörjade sina mätningar i mitten av 1960-talet så har det block som lett i september ett år före ett val också varit större än det andra blocket i tio fall. Så statistiken är på de rödgrönas sida. :-)

Jag tillhör ju dem som hävdat att Socialdemokraterna har utomordentligt goda chanser att vinna valet och återfå regeringsmakten 2010, och att den stora utmaningen i stället kommer 2014. Det är i valet 2014 som det avgörs om huruvida Socialdemokraterna kommer att ha kraften att sätta lika skarpa politiska avtryck i 2000-talets svenska samhälle som partiet gjorde under 1900-talet.

I dagens mätningar från Sifo och Skop noterar jag att Sverigedemokraterna åter ligger under fyraprocentsspärren - partiet får 3.9 procent i Sifo och 2.4 procent i Skop. Det påstås ibland att stödet för Sverigedemokraterna konsekvent undervärderas av de svenska opinionsinstituten. Det är riktigt att så tidigare varit fallet (kanske beroende på att svarspersonerna "skäms" för att ange Sverigedemokraterna). Men opinionsinstituten är naturligtvis medvetna om problemet och anstränger sig för att hitta viktningar som tar bort underrepresentationen. Därför vet vi inte om Sverigedemokraterna fortfarande är underrepresenterat i opinionsmätningarna. Bara för att partiet varit underrepresenterat tidigare så behöver partiet inte vara det i dag.

Kan tilläggas att Kristdemokraterna i Sifos mätning får 3.7 procent och skulle trilla ur riksdagen om det också blev valresultatet. Samt att Piratpartiet - och kanske FI - lurar i vassen. Vi har ett spännande politiskt år framför oss.

Glöm nu heller inte rösta i kyrkovalet på söndag! Jag återkommer med en bloggpost i det ämnet senare under veckan.

Jag kommenterar Socialdemokraternas ställning i storstadsområdena för Dagens Eko här.