I en artikel på DN Debatt visar jag i dag att motståndet mot ett svenskt Nato-medlemskap ökar och nu är större än på 15 år. Av de tillfrågade anser endast 18 procent att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato, medan andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 47 procent. Studien redovisas i boken "Lycksalighetens ö" (red. Sören Holmberg, Lennart Weibull & Henrik Ekengren Oscarsson) som presenteras i morgon tisdag.
Jag har genom SOM-institutet studerat den svenska Nato-opinionen varje år ända sedan 1994. Vid varje enskilt mättillfälle har andelen Nato-motståndare varit betydligt större än andelen Nato-anhängare. Som minst har det skilt 14 procentenheter (1997), som mest 33 procentenheter (1994). I 2010 års studie skiljer det således 29 procentenheter.
Vilka är då skälen till att svenska folket säger nej till Nato-medlemskap och till att resultaten har varit så stabila över tid? På ett övergripande plan brukar jag argumentera för att det handlar om att Sverige genom sina snart 200 år av fred är unikt i Europa, att den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken för många människor knyts till denna långa period av fred samt att strävan efter oberoende historiskt är ett centralt drag i svensk politik och kultur (Nato-medlemskap minskar vår handlingsfrihet i händelse av krig). Att Nato delvis bygger sitt försvar på en kärnvapendoktrin bidrar sannolikt också till svenskarnas negativa inställning till medlemskap.
Nato-anhängarna har således haft en tung uppförsbacke i sina försök att övertala svenska folket om betydelsen av ett svenskt Nato-medlemskap. Under senare år har man heller inte ens försökt. De två mest Nato-vänliga partierna i svensk politik - Folkpartiet och Moderaterna - har markerat att ett svenskt Nato-inträde förutsätter att Socialdemokraterna också stöder förslaget och med det har man låtit sig nöja. Eftersom Socialdemokraterna inte på något vis har öppnat för svenskt Nato-medlemskap ligger frågan stilla.
En del hävdar att Sverige i praktiken redan är medlem av Nato, genom det nära och täta samarbete som pågår. Men så är inte fallet. Sverige väljer själv i vilka avseenden man vill samarbeta. Gränsen för medlemskap går vid säkerhetsgarantier och sådana garantier förutsätter ett medlemskap.
Ur ett kortare tidsperspektiv har sannolikt Natos militära misslyckande i Afghanistan bidragit till att ytterligare minska stödet för ett svenskt medlemskap.
Som jag skriver i min artikel ändrar sig opinioner inte av sig själva. Om inte de partier i Alliansen som mest vill ha ett Nato-medlemskap - Folkpartiet och Moderaterna - mobiliserar och söker politisk strid i syfte att påverka och förändra opinionen blir signalen till väljarna i stället att frågan inte är särskilt viktig.
Så hur viktig tycker egentligen Folkpartiet och Moderaterna att frågan är? Är deras ställningstagande baserat på strikt säkerhetspolitiska överväganden eller är det en ideologisk positionering som man till syvende og sidst inte vill ta politisk strid för att förverkliga?
10 kommentarer:
Hej Ulf,
Äntligen en debatt om Nato.
Jag kommenterar både blogginlägget och debattartikeln här.
några fårgor dyket upp:
- Menar du att dödsfallen har en negativ påverkan till svenskarnas deltagande internationellt under NATO-flagg? jag har förstått att Danmarks opnioin vänder åt andra hållet vid förluster internationellt. funderingar kring det?
- Sverige kan välja att delta i NATO-ledda insatser, men vi kan inte välja att påverka - det är ju en stor skillnad. Vi tar därmed inte det gemensamma ansvar för säkerhetsutvecklingen inom NATO som vi borde i mina ögon.
- Du menar att stödet är lågt eftersom det inte bildats opinion för det. Men mest intressant vore förstås att se hur diskussionerna i media sett ut under samma 15-årsperiod - hur mycket har det diskuterats om Försvarsmaktens roll nationellt och internationellt? Hur har försvarsbeslutsåren (-96, 98, 00/01,04) påverkat mediala intresset att just diskutera detta? Att göra en dragning på mediela exponeringsutrymmet under åren 1997 kontra 2010 med sökord som "NATO" och "Försvarsmakten" och kolla på hur mediala klimatatet påverkat bilden av internationell verksamhet.Jag är övertygad om att detta spelar större roll för opinionen än uppgörelser mellan protektionistiska partier över tid.
Med vänlig hälsning,
Simon R Frankander
Är skillnaderna du uttalar dig om statistiskt signifikanta?
X
Simon: Tack för intressanta synpunkter!
Jag har inte följt de danska opinionsstudierna. Det traditionella mönstret är att egna förluster på kort sikt leder till ett ökat opinionsstöd för fortsatt närvaro, men på lång sikt bidrar till att urholka stödet. Det vill säga, mäter du opinionen dagen efter en attack på svenska soldater så är sannolikheten stor att stödet för fortsatt närvaro ökat. Mäter du samma opinion några månader senare går trenden på motsatt håll.
Egna förlusters påverkan på opinionen beror också på hur kriget går överhuvudtaget. Går kriget bra spelar egna dödsfall mindre roll. Går kriget dåligt kan egna förluster ha en än starkare negativ påverkan på opinionen.
Det är en omdiskuterad sak hur mycket påverkansmakt Sverige i praktiken skulle ha som formell Nato-medlem. Som icke-medlem av nato har Sverige en friare roll i inernationella förhandlingar, t ex kring nedrustning och kärnvapen.
Mediedebatten om Sverige, Nato och Försvarsmaktens internationella uppdrag har varit oerhört intensiv under de senaste 15 åren. Men jag har inte sett särksilt många systematiska studier kring fenomenet. Här finns en paradox: Många menar att Sverige ändrat säkerhetspolitik efter det kalla krigets slut utan egentlig debatt. Samtidigt finns det hur mycket debatt som helst i riksdagen, i media och på andra håll.
Anonym 2:06 Skillnaderna mellan Nato-anhängare och Nato-motståndare är i högsta grad signifikanta. Ser man däremot opinionsutvecklingen i frågan över tid, så är det i första hand stabilitet som karaktäriserar opinionsläget.
Skillnaden i påverkan om vi är med nato kontra om vi är utanför är att om vi är med så har vi i praktiken lika mycket att säga till som nu men vi är skyldiga att ställa upp när nato kräver det. Dvs när usa eller storbrittanien vill det eftersom det är dom som i praktiken styr.
Det är ett av dom största anledningar till att jag är emot ett medlemskap i nato. Det styrs av länder som har begått mer krigsförbrytelser och brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter än vad dom flesta stater har. Går vi med kommer vi med ganska stor säkerhet också tvingas i situationer där vi gör det. Redan nu börjar vi glida åt det hållet. Ett annat argument är att vi skulle bli tvugna att ställa upp i krig som inte handlar om säkerhet utan om ekomisk vinning. Och det är inget som åtminstone jag är beredd att offra människoliv för.
Så förhoppningsvis fortsätter vi att hålla oss utanför nato.
Hej Ulf,
Tack för ditt svar.
Jag har ytterligare några reflektioner.
- Det må vara omdiskuterat huruvida ett litet land som Sverige har påverkansmakt inom Nato. Men samma resonemang borde gälla alla konstellationer såsom EU eller EMU och för mig är det bättre att vara på insidan och påverka än att stå utanför och kritisera.
- Gällande opinionen i Sverige, för Nato i allmänhet men stöd för insatser i synnerhet måste jag säga att det svenska medielandskapet under de senaste åren varit stundtals väldigt buffliga i sin hantering av dödsfall, såväl mot drabbade anhöriga som kollegor. Har tonen som använts av de stora tidningarna påverkat opinionen till att bli mer negativ? Jag har upplevt att det finns ett samband.
- Att Sverige har förändrat sin säkerhetspolitiska inriktning är inte nytt. Detta har även diskuterats. Men att säga att det har funnits en debatt om politiken är att överdriva. De arbeten som funnit (pliktutredningar, försvarsberedningar etc) har varit knappast involverat andra än de närmast sörjande. Diskussionerna som följt besluten har snarare handlat om vilka förband som borde finnas kvar eller inte. Hela diskussionen har varit felvänd. Den har handlat om vilken storlek man ska ha på kostymen, inte vilka uppgifter man ska ha. Att ge en påse pengar och begära pang för pengarna innan uppgifterna är stipulerade är helt skevt.
- Att värnplikten har försvunnit (jag vill tro att det beror på min nedröstade motion till värnpliktskongressen 2000) är bra, men det får en annan kostnad med ett professionellt försvar, inte på ett samhällsplan (vi har ju numera 40- 50000 arbetsföra och studielystna unga män som kan komma ut i samhället ett år tidigare) men för myndigheten som plötsligt måste bära kostnaden själva, med minskade anslag, kommer bli ett problem (har absolut inget med Natodiskussionen att göra, bara en reflektion).
Thomas: Jag tror inte att Sverige har något att säga till om gällande strukturer, TOEM eller befälet inom Nato. Att hävda det vore att lura sig själva. Att du inte är beredd att offra andras liv är hedervärt men andra är beredda att offra sina liv för att göra en insats för freden och demokratin, i militära eller civila syften, måste sägas vara än mer hedervärt.
Tack för en intressant diskussion, och för trevlig samtalston!
Soliga hälsningar,
Simon R Frankander
Vi kan ju se hur det gick med det omskrutna påverkandet i EU. Förvisso har väl Reinfeldt lika mycket att säga till om som t.ex. Yves Leterme, men svenska folket har fått oändligt mycket mindre att säga till om beträffande sina egna angelägenheter än vi hade innan.
Liksom vilka som helst av de i EU ingående folken. Vad har grekerna att säga till om i Grekland, vad har spanjorerna att säga till om i Spanien, vad har irländarna att säga till om i Irland? Islänningarna hade däremot en hel del att säga till om beträffande sin egen ekonomiska kris.
Samma sak skulle naturligtvis ske i Nato. Diverse ingående regeringschefer skulle få ännu friare händer att bestämma om att skicka iväg oss till diverse kolonialkrig runt om i världen. Och göra oss ännu mindre omtyckta av världens kommande härskare än vi är.
"Vart tog Sverige vägen" skrev Times of Indias chefredaktör Shastri Ramachandran i en krönika ca 2003. "Det var ett land man hade respekt för. Nu är det bara ett rikt i-land bland andra."
Simon R Frankander ditt ex med eu är ett lysande ex. Det är ett samarbete där sverige har ytterst lite att säga till om. Vi är ett av dom länder som har minst röster ändå tvingas vi betala mer än dom flesta. Det samarbetet skulle ge oss inflytande. Det har det inte gjort och än så länge har vi förlorat på det.
På samma sätt blir det med Nato. Vi tvingas göra som stormakterna vill och gilla läget. Jag har inte sagt att jag inte är beredd att offra mitt och andras liv om det gäller fred frihet och demokrati. Men i många av nato insatserna har det inte handlat om det och resultatet har inte givit det. Vi ska inte glömma att många av världens diktaturer skapades med hjälp och stöd av stormakten usa. Så går vi med i Nato då får vi vara beredd att offra svenskars liv för att tex skydda ekonomiska intressen. Vi får också vara beredd på att bryta mot mänskliga rättigheter och krigslagar. Jag anser inte det vara värt det.
Vad förknippar det svenska folket främst med 'NATO'?
Om det främst är Irakkriget och Afghanistankriget så är det kanske inte så konstigt opinionssiffrorna inte är så bra.
Det är nog mest statsvetare som du Ulf, som anser att vi inte är med i NATO för att det saknas en kråka på ett papper. Vi deltar redan aktivt (dödar folk) i ett av deras krig och det skulle by God inte förvåna mig om vi gör det även i det andra (lätt att kunna granska vad svenska piloter gör i Libyen...).
Nicklas Eriksson:
Det är klart att #"vi" dvs. våra styrande, är med och dödar civila i Libyen. Våra Jas-plan spanar ut lämpliga mål, för de andra Natoländerna att bomba. Det är att medverka.
Och det har länge förvånat mig att Sveriges goda rykte i tredje världen inte börjar förstöras förrän nu, det rykte vi fick då vår utrikespolitik handlade om att ställa sig på de svagas och mindre ländernas sida.
Nu är vi medlöpare bara, till en nation som lider av samma megalomani som ett visst annat land gjorde för 70 år sen, som dödar civila en masse, som mördar enskilda när det passar det, som torterar, både andras och egna medborgare.
Skicka en kommentar