Sören Holmberg, Magnus Gabriel De la Gardie och psalm 621

På senare år har statsvetarprofessorn Sören Holmberg inte bara publicerat knivskarpa analyser om svenska väljare, utan också mer personligt hållna betraktelser om historiska personer. Det senaste exemplet är en text om fältherren och rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686), i boken ""Mål i mun" (red Karl-Erik Tysk, Skaraborgs Akademi, 2017).

De la Gardie spelade tidigt en roll i Sören Holmbergs vuxna liv. När Sören försynt frågade sin blivande hustru Britt-Marie Mattsson om hon i samband med äktenskapets ingående kunde tänka sig att ta namnet Holmberg som efternamn skrattade hon och sa: "Om du hetat De la Gardie hade jag bytt efternamn". Sören fick skylla sig själv. Under studieåren hade han inte så sällan försökt påskynda taxibeställningar genom att presentera sig med namnet De la Gardie. Sören Holmberg konstaterar lakoniskt: Då som nu slår ett patriciernamn ett vanligt plebejnamn. Och inte bara när man beställer taxi. Klassamhället lever.

Magnus Gabriel De la Gardie innehade flera tunga maktpositioner i svenskt samhällsliv under drottning Kristinas och Karl X Gustavs tid. Han var också en stor mecenat och tillskyndare av konst och vetenskap. Under 32 år (1654-1686) var han kansler för Uppsala universitet och hans boksamling med 6 000 volymer var störst i landet. Han grundade Antikvitetskollegium och renoverade Varnhems klosterkyrka (i vilken han sedermera begravdes tillsammans med sin hustru Maria Eufrosyne).

Magnus Gabriel De la Gardie var också psalmförfattare, och en psalm som han skrev under sitt sista levnadsår finns fortfarande med i den svenska psalmboken: O Jesus, när mitt livs släcks ut (nr 621). Vers tre inleds med "Jag kommer af ett brusand' haaf, och den meningen lånade Evert Taube som titel på sina memoarer "Jag kommer av ett brusand' hav" (1952). Sören Holmberg synes särskilt tagen av psalmens barockpräglade femte vers, som inte finns med i vår nuvarande psalmbok, och beskriver den som "den mest märgfulla i sin poetiska och samtidigt realistiska dödslängtan".

"Thy thetta liif är idel dödh

Man må thet liif eij nämna

Behäfftat med stoor ångest och nödh

Och taar i grafwen ända

Ju längre jagh här lefwa får

Ju närmare jagh grafwen går

Min dödzstund ändtligt nalkas."

Psalm 621 är inte vilken psalm som helst. När August Strindberg begravdes i maj 1912 kantade tiotusentals människor stadens gator och röda fanor var flitigt förekommande i tåget. Blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom ledde begravningsakten, och han inledde med en psalm som August Strindberg själv hade markerat i sin psalmbok. Där hade Strindberg, vilket förre Stockholmsbiskopen Caroline Krook återberättat i en artikel Under strecket i SvD (2012), strukit under ord som "dödlig", "lif i döden" och "förgänglighet". Sören Holmberg avslutar:

En cirkel slutes över århundradena. En konstig men rätt underbar cirkel. Magnus Gabriel De la Gardie är med vid August Strindbergs begravning, tillsammans med Hjalmar Branting och Nathan Söderblom. Och några år senare slår Evert Taube följe med Magnus Gabriel ute vid Vinga fyr. Sverige är litet, men ändå rörande stort.

Viktig och rolig nyordning inom S, med öppen utfrågning av kandidater

Socialdemokraternas mödosamma vandring mot att bli ett öppet och modernt framtidsparti tog igår ytterligare ett litet steg på vägen. Då genomfördes en offentlig utfrågning av de fem kandidater som låtit sig nomineras till uppdraget att leda Socialdemokraterna i Göteborgs kommunstyrelse och också bli kommunstyrelsens ordförande efter avgående Anneli Hulthén. Utfrågningen genomfördes av Britt-Marie Mattsson och den kan ses i sin helhet här.

Kongressalen i Folkets Hus vid Järntorget var välfylld och stämningen uppsluppen. Människor skrattade och kramades och stötte och blötte de olika kandidaternas egenskaper och förankring. Det var en politikens fest, ungefär på samma sätt som när Vänsterpartiet för några år sedan valde ny partiledare efter Lars Ohly och de fyra kandidaterna Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt turnerade runt i landet på motsvarande utfrågningar.

Det är utmärkt att Socialdemokraterna nu öppnar upp sina nomineringsprocesser och val till ledningsuppdrag. Även om det till sist är valkommittén som formulerar förslaget som den extra partidistriktskongressen har att ta ställning till en bit in i januari så bidrar öppenheten och de många kandidaterna till att ge legitimitet åt både process och beslut. Medlemmarna mobiliseras och intresset för valet ökar. Kandidaterna måste också vara beredda att öppet och argumentativt redovisa sina ideologiska grunduppfattningar och åsikter i sakpolitiska frågor.

Gårdagskvällens utfrågning bidrog inte till att synliggöra några större sakpolitiska skiljelinjer mellan de olika kandidaterna. Det var kanske heller inte att vänta. I stället fick publiken förhålla sig till kandidaternas förmåga att klart och tydligt besvara Britt-Marie Mattsons frågor, deras motiveringar till sina ställningstaganden, deras visioner för Göteborg och deras ledarstil. Gott så.

Jag noterar till min glädje att tre av fem kandidater håller på IFK Göteborg och till min sorg att ingen av de fem vågade förespråka republik framför monarki.

Socialdemokraterna har allt för länga plågats av en partikultur där medlemmarna inte förväntats ta steget fram och öppet kandidera till ledningsuppdrag. Jag är glad att den tiden nu tycks vara på väg att försvinna. Respekt åt kandidaterna Cecilia Dalman Eek, Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, Mattias Jonsson, Håkan Linnarsson och Lena Malm som bidrar till att göra denna viktiga förändring möjlig.

Jag kommenterar gårdagskvällen utfrågning bl a för SVT Väst och för TT.

Sören Holmberg - om Kungslena och Georg Bogislaus Staël von Holstein

Jag har tidigare skrivit om statsvetarprofessorn och nestorn inom svensk valforskning Sören Holmbergs brinnande intresse för svensk historia, och särskilt den del av svensk historia som utspelat sig i Västergötland, särskilt Skaraborg. Sören Holmberg är uppvuxen i Skövde och släkten Holmberg härstammar från Ljungstorp ovanför Varnhem - mitt i Svea rike.

I boken "Från Skaraborg till evigheten" (red Niklas Schiöler & Karl-Erik Tysk), utgiven av Skaraborgs Akademi (2015), visar Sören Holmberg i kapitlet "Kungslena - när Svea rike kunde ha blivit danskt" åter upp en mer personlig sida av sig själv. I texten berättar han Kungslenas krigiska historia från slaget vid Lena - som orten då hette - år 1208, då införlivandet av Västergötland/Svea rikes införlivande i det danska riket stoppades.

Sören Holmberg är inspirerad av Västgötaskolan, vilken lyfter fram Västergötlands kulturella och politiska betydelse under äldre tid. Kungslena har vid flera tillfällen varit involverat i arbetet med att stoppa danska angrepp. Särskilt lyfter Sören Holmberg fram den Kungslenabaserade översten Georg Bogislaus Staël von Holstein, som natten till den 24 juli 1719 baxade ett antal kanoner i läge bakom en överlägsen dansk flotta som under ledning av amiral Peder Tordenskjold belägrat Nya Elfsborgs befästningar. Den danska flottan sköt metodiskt sönder befästningarna, men genom Staël von Holsteins handlingskraft vände krigslyckan snabbt och Göteborg kunde räddas. (Staël von Holstein gjorde seder,mera en civil ämbetsmannakarriär och 1741grundade han tillsammans med landshövdingen i Kronobergs län Anders Koskull Kosta glasbruk (vilket fick sitt namn efter begynnelsebokstäverna i Koskulls och Staël von Holsteins namn). 

Boken kan beställas via Skaraborgs Akademi (karlerik.tysk@gmail.com).

För övrigt tycker jag att Sören Holmberg och hans hustru journalisten och författaren Britt-Marie Mattsson vore ett sevärt par i nästa års upplaga av "På spåret". 

Sören Holmberg, Birger Jarl och Svea Rikes vagga

Statsvetarprofessorn och nestorn inom svensk valforskning Sören Holmberg har alltid varit mån om sin integritet. Så brukar han till exempel inte utan stolthet påstå att inte ens hans familj vet vilket parti han röstar på. Ett påstående som brukar få hans hustru Britt-Marie Mattsson att le i mjugg och halvhögt mumla; "Ja, det kan han ju inbilla sig...".

En lite mer personlig sida av sig själv än den som de flesta känner genom TV-rutan visar Sören Holmberg upp i kapitlet "Urbirger" i boken "Från Beowulf till Stikkan Andersson. Ett skaraborgskt porträttgalleri" (red Niklas Schiöler & Karl-Erik Tysk), utgiven av Skaraborgs Akademi (2013). Vid sidan av statsvetenskapen hyser Sören Holmberg ett brinnande intresse för svensk historia, och särskilt den del av svensk historia som utspelat sig i Västergötland, särskilt Skaraborg. Sören Holmberg är bördig från Ljungstorp på Billingens västra sluttning strax ovanför Varnhems kyrka i trakterna mellan Skövde och Skara. Birger Jarl ligger begravd i Varnhems kyrka och Sören Holmberg bär namnet Birger liksom flera andra manliga medlemmar av den Holmbergska familjen också gör.

I sitt kapitel beskriver Sören Holmberg Birger Jarls - eller Urbirger som han kallar honom - väg till makten och hur Birger Jarl i mitten av 1250-talet började bygga samman Svea Rike. "Struktur betyder som oftast mer än aktör", skriver Sören Holmberg, vilket osökt får mig att tänka på att han också ständigt tonar ned partiledareffekterna i den svenska politiken. Men trots strukturernas makt berättar Sören Holmberg dramatiskt om Birger Jarls vägval i samband med statsbygget och ställer kreativa kontrafaktiska frågor om vad som kanske kunde ha gått annorlunda. Sveriges historia efter Birger Jarl präglas av ständiga krig, framförallt med Danmark och med Ryssland i öster. Var det nödvändigt att det blev så?

Stockholm firar 1252 som sitt grundarår och Birger Jarl brukar få äran av att vara grundaren. Genom Stockholm försköts Svea Rikes tyngdpunkt österut, till Mälaren och Östersjön. Det är i öster som handeln och stadsbyggnaden expanderar, krigstågen går till Finland, Ryssland och Estland. Men ungefär samtidigt, argumenterar Holmberg, som Stockholm bildas annekterar Birger Jarl genom ett avtal med Danmark ett område vid Göta älvs mynning. Annekteringen innebar att handelsvägen till Västerhavet från Lödöse och Västergötland inte längre låg i dansk-norska händer. Här fanns en potential för expansion västerut, i stället för österut, menar Holmberg. Men mer land och handel fanns att vinna i öst, och initialt mötte expansionen österut mindre motstånd än vad en expansion västerut skulle göra.

Expansionen österut blev en fortsättning och en fördjupning av en svensk krigisk erövringspolitik på andra sidan Östersjön som kom att pågå i femhundra år, fram till att Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809. Sören Holmberg skriver entusiastiskt: En satsning västerut med början under Birgers tid hade med all sannolikhet inte blivit lika höljd i krigisk "ära", men säkert mer fredlig och kanske också mer civilisatoriskt och ekonomiskt gynnsam. Vi hade fått färre krigare men fler handelsmän och reformatorer. Mer samarbete med England och Holland och färre krig med Ryssland och Polen. Se där vad som kan ha avgjorts när Birger öppnade sjövägen västerut samtidigt som han grundade Stockholm, och valde att gå österut.

Sören Holmbergs analys av Birger Jarl är inspirerad av Västgötaskolan, vilken lyfter fram Västergötlands kulturella och politiska betydelse under äldre tid. Sören Holmbergs första tentamen på Göteborgs universitet genomfördes en decemberkväll 1964, ett muntligt förhör av legendariske Erik Lönnroth på det nätta ämnet "all historia fram till 1500". Sören Holmberg var oerhört nervös och hade - enligt egen utsago - inte ätit på en vecka. Tentamen gick bra, och Erik Lönnroth försökte flera år senare dämpa Sören Holmbergs vurm för Västgötaskolan: Sören, Västgötaskolan är inte en åsikt, den är en åkomma. Enligt Sören Holmberg modererade Erik Lönnroth sin utsaga på senare år.

Det är alltid roligt när personer dyker upp i nya och oväntade sammanhang. Sören Holmbergs historieengagemang har varit väl känt, men det är första gången jag sett en längre text från honom i sammanhanget. Boken kan beställas via Skaraborgs Akademi (karl-erik.tysk@telia.com).