Det fanns en tid då förstamajtågen tveklöst var relevanta, skriver Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida idag. Det är ju glädjande att Svenska Dagbladet (obunden moderat) tillstår att förstamajtågen åtminstone tidigare har varit relevanta. Så lät det inte på Svenska Dagbladets ledarsida när de första 1 maj-demonstrationerna genomfördes i Sverige 1890. Som Magnus Wennerhag påmint om så skrev Svenska Dagbladet då att det enda märke som demonstrationerna skulle efterlämna var: större bitterhet och den avsmak som alstras av att överspända förhoppningar brista sönder.
Well, well. Borgerliga medier har i decennier dödförklarat 1 maj-firandets betydelse. Samtidigt är samma medier i dag överfyllda av 1 maj-bevakning; analyser av talen, intervjuer med deltagare och referat även av borgerliga politikers kritik av vad olika socialdemokratiska företrädare sagt eller inte sagt. Mot bakgrund av 1 maj-manifestationernas påstådda meningslöshet måste ju det mediala genomslaget varje år betraktas som en total succé.
Visst har deltagarna i demonstrationerna blivit färre. Dagens politiskt intresserade medborgare väljer i huvudsak andra plattformar än de politiska partierna för att uttrycka sitt engagemang. Själv 1 maj-talade jag i dag i Bromölla, en skånsk kommun där Sverigedemokraterna innehar posten som kommunstyrelsens ordförande. Som huvudtalare gick jag längst fram så jag kunde inte räkna exakt - men jag uppskattar deltagarantalet till ungefär 100 personer. Då ingår Karlshamns Musikkår i beräkningen. Vi gick långt - över två kilometer - i kringelikrokar från torget till Folkets park. Många äldre vinkade till oss från sina fönster. Flera deltagare talade med nostalgi om den tid då det inte räckte med en musikorkester i lilla Bromölla, utan man måste ha två eftersom tåget var så långt.
I Göteborg i dag räknade Jonas Hinnfors till 920 deltagare i Socialdemokraternas 1 maj-demonstration. Det är det lägsta antalet deltagare i socialdemokraternas 1 maj-tåg i Göteborg någonsin. Antalet har delvis sin grund i striden mellan Anna Johansson och Ann-Sofie Hermansson, som rev upp sår i partiet.
Så 1 maj-manifestationernas betydelse ligger inte i hur många som går i de respektive tågen. Betydelsen ligger i stället i att 1 maj blir en mönstring av det politiska läget över huvud taget och av de konfliktlinjer som präglar samhällsdebatten. Därutöver blir 1 maj en mobilisering av politiskt engagerade människor, vilket höjer den politiska temperaturen både till höger och vänster.
Så 1 maj är en dag att värna och hedra - även i framtiden.
Visar inlägg med etikett Tove Lifvendahl. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tove Lifvendahl. Visa alla inlägg
2015-08-14
Om att finna styrka i att antalet mord i Sverige är lägre än kanske någonsin
De fruktansvärda morden på Ikea i Västerås har väckt stark vrede. Det är bra - det vore fasanfullt om mord inte möttes av vrede och sorg bland samhällets medborgare.
Det är också sorgligt är att det brott som begåtts använts av rasistiska och främlingsfientliga krafter för att på olika nätforum sprida hat mot människor från andra länder och sprida konspirationsteorier om de misstänkta gärningsmännens motiv och felaktigt hävda att medierna förtigit relevanta fakta. Jag noterar med besvikelse att Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Tove Lifvendahl tycks ha ryckts med av stämningarna och under rubriken ”Politiskt ansvar efter Ikeamorden” antytt en koppling mellan morden och den svenska integrationspolitiken.
I de starka känslostormar som rör sig är det viktigt att finna stöd i kunskapen att det dödliga våldet och antalet mord i Sverige faktiskt minskar över tid. Om jag läser statistiken rätt har det aldrig begåtts så få mord och dråp i Sverige som under den senaste perioden. Detta är förstås ingen tröst för de enskilda och deras familjer som drabbas av våldet. Men denna typ av fruktansvärda dåd kan bidra till att göra människor oroliga över att vistas på offentliga platser. Då är det av betydelse att veta att risken att drabbas är utomordentligt låg.
Det finns heller inga belägg för att brottsligheten som helhet ökar i Sverige. Däremot är det mycket vanligt att medborgarna tror eller uppfattar det som att den ökar. Omkring 70 procent av de svarande tenderar varje år att anse att brottsligheten ökat de senaste åren.
Så hav hopp! Låt insikten om att antalet mord och fall av dödligt våld faktiskt minskar i Sverige ge oss ökad styrka i arbetet med att utveckla ett samhälle och en kriminalpolitik där grovt våld mellan människor blir än mer sällsynt förekommande.
Det är också sorgligt är att det brott som begåtts använts av rasistiska och främlingsfientliga krafter för att på olika nätforum sprida hat mot människor från andra länder och sprida konspirationsteorier om de misstänkta gärningsmännens motiv och felaktigt hävda att medierna förtigit relevanta fakta. Jag noterar med besvikelse att Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Tove Lifvendahl tycks ha ryckts med av stämningarna och under rubriken ”Politiskt ansvar efter Ikeamorden” antytt en koppling mellan morden och den svenska integrationspolitiken.
I de starka känslostormar som rör sig är det viktigt att finna stöd i kunskapen att det dödliga våldet och antalet mord i Sverige faktiskt minskar över tid. Om jag läser statistiken rätt har det aldrig begåtts så få mord och dråp i Sverige som under den senaste perioden. Detta är förstås ingen tröst för de enskilda och deras familjer som drabbas av våldet. Men denna typ av fruktansvärda dåd kan bidra till att göra människor oroliga över att vistas på offentliga platser. Då är det av betydelse att veta att risken att drabbas är utomordentligt låg.
Det finns heller inga belägg för att brottsligheten som helhet ökar i Sverige. Däremot är det mycket vanligt att medborgarna tror eller uppfattar det som att den ökar. Omkring 70 procent av de svarande tenderar varje år att anse att brottsligheten ökat de senaste åren.
Så hav hopp! Låt insikten om att antalet mord och fall av dödligt våld faktiskt minskar i Sverige ge oss ökad styrka i arbetet med att utveckla ett samhälle och en kriminalpolitik där grovt våld mellan människor blir än mer sällsynt förekommande.
2015-05-03
Motståndet mot Decemberöverenskommelsen
Stormen mot Decemberöverenskommelsen rasar vidare. Särskilt inom Moderaterna har kritiken mot Decemberöverenskommelsen varit hård, och länsförbund har till höstens partistämma motionerat om att partiet skall bryta överenskommelsen. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har med frenesi argumenterat för att Decemberöverenskommelsen bör rivas upp.
Frustrationen inom borgerligheten är begriplig. Sverige befinner sig i den unika situationen att en svag rödgrön minoritetsregering tillåts styra landet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Decemberöverenskommelsen stärker regeringens makt på oppositionens bekostnad, och det är just det som är meningen med uppgörelsen.
Svagheten hos kritikerna är att de inte lyckas formulera något politiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.
Vill de att Alliansen skall ta över regeringsmakten, och styra med hjälp av Sverigedemokraternas aktiva stöd i omröstningarna? Folkpartiet och Centerpartiet skulle inte acceptera en sådan lösning, och det finns inga garantier för att Sverigedemokraterna inte skulle vara beredda att fälla även en alliansbudget.
Vill de att Socialdemokraterna skall regera vidare (med eller utan Miljöpartiet), men tvingas förankra sin budget med allianspartierna? Redan i december avfärdade Stefan Löfven det alternativet och förklarade i stället att han skulle utlysa extra val, vilket gav allianspartierna kalla fötter och i stället acceptera Decemberöverenskommelsen. Om Stefan Löfven denna gång skulle avstå från att hota med extra val och i stället förankra sin budget över blockgränsen riskerar allianspartierna att i praktiken bli, eller åtminstone uppfattas som, stödpartier för en socialdemokratisk regering.
Vill de att Alliansen skall hålla allt öppet och inte berätta i förväg om huruvida de tänker lägga en gemensam budget och fälla regeringen? Det är så jag uppfattar Tove Lifvendahls argumentation, när hon hävdar att allianspartierna bör klargöra att de "vid sidan av att opponera mot regeringens politik också i alla lägen kommer att söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik" och därigenom "försätter Stefan Löfven åter i det prekära läge" där han "måste söka stöd för sin politik genom att hitta en riksdagsmajoritet för sina förslag, eller säkerställa att han inte har en majoritet emot sig." Problemen med den linjen är två. För det första kvarstår hoten om extra val eller att tvingas regera med aktivt SD-stöd. För det andra hamnar allianspartierna själva i limbo. De enskilda allianspartierna kan inte utnyttja tiden i opposition till att utveckla sin politik och profilera sig själva inför väljarna eftersom de varje vår och varje höst måste vara beredda att på några veckor enas om ett gemensamt budgetförslag. Det är viktigt att minnas att det inte bara är regeringen som är svag, även allianspartierna är svaga.
Allianspartierna måste bestämma sig för om de i opposition vill vara en Allians eller ej. Alliansen var ett starkt framgångskoncept för att vinna val och för att regera. Hittills tyder inte mycket på att Allianskonceptet är lika framgångsrikt när partierna är i opposition. Den enklaste - och sannolikt bästa - utvägen för allianspartierna är att rulla tillbaka processen och återgå till den linje som fördes fram strax före valet 2014. Då betonade ledande alliansföreträdare att Alliansen vid en valförlust visserligen skulle lägga ett gemensamt budgetförslag i oktober 2014. Men därefter skulle allianspartierna gå in i en fas av lösare samarbete och varje enskilt alliansparti skulle under resten av mandatperioden lägga sitt eget budgetförslag. Inför valet 2018 skulle samarbetet fördjupas och en starkare, nytänd Allians stå väl rustad inför uppgiften att försöka ta tillbaka regeringsmakten.
Jag tror fortfarande det är så det kommer att bli - bristen på realpolitiskt genomförbara alternativ talar för att Decemberöverenskommelsen håller åtminstone mandatperioden ut. Det som skulle kunna förändra läget är om allianspartierna hastigt börjar växa i opinionen och inte behöver frukta ett extra val lika mycket som partierna gjorde i december. Hittills finns det få tecken på en sådan utveckling, men det kan svänga snabbt.
Frustrationen inom borgerligheten är begriplig. Sverige befinner sig i den unika situationen att en svag rödgrön minoritetsregering tillåts styra landet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Decemberöverenskommelsen stärker regeringens makt på oppositionens bekostnad, och det är just det som är meningen med uppgörelsen.
Svagheten hos kritikerna är att de inte lyckas formulera något politiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.
Vill de att Alliansen skall ta över regeringsmakten, och styra med hjälp av Sverigedemokraternas aktiva stöd i omröstningarna? Folkpartiet och Centerpartiet skulle inte acceptera en sådan lösning, och det finns inga garantier för att Sverigedemokraterna inte skulle vara beredda att fälla även en alliansbudget.
Vill de att Socialdemokraterna skall regera vidare (med eller utan Miljöpartiet), men tvingas förankra sin budget med allianspartierna? Redan i december avfärdade Stefan Löfven det alternativet och förklarade i stället att han skulle utlysa extra val, vilket gav allianspartierna kalla fötter och i stället acceptera Decemberöverenskommelsen. Om Stefan Löfven denna gång skulle avstå från att hota med extra val och i stället förankra sin budget över blockgränsen riskerar allianspartierna att i praktiken bli, eller åtminstone uppfattas som, stödpartier för en socialdemokratisk regering.
Vill de att Alliansen skall hålla allt öppet och inte berätta i förväg om huruvida de tänker lägga en gemensam budget och fälla regeringen? Det är så jag uppfattar Tove Lifvendahls argumentation, när hon hävdar att allianspartierna bör klargöra att de "vid sidan av att opponera mot regeringens politik också i alla lägen kommer att söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik" och därigenom "försätter Stefan Löfven åter i det prekära läge" där han "måste söka stöd för sin politik genom att hitta en riksdagsmajoritet för sina förslag, eller säkerställa att han inte har en majoritet emot sig." Problemen med den linjen är två. För det första kvarstår hoten om extra val eller att tvingas regera med aktivt SD-stöd. För det andra hamnar allianspartierna själva i limbo. De enskilda allianspartierna kan inte utnyttja tiden i opposition till att utveckla sin politik och profilera sig själva inför väljarna eftersom de varje vår och varje höst måste vara beredda att på några veckor enas om ett gemensamt budgetförslag. Det är viktigt att minnas att det inte bara är regeringen som är svag, även allianspartierna är svaga.
Allianspartierna måste bestämma sig för om de i opposition vill vara en Allians eller ej. Alliansen var ett starkt framgångskoncept för att vinna val och för att regera. Hittills tyder inte mycket på att Allianskonceptet är lika framgångsrikt när partierna är i opposition. Den enklaste - och sannolikt bästa - utvägen för allianspartierna är att rulla tillbaka processen och återgå till den linje som fördes fram strax före valet 2014. Då betonade ledande alliansföreträdare att Alliansen vid en valförlust visserligen skulle lägga ett gemensamt budgetförslag i oktober 2014. Men därefter skulle allianspartierna gå in i en fas av lösare samarbete och varje enskilt alliansparti skulle under resten av mandatperioden lägga sitt eget budgetförslag. Inför valet 2018 skulle samarbetet fördjupas och en starkare, nytänd Allians stå väl rustad inför uppgiften att försöka ta tillbaka regeringsmakten.
Jag tror fortfarande det är så det kommer att bli - bristen på realpolitiskt genomförbara alternativ talar för att Decemberöverenskommelsen håller åtminstone mandatperioden ut. Det som skulle kunna förändra läget är om allianspartierna hastigt börjar växa i opinionen och inte behöver frukta ett extra val lika mycket som partierna gjorde i december. Hittills finns det få tecken på en sådan utveckling, men det kan svänga snabbt.
2015-04-12
Stort missnöje med Decemberöverenskommelsen - men realpolitiskt möjliga alternativ saknas
Inom Allianspartierna går nu skallet mot Decemberöverenskommelsen. Enligt Sifo har andelen borgerliga väljare som tycker det var rätt att ingå överenskommelsen på några månader halverats, från 56 procent i januari till 29 procent i dag. I Göteborgs-Posten träder flera lokala företrädare för Moderaterna fram och vill skrota Decemberöverenskommelsen och i stället inleda samtal med Sverigedemokraterna. I Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att allianspartierna när regeringen på onsdag lägger fram sin vårproposition bör "låta Decemberöverenskommelsen gå i graven".
Uppmaningarna att skrota Decemberöverenskommelsen riskerar att urholka förtroendet för de borgerliga partiledarna och i förlängningen demobilisera borgerliga väljare och partiaktiva. Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen kommer vänsterminoriteten att få igenom förslag som Alliansen och högermajoriteten hade kunnat stoppa.
De borgerliga röster som nu vill riva upp Decemberöverenskommelsen har en sak gemensamt. De har inget realpolitiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.
Allianspartierna valde att backa hem när Stefan Löfven hotade med extra val och inte mycket tyder på att ett extra val i dag skulle förändra den parlamentariska situationen. Allianspartierna vill undvika blocköverskridande samarbete, eftersom Alliansens framgångar 2006-2014 hade sin grund i blockpolitik. Allianspartierna, särskilt Folkpartiet och Centerpartiet (skulle jag tro), kan heller inte tänka sig att regera i ett läge där de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning. En sådan regering skulle sannolikt inte heller bli särskilt långlivad.
Så Decemberöverenskommelsen ligger fast. Alternativet är snarast parlamentariskt kaos (vilket möjligen Sverigedemokraterna skulle tjäna på). Allianspartierna lägger inga fler gemensamma budgetförslag och regeringen kan hanka sig fram bäst det går. Alliansen får hoppas på att efter ett eventuellt segerval 2018 i egenskap av regering bli den politiska kraft som tjänar på Decemberöverenskommelsen. Men det är en vansklig strategi. Ett valresultat 2018 som påminner om valresultatet 2014 skulle ju enligt Decemberöverenskommelsen innebära att parlamentets högermajoritet låter en vänsterminoritet regera i åtta år. Underliga äro sannerligen Herrans vägar.
Uppmaningarna att skrota Decemberöverenskommelsen riskerar att urholka förtroendet för de borgerliga partiledarna och i förlängningen demobilisera borgerliga väljare och partiaktiva. Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen kommer vänsterminoriteten att få igenom förslag som Alliansen och högermajoriteten hade kunnat stoppa.
De borgerliga röster som nu vill riva upp Decemberöverenskommelsen har en sak gemensamt. De har inget realpolitiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.
Allianspartierna valde att backa hem när Stefan Löfven hotade med extra val och inte mycket tyder på att ett extra val i dag skulle förändra den parlamentariska situationen. Allianspartierna vill undvika blocköverskridande samarbete, eftersom Alliansens framgångar 2006-2014 hade sin grund i blockpolitik. Allianspartierna, särskilt Folkpartiet och Centerpartiet (skulle jag tro), kan heller inte tänka sig att regera i ett läge där de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning. En sådan regering skulle sannolikt inte heller bli särskilt långlivad.
Så Decemberöverenskommelsen ligger fast. Alternativet är snarast parlamentariskt kaos (vilket möjligen Sverigedemokraterna skulle tjäna på). Allianspartierna lägger inga fler gemensamma budgetförslag och regeringen kan hanka sig fram bäst det går. Alliansen får hoppas på att efter ett eventuellt segerval 2018 i egenskap av regering bli den politiska kraft som tjänar på Decemberöverenskommelsen. Men det är en vansklig strategi. Ett valresultat 2018 som påminner om valresultatet 2014 skulle ju enligt Decemberöverenskommelsen innebära att parlamentets högermajoritet låter en vänsterminoritet regera i åtta år. Underliga äro sannerligen Herrans vägar.
2014-07-20
Om svenska elevers simkunnighet och Tobias Billströms mytbildning
Uppdatering måndag 21 juli kl 18.55 finns längst ned i posten.
Tidigare i veckan föreslog Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan att det borde bli obligatoriskt för alla kommuner att erbjuda högstadieelever kurser i simning i samband med att vårterminen tar slut. Bakgrunden till förslaget är att många elever i Sverige inte kan simma när de går ut högstadiet.
I Svenska Dagbladet i dag utnyttjar tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl lite oväntat Ibrahim Baylans förslag till att försöka ärerädda alliansregeringens migrationsminister Tobias Billström. I mars i år påstod nämligen Tobias Billström att det fanns skolklasser i Malmö där upp till 25 procent av eleverna var "undantagna" från simundervisning av religiösa eller kulturella skäl. Billström menade att skolan måste bli bättre på att "orka ta konflikten" med utlandsfödda föräldrar. Problemet var bara att Billström inte hade några belägg för sina påståenden. I en kritisk granskning kunde tidningen Sydsvenskan endast identifiera två elever som var undantagna från simundervisningen av religiösa eller kulturella skäl. Två flickor i hela Malmö blev i Billströms värld att "så många som 25 procent av eleverna" i en del klasser i Malmö var undantagna från simundervisningen. Billström fick efter Sydsvenskans avslöjande ta emot hård kritik från flera håll för att han spred felaktiga myter om att svenska skolor särbehandlade barn utifrån religiös tillhörighet.
Nu menar Lifvendahl att Ibrahim Baylans förslag om obligatorisk simundervisning på något sätt skulle ge Tobias Billström rätt och att Billströms kritiker (däribland undertecknad) nu borde ha "dåligt samvete" och fundera över vilka drivkrafter som legat bakom "de överdrivna reaktionerna".
Men debatten i mars i år handlade ju inte alls om svenska högstadieelevers simkunnighet. Debatten handlade om att Tobias Billström felaktigt påstod att svenska skolor gjorde särskilda undantag och särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar, utifrån religiös tillhörighet. Tobias Billström gjorde sig till tolk för en identitetspolitik, där religiös identitet blev en förklaring till bristande simkunnighet och där frågan om simundervisning blev ett argument i integrationspolitiken.
Ibrahim Baylans förslag utgår inte från en identitetspolitik utan från en generell jämlikhetspolitik. Simkunnighet blir då inte en integrationsfråga utan en rättvisefråga, eftersom simkunnigheten är lägst i socioekonomiskt svaga områden.
Billströms uttalanden spred en felaktig bild av att svensk skola genom medvetna särskilda "undantag" särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar och därigenom undandrog dessa barn möjligheten att lära sig simma. För spridandet av denna felaktiga bild fick Billström välförtjänt kritik, och den kritiken kvarstår. Baylans förslag utgår i stället från behovet att stärka simkunnigheten överhuvudtaget, och särkskilt i områden som är ekonomiskt svaga. Det är ett förslag som förtjänar uppskattning.
Det är bra att Tove Lifvendahl anser att Billströms uttalande var olyckligt. Men i sin strävan att försvara Billström ger Lifvendahl en rosenskimrande, och därmed också vilseledande, bild av den intervju i Svenska Dagbladet där han framförde sitt felaktiga påstående. Det var inte så att Billström i största allmänhet konstaterat att simkunnigheten bland unga på sina håll var oroväckande låg och diskuterade olika sätt att göra något åt det. I stället var det så att Billström använde sitt felaktiga påstående som ett argument för att skollagstiftningen borde bli "ännu tuffare", han efterlyste en ”mycket, mycket restriktiv” hållning samt argumenterade för att skolorna borde "skärpa tonen" gentemot föräldrarna. Genom att på felaktig grund anklaga skolledningar i Malmö för att särbehandla elever utifrån religiös tillhörighet blev Billström - medvetet eller omedvetet - en del av en grumlig diskurs på ett sätt som han borde ha hållit sig för god för. Därav kritiken.
Tove Lifvendahl vill nu att vi "går vidare från debatten om ministerns ordval" och i stället "väger de olika politiska förslag som framkommer kring detta på ett nyktert sätt". Gärna det. Men det var ju faktiskt Tove Lifvendahl själv som återupptog denna debatt om Tobias Billströms ordval genom att ägna hela sin söndagskrönika i Svenska Dagbladet i söndags åt just debatten om Tobias Billström och hans uttalande i mars månad och inte åt Ibrahim Baylans just framförda politiska förslag om förbättrad simundervisning.
Tidigare i veckan föreslog Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan att det borde bli obligatoriskt för alla kommuner att erbjuda högstadieelever kurser i simning i samband med att vårterminen tar slut. Bakgrunden till förslaget är att många elever i Sverige inte kan simma när de går ut högstadiet.
I Svenska Dagbladet i dag utnyttjar tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl lite oväntat Ibrahim Baylans förslag till att försöka ärerädda alliansregeringens migrationsminister Tobias Billström. I mars i år påstod nämligen Tobias Billström att det fanns skolklasser i Malmö där upp till 25 procent av eleverna var "undantagna" från simundervisning av religiösa eller kulturella skäl. Billström menade att skolan måste bli bättre på att "orka ta konflikten" med utlandsfödda föräldrar. Problemet var bara att Billström inte hade några belägg för sina påståenden. I en kritisk granskning kunde tidningen Sydsvenskan endast identifiera två elever som var undantagna från simundervisningen av religiösa eller kulturella skäl. Två flickor i hela Malmö blev i Billströms värld att "så många som 25 procent av eleverna" i en del klasser i Malmö var undantagna från simundervisningen. Billström fick efter Sydsvenskans avslöjande ta emot hård kritik från flera håll för att han spred felaktiga myter om att svenska skolor särbehandlade barn utifrån religiös tillhörighet.
Nu menar Lifvendahl att Ibrahim Baylans förslag om obligatorisk simundervisning på något sätt skulle ge Tobias Billström rätt och att Billströms kritiker (däribland undertecknad) nu borde ha "dåligt samvete" och fundera över vilka drivkrafter som legat bakom "de överdrivna reaktionerna".
Men debatten i mars i år handlade ju inte alls om svenska högstadieelevers simkunnighet. Debatten handlade om att Tobias Billström felaktigt påstod att svenska skolor gjorde särskilda undantag och särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar, utifrån religiös tillhörighet. Tobias Billström gjorde sig till tolk för en identitetspolitik, där religiös identitet blev en förklaring till bristande simkunnighet och där frågan om simundervisning blev ett argument i integrationspolitiken.
Ibrahim Baylans förslag utgår inte från en identitetspolitik utan från en generell jämlikhetspolitik. Simkunnighet blir då inte en integrationsfråga utan en rättvisefråga, eftersom simkunnigheten är lägst i socioekonomiskt svaga områden.
Billströms uttalanden spred en felaktig bild av att svensk skola genom medvetna särskilda "undantag" särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar och därigenom undandrog dessa barn möjligheten att lära sig simma. För spridandet av denna felaktiga bild fick Billström välförtjänt kritik, och den kritiken kvarstår. Baylans förslag utgår i stället från behovet att stärka simkunnigheten överhuvudtaget, och särkskilt i områden som är ekonomiskt svaga. Det är ett förslag som förtjänar uppskattning.
*
Uppdaterat måndag 21 juli kl 18.55. I ett svar till min text ovan tillstår Tove Lifvendahl att Tobias Billströms uttalande var "olyckligt", men att alla vi som kritiserade Billström borde ha varit mer överseende. I stället för att kritisera Billströms felaktiga påstående borde vi ha uppskattat att ministern bekymrade sig över elevernas bristande simkunnighet.Det är bra att Tove Lifvendahl anser att Billströms uttalande var olyckligt. Men i sin strävan att försvara Billström ger Lifvendahl en rosenskimrande, och därmed också vilseledande, bild av den intervju i Svenska Dagbladet där han framförde sitt felaktiga påstående. Det var inte så att Billström i största allmänhet konstaterat att simkunnigheten bland unga på sina håll var oroväckande låg och diskuterade olika sätt att göra något åt det. I stället var det så att Billström använde sitt felaktiga påstående som ett argument för att skollagstiftningen borde bli "ännu tuffare", han efterlyste en ”mycket, mycket restriktiv” hållning samt argumenterade för att skolorna borde "skärpa tonen" gentemot föräldrarna. Genom att på felaktig grund anklaga skolledningar i Malmö för att särbehandla elever utifrån religiös tillhörighet blev Billström - medvetet eller omedvetet - en del av en grumlig diskurs på ett sätt som han borde ha hållit sig för god för. Därav kritiken.
Tove Lifvendahl vill nu att vi "går vidare från debatten om ministerns ordval" och i stället "väger de olika politiska förslag som framkommer kring detta på ett nyktert sätt". Gärna det. Men det var ju faktiskt Tove Lifvendahl själv som återupptog denna debatt om Tobias Billströms ordval genom att ägna hela sin söndagskrönika i Svenska Dagbladet i söndags åt just debatten om Tobias Billström och hans uttalande i mars månad och inte åt Ibrahim Baylans just framförda politiska förslag om förbättrad simundervisning.
2014-07-08
I förrgår "Jeanette". Igår "Irina". I dag "Tommy". Jag går i exil.
I förrgår "Jeanette". Igår "Irina". I dag "Tommy". Jag går i exil. Så skrev jag i en uppgiven tweet från Almedalen efter att i tal efter tal hört de olika partiledarna på ett närmast tvångsmässigt sätt föra in fiktiva eller faktiska personers livsöden i sina tal. Jonas Sjöstedt berättade om "Jeanette" och hennes erfarenheter från att arbeta inom privat och kommunal hemtjänst. Jan Björklund berättade om "Irina" och hennes arbete som egen företagare. Annie Lööf berättade om "Tommy" som var arbetslös. Göran Hägglund talade om "Marianne" och hennes dotter "Annika" och deras erfarenheter av cancervården. Stefan Löfven talade om "en mamma i Solna" och problemet med för stora barngrupper i förskolan.
Jag är innerligt trött på denna överutnyttjade retoriska figur där vi som lyssnar skall bli berörda av enskilda människoöden, utan att dessa människor blir något annat än förnamn för oss. Retoriken skapar en falsk intimitet med personer som ibland inte finns alls, ibland benämns med sina riktiga namn och ibland är anonymiserade - vi som lyssnar har ingen aning om vilket.
Personerna benämns nästan alltid med förnamn och är nästan alltid kvinnor. Det enda manliga namnet i uppräkningen ovan - Tommy - visade sig dessutom vara en helt fabricerad person som inte existerade i sinnevärlden. (Det var radioprogrammet Studio Ett som i dag avslöjade att "Tommy" var en påhittad person.)
Namnuppräkningen är en form av det retorikerna kallar "storytelling", och innebär att talaren befolkar olika verksamheter och händelser i syfte att skapa känslomässiga bilder som skall bidra till förståelse och göra poängen enkel att komma ihåg. Storytelling är en etablerad företeelse inom näringsliv och marknadsföring, det finns till och med inom ämnet företagsekonomi kurser i Storytelling vid svenska universitet och högskolor.
Storytelling och fiktiva personer är ingen ny företeelse i svensk politik. I boken "Kampen om kunskapen" (Hjalmarson & Högberg, 2008) visar jag och Marie Demker hur retoriken i den avslutande partiledardebatten inför valet 1988 skiljer sig från motsvarande partiledardebatt 1979 just genom förekomsten av hänvisning till enskilda människoöden. Särskilt lyfte folkpartiledaren Bengt Westerberg inför valet 1988 fram "Ingeborg", eller "Bojan" som hon kallades, och hennes erfarenheter av demensvården. Framväxten av den retoriska tekniken hänger samman med den individualisering av samhället som accelererat i takt med den kommunikationsteknologiska revolutionen och auktoritetsnedrivningen kring år 1968.
Jag diskuterade "Jeanette", "Irina" och den icke-existerande "Tommy" i Studio Ett i P1 i dag, med retorikexperten Elaine Eksvärd och Svenska Dagbladet politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Lyssna gärna, jag tycker det blev ett intressant samtal.
Lyssna också gärna på Björn Afzelius Exil, en låt som inspirerade till den tweet som inledde bloggposten.
Jag är innerligt trött på denna överutnyttjade retoriska figur där vi som lyssnar skall bli berörda av enskilda människoöden, utan att dessa människor blir något annat än förnamn för oss. Retoriken skapar en falsk intimitet med personer som ibland inte finns alls, ibland benämns med sina riktiga namn och ibland är anonymiserade - vi som lyssnar har ingen aning om vilket.
Personerna benämns nästan alltid med förnamn och är nästan alltid kvinnor. Det enda manliga namnet i uppräkningen ovan - Tommy - visade sig dessutom vara en helt fabricerad person som inte existerade i sinnevärlden. (Det var radioprogrammet Studio Ett som i dag avslöjade att "Tommy" var en påhittad person.)
Namnuppräkningen är en form av det retorikerna kallar "storytelling", och innebär att talaren befolkar olika verksamheter och händelser i syfte att skapa känslomässiga bilder som skall bidra till förståelse och göra poängen enkel att komma ihåg. Storytelling är en etablerad företeelse inom näringsliv och marknadsföring, det finns till och med inom ämnet företagsekonomi kurser i Storytelling vid svenska universitet och högskolor.
Storytelling och fiktiva personer är ingen ny företeelse i svensk politik. I boken "Kampen om kunskapen" (Hjalmarson & Högberg, 2008) visar jag och Marie Demker hur retoriken i den avslutande partiledardebatten inför valet 1988 skiljer sig från motsvarande partiledardebatt 1979 just genom förekomsten av hänvisning till enskilda människoöden. Särskilt lyfte folkpartiledaren Bengt Westerberg inför valet 1988 fram "Ingeborg", eller "Bojan" som hon kallades, och hennes erfarenheter av demensvården. Framväxten av den retoriska tekniken hänger samman med den individualisering av samhället som accelererat i takt med den kommunikationsteknologiska revolutionen och auktoritetsnedrivningen kring år 1968.
Jag diskuterade "Jeanette", "Irina" och den icke-existerande "Tommy" i Studio Ett i P1 i dag, med retorikexperten Elaine Eksvärd och Svenska Dagbladet politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Lyssna gärna, jag tycker det blev ett intressant samtal.
Lyssna också gärna på Björn Afzelius Exil, en låt som inspirerade till den tweet som inledde bloggposten.
2014-06-01
Fredrik Reinfeldts Mission Impossible?
Uppdaterat söndag kl 21.45. Det blev en mycket intressant och på många sätt klargörande intervju med Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda i kväll, skickligt genomförd av Anders Holmberg. Jag tror aldrig jag sett Fredrik Reinfeldt så lågmäld och så nedtonad i sitt framträdande. Med låg och långsam röst satsade han allt på en av de två alternativa strategier jag tecknat nedan, nämligen den där retoriken helt fokuserade på en eventuell rödgrön regerings olyckliga konsekvenser men där han själv var helt blank på egna konkreta förslag för den nya mandatperioden.
En rödgrön regering avfärdades som väntat med att den skulle leda till höjda skatter, minskad valfrihet, avskaffad kärnkraft och avsaknad av tillväxt. Reinfeldt varnade också för paroller om en "feministisk revolution" som skulle "drabba" medborgarna på något sätt. Men programledaren Anders Holmberg utmanade gång på gång statsministern genom att be honom berätta om hur han ville förändra Sverige under de kommande fyra åren, och vilka politiska åtgärder han ville vidta för att genomföra dessa förändringar. Fredrik Reinfeldt valde då konsekvent att inte ge några precisa svar på dessa frågor, utan hänvisade till nödvändigheten av goda statsfinanser och att allianspartierna kunde samarbeta, medan det fanns risk att de rödgröna partierna skulle börja "skrika" åt varandra om de kom så långt som till regeringsförhandlingar.
Jag undrar om Fredrik Reinfeldt verkligen har alla sina allianskamrater med sig kring denna strategi, där regeringsduglighet och statsfinanser är de enda offensiva vapnen. Första svaret på den frågan kan vi få i samband med Alliansens så kallade konvent på onsdag. Detta konvent var förutom den omskrivna korvgrillningen det enda som kom ut från Alliansens omskrivna möte i Maramö i februari 2013. Om det var något allianspartierna borde ha lärt sig av Maramö-debaclet så är det att man måste presentera åtminstone någon nyhet för att det inte skall bli genant. Kanske blir det denna gång något om bostadspolitiken, det politikområde som Fredrik Reinfeldt nämnde oftast i intervjun i kväll.
I kvällens SVT Agenda medverkar statsminister Fredrik Reinfeldt för att svara på frågan: Hur skall Alliansen vända valvinden?
Frågan är inte helt lätt att besvara, varken för Fredrik Reinfeldt eller för någon utomstående betraktare. Tidigare har Fredrik Reinfeldt använt sig av två olika strategier när han kommenterat Alliansens tillsynes hopplösa opinionssiffror. För det första har han anfört att det är helt naturligt att regeringspartierna ligger illa till i opinionen under mellanvalsperioden, men ju närmare valet man kommer desto mer krymper avståndet. Men ju mer tiden har gått, desto mer sällan har Reinfeldt använt sig av detta argument. Inte ens för en övertygad moderat kan det uppfattas som "naturligt" att regeringen ligger under med 10-15 procentenheter drygt tre månader före ett val för att därefter vända underläget till valseger. En sådan opinionsinhämtning har aldrig tidigare hänt i svensk politisk historia.
För det andra har Reinfeldt hävdat att när oppositionen i samband med vårbudgeten tvingas precisera sig så kommer glansen kring dem att falna och då har regeringspartierna möjlighet att ta igen förlorat territorium. Men även här har Fredrik Reinfeldt haft anledning att bli besviken. Visserligen visar dagens sammanvägning av Novus Svensk Väljaropinion på ett något minskande opinionsavstånd mellan blocken. Men det skiljer ändå nära tolv procentenheter och som Ipsos opinionschef David Ahlin kommenterade bolagets senaste opinionsmätning i Dagens Nyheter tidigare i veckan: "Det finns absolut ingenting som tyder på att alliansen lyfter, att stödet för alliansen skulle öka."
Jag har tidigare argumenterat för att Alliansen har två vägar att välja mellan i sitt kampanjarbete de drygt tre månader som återstår fram till valet i september. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men just nu finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik. Alliansen kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.
Vi får se i kväll vilken väg Fredrik Reinfeldt väljer. Jag tror han kommer att fokusera på regeringsfrågan och måla upp en mörk bild i händelse av valseger för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Reinfeldt kommer mot bakgrund av framgångarna för Feministiskt initiativ och Miljöpartiets just avslutade partikongress tala om att det politiska landskapet förändrats, att den yttersta vänstern stärkt sina ställningar och att Miljöpartiets inflytande kommer att leda till minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. (Jag kommenterar Miljöpartiets kongress och dess konsekvenser för eventuella regeringsförhandlingar, för TT här.)
Min kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors har nyligen hävdat att regeringen är rökt. Jag säger inte emot. När Sören Holmberg hösten 2007 uttalade det samma var det tre år kvar till valet. Nu är det bara drygt tre månader. Det innebär en viss skillnad i förutsättningarna för att bedömningarna skall slå in.
I dagens Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att Moderaterna lider av "en djupare identitetskris". Jag tvivlar inte på att Fredrik Reinfeldt kommer att lyckas hålla ihop Alliansen fram till valet i september. Men vem skall hålla ihop Moderaterna efter en valförlust?
En rödgrön regering avfärdades som väntat med att den skulle leda till höjda skatter, minskad valfrihet, avskaffad kärnkraft och avsaknad av tillväxt. Reinfeldt varnade också för paroller om en "feministisk revolution" som skulle "drabba" medborgarna på något sätt. Men programledaren Anders Holmberg utmanade gång på gång statsministern genom att be honom berätta om hur han ville förändra Sverige under de kommande fyra åren, och vilka politiska åtgärder han ville vidta för att genomföra dessa förändringar. Fredrik Reinfeldt valde då konsekvent att inte ge några precisa svar på dessa frågor, utan hänvisade till nödvändigheten av goda statsfinanser och att allianspartierna kunde samarbeta, medan det fanns risk att de rödgröna partierna skulle börja "skrika" åt varandra om de kom så långt som till regeringsförhandlingar.
Jag undrar om Fredrik Reinfeldt verkligen har alla sina allianskamrater med sig kring denna strategi, där regeringsduglighet och statsfinanser är de enda offensiva vapnen. Första svaret på den frågan kan vi få i samband med Alliansens så kallade konvent på onsdag. Detta konvent var förutom den omskrivna korvgrillningen det enda som kom ut från Alliansens omskrivna möte i Maramö i februari 2013. Om det var något allianspartierna borde ha lärt sig av Maramö-debaclet så är det att man måste presentera åtminstone någon nyhet för att det inte skall bli genant. Kanske blir det denna gång något om bostadspolitiken, det politikområde som Fredrik Reinfeldt nämnde oftast i intervjun i kväll.
*
I kvällens SVT Agenda medverkar statsminister Fredrik Reinfeldt för att svara på frågan: Hur skall Alliansen vända valvinden?
Frågan är inte helt lätt att besvara, varken för Fredrik Reinfeldt eller för någon utomstående betraktare. Tidigare har Fredrik Reinfeldt använt sig av två olika strategier när han kommenterat Alliansens tillsynes hopplösa opinionssiffror. För det första har han anfört att det är helt naturligt att regeringspartierna ligger illa till i opinionen under mellanvalsperioden, men ju närmare valet man kommer desto mer krymper avståndet. Men ju mer tiden har gått, desto mer sällan har Reinfeldt använt sig av detta argument. Inte ens för en övertygad moderat kan det uppfattas som "naturligt" att regeringen ligger under med 10-15 procentenheter drygt tre månader före ett val för att därefter vända underläget till valseger. En sådan opinionsinhämtning har aldrig tidigare hänt i svensk politisk historia.
För det andra har Reinfeldt hävdat att när oppositionen i samband med vårbudgeten tvingas precisera sig så kommer glansen kring dem att falna och då har regeringspartierna möjlighet att ta igen förlorat territorium. Men även här har Fredrik Reinfeldt haft anledning att bli besviken. Visserligen visar dagens sammanvägning av Novus Svensk Väljaropinion på ett något minskande opinionsavstånd mellan blocken. Men det skiljer ändå nära tolv procentenheter och som Ipsos opinionschef David Ahlin kommenterade bolagets senaste opinionsmätning i Dagens Nyheter tidigare i veckan: "Det finns absolut ingenting som tyder på att alliansen lyfter, att stödet för alliansen skulle öka."
Jag har tidigare argumenterat för att Alliansen har två vägar att välja mellan i sitt kampanjarbete de drygt tre månader som återstår fram till valet i september. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men just nu finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik. Alliansen kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.
Vi får se i kväll vilken väg Fredrik Reinfeldt väljer. Jag tror han kommer att fokusera på regeringsfrågan och måla upp en mörk bild i händelse av valseger för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Reinfeldt kommer mot bakgrund av framgångarna för Feministiskt initiativ och Miljöpartiets just avslutade partikongress tala om att det politiska landskapet förändrats, att den yttersta vänstern stärkt sina ställningar och att Miljöpartiets inflytande kommer att leda till minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. (Jag kommenterar Miljöpartiets kongress och dess konsekvenser för eventuella regeringsförhandlingar, för TT här.)
Min kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors har nyligen hävdat att regeringen är rökt. Jag säger inte emot. När Sören Holmberg hösten 2007 uttalade det samma var det tre år kvar till valet. Nu är det bara drygt tre månader. Det innebär en viss skillnad i förutsättningarna för att bedömningarna skall slå in.
I dagens Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att Moderaterna lider av "en djupare identitetskris". Jag tvivlar inte på att Fredrik Reinfeldt kommer att lyckas hålla ihop Alliansen fram till valet i september. Men vem skall hålla ihop Moderaterna efter en valförlust?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)