Inom Allianspartierna går nu skallet mot Decemberöverenskommelsen. Enligt Sifo har andelen borgerliga väljare som tycker det var rätt att ingå överenskommelsen på några månader halverats, från 56 procent i januari till 29 procent i dag. I Göteborgs-Posten träder flera lokala företrädare för Moderaterna fram och vill skrota Decemberöverenskommelsen och i stället inleda samtal med Sverigedemokraterna. I Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att allianspartierna när regeringen på onsdag lägger fram sin vårproposition bör "låta Decemberöverenskommelsen gå i graven".
Uppmaningarna att skrota Decemberöverenskommelsen riskerar att urholka förtroendet för de borgerliga partiledarna och i förlängningen demobilisera borgerliga väljare och partiaktiva. Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna
minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen kommer vänsterminoriteten att få igenom förslag som Alliansen och högermajoriteten hade kunnat stoppa.
De borgerliga röster som nu vill riva upp Decemberöverenskommelsen har en sak gemensamt. De har inget realpolitiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.
Allianspartierna valde att backa hem när Stefan Löfven hotade med extra val och inte mycket tyder på att ett extra val i dag skulle förändra den parlamentariska situationen. Allianspartierna vill undvika blocköverskridande samarbete, eftersom Alliansens framgångar 2006-2014 hade sin grund i blockpolitik. Allianspartierna, särskilt Folkpartiet och Centerpartiet (skulle jag tro), kan heller inte tänka sig att regera i ett läge där de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning. En sådan regering skulle sannolikt inte heller bli särskilt långlivad.
Så Decemberöverenskommelsen ligger fast. Alternativet är snarast parlamentariskt kaos (vilket möjligen Sverigedemokraterna skulle tjäna på). Allianspartierna lägger inga fler gemensamma budgetförslag och regeringen kan hanka sig fram bäst det går. Alliansen får hoppas på att efter ett eventuellt segerval 2018 i egenskap av regering bli den politiska kraft som tjänar på Decemberöverenskommelsen. Men det är en vansklig strategi. Ett valresultat 2018 som påminner om valresultatet 2014 skulle ju enligt Decemberöverenskommelsen innebära att parlamentets högermajoritet låter en vänsterminoritet regera i åtta år. Underliga äro sannerligen Herrans vägar.
7 kommentarer:
Genom att avvisa Stefan Löfvens "utsträckta hand" i september 2014 målade Alliansen in sig i ett hörn. Man har t o m efteråt medgett att Löfven genom detta blev hänvisad till MP och V, vilket skulle medföra en kraftig vänstersväng för en regering Löfven. Dess politik skulle sedan utgöra ett avstamp för en Alliansseger 2018.
Genom DÖ har man så att säga ytterligare målat in sig i hörnet, nu är det endast genom fulspel som man kan komma vidare. Men vart bär färden? Knappast till Rosenbad.
Den här mandatperioden blir antagligen händelserik opinionsmässigt. Polariseringen kommer att öka. Ytterkantspartierna V, MP och SD kan nog öka sina röstandelar. S och M lever farligt.
Om Alliansen bryter DÖ och samarbetar med SD kommer dom förlora några procent i stöd.
Om dom fortsätter låtsas vara oposition med DÖ kommer dom också förlora några procent. Tror inte dom kan rädda sig undan att dom faktiskt låter SVMp styra även om dom lägger egna budgetar.
Personligen skulle jag välja SD kortet då det alternativet i alla fall ger dom ett 10-20 procent i förstärkning beroende på hur SD utvecklas. Det känns som alternativet med bäst chanser att regera redan nu och kanske 2018.
Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl begär i söndagens tidning att Allianspartierna ska låta DÖ gå i graven på onsdag, när regeringen lägger fram sin vårproposition.
Ett handslag bör alltså enligt henne inte gälla mer än ett halvår. Och hur ser fortsättningen ut?
Orion 77: Äh. Att bryta DÖ är ju hur lätt som helst. Det är bara att säga att DÖ stipulerar samarbete om exempelvis försvaret och sedan villkora samarbetet med något omöjligt för SMP - som exempelvis en förutsättningslös Natoutredning. När man sedan får nej till denna så förklarar man överenskommelsen död pga av bristande samarbetsvilja från regeringen.
Som handslag är den ju helt meningslös eftersom möjligheterna för endera sidan att hitta möjligheter att bryta den är oändliga.
Själv tar jag som borgerlig röstare hellre parlamentariskt kaos än en SVMp-regering.
Intressant att se hur intresserad Björklund börjar bli av försvaret. Lustigt att han är så tydlig nu när alltfler verkar vilja han skall avgå. Han var väl ganska tyst när Anders Borg i sitt Almedalstal (2007 tror jag) skulle spara 10 procent på försvaret.
Kjell Eriksson
Det naturliga hade varit, ur ett överblickbart strategiskt perspektiv, att släppa fram en ren S regering, utan mp som ankare.
Visserligen kalkylerar moderaterna med att man kniper makten 2018 eller tidigare, pga att mp är så osannolikt olämpliga att regera med, och det det kan vara så. Men Dö innebär så mycket oklarheter, om vad det egentligen är man kommit överens om, och naturligtvis finns ett tolkningsglapp osm är betydande, från bägge parters sida.
Så det är inte givet att det självklara, att släppa fram en ren S-regering hade missgynnat alliansen, då hade de kunnat övervintra utan DÖ.
DÖ grundar sig i att alliansen inte tänkte efter, och att Reinfeldt avgick på stört. Att gå till val med en gemensamt budget, som var mp-anpassad, var väl givet att det ställde SD schack-matt, och tränger man in en råtta i ett hörn, kommer råttan göra ngt dumt, och det gjorde råttan, dvs röstade, helt logiskt, på alliansens budget, för att djävlas, och inte utan orsak, ur deras synvinkel.
Kontentan är i vart fall att vi fått en ny politisk kultur, där man sas skalat bort ett parti genom att skala ner antalet mandat i Riksdagen, vilket i grunden inte är dumt, det borde vara hälften.
Men, politiken har blivit oviss, för både S och borgerligheten, och det finns naturligtvis en orsak till att S inte gick till talmannen utan mp, utan utlyste nyval. Det rinner vatten under broarna, och om ett eller två år, inför kommande val, vet vi om det var det rätta, eller om DÖ gynnat SD, och hur det egentligen går får mp som regent. Kanske går det bra, men fan trot, magkänslan säger att borgerligheten förlorar på DÖ, och det är väl S smala lycka, men priset är att regera med mp, och det går att misstänka att samarbetsklimatet på RK inte är helt enkelt, dels för att man har olika synsätt, mp är i grunden ultraliberalt, dels för att mp numera består av....hm, inte stolpskott, inte stjärnskott, men kanske rökta skott. Bollen är verkligen rund, och allt är en spukulation, hur valmanskåren belönar DÖ. Det handlar alltså om att avgöra huruvida en borglig valseger, nja, seger kan det inte bli, gynnas eller inte av att S regerar med Gröne Petter, det gynna dem, men å andra sidan till ett högt pris, avseende fortsatt fanflykt till SD. DÖ är verkligen en mycket märkligt fenomen. Den befriande tanke man ska tänka är vad som skulle ha hänt, kontrafaktiskt, om vi hade en grundlag som krävde en budget i majoritet, för det är nog så det är tänkt. Vad skulle ha hänt då?
1. En ren sosseregering
2. en sosseregering med småborgare
3. en borgerlig regering med SD
4. en borgerlig regering med mp
2an och 3an ger majoritet som regent, men det finns som sagt var alternativ för att skramla ihop 175 för budget, ungefär på det magiska vis Persson gjorde 2002
En s-regering med mp + ett eller två till kommer ge svaret, och bollen är väldigt rund, eftersom alla sitter fast i sina positioner, tills det blir en kris, tex en ny finanskris, och det är väl det som är det mest sannolika, löser saken åt politiken, om vi får en ny Europeisk bank/finanskris och lite nedåt på bostadsmarknaden som sänker en och annan bank, dvs sänker statsbudgeten, så blir det andra bullar av, inför valet 2018.
S.W
Skicka en kommentar