Stort missnöje med Decemberöverenskommelsen - men realpolitiskt möjliga alternativ saknas

Inom Allianspartierna går nu skallet mot Decemberöverenskommelsen. Enligt Sifo har andelen borgerliga väljare som tycker det var rätt att ingå överenskommelsen på några månader halverats, från 56 procent i januari till 29 procent i dag. I Göteborgs-Posten träder flera lokala företrädare för Moderaterna fram och vill skrota Decemberöverenskommelsen och i stället inleda samtal med Sverigedemokraterna. I Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att allianspartierna när regeringen på onsdag lägger fram sin vårproposition bör "låta Decemberöverenskommelsen gå i graven".

Uppmaningarna att skrota Decemberöverenskommelsen riskerar att urholka förtroendet för de borgerliga partiledarna och i förlängningen demobilisera borgerliga väljare och partiaktiva. Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen kommer vänsterminoriteten att få igenom förslag som Alliansen och högermajoriteten hade kunnat stoppa.

De borgerliga röster som nu vill riva upp Decemberöverenskommelsen har en sak gemensamt. De har inget realpolitiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.

Allianspartierna valde att backa hem när Stefan Löfven hotade med extra val och inte mycket tyder på att ett extra val i dag skulle förändra den parlamentariska situationen. Allianspartierna vill undvika blocköverskridande samarbete, eftersom Alliansens framgångar 2006-2014 hade sin grund i blockpolitik. Allianspartierna, särskilt Folkpartiet och Centerpartiet (skulle jag tro), kan heller inte tänka sig att regera i ett läge där de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning. En sådan regering skulle sannolikt inte heller bli särskilt långlivad.

Så Decemberöverenskommelsen ligger fast. Alternativet är snarast parlamentariskt kaos (vilket möjligen Sverigedemokraterna skulle tjäna på). Allianspartierna lägger inga fler gemensamma budgetförslag och regeringen kan hanka sig fram bäst det går. Alliansen får hoppas på att efter ett eventuellt segerval 2018 i egenskap av regering bli den politiska kraft som tjänar på Decemberöverenskommelsen. Men det är en vansklig strategi. Ett valresultat 2018 som påminner om valresultatet 2014 skulle ju enligt Decemberöverenskommelsen innebära att parlamentets högermajoritet låter en vänsterminoritet regera i åtta år. Underliga äro sannerligen Herrans vägar.

Väntan på (S) vårbudget - lugnet före stormen?

Vårbudgeten som Anders Borg presenterades igår var en defensiv produkt. Alliansregeringen valde att inte utnyttja tillfället till att försöka vända det kärva opinionsläget genom att presentera nya, slagkraftiga reformförslag, till exempel inom de för väljarna viktigaste sakfrågorna jobb, skola och omsorg. I stället satsar Alliansen allt på det som uppfattas vara deras starkaste kort, det vill säga förtroendet för regeringens ekonomiska politik.

Genom att så starkt betona ansvarsfrågorna inom den ekonomiska politiken vill Alliansen krympa de rödgrönas, och särskilt Socialdemokraternas, handlingsutrymme inför den stundande presentationen av oppositionens olika vårbudgetförslag. Antingen lägger sig Socialdemokraterna i sina förslag nära Alliansregeringen. Då desarmeras de sakpolitiska skillnaderna och valkampanjen kan utvecklas till en förtroendemätning mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Eller så satsar Socialdemokraterna på reformförslag inom jobb, skola och omsorg. Då kan Alliansen anklaga Stefan Löfven för att underminera samhällsekonomin genom ofinansierade reformer, alternativt bromsa den ekonomiska utvecklingen genom skattehöjningschocker. Så ser Alliansregeringens strategiska ekvation ut.

Eftersom Alliansen vårbudget var så defensiv lär den knappast göra några starka avtryck i opinionsläget. Striden kommer i stället att utspela sig kring Socialdemokraternas vårbudget, enligt de konfliktlinjer jag skisserade ovan. Dessutom kommer Alliansregeringen att lyfta fram de skillnader som finns mellan Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets budgetförslag. Alliansen har ett egenintresse i att få dessa skillnader att framstå som så stora som möjligt, för att därigenom öka väljarnas osäkerhet om vilken politik en Stefan Löfven-ledd regering kommer att föra. Genom vårbudgeten kommer medierna också att få bättre förutsättningar att kritiskt granska sakinnehållet i den politik som Socialdemokraterna säger sig vilja föra om det blir regeringsskifte i höst.

Så nu gäller det. Alliansregeringen behöver en opinionsmässig vändning före sommaren för att ha någon realistisk chans att vinna valet i september. Oskickligheten i sättet att hantera studiebidragsfrågan och de interna läckor som bör ha legat till grund för Expressens artikel om frågan i dag antyder att nervositeten och frustrationen inom Alliansen är hög. Om två veckor kommer de rödgröna partiernas vårbudgetförslag. Två veckor därefter vet vi hur förslagen och den politiska debatten kring dem har mottagits av väljarna. Då bör vi ha fått ökad kunskap om det blir en dramatisk valrörelse eller om tiden redan nu håller på att rinna ut för Alliansen.

Aftonbladets och Expressens förminskande av politiken till privatekonomi

I dag skriver jag på SVT Debatt om hur vissa medier sviker sitt demokratiska uppdrag i rapporteringen kring vårbudgeten. Nedan följer ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här. När finansminister Anders Borg på torsdagsförmiddagen presenterade den s k vårbudgeten var det en händelse av stor politisk betydelse. Budgeten fördelar våra gemensamma resurser och har därför en avgörande påverkan på samhällslivet och på vårt sätt att leva tillsammans. Hur påverkas sjukvården, järnvägen, skolorna, arbetslösheten, idrottsklubbarna?

Men i kvällspressen förminskas budgeten till att bara handla om din privatekonomi. Expressens löpsedel ropar ut: SÅ MYCKET MER FÅR DU AV BORG I DAG. Aftonbladet är inte sämre: SÅ BRA BLIR DIN NYA EKONOMI.

Det är ynkligt att kvällspressen väljer att presentera sin budgetbevakning på ett sätt som får viktiga politiska skeenden att framstå som att de främst handlar om människors privatekonomi. Vi lever i en tid då olika politiska aktörer i termer av "köksbord" och "livspussel" försöker förminska politikens och det gemensammas utrymme, till förmån för en aldrig avstannande rad av jobbskatteavdrag och pengaduschar över dem som redan har det gott ställt.

Kvällspressen borde hålla sig för god för att på sina löpsedlar okritiskt spela med i det spelet. På samma sätt närmast trakasseras ledande politiker i utfrågningar av journalister som i sina frågor inte på något sätt intresserar sig för politikens mål och visioner (frihet, jämlikhet, hållbar utveckling, sättet att leva tillsammans), utan bara för dess medel (skattesatser, pensionsnivåer, RUT-avrag etc). Den närmast tvångsmässiga fokuseringen på politikens medel bidrar till att skymma sikten för de skillnader som finns mellan de politiska partierna i synen på vad som kännetecknar ett gott samhälle. Politiken urholkas på sitt innehåll och riskerar att reduceras till en teknisk förvaltningsapparat. Det är inte bra för demokratin och det är inte bra för folket.