Svenska folket - vänster eller höger?

En uppmärksammad Sifo-undersökning, beställd av SVT Rapport, visar att fler svenskar säger sig stå till höger än till vänster i politiken. Av de tillfrågade anser 35 procent att de befinner sig mer till höger än till vänster, medan 24 procent anser att de befinner sig mer till vänster än till höger. Var tredje väljare -33 procent - definierar sig i den politiska mitten.

Resultaten är förstås mer till glädje för den borgerliga alliansregeringen än för den rödgröna oppositionen. Valforskningen har visat att det bland svenska väljare finns ett starkt samband mellan ideologisk hållning och partival. (Se t ex kapitel 6 i Henrik Oscarssons & Sören Holmbergs bok Regeringsskifte (Norstedts Juridik, 2008).

Mittenväljarna skulle enligt denna undersökning få ett avgörande inflytande. De rödgröna tvingas i så fall vinna en betydligt större andel av dessa mittenväljare eftersom det finns fler renodlade vänstersympatisörer än högersympatisörer i opinionen.

Men låt oss åtminstone något problematisera bilden. Sifo använder sig av en skala mellan 1-10, där 1-4 definieras vänster, 5-6 mitten och 7-10 höger. Om nu mittenväljarena kommer att få en så avgörande betydelse hade det varit intressant att veta hur många som definierar sig som 5 (svagt vänster) respektive 6 (svagt höger). Jag hittar inte Sifo:s rapport på nätet, och vet därför heller inte om dessa uppgifter finns redoviasade någonstans.

Än mer intressant är att jämföra Sifo-underökningen med de senste årens SOM-undersökningar. I den just utkomna boken Nordiskt ljus (red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) redovisas hur svenska folket placerat in sig på en ideologisk vänster-högerskala sedan 1986. Trots enskilda avvikelser är stabiliteten iögonfallande. År 1986 ansåg sig 34 procent stå till vänster i politiken och år 2009 var andelen exakt lika stor. År 1986 ansåg sig 33 procent stå till höger i politiken, år 2009 var andelen 36 procent. (SOM-institutet ställer frågan: Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle du placera dig själv på en sådan skala? Fem svarsalternativ: klart till vänster, något till vänster, varken till vänster eller till höger, något till höger, klart till höger.)

De tre senaste åren (2007-2009) har andelen vänsterpersoner i SOM-undersökningarna varierat mellan 34 och 35 procent. Andelen högerpersoner har har under samma år varierat mellan 34 och 36 procent. Är det verkligen rimligt att tro att denna stabilitet hastigt rubbats just våren 2010? Kanske det, men i så fall behövs en trovärdig argumentation.

En annan fråga är vad som är orsak och verkan. Intuitivt bör det vara så att personer med högerideologi finner det rimligt att stödja partier inom den borgerliga alliansen. Men det kan också vara så att personer som sympatiserar med ett borgerligt parti finner det rimligt att i en opinionsundersökning svara att man befinner sig till höger i politiken. I det senare fallet skulle högervinden i Sifo-mätningen kanske mer vara en konsekvens av Moderaternas starka ställning i väljaropinionen än ett tecken på ideologisk förändring i väljarkåren.

Vi kan förstås också problematisera vilken innebörd väljarna över tid lägger i begreppen "vänster" och "höger". Har t ex Moderaternas förflyttning mot mitten på vänster-högerskalan gjort det lättare för väljare att definiera sig själva som höger (eftersom man nu associerar "höger" till något som ligger närmare mitten än vad som var fallet under t ex Bo Lundgrens tid som moderat partiledare).

Det är också noterbart att ordet "vänster" fortfarande har en positiv klang på så sätt att såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet inte har några problem med att definiera sig som vänsterpartier. Däremot får man vrida om armarna ganska så hårt på partiledarna inom alliansen för att någon av dem offentligt skall välja att definiera sitt parti som ett "högerparti".

Synen på jämlikhet är en av de centrala skiljelinjerna mellan vänster och höger. Det är därför Mona Sahlin och Socialdemokraterna så ofta citerar Richard Wilkinson och Kate Picketts uppmärksammade bok Jämlikhetsanden (Karneval förlag, 2010), som visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har.

Jag noterar också att Mona Sahlin allt oftare citerar Karl Marx devis Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Vänster och höger lever i svensk politik och de flesta partiledartalen i Almedalen hade en klar ideologisk riktning. Det blir en intressant och spännande valrörelse.

Varför talar inte Mona Sahlin om rättvisa?

Lite drygt sex månader före valet ser det ljust ut för de rödgröna samarbetspartierna. De leder i samtliga opinionsmätningar som redovisas och i dagens mätning från Synovate har försprånget ökat och de rödgröna får egen majoritet.

Men val vinns inte av sig själv. Valet kommer säkert att bli jämt, och valdebatten betydelsefull. I tidigare val har frågan om ansvar och regeringsduglighet varit en socialdemokratisk paradfråga. Men denna gång är det annorlunda. Den borgerliga alliansregeringen har visat att man förmått samarbeta och styra landet. Fredrik Reinfeldt vinner stort över Mona Sahlin i de förtroendemätningar som genomförs. Inget talar för att Socialdemokraterna och det oprövade rödgröna samarbetet på allvar kommer att kunna utmana allianspartierna i frågan om ansvar och regeringsduglighet i den kommande valrörelsen.

Hur skall då de rödgröna vinna valdebatten? Ja, varför inte genom att tala om rättvisa? I rättvisefrågor har Socialdemokraterna stor trovärdighet, något som borde kunna användas mer kraftfullt i debatten med allianspartierna. Men Mona Sahlin talar sällan om rättvisa. I riksdagens två senaste partiledardebatter (14/10 -09 samt 20/1 -10) använder Mona Sahlin ordet rättvisa endast vid några enstaka tillfällen. I den pågående debatten om avdragsrätt för hushållsnära tjänster har de rödgröna tvingats på defensiven. Det finns många ideologiska tveksamheter i den frågan. Men varför inte sammanfatta dessa tveksamheter i att det nuvarande systemet faktiskt inte är rättvist? Som Storstad enkelt och slagkraftigt visat är det ju höginkomsttagarna som i praktiken gynnas av subventioner på hushållsarbete. Knappast rättvist.

Rättviseperspektivet borde genomsyra den socialdemokratiska agitationen inför valet i de allra flesta sakfrågor: jobbpolitiken, skatterna, skolan, vården och miljön. Men jämlikheten då, kanske någon undrar. Är det inte jämlikheten som är det socialdemokratiska värdet som borde trummas ut starkare i debatten? Jämlikhetsvärdet har ju också fått ett uppsving genom Richard Wilkinsons och Kate Picketts mycket uppmärksammade bok Jämlikhetsanden (Karneval förlag) som entydigt visar att visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Jovisst. Men jämlikhet är ändå en företeelse och ett begrepp som attraherar människor som redan befinner sig till vänster i sitt sinne. Rättvisa är något vi alla är för. Det går an att säga att lite ojämlikhet kan vara bra i vissa situationer. Men ingen kan säga att lite orättvisa är något positivt.

Hur många gånger tror ni förresten att Fredrik Reinfeldt använde ordet rättvisa i de två partiledardebatter jag nämnde ovan? Just det. Noll gånger.