Kommer valet 2026 att bli hågkommet som en folkomröstning för eller emot SD? Mycket tyder just nu på det. Ulf Kristerssons (M) beslut att redan i förväg utlova ett stort antal tunga ministerposter till SD och Simona Mohamssons (L) bokstavliga omfamning av Jimmie Åkesson (SD) framstår alltmer som en ödesdiger strategi.
Det är sant att väljarna gärna vill ha besked redan före valet om vilka partier som är beredda att samarbeta med varandra. Men det vore naivt att tro att sådana besked i sig attraherar väljare - det viktigaste är förstås vilka partier som det partiet man överväger att rösta på är villigt att samarbeta med. Och samarbete med SD är fortfarande en i högsta grad kontroversiell fråga i den svenska väljarkåren.
I en läsvärd artikel på DN Debatt idag visar Edvin Boije och Per Oleskog Tryggvason från Indikator Opinion att normaliseringen av SD kanske pågår för fullt i Rosenbad men inte bland marginalväljarna. Bland de väljare som placerar sig själva i mitten på den politiska vänster-högerskalan är SD det klart mest impopulära partiet - hela 41 procent av dessa mittenväljare uppger att de tycker "mycket illa" om SD. Bland mittenväljarna är det också ungefär lika många som uppger att motvilja mot andra partier väger tungt i deras röstningskalkyl som att de i första hand röstar för ett parti de gillar.
Allt annat lika innebär resultaten att en stor del av de mittenväljare som Tidöpartierna vill locka över till sin sida i valet tycker "mycket illa" om SD och de är också benägna att låta denna motvilja påverka deras röstning.
Jag var inne på samma spår i en artikel i Altinget tidigare i år: Inget annat parti är så impopulärt som SD bland de rödgröna väljarna. Även bland centerpartisterna är SD med marginal det mest impopulära partiet – klart mer impopulärt än V och MP.
För många på den rödgröna sidan är ”antipati” och ”impopularitet” snarast för milda ord att använda. Det handlar i stället om en djupt känd avsky av nära nog existentiell natur. Och det är bland dessa väljare Tidöpartierna nu måste övertala en kvarts miljon människor att rösta fram en regering där just Sverigedemokraterna kommer att ha en framträdande plats.
Ingenting är omöjligt, men uppförsbacken är brant.
Ulf Kristersson kan förstås nu inte backa från sina generösa utfästelser till SD. I stället gäller det att försöka få SD att framstå som ett mer försonligt och "normalt" parti inför de osäkra mittenväljarna. Det skulle inte heller förvåna mig om SD och Jimmie Åkesson tonar ned sin främlingsfientlighet och drar sig lite till vänster i välfärdsfrågorna. Jag tycker mig finna spår av detta redan i ett uttalande av Jimmie Åkesson idag.
Men det är tveksamt om en sådan omsvängning räcker. Sent ska syndaren vakna.
3 kommentarer:
Det finns naturligtvis fler än en förklaring - till regeringspartiernas läge. Det har varit fördel oppositionen
sedan regeringen bildades en dryg månad efter valet 2022. Keith Starmer har det inte heller så lätt, inte heller
SPD i Tyskland, för att inte tala om Socialistpartiet i Frankrike, alltså motsvarande S.
Finns en rad faktorer som påverkar, inte minst publicitet
om hönshus, prästkragar och inredningskonsultationer
som skiftar fokus från sakpolitik. .
Det är en mångbottnat mix. Sd-spöket är bara en av förklaringarna. Kanske är en annan (vild gissning) så
enkel att Magda är charmig och är bättre på att dra sig
till män, än Ulf är på att attrahera kvinnor. (Låter väl
inte alltför sexistiskt?) Men, man kan inte bara förklara
saker från vad som stöter ifrån, lika viktigt är vad man
faller för, om någon stöter på en. Inte ens Jimmie är
utan charm. Charmigast på högerkanten är trots allt
Strömmer och Pål J med underbar Värmländska. S.W
Allt handlar om att flytta balanspunkten, mellan vad
väljarna anser är höger vs vänster. Bara för att
partierna triangulerar, att Magda kliver, går eller
steppar mot mitten, innebär att balanspunkten
för själva skylten ändras, åt höger, medan högern
just nu (för sent) funderar hur de ska vända
opinionen genom att steppa vänsterut. Det var
den dansen Reinfeldt och nymoderaterna
var bra på 2006 och lite tappade 2010, för
att fullständigt steppa bort sig 2014, när
de gick för långt, med gruvlig rekyleffekt
för Sd. Magda flög inte iväg lika högt,
och den där försiktiga anpassningen är
det som påverkat valutgången mest.
Väljarna har uppenbarligen inte låtit
sig skrämmas av V (ännu), och Mps
starka vågmästarställning från 2002,
har gått över till C. Det är trots allt
en tyngdpunkt åt höger, och så enkelt
kan det vara, att S uppfattas som mitten-
aptitligt, för att C till slut vågade ta steget
och ställa sig i öppen dager på vänstra sidan
om strecket.
Att lämna över stafettpinnen efter fyra väl genomförda
år är inte alls ngn förlust, inte i det långa loppet. M får
tänka framåt, lita på att det inte blir enklare att regera
26 - 30, med eller utan Mp inne på finansen.
Fyra år går fort, och vad som behövs är en omstart.
Förlorarpartiet är Fp, men de får skylla sig själva, när de gjorde sig av med Johan Pehrsson. Stödröster på Fp, kan hpotetiskt rädda partiet, men kommer inte att lösa ekvationen med mittstrecket, då stödröster enbart
kommer från höger. som är skruttig nog.
Att regera med Sd har visat sig fungera, vilket är det
strategiskt viktiga för väljarna på sikt. De flesta reformer kommer nästa regering att behålla.
- Regerings valbudskap är inte uselt
- Reformagendan avklarad -med hyfsat facit.
- Regering har haft majoritet, dvs stabilitet
- Det har varit få skandaler
Också ser det så dystert ut. Att leta efter syndabockar
är naturligt, tex att M skulle hållot Sd på armlängds avstånd och bli nymoderater på nytt. Ogörligt, eftersom
de blev gamla M inför valet 2022, och verkligen försökte
med tricket hålla Sd utanför i valet 2018, som gick åt
pipan. Att Sd ville vara med och regera nästa period,
så uttalat, var deras eget övervägande. Sedan kalkylerade
M att regeringsfrågan skulle vara avgörande, men det
blev den inte, eftersom väljarna tycks ha köpt en omöjlig
konstellation, att Magda säger mjaej-aske till V, säger
väldigt mycket ja till C och låtsas som att Mps återställarkrav inte finns. På något vis verkar opinionen
köpa ekvationen, att V + C inte går ihop. Då är det bara
att fortsätta glida in på den arena som inte vilar på
V eller Mp-politik, resten är hantverk och tycks fungera?
Dagens högerlag, med eller utan vad som går att vaska fram av Fps vrakspillror - behöver inte betyda att
konceptet/konstellationen inte skulle fungera 2030, bara att väljarna just nu vill ge Magda chansen, släpankaret V till trots och med Grunge-skjorte-centern som ny favoritpartner. Magda kan ju fundera på hur det varit
att regera, om ens möjligt, med Mp+C i regeringen
Annie Lööf som näringsminister, med en samarbetsavtal
med V, likt Tidö. Det kan S tacka lycklig stjärna, blev oprövat aktuell mandatperiod.
(får V inflytande på bostadspolitiken, och återin-
för räntebidrag/subventioner, för att bygga "billiga" hyresrätter för alla unga som är piss-off på bostadspolitiken, så hade det snabbt gåt utför
med stadsbudgeten, men högre räntor att vänta.
M behöver inte M anstränga sig nämnvärt
2030, alltså om V ska vara med och regera. Klarar däremot Magda av repricket med C, så finns en god
chans att återvinna marginalen i mitten även 2030.
S.W
Med C som vågmästare mellan blocken, trots att de valt sida, och utan att riskera väljartapp verkar det som att
Magdas förmodade nackel, att inte ha ett färdigt regeringsunderlag, inte längre är en nackdel, utan anses
vara en fördel. Det är ändå lite nytt, och tar tid att vänja
sig vid, tanken.
Möjligen, för att lite hålla med tesen, kan man säga att Sd:s krav på att regera, inte gjorde det enklare för M, Kd + Fp att locka över mittenväljare. S.W
Skicka en kommentar