Har Leif Lewin rätt? Skulle Centerpartiet och Liberalerna kunna regera själva?

I dag argumenterar statsvetarprofessorn Leif Lewin i Svenska Dagbladet för att Liberalerna och Centerpartiet ensamma skulle kunna bilda en mittenregering efter valet 2018. Det underliggande grundantagandet är att Moderaternas högerglidning urholkar enigheten i Alliansen och gör det svårare för de små mittenpartierna att få gehör för sin politik. Annie Lööf och Jan Björklund skulle kunna regera med hjälp av hoppande majoriteter, menar Leif Lewin.

Moderaternas vandring mot mitten under Fredrik Reinfeldt var en nödvändig förutsättning för att skapa den starka enighet som blev ett av Alliansens segervapen. När Anna Kinberg Batra för Moderaterna tillbaka mot sin mer renodlade högerposition skapas ett nytt politiskt läge för de borgerliga partierna. Alliansen har en svår utmaning att ta sig an när det gäller att återskapa en trovärdig enighet inför valet 2018.

Inte mycket talar för att de rödgröna partierna eller allianspartierna i valet 2018 får egen majoritet. Hur skall Sverige då kunna regeras? Allianspartierna har ju rivit upp Decemberöverenskommelsen. Ett sätt är att Alliansen eller de rödgröna bryter isoleringen av Sverigedemokraterna. En blocköverskridande regering är också en möjlighet. Inget av dessa båda alternativ förefaller i nuläget särskilt sannolik. Partierna kan i stället fortsätta som om Decemberöverenskommelsen fortsatt gällde - som i budgetomröstningarna hösten 2015 och våren 2016. Men den strategin är osäker. Om Socialdemokraterna efter en eventuell valförlust hösten 2018 följer praxis och lägger fram en egen budget kan Sverigedemokraterna återigen få möjlighet att utlösa regeringskris.

Hur realistisk är då Leif Lewins idé att Centerpartiet och Liberalerna skulle kunna styra tillsammans? Nja. Mycket kan hända och det är två år kvar till valet. Och 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Socialdemokraterna skulle nu göra sitt yttersta för att få igång det blocköverskridande samarbete partiet så starkt eftersträvar. Moderaterna skulle genom sin storlek finna det orimligt att ställas utanför en borgerlig regering.

Det är värt att nämnas att svenska folket i dag är mer positivt inställt till blocköverskridande regeringar än tidigare. Dagens Nyheters alltid läsvärda ledarskribent Amanda Björkman lyfter i dag fram statsvetarprofessorerna Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs nya bok "Svenska väljare". Där framgår att i senaste valet ville 26 procent av väljarna se en blocköverskridande regering, vilket var fler än de som ville ha en rödgrön (21) eller en borgerlig (15) regering. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg konstaterar att opinionsstödet för en blocköverskridande regering aldrig varit så starkt sedan mätningarna påbörjades på 1960-talet.

Det hör också till saken att sittande regeringar förlorat stöd i 16 av de senaste 17 valen...

Läs mer om boken "Svenska väljare" här.

Och ni har förstås inte missat boken "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Bjereld, Eriksson, Hinnfors. Bokförlaget Atlas 2016).

Kan en minister ha en personlig uppfattning?

Med all respekt för statsråden: Det är inte relevant för väljarna att höra vad de har att säga som privatpersoner, det är deras maktmandat som gör dem intressanta. Så skrev Amanda Björkman i en intressant text på Dagens Nyheters ledarsida i dag. Bakgrunden till texten är att utrikesminister Margot Wallström och bostadsminister Mehmet Kaplan nyligen framfört åsikter som inte är regeringens politik. Wallström om införande av en värnplikt som även kan innefatta civila samhällsinsatser, Kaplan angående nedtrappade ränteavdrag och reavinstskatt på bostadsförsäljningar.

Problematiken är intressant. Regeringen fattar beslut som kollektiv. En enskild minister har politiskt ansvar för alla beslut som regeringen fattar, oavsett om hen tycker beslutet är dåligt eller om beslutet rör ett helt annat departement än det som hen ansvarar för. Men kan en minister därför inte uttrycka "egna" uppfattningar vid sidan av regeringens uppfattning?

Jag anser att en minister mycket väl kan uttrycka en personlig uppfattning vid sidan av regeringslinjen. Mycket beror förstås på hur hen uttrycker sin uppfattning. Det är en sak att öppet säga att hen egentligen förespråkat en annan linje, men accepterar det fattade beslutet. Det är en annan sak att skriva en artikel på t ex DN Debatt och där kraftfullt argumentera emot det beslut man själv just varit med om att fatta. Till syvende og sist handlar det om omdöme. Det går att kombinera lojalitet mot fattade beslut med öppenhet om sin egen inställning i frågan.

Vi lever i en tid där öppenhet och individualitet blivit allt viktigare. Därför tror jag inte det är hållbart inför medborgarna om en minister vägrar säga vad hen egentligen tycker i en viktig fråga, alternativt låtsas tycka något annat än vad hen egentligen gör.

I ett samtal på Twitter i dag menade Amanda Björkman att personliga meningsyttringar från ministrar försvårade medborgarnas politiska ansvarsutkrävande. Jag menar i stället att öppenhet underlättar det politiska ansvarsutkrävandet. Den som vill kan ta del av delar av twittersamtalet nedan.