Åsa Romson petas. Är alla problem lösta då?

I dag föreslog Miljöpartiets valberedning att språkröret Åsa Romson petas och ersätts av Isabella Lövin. Givet den de senaste veckornas utveckling kom beskedet inte oväntat. Isabella Lövin är ett respekterat namn. Åsa Romson har förklarat att hon inte kommer att ta strid på kongressen och att hon lämnar uppdraget som klimat- och miljöminister. Därför talar det mesta för att Isabella Lövin till helgen väljs till språkrör med ett mycket starkt stöd.

Är Miljöpartiets kris då över? Ja, kanske. Miljöpartiets problem är visserligen mycket djupare än språkrörsfrågan. Men skiftet ger möjlighet till nystart.

Några långa skuggor kastar sig fortfarande över Miljöpartiet. Den första - och viktigaste - handlar om politiken. Regerandet har inneburit svåra kompromisser för Miljöpartiet, inte minst i flyktingfrågan och om Vattenfalls tyska kolgruvor. Partiets sakpolitiska framgångar har kommit i skymundan. Miljöpartiet är i akut behov av en fråga där man uppenbarligen lyckas göra avtryck - men det är inte enkelt att identifiera vilken den frågan skulle vara.

Miljöpartiet är i dag ett stukat parti. Efter drygt ett och ett halvt år i regeringsställning har en tredjedel av partiets ministrar tvingats avgå. Gustav Fridolin har de senaste veckorna bett om ursäkt till alla och envar på ett sätt som påminner om Håkan Juholts ursäkts-turné hösten 2011. Partiet har förlorat i auktoritet. Och auktoritet får man inte, auktoritet förtjänar man.

Åsa Romson blev, bland annat efter några olyckliga uttalanden, tidigt en medial hackkyckling. I debattens utmarker frodades hånet och mobbingmentaliteten. Miljöpartiet har en tung pedagogisk uppförsbacke i att förklara varför ett feministiskt parti väljer att sparka ett kvinnligt språkrör men låter det manliga språkröret sitta kvar, trots att väldigt få påstår att partiets kris handlar om personfrågor. I Studio Ett idag tolkar Ekots inrikespolitiska kommentator Tomas Ramberg valberedningens förslag som att Miljöpartiet väljer språkrör inte efter sakkompetens eller politisk linje, utan efter hur bra hen är på att hantera media. Den kommentaren är något för miljöpartisterna att fundera över.

Om Miljöpartiets kris och regeringens förlorade momentum

Opinionseffekterna av politiska skandaler är oftast små och kortvariga, skrev jag för en vecka sedan. Så är det. Men Mehmet Kaplans avgång har vuxit till något utöver en traditionell "skandal" och opinionsutvecklingen framåt är oviss.

För Socialdemokraterna kom Kaplan-affären och den påföljande krisen i Miljöpartiet ytterst olämpligt. Partiet hade äntligen lyckats åstadkomma en politisk dagordning där traditionella vänster-högerfrågor stod i centrum. Den rödgröna regeringen styrde med egen budget, ekonomin gick strålande och alla talade om den svenska modellen. Alliansen gick hackigt i opinionsmätningarna, Sverigedemokraternas framgångsvåg var bruten. Här fanns nu möjlighet att lägga den politiska grunden till valseger 2018.

I stället är vi nu på bara en vecka tillbaka till utgångspunkten. Alla talar identitetspolitik och i Ipsos rasar Socialdemokraterna ner till 24.4 procent. Miljöpartiet får med 4.8 procent sin sämsta notering på tio år. Sammantaget samlar de rödgröna partierna 36.2 procent av väljarna - det sämsta resultatet sedan mätningarna började 1979.

En mätning är ingen mätning. Därför skall vi inte dra några långtgående slutsatser från den undersökning som Ipsos presenterade i dag. Men även om opinionstappet bara är en tillfällighet eller om det blir kortvarigt riskerar Socialdemokraterna att ha förlorat momentum i kampen om den politiska dagordningen.

Utmaningen för partiet består i att - när den akuta krisen lagt sig - återta det politiska initiativet och stärka bilden av rödgrön regeringsduglighet. Det gäller också att inte svikta i det långsiktiga perspektivet. Den svenska modellen måste även fortsättningsvis byggas på ett sätt som bejakar religionsfrihet och kulturell mångfald samtidigt som arbetarrörelsens grundvärderingar kring frihet, jämlikhet och solidaritet ligger fast.

Får Mehmet Kaplans avgång några konsekvenser för svensk politik?

Bostadsminister Mehmet Kaplans avgång har dominerat nyhetsflödet det senaste dygnet. I min egenskap av förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet gav jag igår följande kommentar:

– Det är djupt olyckligt om muslimer i Sverige upplever att de bedöms på ett annorlunda, ja hårdare vis än andra. Det är också mycket olyckligt att som minister befinna sig i sammanhang där extremistiska nationalister figurerar.
 
Liknelsen mellan Israels agerande och nazismen är obehaglig och felaktig. Även om det kan finnas skäl att kritisera Israels handlande, är mer misstro inte vad en svensk politiker bör odla - särskilt inte i en känslig konflikt som den palestinsk–israeliska.  
 
Vi måste samtidigt vara medvetna om att det finns många som har en antimuslimsk agenda och att de inte drar sig för att utnyttja situationen.  

Vad kommer då händelserna kring Mehmet Kaplans avgång att få för betydelse för svensk politik? Opinionsmässigt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har visat att opinionseffekterna av politiska skandaler oftast är kortvariga. Däremot finns det åtminstone tre andra perspektiv som kan vara värda att begrunda.

1.) Regeringsduglighet bedöms av väljarna som en allt viktigare fråga. Miljöpartiet har haft en svår första period i regeringen och fått göra långtgående eftergifter i flyktingpolitiken. Partiet slåss med svaga opinionssiffror och en kritisk intern opinion. Turerna kring Mehmet Kaplans avgång kan i väljarnas ögon bidra till att urholka bilden av Miljöpartiets regeringsduglighet. Låt oss dock komma ihåg att Alliansens första tid vid makten 2006 präglades av stor oro. Redan efter ett par veckor tvingades två moderata ministrar - kulturminister Cecilia Stegö Chiò och handelsminister Maria Borelius - avgå under tumultartade former.

2.) Uppmärksamheten kring Mehmet Kaplan och hans avgång innebar att Socialdemokraterna - åtminstone tillfälligt - förlorade momentum. De senaste månaderna har den politiska utvecklingen varit försiktigt positiv för Socialdemokraterna. Opinionssiffrorna har stabiliserats och vandrat något uppåt. Den rödgröna regeringen styr på egen budget. Ekonomin blomstrar, med växande BNP och sjunkande arbetslöshet. Socialdemokraterna har lyckats sätta den politiska agendan i form av "den svenska modellen" och vårbudgetens tio miljarder till kommunerna. Mehmet Kaplan-händelsen tog tid och kraft från arbetet med att driva denna process ytterligare framåt. Kan Socialdemokraterna nu vidmakthålla det politiska initiativet?

3.) Oavsett vad man tycker i turerna kring Mehmet Kaplan finns det en risk att muslimer i Sverige uppfattar det som att de bedöms med en annan måttstock. De olustiga händelserna när Omar Mustafa tvingades bort ur Socialdemokraternas partistyrelse ger inte mersmak, för att uttrycka det milt. Om muslimer uppfattar att de bedöms hårdare än andra kan det bidra till politisk demobilisering av individer och grupper som verkligen behövs i det offentliga samtalet. Det är viktig att konstruktiva krafter nu läggs på att motverka en sådan utveckling.

Kan en minister ha en personlig uppfattning?

Med all respekt för statsråden: Det är inte relevant för väljarna att höra vad de har att säga som privatpersoner, det är deras maktmandat som gör dem intressanta. Så skrev Amanda Björkman i en intressant text på Dagens Nyheters ledarsida i dag. Bakgrunden till texten är att utrikesminister Margot Wallström och bostadsminister Mehmet Kaplan nyligen framfört åsikter som inte är regeringens politik. Wallström om införande av en värnplikt som även kan innefatta civila samhällsinsatser, Kaplan angående nedtrappade ränteavdrag och reavinstskatt på bostadsförsäljningar.

Problematiken är intressant. Regeringen fattar beslut som kollektiv. En enskild minister har politiskt ansvar för alla beslut som regeringen fattar, oavsett om hen tycker beslutet är dåligt eller om beslutet rör ett helt annat departement än det som hen ansvarar för. Men kan en minister därför inte uttrycka "egna" uppfattningar vid sidan av regeringens uppfattning?

Jag anser att en minister mycket väl kan uttrycka en personlig uppfattning vid sidan av regeringslinjen. Mycket beror förstås på hur hen uttrycker sin uppfattning. Det är en sak att öppet säga att hen egentligen förespråkat en annan linje, men accepterar det fattade beslutet. Det är en annan sak att skriva en artikel på t ex DN Debatt och där kraftfullt argumentera emot det beslut man själv just varit med om att fatta. Till syvende og sist handlar det om omdöme. Det går att kombinera lojalitet mot fattade beslut med öppenhet om sin egen inställning i frågan.

Vi lever i en tid där öppenhet och individualitet blivit allt viktigare. Därför tror jag inte det är hållbart inför medborgarna om en minister vägrar säga vad hen egentligen tycker i en viktig fråga, alternativt låtsas tycka något annat än vad hen egentligen gör.

I ett samtal på Twitter i dag menade Amanda Björkman att personliga meningsyttringar från ministrar försvårade medborgarnas politiska ansvarsutkrävande. Jag menar i stället att öppenhet underlättar det politiska ansvarsutkrävandet. Den som vill kan ta del av delar av twittersamtalet nedan.

Tobias Billström tveksamma uttalande om simundervisningen i svenska skolor

Jag vet inte hur många elever i svenska skolor som är undantagna från simundervisning. Men jag vet att om jag skulle uttala mig om saken skulle jag vara extremt noga med att se till att faktauppgifterna stämde och att jag hade ett gediget källmaterial att utgå ifrån. Annars är risken stor att jag genom att ge en felaktig bild bidrog till att förstärka fördomar som florerar om att muslimska barn av föräldrar och skola förvägras rätten till simundervisning.

Därför är det utomordentligt allvarligt om migrationsminister Tobias Billström spridit felaktiga uppgifter om att muslimska barn i massomfattning undantas från simundervisningen i svenska skolor. I en intervju i Svenska Dagbladet den 26 mars i år påstod Billström att det finns klasser i Malmö där så många som 25 procent av eleverna är undantagna från simundervisning. Men i dag kan Sydsvenskan i Malmö visa att Billströms påstående inte stämmer. Tidningen skickade ut en enkät till alla rektorer i Malmö och frågade om någon av deras elever var undantagna från simundervisningen och i så fall varför. Samtliga skolor utom en besvarade enkäten och av alla dessa skolor var det endast en (1) som angav att de hade elever - två flickor - som var undantagna från simundervisningen av religiösa eller kulturella skäl. Två flickor i hela Malmö. Det blir i Billströms värld att "så många som 25 procent av eleverna" i en del klasser i Malmö är undantagna från simundervisningen.

Visst kan det vara så att en del rektorer mörkade och valde att inte svara sanningsenligt på frågorna i enkäten. Det kan också vara så att en del gymnastiklärare låter en del elever "slippa" simundervisningen utan att informera skolans rektor. Men i så fall kvarstår frågan vad Billström har för belägg för sina påståenden.

Det verkar inte som att Billström har några belägg alls. I ett brev till Svenska Dagbladet medger han att uppgiften om att 25 procent är undantagna från simundervisning inte bygger på någon officiell statistik. I stället hänvisar han svepande till en arbetsgrupp inom Moderaterna som "under ett år gjort studiebesök på skolor, arrangerat kunskapsseminarier och lyssnat till sakkunniga”.

Miljöpartiets talesperson i migrationspolitiska frågor Mehmet Kaplan påminner om en undersökning av Skolinspektionen från 2010 som visade att på 172 skolor var det endast två procent av eleverna som helt eller delvis var befriade från simundervisningen. Kaplan tillägger att på på Rosengårdskolan i Malmö och Rinkebyskolan i Stockholm har inga elever beviljats undantag och han ser därför Billströms uttalanden som "ett hån mot alla de lärare och skolledare som arbetar framgångsrikt med integration".

Det är inte första gången som Tobias Billström uttalar sig på ett sätt som är vanhedrande för en migrationsminister. Han har till exempel tecknat människor som flyr från krig och förtryck i termer av "volymer" och han har försökt göra en poäng av flyktinggömmares hårfärg och färg på ögonen.

Tobias Billström måste antingen be om ursäkt eller presentera belägg för sina påståenden. I annat fall har hans trovärdighet som migrationsminister urholkats så grovt att han nu definitivt blir en belastning för regeringen.