Får Mehmet Kaplans avgång några konsekvenser för svensk politik?

Bostadsminister Mehmet Kaplans avgång har dominerat nyhetsflödet det senaste dygnet. I min egenskap av förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet gav jag igår följande kommentar:

– Det är djupt olyckligt om muslimer i Sverige upplever att de bedöms på ett annorlunda, ja hårdare vis än andra. Det är också mycket olyckligt att som minister befinna sig i sammanhang där extremistiska nationalister figurerar.
 
Liknelsen mellan Israels agerande och nazismen är obehaglig och felaktig. Även om det kan finnas skäl att kritisera Israels handlande, är mer misstro inte vad en svensk politiker bör odla - särskilt inte i en känslig konflikt som den palestinsk–israeliska.  
 
Vi måste samtidigt vara medvetna om att det finns många som har en antimuslimsk agenda och att de inte drar sig för att utnyttja situationen.  

Vad kommer då händelserna kring Mehmet Kaplans avgång att få för betydelse för svensk politik? Opinionsmässigt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har visat att opinionseffekterna av politiska skandaler oftast är kortvariga. Däremot finns det åtminstone tre andra perspektiv som kan vara värda att begrunda.

1.) Regeringsduglighet bedöms av väljarna som en allt viktigare fråga. Miljöpartiet har haft en svår första period i regeringen och fått göra långtgående eftergifter i flyktingpolitiken. Partiet slåss med svaga opinionssiffror och en kritisk intern opinion. Turerna kring Mehmet Kaplans avgång kan i väljarnas ögon bidra till att urholka bilden av Miljöpartiets regeringsduglighet. Låt oss dock komma ihåg att Alliansens första tid vid makten 2006 präglades av stor oro. Redan efter ett par veckor tvingades två moderata ministrar - kulturminister Cecilia Stegö Chiò och handelsminister Maria Borelius - avgå under tumultartade former.

2.) Uppmärksamheten kring Mehmet Kaplan och hans avgång innebar att Socialdemokraterna - åtminstone tillfälligt - förlorade momentum. De senaste månaderna har den politiska utvecklingen varit försiktigt positiv för Socialdemokraterna. Opinionssiffrorna har stabiliserats och vandrat något uppåt. Den rödgröna regeringen styr på egen budget. Ekonomin blomstrar, med växande BNP och sjunkande arbetslöshet. Socialdemokraterna har lyckats sätta den politiska agendan i form av "den svenska modellen" och vårbudgetens tio miljarder till kommunerna. Mehmet Kaplan-händelsen tog tid och kraft från arbetet med att driva denna process ytterligare framåt. Kan Socialdemokraterna nu vidmakthålla det politiska initiativet?

3.) Oavsett vad man tycker i turerna kring Mehmet Kaplan finns det en risk att muslimer i Sverige uppfattar det som att de bedöms med en annan måttstock. De olustiga händelserna när Omar Mustafa tvingades bort ur Socialdemokraternas partistyrelse ger inte mersmak, för att uttrycka det milt. Om muslimer uppfattar att de bedöms hårdare än andra kan det bidra till politisk demobilisering av individer och grupper som verkligen behövs i det offentliga samtalet. Det är viktig att konstruktiva krafter nu läggs på att motverka en sådan utveckling.