I dag föreslog Miljöpartiets valberedning att språkröret Åsa Romson petas och ersätts av Isabella Lövin. Givet den de senaste veckornas utveckling kom beskedet inte oväntat. Isabella Lövin är ett respekterat namn. Åsa Romson har förklarat att hon inte kommer att ta strid på kongressen och att hon lämnar uppdraget som klimat- och miljöminister. Därför talar det mesta för att Isabella Lövin till helgen väljs till språkrör med ett mycket starkt stöd.
Är Miljöpartiets kris då över? Ja, kanske. Miljöpartiets problem är visserligen mycket djupare än språkrörsfrågan. Men skiftet ger möjlighet till nystart.
Några långa skuggor kastar sig fortfarande över Miljöpartiet. Den första - och viktigaste - handlar om politiken. Regerandet har inneburit svåra kompromisser för Miljöpartiet, inte minst i flyktingfrågan och om Vattenfalls tyska kolgruvor. Partiets sakpolitiska framgångar har kommit i skymundan. Miljöpartiet är i akut behov av en fråga där man uppenbarligen lyckas göra avtryck - men det är inte enkelt att identifiera vilken den frågan skulle vara.
Miljöpartiet är i dag ett stukat parti. Efter drygt ett och ett halvt år i regeringsställning har en tredjedel av partiets ministrar tvingats avgå. Gustav Fridolin har de senaste veckorna bett om ursäkt till alla och envar på ett sätt som påminner om Håkan Juholts ursäkts-turné hösten 2011. Partiet har förlorat i auktoritet. Och auktoritet får man inte, auktoritet förtjänar man.
Åsa Romson blev, bland annat efter några olyckliga uttalanden, tidigt en medial hackkyckling. I debattens utmarker frodades hånet och mobbingmentaliteten. Miljöpartiet har en tung pedagogisk uppförsbacke i att förklara varför ett feministiskt parti väljer att sparka ett kvinnligt språkrör men låter det manliga språkröret sitta kvar, trots att väldigt få påstår att partiets kris handlar om personfrågor. I Studio Ett idag tolkar Ekots inrikespolitiska kommentator Tomas Ramberg valberedningens förslag som att Miljöpartiet väljer språkrör inte efter sakkompetens eller politisk linje, utan efter hur bra hen är på att hantera media. Den kommentaren är något för miljöpartisterna att fundera över.
6 kommentarer:
För min del kan kan Miljöpartiet uppgå,i den intighet där det hör hemma. Rambergs kommentar dock synnerligen träffande!
Troligen räddades Fridolin av Bolunds nej. Att Åsa Romson inte klarat den mest basala politiska kommunikationen med sina upprepade grodor är uppenbart. Men i sakpolitiken har Fridolin, urtypen för en politisk broiler, varit mycket svagare. Turbulensen på hans departement är symptomatiskt. Nu hoppas jag - som aldrig tyckt att mp varit "den naturliga samarbetspartnern - att Löfven för en gångs skull tar sig i kragen och inte låter sig styras av postmodernister och andra vänsteraktivister. Ombilda regeringen. Sparka inkompetenta statsråd och välj nya utifrån kompetens och inte efter kvotering. Några exempel på s-statsråd som inte platsar: Wikström, Anna Johansson, Morgan Johansson, Kristina Persson. Men så tror jag naturligtvis inte att det blir utan kräftgången mot ett nytt bottennapp i 2018 års val kommer att fortsätta.
Klas Bengtsson
USA väljer president efter hur bra kandidaterna står sig i media, så varför skulle inte MP välja språkrör efter samma princip?
Det är lätt att skylla/klandra, peka finger, den ödmjuke ser förutsättningarna för Löfven, med alla överraskningar och gubbar i lådan. Miljöpartiet har haft svåra förutsättningar, som varit omänskliga, så det är inte bara ett misslyckande, det är bara för högst ställda förväntningar, vänta bara, Fridolin kommer att grillas.
Det går att hitta fel och brister, så klart, dock ska blåbär jämföras med blåbär och lingon med lingon, och äpplen med äpplen och päron med päron, den tid regeringen regerat är helt enkelt ett helt annat slags spel, än den spelplan tidigare regeringar spelat på. Därtill att Löfven startat från nära nog noll. Vinnare, trots allt, var Svenska folket, det behövs alltid maktbyten, för sin egen skull, gud bevare oss, att vi slapp hövdingen göra överlämning till akb och fortsätta.
Om det när något med akb och nymoderaterna, om de vill vårda spelplanen, bädda sängen, så att det finns förutsättningar att regera för han, hon eller hin, 2018 - 2022 och 2022 - 2028, så gäller det att inse det nya spelreglerna.
Blockpolitiken kommer inte att överges, som medel att komma åt kronan.
Dock måste partier finna en väg framåt, för att sy ihop en budget, (vingelmånen kommer vara minimal) där pariterna framgent får börja återupptäcka arbetet i utskotten, alla andra makttrick kommer att gynna populismen, vill etablissemanget ha det så, destruktiv maktkamp, så är det inget att be för, då är även det rätt, att populisterna får fler gratischanser.
Löfven har inte haft det lätt,även om inte turerna med mp räknas in.
Den främsta är att fundera på voteringen kring statsbudgeten 2018. Det finns i princip ingen kalkyl som är sannolik, att SFD inte är vågmästare, och då är frågan vilken konstellation som är störst är de rödgröna ngt större, så måste akb ha stöd av sd, och är alliansen ngt större, så kommer Löfven att avgå. Då öppnas spelet på riktigt om S då lägger en budget, som sd gillar mer än alliansens, så kan ju s regera vidare :-) så det är helt klart en rund boll, eftersom spelplanen och regelboken inte riktigt är fastställda. S.W
Att man från medias sida fokuserar på mp som ett feministiskt parti och att Åsa Romson avgår, inte Gustav Fridolin, kan tolkas som skadligt för partiet.Även media fokuserar mao mer på könet än kompetensen. Könet är väl totalt oviktigt när man talar om lämplighet och kompetens.
Men erinrar mig också en passage i Kissingers memoarer, om att den presidentkandidat som förstår sig på nomineringsprocessen ofelbart kommer att slå den kandidat som fokuserar på sakfrågorna. Politik kan därmed tolkas som att sakfrågorna inte är prio 1.
Kjell Eriksson
Jo, lite märkligt är det att Gustav Fridolin klamrar sig fast medan Åsa Romson får gå. Men Isabella Lövin är i alla fall ett bra och naturligt val som efterträdare.
Skicka en kommentar