Sören Holmberg om fältmarskalk Lennart Torstensson

I en förteckning över världens mest betydelsefulla militära ledare i alla tider placeras den svenske fältmarskalken Lennart Torstensson (1603-1651) på 80:e plats. Frågan är hur smickrande placeringen egentligen är. I samma förteckning hamnar Erwin Rommel på plats 79, just före Lennart Torstensson. Och på plats 81, direkt efter Torstensson, hamnar Saddam Hussein. (Listan toppas av George Washington, och återfinns i boken "The Military 100. A Ranking of the Most Influential Military Leaders of All Time", av Michael Lee Lanning.)

Om detta och mycket mer skriver statsvetarprofessorn Sören Holmberg läsvärt och underhållande i kapitlet "Fältmarskalken som nästan var skaraborgare", i den nyutkomna boken "Skaraborgare - finns dom?" utgiven av Skaraborgs Akademi, med Karl-Erik Tysk som redaktör. Lennart Torstensson föddes i Forstena utanför nuvarande Vänersborg, strax utanför gränsen till Skaraborg. Men eftersom Skaraborg haft ont om fältmarskalkar väljer Sören Holmberg att betrakta honom som "nästan skaraborgare".

I kapitlet skildras inte bara Lennart Torstensson militära gärningar och personliga levnadsöde. Vi får också ta del av reflektioner kring hur en person med ett enkelt son-namn kunde göra militär karriär när framgångsrika svenska krigare annars bar efternamn som Oxenstierna, Banér, Gyllenheim, Horn, Wrangel, Brahe och de la Gardie.

Vi får också insikter om hur barnadödligheten drabbade såväl fattiga som rika. Endast ett av Lennart Torstenssons fem barn uppnådde 20-årsåldern. Hertig Karl - blivande Karl IX - fick sex barn med sin första hustru, Maria av Pfalz. Alla utom ett dog innan de fyllt fem år. (Endast Katarina överlevde, och blev sedermera mor till den blivande Karl X Gustav.) Under ett och samma år, 1685, förlorade kung Karl XI och hans hustru Ulrika Eleonora tre söner, och i början av 1687, dog en fjärde av deras söner. En femte prins var allvarligt sjuk, men överlevde. Han blev senare känd under namnet Karl XII. (Därutöver fick Karl XI och Ulrika Eleonora två döttrar. Båda nådde vuxen ålder, och den ena blev så småningom drottning under namnet Ulrika Eleonora. Hon efterträdde Karl XII som regent efter dennes död.

Sören Holmberg har alltid haft ett brinnande historieintresse - det är roligt att han nu ger sig möjlighet att låta detta intresse ta sig uttryck i litterär form.

Bland de övriga kapitlen i boken lyfter jag gärna fram författaren Jan Mårtenssons "Skaraborgs meste bolsjevik", om kommunisten Harry Persson i Tidaholm. Särskilt underhållande avsnittet om hur polismyndigheten beslagtar en gammal skokartong där Harry Persson samlat schackprotokoll sedan 1920-talet, i tron att det rörde sig om hemliga koder genom vilka Harry Persson kommunicerade med Sovjetunionen. Men anekdoten är inte bara underhållande, utan länder också till viss eftertanke i debatten om övervakning och kontroll i vår tid.

Jas Gripen-plan har blivit borgerlighetens fetisch

Jas Gripen-planen har blivit en fetisch - ett objekt för besatthet - för svensk borgerlighet. Sverige har idag informerat om vilket stöd vi tänker ge Frankrike i dess kamp mot IS/Daesh och mot terrorism överhuvudtaget. De olika åtgärderna har valts från en lista som Frankrike överlämnat. Här ingår bl a strategiska flygtransporter, ett Herculesplan för insatser i Mali, svenska stabsofficerare och kanske även försvarsmateriel. Ingenting tyder i detta skede på att Frankrike skulle vara missnöjt med det svenska stödet.

Men de borgerliga partierna rasar över att Sverige inte sänder JAS-plan. (Sverigedemokraterna vill gå ännu längre och sända svensk marktrupp - lite oklart vart.)

De borgerliga partiernas reaktion är förväntad, men ändå trist. Det finns drag av en osund moralism i debatten, uppbyggd enligt logiken "den som skickar flest Jas-plan hatar IS/Daesh allra mest". Fokus hamnar på medlen, i stället för på målen.

Det är inte brist på stridsflygplan som försvårar bekämpandet av IS/Daesh. Det vet de borgerliga partierna, ändå väljer de att spela upp just Jas Gripen-plan som en avgörande komponent i det svenska stödet. Det är faktiskt inte seriöst.

Bombhögern trodde att om man bara bombade bort Saddam Hussein och Muammar Gadaffi så skulle allt bli frid och fröjd. Verkligheten i Irak och Libyen visade sig vara något mer komplicerad än så.

Det kan ibland vara både befogat och nödvändigt att använda sig av militära medel. Kampen mot IS/Daesh är ett sådant tillfälle. Men därifrån till att ryggmärgsmässigt fördöma det svenska stödet till Frankrike för att det inte inrymmer Jas Gripen-plan är steget mycket långt.

Varför Libyen inte behöver bli ett nytt Irak

I skrivande stund tycks det som att de libyska rebellerna är på god väg att att kontrollen över Tripoli och att Muammar Gadaffi aldrig kommer att kunna återta makten över landet. Rebellernas framgångar har i stor utsträckning möjliggjorts genom Nato:s omfattande flyginsatser, med över 20 000 fullgjorda flyguppdrag under våren och sommaren.

Finns det då skäl att tro att Gadaffis fall i Libyen kommer att följas av våld och kaos, på samma sätt som i Irak när den USA-ledda koalitionen störtade Saddam Hussein? Visst finns det en risk att Libyen faller sönder eller delas som en konsekvens av maktvacuum och inbördeskrig. Men jag tycker det finns tillräckligt stora skillnader mellan Nato-insatsen i Libyen och den USA-ledda koalitionens ingripande i Irak för att jag skall våga vara optimist.

För det första grundades Nato-insatsen i Libyen på ett FN-mandat, vilket var ett uttryck för en mycket stark enighet bland världens stater om att ett internationellt ingripande var nödvändigt. Visst har Nato tänjt på FN-mandatets gränser, eller kanske till och med gått utanför mandatet. Men allt annat lika vilar Nato-insatsen i Libyen på en helt annan folkrättslig grund än den direkt folkrättsstridiga interventionen i Irak. FN-mandatet ger också omvärlden en helt annan legitimitet att även fortsättningsvis spela en roll i försöken att bygga demokrati och stabilitet i Libyen än vad omvärlden hade i Irak.

För det andra kom Nato-insatsen till i ett skede där det redan pågick något som höll på att utvecklas till ett inbördeskrig i Libyen. Här fanns en spretig men temporärt enad opposition som med vapen i hand var beredd att utmana Gadaffi och ta över makten. I Irak valde USA och dess allierade att utan folkrättsligt stöd och med falska påståenden om al Qaida-samarbete och förekmst av massförstörelsevapen gå in och avlägsna Saddam Hussein från makten utan att det fanns en enad opposition att luta sig emot.

Om vi nu får se en positiv utveckling i Libyen kommer det att underlätta utarbetandet av nya FN-mandat för internationell intervention i konflikter snarlika den i Libyen. Men om vi i stället får se en negativ utveckling i Libyen kommer det att bli svårare att i framtiden nå enighet inom FN-systemet om internationella interventioner. Många kommer att betvivla nyttan av sådana interventioner och många inte kommer att lita på att de ingripande staterna håller sig inom FN-mandatets ramar.

Läs gärna folkrättsjuristerna Pål Wranges och Mark Klambergs tankar om Nato-insatsen i Libyen ur ett folkrättsligt perspektiv.