Ja, Mosul kan befrias från IS. Men vad händer sedan?

Det finns tecken på att irakiska trupper kan vara på väg att inta Mosul, Iraks näst största stad som sedan sommaren 2014 har kontrollerats av IS/Daesh. Ett återtagande av Mosul är en viktig komponent i kampen för att militärt besegra IS/Daesh i hela Irak. En militär seger över IS/Daesh betyder emellertid tyvärr inte att freden med nödvändighet kommer till Irak.

Den 20 mars 2003 invaderade en USA-ledd koalition Irak och störtade landets diktator Saddam Hussein. Invasionen var ett brott mot internationell rätt och den motiverades med påståenden som inte var sanna. Till exempel anklagades Saddam Husseins regim för att gömma massförstörelsevapen och för att träna terrorister. I dag vet vi att dessa påståenden var falska.

Låt oss inte fälla tårar över Saddam Husseins blodsbesudlade regim. Men den USA-ledda interventionen avslöjade obarmhärtigt naiviteten i det tänkande som gick ut på att om omvärlden med militära medel störtade en diktator så skulle frihet och demokrati växa fram mer eller mindre av sig självt. Så försäkrade till exempel förre folkpartiledaren Per Ahlmark att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje".

Så blev det inte. I stället öppnade sig helvetets portar i Irak. Vid sidan av kriget mot de USA-ledda ockupationsstyrkorna förföll landet i en mardrömsvirvel av sekteristiskt våld. Enligt en beräkning publicerad i den medicinska tidskriften The Lancet beräknades ockupationen redan 2006 ha lett till en överdödlighet på omkring 655 000 irakier. Under de tio år som gått sedan dess har våldet fortsatt och i det kaos som uppstod har IS/Daesh kunna ta form och växa sig starkt. En FN-rapport berättar att bara i oktober i år dödades 1 792 människor i Irak, varav 1 120 var civila.

Om IS/Daesh tvingas bort från Mosul är frågan vad som kommer i dess ställe. Har den irakiska statsmakten förmågan att upprätthålla lag och ordning? I den militära kampen om Mosul har de irakiska styrkorna hjälp av shia-milis, som i sin tur stöds av Iran. Mosuls sunni-dominerade befolkning fruktar, inte utan fog, att shia-milisen kan komma att gå våldsamt fram även mot delar av civilbefolkningen. Shia-milisens viktiga roll har oroat Turkiet som stationerat egna trupper norr om Mosul, där man utan den irakiska statsmaktens godkännande tränar kurdiska och sunni-arabiska styrkor.

Turkiet oroar sig för att ett Mosul befriat från IS/Daesh men kontrollerat av shia-krafter kommer att stärka Irans position i norra Irak, på bekostnad av Turkiets intressen och säkerhet. Samtidigt sneglar många shia-muslimer bakåt i historien, då turkarna genom det Ottomanska imperiet lät en elit från sunni-minoriteten styra över en shia-majoritet i det som senare blev Irak. Lägg därtill kurdernas strävan efter ökad autonomi i området och Saudiarabiens intressen av att försvaga Irans positioner i Irak.

Det vore förstås utmärkt om IS/Daesh kunde tvingas bort från Mosul och i förlängningen från hela Irak. I den bästa av världar kan ett nederlag för IS/Daesh följas av åtminstone en kortvarig stabilitet i Irak, som ger tid åt politiskt och diplomatiskt arbete för att främja en långsiktig fred i landet. Och framför allt, ger världen ett visst andrum som kan nyttjas till att med full kraft ägna sig åt fredsarbete i det kanske än värre helvete som råder i landet bredvid - Syrien.

Kampen mot den vidriga terrorismen - då och nu

Som de flesta läsare av denna blogg vet var jag under slutet av 1970- och början av 1980-talet medlem av ett litet parti längst ut på vänsterkanten. Vi brann av iver att skapa en mer jämlik och rättvis värld. Vi var övertygade om att kapitalisterna aldrig skulle acceptera en fredlig samhällsomvandling, där produktionsmedlen genom demokratiska val och processer övergick i allmän ägo. Militärkuppen i Chile 1973 var för oss ett bevis på att vi hade rätt. Övergången måste därför vara revolutionär - inte för att vi ville det, utan för att kapitalisternas vägran att acceptera folkets vilja skulle tvinga fram en revolution.

Vi var naturligtvis oerhört naiva och, vad värre var, beredda att låta ändamålen helga medlen. Jag lärde mig mycket av dessa år - bland annat om självrättfärdighetens och fundamentalismens förbannelse. Det är insikter jag bär med mig varje dag.

En sak var vi noga med. Vi var oförsonliga mot terrorismen. 1970- och 1980-talets terrorhandlingar i Europa utfördes till stor del av olika palestinska grupperingar och av den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades). Såväl de palestinska grupperna som RAF var sekulära rörelser och de hade konkreta, politiska mål med sina aktioner. En bärande idé för RAF var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.

Vi i det lilla partiet betraktade RAF som borgerlighetens nyttiga idioter. Genom sina aktioner gav de legitimet åt en mer repressiv politik från statens sida, en repression som inte gynnade arbetarklassens intressen. Idén att repressionen skulle skapa ett revolutionärt klimat var för oss idealism och önsketänkande.

På samma sätt var det med den palestinska terrorn. Säkert fanns det enskilda medlemmar som kände sympati för att palestiniernas aktioner, eftersom de synliggjorde palestiniernas sak och bidrog till att föra upp Palestinafrågan på den internationella politiska dagordningen. Men det är noterbart att de enda gånger den svenska Palestinarörelsen blev en del av den internationella terrorismen var när provokatören och IB-agenten Gunnar Ekberg på eget bevåg ringde in bombhot mot flygplan.

Terrordåden i Bryssel är vidriga. En tröst i sorgen och vreden är att IS/Daesh kamp på sikt är militärt, politiskt och ideologiskt hopplös. IS/Daesh kan så split mellan människor, men rörelsen representerar inte en tillräckligt stark, homogen kraft för att den på allvar skall kunna skapa det världsvida Kalifat som den eftersträvar. Men rörelsen är dessvärre tillräckligt stark för att kunna göra mycket skada - för individer, för samhällen och för det tankeklimat som präglar vår del av världen.

Därför måste IS/Daesh bekämpas med alla till buds stående medel - politiskt, ekonomiskt, ideologiskt och ytterst också militärt. Framförallt bör IS/Daesh bekämpas genom att inte låta deras tänkande bli vårt tänkande. Deras medel får aldrig bli våra medel. Vi skall aldrig bli som dom. Deras fundamentalism måste mötas av vår öppenhet och vår rättsstat.

Jas Gripen-plan har blivit borgerlighetens fetisch

Jas Gripen-planen har blivit en fetisch - ett objekt för besatthet - för svensk borgerlighet. Sverige har idag informerat om vilket stöd vi tänker ge Frankrike i dess kamp mot IS/Daesh och mot terrorism överhuvudtaget. De olika åtgärderna har valts från en lista som Frankrike överlämnat. Här ingår bl a strategiska flygtransporter, ett Herculesplan för insatser i Mali, svenska stabsofficerare och kanske även försvarsmateriel. Ingenting tyder i detta skede på att Frankrike skulle vara missnöjt med det svenska stödet.

Men de borgerliga partierna rasar över att Sverige inte sänder JAS-plan. (Sverigedemokraterna vill gå ännu längre och sända svensk marktrupp - lite oklart vart.)

De borgerliga partiernas reaktion är förväntad, men ändå trist. Det finns drag av en osund moralism i debatten, uppbyggd enligt logiken "den som skickar flest Jas-plan hatar IS/Daesh allra mest". Fokus hamnar på medlen, i stället för på målen.

Det är inte brist på stridsflygplan som försvårar bekämpandet av IS/Daesh. Det vet de borgerliga partierna, ändå väljer de att spela upp just Jas Gripen-plan som en avgörande komponent i det svenska stödet. Det är faktiskt inte seriöst.

Bombhögern trodde att om man bara bombade bort Saddam Hussein och Muammar Gadaffi så skulle allt bli frid och fröjd. Verkligheten i Irak och Libyen visade sig vara något mer komplicerad än så.

Det kan ibland vara både befogat och nödvändigt att använda sig av militära medel. Kampen mot IS/Daesh är ett sådant tillfälle. Men därifrån till att ryggmärgsmässigt fördöma det svenska stödet till Frankrike för att det inte inrymmer Jas Gripen-plan är steget mycket långt.