Om att bomba länder som inte finns. Vad kan vi lära oss av Agrabah?

En undersökning från Public Policy Polling visade i veckan att 30 procent av republikanska väljare i USA tyckte det var en bra idé att bomba landet Agrabah. Problemet är bara att landet Agrabah inte finns på riktigt. Agrabah är det land där handlingen i Disneyfilmen Aladdin från 1992 utspelar sig. Bland de väljare som tänkte rösta på Donald Trump var det hela 41 procent som tyckte att landet Agrabah skulle bombas.

Skall vi skratta eller gråta? Visst kan det uppfattas som komiskt att en så stor del av den republikanska väljarkåren är så okunnig att den vill bomba ett land som inte finns. Men skrattet fastnar i halsen - vad innebär det för den politiska demokratin och folkstyret om opinionen i säkerhetspolitiska frågor kring liv och död är så lättmanipulerad?

På ett sätt överdriver vi betydelsen av det inträffade. De flesta väljare använder sig av så kallade shortcuts ("genvägar") för att kunna ha en uppfattning i komplicerade frågor. Jag skulle tro att flertalet av de väljare som ville bomba Agrabah resonerade ungefär så här: "Jag vet inte så mycket om enskilda länder i Mellanöstern. Men jag vet att många av dem är diktaturer och härbärgerar militanta islamistiska grupper som utgör ett hot mot USA. Det finns två huvudlinjer i debatten: Agera diplomatiskt eller agera militärt, t ex genom flygbombningar. Jag brukar ansluta mig till den linje som vill att USA använder militära medel. Eftersom frågan ställs i en enkät från ett seriöst opinionsinstitut har jag inga skäl att inte lita på frågeställningen. Därför svarar jag ja på frågan om att bomba." Ur det perspektivet blir svaret logiskt. Många av oss skulle säkert kunna luras att instämma i förslag som bygger på falska premisser. Det finns experimentstudier som pekar i en sådan riktning.

Det som bekymrar mig är att dessa genvägar också slår till när det gäller så avgörande saker som att bomba ett annat land. Att människor har så lätt att ansluta sig till militära lösningar där många människor kommer att dö, utan att ha någon kunskap och utan att problematisera frågan.

Vi ser stråk av detta mönster även i debatten om hur vi bäst bekämpar diktatorer (Saddam Hussein i Irak, Muammar al-Gadaffi i Libyen, Bashar al-Assad i Syrien) eller terrorrörelser (Al Qaida, IS/Daesh). Att inte vilja bomba likställs av en del med försonlighet eller med feghet. Att bomba blir ett moraliskt imperativ i kampen mot fienden, mot den andre, mot ondskan.

Motsvarande resonemang kan överföras till debatten om det svenska stödet till Frankrike i kampen mot IS/Daesh. Jaså, ni vill sända transportplan? Vi vill skicka JAS-plan. Och i förlängningen: Jaså, ni vill bara sända två JAS-plan. Vi vill sända fyra. Eller: Jaså, ni vill bara sända fyra JAS-plan. Vi vill sända åtta. En sådan överbudspolitik bygger på en moraliserande retorik och är säkerhetspolitiskt olämplig. I sak försvårar den rationella bedömningar av vilka medel som i den konkreta situationen är mest effektiva för att uppnå de mål som eftersträvas. Retoriken återfinns tyvärr inte bara på en del borgerliga ledarsidor, utan har också nyligen torgförts av till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund.

Det är förstås ingen slump att det är Donald Trumps anhängare som är mest beredvilliga att bomba länder som inte finns. Högerpopulismen syresätts genom okunskap och armviftande retorik. Det vore befriande om svensk politisk debatt kunde få utgöra en replipunkt från den typen av företeelser. Det senaste halvåret har tyvärr inneburit ett exempel på motsatsen.

Läs gärna Vänstra Stranden som i en text om dygderna för en sanningssökande människa citerar den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.

en romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till. - See more at: https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf

en romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till. - See more at: https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf

Jas Gripen-plan har blivit borgerlighetens fetisch

Jas Gripen-planen har blivit en fetisch - ett objekt för besatthet - för svensk borgerlighet. Sverige har idag informerat om vilket stöd vi tänker ge Frankrike i dess kamp mot IS/Daesh och mot terrorism överhuvudtaget. De olika åtgärderna har valts från en lista som Frankrike överlämnat. Här ingår bl a strategiska flygtransporter, ett Herculesplan för insatser i Mali, svenska stabsofficerare och kanske även försvarsmateriel. Ingenting tyder i detta skede på att Frankrike skulle vara missnöjt med det svenska stödet.

Men de borgerliga partierna rasar över att Sverige inte sänder JAS-plan. (Sverigedemokraterna vill gå ännu längre och sända svensk marktrupp - lite oklart vart.)

De borgerliga partiernas reaktion är förväntad, men ändå trist. Det finns drag av en osund moralism i debatten, uppbyggd enligt logiken "den som skickar flest Jas-plan hatar IS/Daesh allra mest". Fokus hamnar på medlen, i stället för på målen.

Det är inte brist på stridsflygplan som försvårar bekämpandet av IS/Daesh. Det vet de borgerliga partierna, ändå väljer de att spela upp just Jas Gripen-plan som en avgörande komponent i det svenska stödet. Det är faktiskt inte seriöst.

Bombhögern trodde att om man bara bombade bort Saddam Hussein och Muammar Gadaffi så skulle allt bli frid och fröjd. Verkligheten i Irak och Libyen visade sig vara något mer komplicerad än så.

Det kan ibland vara både befogat och nödvändigt att använda sig av militära medel. Kampen mot IS/Daesh är ett sådant tillfälle. Men därifrån till att ryggmärgsmässigt fördöma det svenska stödet till Frankrike för att det inte inrymmer Jas Gripen-plan är steget mycket långt.

Skämskudde inför slingrandet om JAS-kampanjen i Schweiz

I dag avslöjade Ekot att Sverige agerar aktivt för att försöka påverka resultatet i folkomröstningen i Schweiz om landets köp av Jas Gripen. I en hemlig plan med stödaktiviteter kallad "Bruttolista AB Sverige" redovisas hur ambassaden inför den bindande folkomröstningen skall skapa en så positiv Sverigebild som möjligt, till exempel genom att få schweizisk TV att bevaka när försvarsminister Ueli Maurer inom kort åker Vasastafetten i Mora.

Jag är inte särskilt upprörd över den svenska kampanjen i sig. Jag är mer upprörd över svensk vapenexport där Sverige under lång tid sålde vapen till krigförande länder och till diktaturer och där Sverige så sent som 2011 var det land i världen som sålde mest vapen per person. Vapenexporten är en skamfläck för svensk utrikes-och säkerhetspolitik. 

Vapenexport är en smutsig verksamhet. Den svenska kampanjen för att påverka folkomröstningen i Schweiz är marginell i ett internationellt perspektiv. Men även om den svenska kampanjen är marginell är det bra att Ekot avslöjar den och visar upp den för medborgarna i såväl Sverige som i Schweiz. Skall Sverige sälja vapen skall verksamheten ske i öppna och transparenta former.

Jag blir uppriktigt generad och plockar fram skämskudden när jag hör Sveriges ambassadör i Schweiz Per Thöresson samt utrikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling utan framgång försöka slingra sig undan ansvaret för den svenska kampanjen.

Det är inte en lista för att påverka opinionen, påstår ambassadör Per Thöresson, varpå Ekot refererar till ett brev Thöresson själv har skrivit där han tvärtemot påstår att de svenska kampanjaktiviteterna mycket väl kan komma att utgöra tungan på vågen. Nu gäller det 'bara' att vinna folkomröstningen, skriver Thöresson i ett ytterligare brev.

Det vet jag inte, svarar Carl Bildt på frågan om det pågår några svenska stödaktiviteter i syfte att få ett Ja i folkomröstningen. Det är ingenting jag känner till, svarar Ewa Björling på samma fråga. Samtidigt som Ekot kan visa att både Bildt och Björling var ytterst välinformerade om just dessa svenska stödaktiviteter.

Skämskudden är snart utnött. Jag är trött på detta fåniga tisslande och tasslande. Det hade varit mer hedervärt om Thöresson, Bildt och Björling svarat ärligt på Ekots frågor och tillstått att den svenska ambassaden aktivt strävade efter att ge en så positiv Sverigebild som möjligt inför folkomröstningen och att det inte var något märkvärdigt med det. Då hade saken avdramatiserats.

Smusslandet är inte värdigt vår öppna och transparenta tid. Om inte annat borde den i sociala medier så aktive Carl Bildt inse detta.