Skall vi skratta eller gråta? Visst kan det uppfattas som komiskt att en så stor del av den republikanska väljarkåren är så okunnig att den vill bomba ett land som inte finns. Men skrattet fastnar i halsen - vad innebär det för den politiska demokratin och folkstyret om opinionen i säkerhetspolitiska frågor kring liv och död är så lättmanipulerad?
På ett sätt överdriver vi betydelsen av det inträffade. De flesta väljare använder sig av så kallade shortcuts ("genvägar") för att kunna ha en uppfattning i komplicerade frågor. Jag skulle tro att flertalet av de väljare som ville bomba Agrabah resonerade ungefär så här: "Jag vet inte så mycket om enskilda länder i Mellanöstern. Men jag vet att många av dem är diktaturer och härbärgerar militanta islamistiska grupper som utgör ett hot mot USA. Det finns två huvudlinjer i debatten: Agera diplomatiskt eller agera militärt, t ex genom flygbombningar. Jag brukar ansluta mig till den linje som vill att USA använder militära medel. Eftersom frågan ställs i en enkät från ett seriöst opinionsinstitut har jag inga skäl att inte lita på frågeställningen. Därför svarar jag ja på frågan om att bomba." Ur det perspektivet blir svaret logiskt. Många av oss skulle säkert kunna luras att instämma i förslag som bygger på falska premisser. Det finns experimentstudier som pekar i en sådan riktning.
Det som bekymrar mig är att dessa genvägar också slår till när det gäller så avgörande saker som att bomba ett annat land. Att människor har så lätt att ansluta sig till militära lösningar där många människor kommer att dö, utan att ha någon kunskap och utan att problematisera frågan.
Vi ser stråk av detta mönster även i debatten om hur vi bäst bekämpar diktatorer (Saddam Hussein i Irak, Muammar al-Gadaffi i Libyen, Bashar al-Assad i Syrien) eller terrorrörelser (Al Qaida, IS/Daesh). Att inte vilja bomba likställs av en del med försonlighet eller med feghet. Att bomba blir ett moraliskt imperativ i kampen mot fienden, mot den andre, mot ondskan.
Motsvarande resonemang kan överföras till debatten om det svenska stödet till Frankrike i kampen mot IS/Daesh. Jaså, ni vill sända transportplan? Vi vill skicka JAS-plan. Och i förlängningen: Jaså, ni vill bara sända två JAS-plan. Vi vill sända fyra. Eller: Jaså, ni vill bara sända fyra JAS-plan. Vi vill sända åtta. En sådan överbudspolitik bygger på en moraliserande retorik och är säkerhetspolitiskt olämplig. I sak försvårar den rationella bedömningar av vilka medel som i den konkreta situationen är mest effektiva för att uppnå de mål som eftersträvas. Retoriken återfinns tyvärr inte bara på en del borgerliga ledarsidor, utan har också nyligen torgförts av till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund.
Det är förstås ingen slump att det är Donald Trumps anhängare som är mest beredvilliga att bomba länder som inte finns. Högerpopulismen syresätts genom okunskap och armviftande retorik. Det vore befriande om svensk politisk debatt kunde få utgöra en replipunkt från den typen av företeelser. Det senaste halvåret har tyvärr inneburit ett exempel på motsatsen.
Läs gärna Vänstra Stranden som i en text om dygderna för en sanningssökande människa citerar den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.
en
romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det
till. - See more at:
https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf
en
romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det
till. - See more at:
https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf
