Kampen mot den vidriga terrorismen - då och nu

Som de flesta läsare av denna blogg vet var jag under slutet av 1970- och början av 1980-talet medlem av ett litet parti längst ut på vänsterkanten. Vi brann av iver att skapa en mer jämlik och rättvis värld. Vi var övertygade om att kapitalisterna aldrig skulle acceptera en fredlig samhällsomvandling, där produktionsmedlen genom demokratiska val och processer övergick i allmän ägo. Militärkuppen i Chile 1973 var för oss ett bevis på att vi hade rätt. Övergången måste därför vara revolutionär - inte för att vi ville det, utan för att kapitalisternas vägran att acceptera folkets vilja skulle tvinga fram en revolution.

Vi var naturligtvis oerhört naiva och, vad värre var, beredda att låta ändamålen helga medlen. Jag lärde mig mycket av dessa år - bland annat om självrättfärdighetens och fundamentalismens förbannelse. Det är insikter jag bär med mig varje dag.

En sak var vi noga med. Vi var oförsonliga mot terrorismen. 1970- och 1980-talets terrorhandlingar i Europa utfördes till stor del av olika palestinska grupperingar och av den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades). Såväl de palestinska grupperna som RAF var sekulära rörelser och de hade konkreta, politiska mål med sina aktioner. En bärande idé för RAF var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.

Vi i det lilla partiet betraktade RAF som borgerlighetens nyttiga idioter. Genom sina aktioner gav de legitimet åt en mer repressiv politik från statens sida, en repression som inte gynnade arbetarklassens intressen. Idén att repressionen skulle skapa ett revolutionärt klimat var för oss idealism och önsketänkande.

På samma sätt var det med den palestinska terrorn. Säkert fanns det enskilda medlemmar som kände sympati för att palestiniernas aktioner, eftersom de synliggjorde palestiniernas sak och bidrog till att föra upp Palestinafrågan på den internationella politiska dagordningen. Men det är noterbart att de enda gånger den svenska Palestinarörelsen blev en del av den internationella terrorismen var när provokatören och IB-agenten Gunnar Ekberg på eget bevåg ringde in bombhot mot flygplan.

Terrordåden i Bryssel är vidriga. En tröst i sorgen och vreden är att IS/Daesh kamp på sikt är militärt, politiskt och ideologiskt hopplös. IS/Daesh kan så split mellan människor, men rörelsen representerar inte en tillräckligt stark, homogen kraft för att den på allvar skall kunna skapa det världsvida Kalifat som den eftersträvar. Men rörelsen är dessvärre tillräckligt stark för att kunna göra mycket skada - för individer, för samhällen och för det tankeklimat som präglar vår del av världen.

Därför måste IS/Daesh bekämpas med alla till buds stående medel - politiskt, ekonomiskt, ideologiskt och ytterst också militärt. Framförallt bör IS/Daesh bekämpas genom att inte låta deras tänkande bli vårt tänkande. Deras medel får aldrig bli våra medel. Vi skall aldrig bli som dom. Deras fundamentalism måste mötas av vår öppenhet och vår rättsstat.

Jan Guillous makt och vanmakt

Avslöjandet att Jan Guillou i slutet av 1960-talet hade kontakter med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB förvånar mig inte. Jan Guillou har under sin långa och framgångsrika karriär ofta sökt sig till gråzonen mellan journalistik och politik. Han har inte nöjt sig med att skapa nyheter, han har också velat vara med och forma de politiska konsekvenserna av nyheterna.

Så berättar t ex Jan Guillou själv i sina kritikerrosade memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv om hur han i juni 1973 på Operabaren i Stockholm kohandlade med Pierre Schori som då var medarbetare till Olof Palme i utrikespolitiska frågor. Kohandeln skall ha bestått i att Schori övertalades att gå med på att inte dementera en del uppgifter om svenskt spioneri mot Vietnam, mot att Guillou väntade med publiceringen till efter valet i september 1973.

Guillous kontakter med KGB var journalistiskt och politiskt omdömeslösa och oetiska. Däremot finns det inget i de framkomna uppgifterna som indikerar att Guillou skulle ha begått något lagbrott.

I debatten finns det förstås dem som tappar sinnet för proportioner och väljer att utnyttja affären för egna syften eller ge betalt för gammal ost. En sådan är förre IB-agenten Gunnar Ekberg som i dagens Aftonbladet får frågan vad han tycker om att Guillou gav information till KGB. Ekberg svarar: Jag tycker att det placerar honom i samma liga som två herrar med förnamnet Stig. (Wennerström respektive Bergling, min anmärkning.) Det kallas för landsförräderi.

Genom att på basis av de publicerade uppgifterna utpeka Jan Guillou som landsförrädare visar Gunnar Ekberg just den oaktsamhet med sanningen och oförmåga till besinning som präglade hela hans tid som agent i den olagliga underrättelseorganisationen IB, då han b la infiltrerade den svenska Palestinarörelsen. Om Gunnar Ekbergs verksamhet har jag skrivit utförligt i Säkerhetstjänstkommissionens expertrapport Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 (SOU 2002:95).

I den rapporten visas hur Gunnar Ekberg inte nöjde sig med att infiltrera och spionera på den svenska Palestinarörelsen, utan också tog på sig provokatörens roll - bl a genom att själv vid två olika tillfällen bombhota flygplan. Ekberg inrapporterade till IB också uppenbara skrönor, som t ex att Jan Guillou tillsammans med författaren Staffan Beckman vid ett möte på en Stockholmsrestaurang planerat attentat mot bl a synagogor, Judiska församlingen och en rekreationsplats för judiska barn vid Glemsta, nära Stockholm. Inför aktionerna skulle träningsläger upprättas vid den svenske nazistledaren Göran Assar Oredssons sommarställe¨"Björnidet" utanför Dals Ed, rapporterade Ekberg.

Ekberg gjorde heller ingen hemlighet om sina planer på att hetsa den svenska Palestinarörelsen till aktioner som skulle skada dess verksamhet. Så här skrev han t ex i en rapport från 1969, när han just infiltrerat Palestinakommittén: Palestinakommittén kommer att få en smärtsam födelse. Tror nog att jag skall göra allt för att den skall få vind i seglen så att den så snart som möjligt går ut och gör så grova propagandanummer som möjligt (helst flaggbränning). På så vis kommer den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten som jag inte tror har glömt antisemitismen för 25 år sedan.

Däremot borde förstås Jan Guillou av såväl etiska som strategiska skäl i sin bok ha berättat om sina kontakter med KGB. Då hade han helt sluppit den diskussion som nu pågår. Sanningen tenderar att hinna fatt oss alla, at the end of the day.

Jag kommenterar Jan Guillous KGB-kontakter i Expressen och i Aftonbladet.