USA:s ambassadspionage - vad visste svenska politiker?

Uppgifterna om att USA under en tioårsperiod samlat in och registrerat detaljerade personuppgifter om enskilda svenskar som man av något anledning uppfattat som ett hot mot den amerikanska ambassaden väcker starka känslor. Så säger t ex t ex professorn i rättsvetenskap Dennis Töllborg till Aftonbladet att Om det är så att den svenska underrättelsetjänsten har en överenskommelse med den amerikanska underrättelsetjänsten så är det förräderi. Det gränsar i sådana fall till statskupp. Töllborg tillägger i Expressen: Regeringen kan ha brutit mot grundlagen och då är det en politisk skandal vilket innebär att man till och med måste överväga riksrätt.

"Förräderi", "statskupp", "grundlagsbrott" och "riksrätt" är starka ord och där är vi sannerligen inte än. Men klart är att Säpo nu befinner sig nu i en utsatt position. Om Säpo känt till USA:s åtgärder utan att agera innebär det att man givit sitt tysta godkännande åt att utländsk makt systematiskt övervakar och registrerar svenska medborgare. Om Säpo inte känt USA:s åtgärder väcks tvivel om hur Säpo sköter sin uppgift med tanke på att övervakningen pågått under tio år och svensk och amerikansk underrättelsetjänst har ett omfattande och intimt samarbete.

Frågan politiska sprängkraft ligger inte främst i vad Säpo visste och inte visste utan i vad de svenska regeringarna - såväl borgerliga som socialdemokratiska - känt till.

USA:s agerande är i sak helt oacceptabelt. Svenska myndigheter har ansvaret för den amerikanska ambassadens säkerhet. Om USA inte litar på de svenska myndigheternas kompetens att sköta saken så skall USA ta upp frågan och söka tillstånd för egna ytterligare åtgärder, vilka förstås skall vara förenliga med svensk lag. Jag har svårt att tolka USA:s agerande i andra termer än som ett uttryck för en stormaktsarrogans.

Ännu vet vi för lite för att kunna uttala oss om huruvida de amerikanska åtgärderna bryter mot svensk lag. Historien kan växa och anta politiska proportioner, men också lägga sig. I dagläget talar inte mycket för att affären ens kommer i närheten av vad t ex IB-agenten Gunnar Ekberg och hans kumpaner ställde till med i samband med IB-affären. Men osvuret är bäst.

Jan Guillous makt och vanmakt

Avslöjandet att Jan Guillou i slutet av 1960-talet hade kontakter med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB förvånar mig inte. Jan Guillou har under sin långa och framgångsrika karriär ofta sökt sig till gråzonen mellan journalistik och politik. Han har inte nöjt sig med att skapa nyheter, han har också velat vara med och forma de politiska konsekvenserna av nyheterna.

Så berättar t ex Jan Guillou själv i sina kritikerrosade memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv om hur han i juni 1973 på Operabaren i Stockholm kohandlade med Pierre Schori som då var medarbetare till Olof Palme i utrikespolitiska frågor. Kohandeln skall ha bestått i att Schori övertalades att gå med på att inte dementera en del uppgifter om svenskt spioneri mot Vietnam, mot att Guillou väntade med publiceringen till efter valet i september 1973.

Guillous kontakter med KGB var journalistiskt och politiskt omdömeslösa och oetiska. Däremot finns det inget i de framkomna uppgifterna som indikerar att Guillou skulle ha begått något lagbrott.

I debatten finns det förstås dem som tappar sinnet för proportioner och väljer att utnyttja affären för egna syften eller ge betalt för gammal ost. En sådan är förre IB-agenten Gunnar Ekberg som i dagens Aftonbladet får frågan vad han tycker om att Guillou gav information till KGB. Ekberg svarar: Jag tycker att det placerar honom i samma liga som två herrar med förnamnet Stig. (Wennerström respektive Bergling, min anmärkning.) Det kallas för landsförräderi.

Genom att på basis av de publicerade uppgifterna utpeka Jan Guillou som landsförrädare visar Gunnar Ekberg just den oaktsamhet med sanningen och oförmåga till besinning som präglade hela hans tid som agent i den olagliga underrättelseorganisationen IB, då han b la infiltrerade den svenska Palestinarörelsen. Om Gunnar Ekbergs verksamhet har jag skrivit utförligt i Säkerhetstjänstkommissionens expertrapport Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 (SOU 2002:95).

I den rapporten visas hur Gunnar Ekberg inte nöjde sig med att infiltrera och spionera på den svenska Palestinarörelsen, utan också tog på sig provokatörens roll - bl a genom att själv vid två olika tillfällen bombhota flygplan. Ekberg inrapporterade till IB också uppenbara skrönor, som t ex att Jan Guillou tillsammans med författaren Staffan Beckman vid ett möte på en Stockholmsrestaurang planerat attentat mot bl a synagogor, Judiska församlingen och en rekreationsplats för judiska barn vid Glemsta, nära Stockholm. Inför aktionerna skulle träningsläger upprättas vid den svenske nazistledaren Göran Assar Oredssons sommarställe¨"Björnidet" utanför Dals Ed, rapporterade Ekberg.

Ekberg gjorde heller ingen hemlighet om sina planer på att hetsa den svenska Palestinarörelsen till aktioner som skulle skada dess verksamhet. Så här skrev han t ex i en rapport från 1969, när han just infiltrerat Palestinakommittén: Palestinakommittén kommer att få en smärtsam födelse. Tror nog att jag skall göra allt för att den skall få vind i seglen så att den så snart som möjligt går ut och gör så grova propagandanummer som möjligt (helst flaggbränning). På så vis kommer den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten som jag inte tror har glömt antisemitismen för 25 år sedan.

Däremot borde förstås Jan Guillou av såväl etiska som strategiska skäl i sin bok ha berättat om sina kontakter med KGB. Då hade han helt sluppit den diskussion som nu pågår. Sanningen tenderar att hinna fatt oss alla, at the end of the day.

Jag kommenterar Jan Guillous KGB-kontakter i Expressen och i Aftonbladet.