Undermåligt. Uppfyller inte grundlagens krav. Hastverk. Lagrådet toksågar regeringens förslag om dubbla straff och skärpta straffskalor

Lagrådet avstyrker lagförslagen i deras helhet.

Handläggningen av lagstiftningsärendet har varit undermålig och uppfyller inte grundlagens krav på hur regeringsärenden ska beredas.

Förslagen brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag. Allmänt gäller att lagrådsremissen inte är tillräckligt genomtänkt. För Lagrådet framstår den som ett hastverk.

Undermålig. Uppfyller inte grundlagens krav. Inte tillräckligt genomtänkt. Hastverk.

Jag har läst många yttranden av Lagrådet i mitt liv. Men inget av dem kommer i närheten av den nedgörande kritik som Lagrådet formulerar i sitt yttrande över regeringens lagrådsremiss "Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor". Javisst - Lagrådet var också mycket kritiskt till den socialdemokratiskt ledda regeringens så kallade gymnasielag en gång i tiden. Men Lagrådets yttrande över regeringens förslag om dubbla straff och skärpta straffskalor spelar i sin egen division.

Lagrådets svidande kritik mot regeringens förslag är förstås ingen tillfällighet. Det är en konsekvens av att Sverigedemokraterna och de övriga Tidöpartierna hastar fram i lagstiftningsprocessen för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik före valet. Lagförslagen håller inte måttet eftersom de inte beretts med den omsorg som grundlagen kräver. Remisstiderna är för korta och regeringen struntar i remissvaren. Det är djupt olyckligt. Ytterst skadas rättssäkerheten och rättsstaten.

Det är bra att Lagrådet ryter till. Det vore bättre om sittande regering, och kommande regeringar, tog lagrådets kommentarer på större allvar. Rättsstaten är en av demokratins grundbultar. Justitieminister Gunnar Strömmer borde besinna sig och inte göra Jimmie Åkessons agenda till sin egen.

Läs gärna Anders Lindbergs text på samma tema i Aftonbladet i dag.

SD:s rättspolitiske talesperson struntar öppet i rättsstatens principer

Varav hjärtat är fullt, därav talar munnen, säger Jesus (Matt 12:34). Min erfarenhet är också att de allra flesta politiker faktiskt menar det de säger. Därför ska man ta det politiker säger på allvar. Det gäller även Sverigedemokraterna och när högt uppsatta representanter för Sverigedemokraterna använder en våldsretorik och ifrågasätter rättsstaten.

Igår kväll var det Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Adam Marttinen som på Twitter gav sin syn på polisens befogenheter i förhållande till enskilda medborgare och på fängelsestraff för medborgare som vägrar "be om ursäkt". I en tweet skrev Marttinen att personer som på stan burit sig illa åt och riktat kränkande tillmälen till andra personer borde "buntas ihop med nödvändigt våld" av polisen och sedan få sitta arresterade i en fängelsecell till de "ber om ursäkt".

Ber om ursäkt? Sa någon rättsstat? Är detta Sverigedemokraternas syn på hur en rättsstat bör fungera? Formuleringen är väl snarare den typ av jargong man förväntar sig av personer som druckit för mycket och tänkt efter för lite. Inte av en rättspolitisk talesperson för ett riksdagsparti.

Om Sverigedemokraterna fick bilda regering är Adam Marttinen partiets tänkte justitieminister. Just sayin'.

Därav hjärtat är fullt talar munnen. Därför instämmer jag gärna i Annika Strandhälls fråga som hon med anledning av Adam Marttinens uttalande ställde till Moderaterna på Twitter tidigare i dag.

Jag har sagt det förut. När Moderaterna nu normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar man också partiets retorik och politiska stil. Moderaterna sår vind, men riskerar att få skörda storm.

Har debatten om "svenska värderingar" äntligen nått vägs ände?

Har debatten om "svenska värderingar" äntligen nått vägs ände?

Det är sannerligen inte ofta jag finner anledning att citera den moderate europaparlamentarikern Gunnar Hökmark, men i en text från igår visar han lejonklon. På ett pregnant sätt synliggör han att det är svensk lag som utgör grunden för rättsstaten, inte några "svenska värderingar". Hökmark skriver:

Det finns en alltmer utbredd retorik om att det i Sverige råder några bestämda svenska värderingar. Det är fel. I Sverige råder svensk lag. Den är inte en fråga om tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar. Däremot finns det i vårt samhälle värderingar som gett oss de lagar vi har liksom de påverkar vårt agerande som människor i en mängd olika situationer. Men de råder inte över oss. Det gör lagen.

(...)

 Det innebär bland annat att kvinnor, eller män, inte ska utsättas för sexuella trakasserier, övergrepp eller våld. Det är i den delen inte en fråga om värderingar som vi ska vädja till människor att omfatta, undervisa dem i eller hoppas på ett stöd för. Svensk lag ska upprätthållas genom polis, domstolar och rättsväsendets övriga institutioner.

Debatten om "svenska värderingar" har alltför ofta präglats av en medveten oklarhet från framträdande politikers sida. Avser man värderingar som har sitt ursprung i Sverige eller avser man värderingar som är vanligt förekommande i Sverige?

Ofta talar politiker om "svenska värderingar" som om dessa värderingar hade sitt ursprung här eller var specifika för Sverige - varför skulle vi annars förvänta oss att "de andra" inte känner till dem? Men i praktiken menar de värderingar som är vanligt förekommande i Sverige. Dessa värderingar är då inte specifikt "svenska", utan i stället traditionella sekulära upplysningsidéer och individualism, främst i form av mänskliga rättigheter inklusive jämställdhet mellan män och kvinnor.

Gunnar Hökmarks text var lite som barnet som berättar att kejsaren är naken. Hökmark säger säkert inget annat än vad han alltid har sagt - men han säger det vid en tidpunkt när alltför många springer runt och sneglar på vad andra säger.

Det är pikant att Gunnar Hökmark publicerar sin text dagen innan hans egen partiledare Anna Kinberg Batra talar i Almedalen. Många bedömare tror att "svenska värderingar" var tänkta att bli en viktig del i Anna Kinberg Batras tal. Det skall bli intressant att lyssna in hur hon formulerar sig i dessa frågor i kväll, givet Gunnar Hökmarks artikel.

Alla som uppehåller sig i Sverige är fria att ha vilka värderingar de vill. Men de är skyldiga att efterleva svensk lag. Det är det som kännetecknar en demokrati och en rättsstat.

Kampen mot den vidriga terrorismen - då och nu

Som de flesta läsare av denna blogg vet var jag under slutet av 1970- och början av 1980-talet medlem av ett litet parti längst ut på vänsterkanten. Vi brann av iver att skapa en mer jämlik och rättvis värld. Vi var övertygade om att kapitalisterna aldrig skulle acceptera en fredlig samhällsomvandling, där produktionsmedlen genom demokratiska val och processer övergick i allmän ägo. Militärkuppen i Chile 1973 var för oss ett bevis på att vi hade rätt. Övergången måste därför vara revolutionär - inte för att vi ville det, utan för att kapitalisternas vägran att acceptera folkets vilja skulle tvinga fram en revolution.

Vi var naturligtvis oerhört naiva och, vad värre var, beredda att låta ändamålen helga medlen. Jag lärde mig mycket av dessa år - bland annat om självrättfärdighetens och fundamentalismens förbannelse. Det är insikter jag bär med mig varje dag.

En sak var vi noga med. Vi var oförsonliga mot terrorismen. 1970- och 1980-talets terrorhandlingar i Europa utfördes till stor del av olika palestinska grupperingar och av den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades). Såväl de palestinska grupperna som RAF var sekulära rörelser och de hade konkreta, politiska mål med sina aktioner. En bärande idé för RAF var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.

Vi i det lilla partiet betraktade RAF som borgerlighetens nyttiga idioter. Genom sina aktioner gav de legitimet åt en mer repressiv politik från statens sida, en repression som inte gynnade arbetarklassens intressen. Idén att repressionen skulle skapa ett revolutionärt klimat var för oss idealism och önsketänkande.

På samma sätt var det med den palestinska terrorn. Säkert fanns det enskilda medlemmar som kände sympati för att palestiniernas aktioner, eftersom de synliggjorde palestiniernas sak och bidrog till att föra upp Palestinafrågan på den internationella politiska dagordningen. Men det är noterbart att de enda gånger den svenska Palestinarörelsen blev en del av den internationella terrorismen var när provokatören och IB-agenten Gunnar Ekberg på eget bevåg ringde in bombhot mot flygplan.

Terrordåden i Bryssel är vidriga. En tröst i sorgen och vreden är att IS/Daesh kamp på sikt är militärt, politiskt och ideologiskt hopplös. IS/Daesh kan så split mellan människor, men rörelsen representerar inte en tillräckligt stark, homogen kraft för att den på allvar skall kunna skapa det världsvida Kalifat som den eftersträvar. Men rörelsen är dessvärre tillräckligt stark för att kunna göra mycket skada - för individer, för samhällen och för det tankeklimat som präglar vår del av världen.

Därför måste IS/Daesh bekämpas med alla till buds stående medel - politiskt, ekonomiskt, ideologiskt och ytterst också militärt. Framförallt bör IS/Daesh bekämpas genom att inte låta deras tänkande bli vårt tänkande. Deras medel får aldrig bli våra medel. Vi skall aldrig bli som dom. Deras fundamentalism måste mötas av vår öppenhet och vår rättsstat.

Till rättsstatens försvar!

I två principiellt viktiga ledare (här och här) har Dagens Nyheter formulerat sig till rättsstatens försvar. Läsaren av denna blogg vet att det inte är särskilt ofta som jag instämmer i varje ord i en ledarartikel i Dagens Nyheter. Men så är faktiskt fallet här.

Bakgrunden till de båda ledarartiklarna är den pågående debatten om hur Sverige bäst bidrar till att bekämpa IS och andra terrorgrupper och hur Sverige rättsligt bör hantera svenska medborgare som misstänks för att ha stridit för IS. Denna debatt har bland annat kännetecknats av förekomsten av flera populistiska förslag - t ex om landsförräderilagstiftningen - vilka om de genomfördes skulle urholka rättsstaten.

Dagens Nyheter skräder inte orden:

Även om 20 svartklädda män med blodiga sablar, som ser ut att komma direkt från någon av IS propagandafilmer, dyker upp i Sverige och söker asyl så kan vi inte visa dem på porten. I stället för ett permanent uppehållstillstånd får de ett ettårigt som förlängs ända till deras hemland skaffat sig en rättsordning utan dödsstraff i straffskalan.

(...)

Om de står där och utan ­omsvep säger­ att de huggit huvudet av hundratals otrogna så kan vi – om bevisföringen­ räcker – väcka åtal. I annat­ fall tipsa Säpo om att hålla ögonen­ på dem. Men köra dem på porten – det kan vi inte.

(...)

Allt tal om att förändra landsförräderilag­stiftningen eller att förhindra hemvändande svenska medborgare från att resa in i Sverige är däremot ett stickspår som bara leder rakt ut i ett populistiskt mörker.

Visst - Dagens Nyheter använder dramatiska exempel. Men dessa exempel är nödvändiga för att visa att rättsstaten är på riktigt. Rättsstaten är inte något bara för högtidstalen, eller för de ljusa sommarkvällarna. Rättsstaten är särskilt viktig i de mörka tiderna, i tider av hot och kris. Rättsstaten gör ibland ont, t ex när man misstänker att personer som begått brott kommer undan. Rättsstaten kan ibland utgöra ett hinder för det vi uppfattar som rättvisa. Men gör vi avkall på rättsstaten släpper vi i stället in godtycket. I förlängningen skymtar barbariet.

Dagens Nyheters ledarartiklar har mött missnöje och kritik inom delar av borgerligheten. Kritiken har bl a gått ut på att Dagens Nyheter inte formulerar egna förslag om hur den rättsliga kampen mot IS och andra terrorgrupper kan förbättras. Den kritiken förstår jag inte. Ledarartiklarna formulerar ju de principer mot vilka alla förslag i frågan bör vägas. Att formulera dessa förslag är ju en annan sak.

IS skall bekämpas med alla de medel som lagen erbjuder. Men vi gör förtrycket en tjänst om vi urholkar rättsstaten. Därför är jag glad över att Dagens Nyheter vågar stå fast och formulera sitt liberala credo, till rättsstatens försvar.

Göran Lambertz förlorade trovärdighet

Igår onsdag skrev justitierådet i Högsta domstolen och tillika tidigare justitiekanslern Göran Lambertz än en gåntg på DN Debatt om fallet Thomas Quick/Sture Bergwall. I artikeln argumenterar Lambertz för att det borde tillsättas en granskningskommission, bland annat med uppdrag att undersöka om det förekom manipulationer och annan oärlighet av polis och åklagare i utredningen av fallet Thomas Quick.

Det är många som menar att en granskningskommission borde tillsättas så snart de rättsliga processerna är avslutade. Själv argumenterade för en sådan redan för några månader sedan. Problemet ligger inte i om det skall tillsättas en kommission eller ej, utan vilka konkreta frågor en sådan kommission skall besvara. Om dessa frågor råder skilda uppfattningar. Generalsekreteraren för Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg menar till exempel att även Göran Lambertz eget agerande i hans tidigare position som justitiekansler borde granskas.

I sin artikel återkommer Lambertz vid flera tillfällen till att Sture Bergwall kanske "faktiskt" är skyldig till de mord han anklagats för, även om han frias av domstolen. På ett sätt är Lambertz uttalande en självklarhet. Visst kan Sture Bergwall vara skyldig till morden på samma sätt som vilken annan person som helst - till och med du och jag - kan vara skyldig till morden. En rättsstat använder inte omvänd bevisföring. Ingen kan kräva av en medborgare att hen skall bevisa sin oskuld - bevisbördan ligger hos åklagaren.

Men Göran Lamberts försåtliga sätt att växla mellan att Sture Bergwall ska "betraktas som oskyldig" samtidigt som han diskuterar Bergwalls eventuella "faktiska skuld" rör till begreppen. Sture Bergwall blir oskyldig men ändå inte. Det blir som att jämföra äpplen med päron. I min värld kan juridisk skuld bara ställas mot juridisk oskuld. På samma sätt kan "faktisk skuld" bara jämföras med "faktisk oskuld".

Visst kommer frågan om Sture Bergwalls "faktiska skuld" att diskuteras under överskådlig tid - något annat vore orimligt med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och allmänintresse. Visst har även ett justitieråd i Högsta domstolen rätt att delta i debatten. Men att utnyttja en rättighet är inte alltid det samma som att agera lämpligt. Göran Lambertz representerar i sin egenskap av justitieråd i Högsta domstolen rättsstaten. Att utifrån en sådan position och under pågående rättsprocesser offentligt spekulera kring en rättsligt friad persons "faktiska skuld" är omdömeslöst, på gränsen till oanständigt. Jag vidhåller min tidigare framförda uppfattning: Göran Lambertz har tappas så mycket trovärdighet i sin domargärning att han borde avgå från sin post som justitieråd i Högsta domstolen.