Göran Lambertz och hans olycksaliga tvärsäkerhet

"Utan tvivel är man inte klok", skaldade Tage Danielsson i en ofta citerad passage. Jag vet inte hur många gånger Göran Lambertz påstod att han var "övertygad" om att han hade rätt i Bo-Göran Bodins intervju med honom idag, men många gånger var det. Desto mer förödande blev det naturligtvis för Göran Lambertz när Bo-Göran Bodin kunde visa att Lambertz hade fel just på den punkt där han med en dåres ihärdighet påstått sig vara just "övertygad".

Göran Lambertz påstod att Thomas Quick pekat ut en sten i vattnet där han hanterat en död kropp. En likhund skulle ha bekräftat Thomas Quicks berättelse genom att markera träff just där. Lambertz var "övertygad" om att Quick när han pekade ut stenen inte visste var likhunden markerat. Men Ekot avslöjar - efter att ha gått igenom de relevanta handlingarna - att Thomas Quick faktiskt hade fått sådan information i förväg av polisen. Därmed faller också det så kallade beviset samman. Göran Lambertz tvingas medge att han hade fel.

Vi kan alla göra fel. Jag tror inte det finns en enda bok i världen på 500 sidor som inte innehåller åtminstone något sakfel. Men vi måste skilja mellan sakfel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och sakfel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Sakfel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande sakfel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande sakfel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken. Så har vi tidigare till exempel sett Hanne Kjöller och Herman Lindqvist hamna i djupa problem just eftersom de i sina böcker haft fel på betydelsebärande punkter, felaktiga uppgifter användes för att stärka deras argumentation.

Ett ödmjukt sinne stärker en författares trovärdighet. Fallet blir desto större för en författare som är tvärsäker och som en papegoja upprepar att hen är "övertygad" om att ha rätt.

Själv lyssnar jag sällan på personer som är tvärsäkra. Jag finner dem ointressanta och litar inte på dem. There is a crack in everything. That's how the light gets in, som Leonard Cohen sjunger i "Anthem".

Lyssna däremot gärna på Bo-Göran Bodins intervju med Göran Lambertz. Det är mönstergill journalistik, snuddandes vid konstutövning.

Vem bär ansvaret för rättsskandalen kring Sture Bergwall?

Gårdagskvällens "Veckans brott" i SVT bekräftade på alla väsentliga punkter min tidigare bild av Göran Lambertz havererade trovärdighet och professor Sven-Åke Christiansons oacceptabla tystnad i samband med rättsskandalen kring Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick). Göran Lambertz uppvisar ingen insikt om att hans argumentation leder till de mest bisarra slutsatser. Sven-Åke Christiansons systematiska vägran att öppet redovisa och diskutera sin roll och sina bevekelsegrunder i processen är inte förenligt med Högskolelagens krav på samverkan med det omgivande samhället.

Justitieminister Beatrice Ask tillsätter nu en granskningskommission av rättskandalen kring Sture Bergwall. Det är bra. I TV-programmet uttryckte Leif GW Persson skepsis över meningsfullheten med en sådan kommission. Leif GW Persson menade att orsaken till rättsskandalen inte låg att finna i något systemfel i den rättspsykiatriska vården eller i rättssystemet. I stället, menade Leif GW Persson, låg ansvaret hos en liten grupp personer som medvetet agerat på ett sätt som gick stick i stäv med alla regelverk och rutiner. Leif GW Persson var orolig över att kommissionen skulle dra generella slutsatser utifrån ett enskilt fall som var så udda.

Det är möjligt att Leif GW Persson har rätt i att rättskandalen kring Sture Bergwall mera har sin grund i enskilda aktörers maktmissbruk än i systemets uppbyggnad. Men det är faktiskt granskningskommissionens uppgift att undersöka om så är fallet. Ännu viktigare är att en granskningskommission måste besvara frågan hur en liten grupp kunde ges ett sådant utrymme och en sådan handlingsfrihet utan att systemet reagerade eller att några kontrollmekanismer gick igång. Med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och spektakulära beståndsdelar blir den frågan än viktigare att besvara. Hur skall vi annars kunna minimera riskerna för att något liknande inte händer igen?

Göran Lambertz förlorade trovärdighet

Igår onsdag skrev justitierådet i Högsta domstolen och tillika tidigare justitiekanslern Göran Lambertz än en gåntg på DN Debatt om fallet Thomas Quick/Sture Bergwall. I artikeln argumenterar Lambertz för att det borde tillsättas en granskningskommission, bland annat med uppdrag att undersöka om det förekom manipulationer och annan oärlighet av polis och åklagare i utredningen av fallet Thomas Quick.

Det är många som menar att en granskningskommission borde tillsättas så snart de rättsliga processerna är avslutade. Själv argumenterade för en sådan redan för några månader sedan. Problemet ligger inte i om det skall tillsättas en kommission eller ej, utan vilka konkreta frågor en sådan kommission skall besvara. Om dessa frågor råder skilda uppfattningar. Generalsekreteraren för Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg menar till exempel att även Göran Lambertz eget agerande i hans tidigare position som justitiekansler borde granskas.

I sin artikel återkommer Lambertz vid flera tillfällen till att Sture Bergwall kanske "faktiskt" är skyldig till de mord han anklagats för, även om han frias av domstolen. På ett sätt är Lambertz uttalande en självklarhet. Visst kan Sture Bergwall vara skyldig till morden på samma sätt som vilken annan person som helst - till och med du och jag - kan vara skyldig till morden. En rättsstat använder inte omvänd bevisföring. Ingen kan kräva av en medborgare att hen skall bevisa sin oskuld - bevisbördan ligger hos åklagaren.

Men Göran Lamberts försåtliga sätt att växla mellan att Sture Bergwall ska "betraktas som oskyldig" samtidigt som han diskuterar Bergwalls eventuella "faktiska skuld" rör till begreppen. Sture Bergwall blir oskyldig men ändå inte. Det blir som att jämföra äpplen med päron. I min värld kan juridisk skuld bara ställas mot juridisk oskuld. På samma sätt kan "faktisk skuld" bara jämföras med "faktisk oskuld".

Visst kommer frågan om Sture Bergwalls "faktiska skuld" att diskuteras under överskådlig tid - något annat vore orimligt med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och allmänintresse. Visst har även ett justitieråd i Högsta domstolen rätt att delta i debatten. Men att utnyttja en rättighet är inte alltid det samma som att agera lämpligt. Göran Lambertz representerar i sin egenskap av justitieråd i Högsta domstolen rättsstaten. Att utifrån en sådan position och under pågående rättsprocesser offentligt spekulera kring en rättsligt friad persons "faktiska skuld" är omdömeslöst, på gränsen till oanständigt. Jag vidhåller min tidigare framförda uppfattning: Göran Lambertz har tappas så mycket trovärdighet i sin domargärning att han borde avgå från sin post som justitieråd i Högsta domstolen.