Glöm aldrig Novemberpogromerna - bekämpa antisemitismen!

Idag minns vi Novemberpogromerna, eller Kristallnatten som natten mellan den 9 och 10 november 1938 också kallas. Pogromerna iscensattes av nazister och denna natt brändes och förstördes över 1 400 synagogor och judiska bönehus i Tyskland. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades och mördades. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 

Synagogan i brand på Böhmerstrasse i Frankfurt 10 november 1938. Foto från Yad Vashem och hämtat från Levande Historia.

Antisemitismen ska bekämpas varhelst den visar sig. Låt oss aldrig tro att antisemitismen är något som kommer utifrån, att den aldrig kan finnas hos oss själva. Som Daniel Poohl skriver i Expo i dag:

"Det finns en tendens att alltid beskriva antisemitismen som något som kommer utifrån. Som något som fogar samman extremister från alla kanter. Eller, som lagts till, något som kommit med invandringen."

"Antisemitismen är ingen anomali. Den finns inte i utkanten. Den är en del av vårt samhälle."

"Antisemitismen är en del av det svenska och europeiska kulturarvet. Den ligger nedbäddad i vårt gemensamma medvetande. Den väcks till liv och får näring i tider av polarisering och social oro."

Jag sänder med några ord av Stig Dagerman på vägen:

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Om Sveriges Davis Cup-match i tennis mot Israel

Den 13-14 september spelar det svenska tennislandslaget en Davis Cup-match mot Israel. Svenska Tennisförbundet har valt att förlägga matchen till Kungliga tennishallen i Stockholm i stället för Båstad. Enligt tidningen Barometern och dess politiske chefredaktör Martin Tunström är det säkerhetsmässiga överväganden, inte sportsliga eller ekonomiska, som avgjort saken. Tennisförbundet vill undvika det tumult som skulle kunna följa på demonstrationer riktade mot Israel och där spel på utomhusbanorna i Båstad kanske gör uppgiften svårare för polisen.


Nu har det utbrutit en debatt om huruvida Tennisförbundet gör fel. I Dagens Nyheter skriver Sofia Nerbrand att Tennisförbundet borde ompröva sitt beslut, Enligt Nerbrand innebär beslutet att placera matchen i Stockholm i stället för i Båstad att man ger efter för antisemitismen.

Kampen mot antisemitismens vidriga tryne är en av vår tids absolut viktigaste frågor. Kampen ska föras med alla de medel som ryms inom lagens ramar. Samtidigt är det viktigt att staten Israel inte särbehandlas eller att Israels gärningar inte bedöms på andra grunder än vad som gäller för andra stater. Amnesty International och andra människorättsorganisationer har gång på gång kritiserat Israel för brott mot de mänskliga rättigheterna (diskriminering av icke-judiska medborgare, olagliga avrättningar, olagliga fängslanden, tortyr av fångar, förstörelse av palestinska bostadshus etc). Israels bosättningspolitik på ockuperade områden utgör ett brott mot internationell rätt.

Alla stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna och mot folkrätten förtjänar kritik. Jag välkomnar demonstrationer till stöd för mänskliga rättigheter - även när demonstrationerna genomförs i samband med idrottsarrangemang. Och oavsett om demonstrationerna riktas mot de brott mot mänskliga rättigheter som begås av till exempel Israel, USA, Ryssland, Kina eller Saudiarabien. Självklart har arrangörerna av dessa demonstrationer ett ansvar för det budskap som förmedlas i manifestationerna - alla former av rasism (och i det här aktuella fallet antisemitism) är helt oacceptabelt.

Jag ser gärna att Sveriges Davis Cup-match mot Israel placeras i Båstad. Jag ser gärna demonstrationer i samband med matchen, till stöd för mänskliga rättigheter och för folkrätten. Jag har respekt för de säkerhetsöverväganden som anges ligga till grund för beslutet att lägga matchen i Stockholm. Men klarade polisen av att garantera säkerheten i september 1975 när 7 000 (påstås det...) engagerade demonstranter manifesterade i Båstad i samband med Sveriges Davis Cup-match mot juntans Chile så borde det kunna gå denna gången också.

Vill "förbjuda exkluderingsflaggan" - M, KD och L gör honom till kommunstyrelsens ordförande

I skånska Svalöv har Moderaterna och Kristdemokraterna, med stöd av Liberalerna, inlett ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna. Samarbetet innebär att Sverigedemokraten Teddy Nilsson tilldelas det tyngsta politiska uppdraget - han blir kommunstyrelsens ordförande.

Tidigare i veckan avslöjade Aftonbladet att Teddy Nilsson på sitt Facebook-konto spridit inlägg fyllda av antisemitisk hatretorik, och att han med formuleringen "väl valda ord" kommenterat en text där Annie Lööf utpekats som "folkförrädare".

Historien slutar inte där. I dag avslöjar Expo att Teddy Nilsson också argumenterat för att den regnbågsfärgade Pride-flaggan skulle förbjudas. Som argument anförde Teddy Nilsson att flaggan blivit HBTQ-rörelsens främsta varumärke och att den "ifrågasätter heteronormen".

Jag vet inte vad som är ynkligast. Teddy Nilssons uttalanden eller Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas beslut att lyfta fram en person med dessa åsikter till ordförande i kommunstyrelsen.

Händelserna i Svalöv ger skäl till eftertanke - för att uttrycka det milt - för dem som hävdade att en M/KD-regering aldrig skulle samverka med Sverigedemokraterna. På flera ställen i Sverige - Sölvesborg, Hörby, Bromölla - medverkar Moderaterna till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande. Ulf Kristersson protesterar - men har inte den nödvändiga auktoriteten för att påverka sina partikamrater.

Konspirationsteorier på populistiska Mynttorgsmanifestationer

Under rubriken "Demonstrera mot globalismen och maktmissbruket" arrangerade i dag de så kallade "Populisterna" och "Mynttorgsaktivisterna" en manifestation på Mynttorget i Stockholm. Vad jag kunnat se av de videofilmer som mötesarrangörerna spridit på nätet var det ett knappt hundratal personer som deltog på mötet, några av dem bar gula västar.

Jag känner inte närmare till de olika konkurrerande populistiska, högernationalistiska och "anti-globalistiska" nätverk som nu försöker mobilisera på det politiska missnöjet och på de gula västarnas massaktioner i Frankrike. Men jag vill förstå, och försöker lära mig. Därför tog jag mig en stund och lyssnade igenom några av de anföranden som framfördes under manifestationen.

Två saker slog mig: osanningarna och konspirationsteorierna.

Osanningar i form av svepande formuleringar som "politiker ljuger som aldrig förr" eller "vi får inte lära oss någonting om kulturen längre". I stället vet vi ju från uppmärksammad forskning att svenska politiker tenderar att hålla sina vallöften, och att påstå att vi "inte får lära oss någonting om kulturen" är ju bara en tom pose.

Konspirationsteorier i form av "Vi tänker inte vara globalisternas försökskaniner något mera" eller "De håller på att digitalisera all betalning så att de bara kan stänga ner ens konto och vips har du inga pengar, vips kan du inte leva". Och naturligtvis den klassiska konspirationsmyten: "media döljer sanningen".

Exemplen kan mångfaldigas. Talarna mötte av entusiastiska applåder.

*

I dag - på Förintelsens minnesdag - hedrar jag minnet av alla nazismens offer genom att lyssna till Ebba Forsberg när hon sjunger Leonard Cohens "Hallelujah" och lovar mig själv att göra allt som står i min makt för att med än större kraft bekämpa rasism, antisemitism och ideologier som tummar på principen om alla människors lika värde.

Sverigedemokraternas propagandafilm - ett försök att relativisera sin egen historia

Sverigedemokraternas propagandafilm där socialdemokratin förknippas med rasbiologi, antisemitism och tvångssteriliseringar har förstås mött stark kritik. Lösryckta citat presenteras utan kontext och tittaren ges bilden att texter ur Aftonbladet bär socialdemokratisk prägel trots att de härrör från tider långt innan LO köpte tidningen.

Tittaren förleds tro att filmen avslöjar något nytt. Men så är det inte. Det finns oerhört mycket forskning, litteratur och medierapportering om ohyggligheterna kring rasbiologin, antisemitismen och tvångssteriliseringarna. Jag blev faktiskt förvånad över att alla de arbetsinsatser som ligger till grund för filmen inte lyckades bidra med något egentligt nytt.

Socialdemokratin bär ett stort och eget ansvar för sin historia. Fattas annat. Men filmen fördunklar historien genom att medvetet dölja att flera av de beslut som lyfts fram på ett självklart sätt fattades i samförstånd över blockgränsen. Socialdemokratin var liksom övriga partier en del av en tidsanda där det vi idag uppfattar som illdåd i stället uppfattades som en normalitet. Det är ingen ursäkt, men väl en förklaring. Att medvetet dölja denna bakgrund är också att medvetet vilseleda de som ser filmen.

Sverigedemokraternas syfte med filmen är sannolikt att relativisera det egna partiets nazistiska och rasistiska rötter. Om socialdemokratin kan förknippas med rasbiologi och tvångssteriliseringar så blir Sverigedemokraternas eget nazistiska förflutna mindre känsligt. Alla är i så fall lika goda kålsupare.

Men så enkelt är det förstås inte. Nazismen och olika rasbiologiska idéer hade sin höjdpunkt på 1930-talet. Andra världskrigets fasor och den ohyggliga Förintelsen innebar att de allra flesta människor insåg rasbiologins och nazismens vidrighet. Men inte alla. År 1988 - när alla kände till nazismens och rasbiologins ohyggligheter - bildades Sverigedemokraterna av personer varav flera hade en bakgrund i just nazistiska och fascistiska organisationer. Några år senare - 1995 - anslöt sig Jimmie Åkesson till detta parti.

Nej, Sverigedemokraterna är inte ett parti som andra. Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter, impregnerat av rasism. Inga försök till relativisering kan ändra på den saken.

Björn Söder har fel - självklart kan du vara både jude och svensk

Sverigedemokraten och tillika riksdagens andre vice talman Björn Söder har hamnat i blåsväder sedan han påstått att judar och samer "inte är svenskar". Påståendet är djupt kränkande mot alla de judar och samer som bor i Sverige och som definierar sig själva som just svenskar. Björn Söder har även tidigare profilerat sig i frågan och antytt att judar måste välja mellan sin judiska eller sin svenska identitet - man kan "inte tillhöra två nationer".

Björn Söder tycks leva på en annan planet. Jag känner många människor som är angelägna om att värna både sin judiska och sin svenska nationalitet - om vi nu ska dela in människor i strikta nationaliteter. Sverigedemokraterna har ju ett närmat tvångsmässigt beteende i att dela in människor i olika nationaliteter eller etniciteter, så låt oss här göra det. De personer jag tänker på firar både Midsommar och Chanukka, de går i synagogan (åtminstone ibland) och firar Nationaldagen. De hissar svenska flaggan och upprätthåller judiska traditioner. De är födda och uppvuxna i Sverige och känner sig som svenskar - och som judar. De har inga som helst problem med att känna sig bekväma i dessa dubbla identiteter. (Motsvarande resonemang kan naturligtvis föras om samer och om tornedalingar och om andra nationella minoriteter i Sverige.)

Men Björn Söder och Sverigedemokraterna har problem med dessa människor. Björn Söder och Sverigedemokraterna har ett ständigt behov av att exkludera: Du är jude - du är inte svensk! Eller som när Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson påstod att Zlatan hade ett "kroppsspråk" och ett språk i allmänhet som indikerade att han inte var "direkt svensk".

Sverigedemokraterna är ett parti som är sprunget ur den nazistiska myllan, ett parti som fortfarande är djupt impregnerat av rasism. Det är i denna rasistiska och exkluderande kontext som Björn Söders uttalanden ska tolkas. Det är detta parti som riskerar att få ett avgörande inflytande över regeringsbildningen efter höstens val. Alla demokratiska partier måste göra sitt yttersta för att motverka en sådan utveckling.

Läs gärna Willy Silbersteins artikel i Aftonbladet: Jo, Björn Söder - jag är både jude och svensk.

Bekämpa antisemitismen!

Protestera gärna mot Israels olagliga ockupationspolitik. Men hat eller hot mot judar är aldrig, aldrig acceptabelt. Alla uttryck för den vidriga antisemitismen ska bekämpas.

USA:s erkännande av Jerusalem som staten Israels huvudstad har mött stark kritik från en överväldigande del av omvärlden, inklusive FN, EU och Sverige. Det är en väntad reaktion, eftersom erkännandet allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott. De senaste dygnen i Israel och i Palestina har också präglats av protester och våldsanvändning.

Men en välbefogad vrede över USA:s och Donald Trumps agerande och över Israels ockupationspolitik får aldrig legitimera antisemitiska uttalanden eller våld och hot mot judar. Sveriges Radio har rapporterat att det i samband med demonstrationer i Malmö i protest mot USA:s och Israels politik ropats ramsor som "Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna." Om rapporteringen stämmer - och jag har inga skäl att ifrågasätta den - är händelsen avskyvärd och de som ropat måste efterspanas och lagföras om de kan identifieras. 

Antisemitism är en vidrig företeelse, oavsett om det kommer till uttryck i nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsens propaganda eller i samband med demonstrationer mot staten Israels agerande eller i andra sammanhang. 

Det pågår många goda insatser för att skapa samarbete och förståelse mellan judar och muslimer i Malmö. – Det är oacceptabelt att hota döda judar. Vår konflikt handlar inte om religion utan om politik och mark, säger Muhammed Abdul Karim till Sydsvenskan vid en palestinsk demonstration i Landskrona. Dessa insatser är värt allt stöd.

I dag har jag väldigt lätt att instämma med Margot Wallström och Morgan Johansson. Bekämpa antisemitismen - bekämpa den nu!

 

Lögner och antisemitiska tankefigurer. Nej, SD är inget "vanligt" parti

Nej, Sverigedemokraterna är inget "vanligt" parti. Knappt har vi hämtat oss från Egor Putilov-affären, där en anställd person på partiets riksdagskansli avslöjades som en säkerhetsrisk efter att  ha använt sig av falska identiteter och genomfört en suspekt fastighetsaffär med en rysk affärsman, förrän det är dags igen. Nu är det riksdagsledamoten Anna Hagwall (SD) som i uttalanden till Aftonbladet angående en riksdagsmotion hon skrivit vill ta bort presstödet till landets lokaltidningar och se att programutbudet i SVT blir som "på 50-60-talet". Låt de små Bonnierska tidningarna i landsorten gå under. Ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera mer än fem procent av media, skriver Anna Hagwall i ett mejl till Aftonbladet.

Anna Hagwalls motion och uttalanden är häpnadsväckande, till och med för att komma från en Sverigedemokratisk riksdagsledamot. I motionen skriver hon till exempel att "Hela åttio procent av medierna ägs och kontrolleras av en och samma ägare". Påståendet är felaktigt, för att inte säga absurt. Visst finns det skäl att diskutera ägarkoncentration i medievärlden. Men då bör det ske utifrån en saklig grund, och inte utifrån fantasiuppgifter. Och Bonniersfären äger inga små tidningar i landsorten alls. Läs gärna Martin Jönssons krönika i DN om hur ägarbilden i svenska medier egentligen ser ut.  

Vad värre är innehåller Anna Hagwalls uttalanden också stråk av grov antisemitism. Genom att associera Bonniers med etnicitet och ägarkoncentration knyter hon an till en klassisk antisemitisk tankefigur om den "judiska mediemakten". 

Och vad är en "etnisk grupp" som inte ska få kontrollera mer än fem procent av media? Räknas svenskar som en etnisk grupp?

Det är heller inte första gången som Anna Hagwall sprider smaklösa uttalanden omkring sig. I en radiointervju i P4 Dalarna sommaren 2014 inför det kommande riksdagsvalet påstod hon att misshandlade hade ett eget ansvar att lämna sina män: "Det är ingen som tvingar en kvinna att stanna kvar i en sådan relation. Det är upp till henne. (...) Varför stannar hon kvar? I dag måste man inte bo med en man som är våldsam. Varför väljer man en sådan partner?"

Redan igår kväll tog Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson avstånd från Anna Hagwalls motion och uttalanden. Det är bra. Men det är heller ingen slump att denna typ av uttalanden kommer från framträdande politiker inom just Sverigedemokraterna. Det är inte särskilt länge sedan partiets dåvarande partisekreterare och tillika vice talman Björn Söder vecklade in sig i ett resonemang om huruvida det gick att vara jude och samtidigt vara svensk.

Sverigedemokraterna - regeringsunderlaget från avgrunden, som jag snappade upp någonstans i mediebruset i morse. Hur länge ska Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor tillåtas ducka i frågan om de är villiga att bilda en minoritetsregering som för sin överlevnad är beroende av ett aktivt stöd från detta avgrundsparti?

Uppdaterat torsdag kl 22.30: Som om det inte var nog presenterar sajten "Inte rasist, men..." i kväll en film där partiets ekonomisk-politiske talesperson Oskar Sjöstedt gapflabbar åt ett skämt där hans nazistiska arbetskamrater sparkar på ett får samtidigt som de skriker "Die Juden". Filmen är riktigt osmaklig. Jag har verkligen svårt att se några andra partiföreträdare än Sverigedemokraterna gapskratta åt denna typ av skämt om nazister och judar. De nazistiska rötterna tycks sitta mycket djupare i Sverigedemokraterna än vad ens jag hade föreställt mig.

Dessutom berättar Dagens Nyheter i kväll att Jan Björklund vill bilda en blocköverskridande regering, om Alliansen förlorar valet. Den borgerliga oenigheten i regeringsfrågan blir allt större. Däremot framstår det - dessbättre - nu som klart att allianspartierna inte kommer att försöka bilda regering med aktivt SD-stöd om de rödgröna blir större i valet 2018. Regeringsfrågan blir sannolikt ett av de mer intressanta ämnena i söndagens partiledardebatt i SVT Agenda.

Dessutom har

Antisemitism och Studio Ett:s ursäkt

Radioprogrammet Studio Ett i P1 ber om ursäkt för en fråga som i onsdags ställdes till Israels ambassadör Isaac Bachman. Inslaget behandlade antisemitismen och journalisten överraskade såväl ambassadören som lyssnarna genom att fråga huruvida judarna själva hade något ansvar för en växande antisemitism: Do the jews themselves have any responsibility in the growing antisemitism that we see now? Ambassadören vägrade acceptera frågan och jämförde med att fråga huruvida kvinnor själva hade något ansvar för begångna våldtäkter.

Ambassadörens vägran att acceptera frågan och Sveriges radios ursäkt är befogade. Lika lite som "muslimer" har ett ansvar för islamofobi har "judar" ett ansvar för antisemitism. "Muslimer" skall inte behöva offentligt ta avstånd från det våld som jihadister begår i islams namn. "Judar" skall inte behöva offentligt ta avstånd från våldshandlingar som staten Israel begår. Om dessa saker råder det i huvudsak stor enighet i den svenska debatten.

Desto märkligare blir det då att frågan om "judarnas" ansvar för antisemitismen överhuvudtaget ställdes i Studio Ett. Frågeställaren var en av Sveriges radios mest erfarna och välrenommerade journalister. Vilken tankelogik var det som ledde fram till att frågan ställdes? Jag ser tre alternativa tolkningar, men är inte riktigt nöjd med någon av dem.

För det första kan det ha rört sig om ett enkelt misstag, en felsägning, en tankevurpa i stundens hetta. Hjärnsläpp kan vi alla drabbas av (fråga mig...) och alla är vi ofullkomliga. Men det som talar mot den tolkningen är att journalisten ihärdade i sin fråga och flera gånger frågade ambassadören varför han avfärdade frågan. Hade frågan fötts genom en olycklig impuls borde journalisten genast ha insett sitt misstag och dragit tillbaka den.

För det andra skulle frågan kunna uppfattas som retorisk. Journalisten insåg själv dess absurditet, men ville ge ambassadören en möjlighet att synliggöra absurditeten inför de lyssnare som kanske trodde att det fanns en rimlighet i frågan. Men även då blir journalistens reaktion när ambassadören avfärdar frågan svår att förstå.

För det tredje är det möjligt att journalisten blandade ihop "judar" med "Israel" och inte upptäckte sitt misstag förrän det var försent. Ambassadören representerar ju inte "judarna" utan staten Israel. Jag tror nog mest på denna tolkning, även om svårigheterna att förklara journalisten ihärdande med frågan kvarstår.

Visst kan det finnas ett samband mellan händelseutvecklingen i konflikten mellan israeler och palestinier och en växande antisemitism. Antisemitismen har historiska rötter som visar att den existerar fristående från Israels agerande. Men Israel agerande kan bidra till att mobilisera och/eller förstärka antisemitismen. I så fall är det självklart ingen ursäkt för antisemitiska attityder och handlingar, men det kan vara en bidragande förklaring till dem.

Det är utmärkt att Studio Ett bett om ursäkt. Jag tror det skulle vara ännu bättre om man också förmådde ge en trovärdig förklaring till hur det kunde hända - så att vi kan känna oss något tryggare i att det inte kommer att hända igen.

Herman Lindqvists medverkan i Nationell.nu och hans vurm för dödsstraffet

En debatt har utbrutit med anledning av att populärhistorikern och journalisten Herman Lindqvist låtit sig intervjuas av den högerextrema sajten Nationell.nu. Herman Lindqvist kritiseras för att genom sin medverkan bidra till att legitimera en sajt som publicerar grovt antisemitiskt och rasistiskt material.

Själv har jag mindre problem med att Herman Lindqvist låter sig intervjuas av Nationell.nu än med det han faktiskt säger. Jag skulle nog låta mig intervjuas av Djävulen själv, i hopp om att åtminstone någon av hans smådjävlar skulle komma på bättre tankar. I fallet Nationell.nu skulle jag formulera mina svar på ett sätt som ifrågasatte den världsbild som präglar sajten, dess läsare och dess skribenter.

Men Herman Lindqvist ifrågasätter ingenting. I stället stryker han medhårs i sina svar. Den svenska stormaktstiden var en tid av imponerande kraftprov, sammanhållning och uthållighet hos hela folket. På en fråga om olika folkgrupper slår han fast att Självklart finns det etniska svenskar. Han tror inte att vi alla kommer att bli muslimer inom några decennier - den faran kommer att tonas ned om några år. Idén om "skapandet av en nordisk republik i syfte att ena och stärka de nordiska folken inför framtida prövningar" tycker han låter bra på papperet, men tyvärr går den inte att genomföra. Lindqvist traskar sorglös omkring i det språkbruk och den tankevärld som präglar den högerextrema och främlingsfientliga sajten.

Det är knappast någon slump att det är just Herman Lindqvist som ny hyllas på Nationell.nu. I en kolumn i Aftonbladet den 8 februari 1998 kom Herman Lindqvist ut som en varm anhängare av dödsstraffet. Jag tror på dödsstraff, skrev han, och den lista över brott som bara kan ha ett enda straff blev lång: grova, noga planerade våldsbrott mot barn och åldringar, spioneri, förräderi, brott mot mänskligheten, folkmord, krigsförbrytelser, brott som leder till civila oskyldiga människors död och förintelse. Herman Lindqvist gav i artikeln inga argument för dödsstraffet, bara att det måste vara så. En aning ges i artikelns sista, uppgivna mening: Själva står vi försvarslösa mot Ondskan, när kriget kommer.

Den dagen slutade jag läsa Herman Lindqvist. Jag tänker inte börja igen.

Det är mycket nu, Ilmar Reepalu

Kvällen börjar bli sen för Ilmar Reepalu, Socialdemokraternas "starke man" i Malmö och kommunstyrelsens ordförande sedan snart 20 år tillbaka. Den senaste tiden har hans politiska gärning alltmer kommit i skymundan för olyckliga uttalanden och utspel om invandringspolitik och om den israelisk-palestinska konflikten.

Det började egentligen i januari 2010 då Reepalu i en intervju för Skånska Dagbladet jämförde sionism med antisemitism: Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda. Jämförelsen är naturligtvis absurd. Reepalu bad om ursäkt och tillstod att han formulerat sig olyckligt och felaktigt. Men vi fick ingen klarhet i vad han egentligen menat.

I oktober 2011 föreslog Reepalu att nya medborgare skulle få en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Förslaget innebar att medborgare inte skulle behandlas lika och fick stark kritik inom socialdemokratin. Endast Sverigedemokraterna applåderade hans förslag.

För ett par dagar sedan kopplade Ilmar Reepalu i ett gemensamt brev med företrädare för Sverigedemokraterna och borgerliga partier samman brottsvågen i Malmö med flyktingars fria rätt att bosätta sig var de vill. Reepalu kritiserades starkt av partikollegor, både för att han ville riva upp den fria bosättningsrätten och för att han valt att göra ett gemensamt utspel med Sverigedemokraterna.

Avslutningsvis säger Ilmar Reepalu i senaste numret av Neo att Sverigedemokrater i Malmö "infiltrerat den judiska församlingen för att på så vis driva sitt muslimhat". Även denna gång fick Reepalu be om ursäkt och ta tillbaka den felaktiga uppgiften.

Det är mycket nu. Ilmar Reepalu har under många års tid gjort Malmö och det socialdemokratiska partiet stora tjänster. Men nu är det hög tid att Socialdemokraterna i Malmö under lugna och ordnade former börjar planera för ett ledarskifte. Om Ilmar Reepalu själv inte inser värdet av ett ledarskifte löper han risken att verkligheten snart talar om det för honom.

Johan Lundberg, Ilmar Reepalu och kampen mot antisemitism och terrorism

På motsvarande sätt skulle ingen på allvar göra kopplingen mellan Israels brutala krigföring i Gaza och svenska judar om svenska judar organiserade demonstrationer och protestaktioner mot Israels agerande. Svårare än så är det inte att komma till bukt med antisemitismen. Så skriver tidskriften Axess chefredaktör Johan Lundberg på Axess-blogggen.

Nej, så skriver förstås Johan Lundberg inte alls. Hade Johan Lundberg skrivit så hade han - med rätta - hudflängts till och med värre än Ilmar Reepalu. Men byt ut "Israels brutala krigföring i Gaza" mot "politisk islam", byt ut "svenska judar" mot "svenska muslimer", byt ut "Israels agerande" mot "islamismen som ideologi" och byt ut "antisemitism" mot "denna sorts rasistiska tendenser" och texterna är identiska. Att kollektivisera individer efter religiös tillhörighet och sedan ställa särskilda krav på just denna grupp framstår här i all sin absurditet. (Tipstack till Hjalmar Falk.)

Jag blir så trött på alla dumma uttalanden om att personer med en viss religiös tro har ett särskilt ansvar att fördöma illdåd som begås av personer med samma religiösa tro. Illdåd och brott mot folkrätten är en angelägenhet för alla, inte speciellt för dem som tillhör en viss religiös grupp. Judiska församlingen i Malmö (eller någon annanstans i Sverige) har inte större skyldighet än någon annan grupp eller institution att protestera mot brott begångna av judar eller mot Israels brutala krigföring. På samma sätt har inte svenska muslimer större skyldighet än andra människor att protestera mot hoten mot Lars Vilks. På samma sätt har inte jag som kristen människa större skyldighet att protestera mot illdåd som begås av kristna människor än mot illdåd som begås av judar eller av muslimer eller av ateister.

Illdåd är illdåd och där har vi alla som individer ett personligt och moraliskt ansvar att ta ställning och att göra motstånd. Men det är ett individuellt ansvar, inte ett ansvar som vi har för att vi är kristna, judar, muslimer eller ateister.

Ilmar Reepalu, hetskampanjer och den viktiga kampen mot antisemitismen

OBS. Uppdatering efter Göran Hägglunds och Mona Sahlins debatt finns längst ned i posten

I dagens Expressen (ej på nätet) får PM Nilsson frågan: Är Ilmar Reepalu utsatt för en hetskampanj? PM Nilsson svarar: Alla som ger sig in i Mellanösternkonflikten blir utsatta för hetskampanjer.

PM Nilsson har rätt på så sätt att nästan inga debattämnen är så känslomässigt laddade som de som berör den israelisk-palestinska konflikten. Bland dem som stöder Israel i konflikten finns ofta en bergfast övertygelse om att Israel behandlas orättvist av svenska medier och av den svenska regeringen. På motsatt sida i debatten återfinns en lika bergfast övertygelse om att ingen annan stat än Israel skulle kunna bryta så ofta mot FN-resolutioner och mot folkrätten och ändå komma så lindrigt undan i svenska medier och i den politiska debatten.

I höstas var det Donald Boströms artikel i Aftonbladet om misstänkta israeliska organstölder som väckte debatt. (Om den affären formulerade jag mig här.) Nu är det Ilmar Reepalus uttalanden om situationen för den judiska befolkningsgruppen i Malmö som följs av anklagelser om antisemitism. Debatten är obehaglig. Det är sant att Ilmar Reepalu visat stor okunnighet om sionismen och att han formulerat sig på ett olämpligt sätt om att antisemitismen i Malmö kunde ha motverkats om judiska församlingen kritiserat Israel för dess grova och folkrättsstridiga övervåld under kriget i Gaza för ett drygt år sedan. Men enligt Nationalencyklopedin avser antisemitism fientlighet mot judar eller mot judendom. Ur det perspektivet är det en absurditet att anklaga Ilmar Reepalu för antisemitism.

Sverige är ett land där antisemitismen haft svårare att få fäste jämfört med i de flesta övriga länder i Europa. Låt oss vara stolta och glada över detta och tillsammans bidra till att så skall få vara fallet även fortsättningsvis. Hetskampanjer riskerar alltid att bli kontraproduktiva. I kväll debatterar Göran Hägglund kampen mot antisemitismen med Mona Sahlin i SVT Agenda. Det vore befriande om den debatten kunde bli utgångspunkt för ett mer nyanserat samtal i dessa svåra och angelägna frågor. Som jag skrev i min bloggpost om debatten kring Donald Boströms artikel: Kampen mot antisemitism är faktiskt alldeles för viktig för att överlämnas till personer som som i dessa frågor väljer agitatorns roll i stället för att använda sitt öppna sinne.

*

Uppdaterat söndag kl 21.40, efter Agenda-debatten mellan Hägglund och Sahlin: Agenda-debatten mellan Göran Hägglund och Mona Sahlin kan delas in i två delar. Under den första delen ville Göran Hägglund - inte oväntat - bita sig fast så länge som möjligt vid Reepalus olyckliga uttalanden. Mona Sahlin tillstod att Reepalus uttalanden varit olyckliga, men att han bett om ursäkt och att det vore mer konstruktivt om regeringen och oppositionen nu i stället tillsammans kunde diskutera vad som bör göras för att bekämpa hatbrott. Under den andra delen slant (?) Göran Hägglund med tungan och antydde att Reepalus uttalanden syftade till att vinna muslimska väljare. Mona Sahlin blev rasande och krävde en ursäkt från Hägglund för att han antydde att muslimer skulle vara vänligt inställda till hatbrott. Men mitt i den eldfängda ordväxlingen var debattiden slut.

Mona Sahlin var mycket stabil. Jag kan förstå att Göran Hägglund vill göra så mycket som möjligt av Reepalus uttalanden. Men hans antydan om Reepalus motiv, och därigenom hans indirekta antydan om muslimer syn på hatbrott mot judar, kan bli något han får äta upp i debatten. Ett klargörande vore på sin plats.

Aftonbladet och kampen mot antisemitismen

Uppdatering måndag den 24 augusti: Bloggposten ledde till att jag i dag debatterade ämnet i Studio Ett i P 1, tillsammans med Isak Nachman (ortodox rabbin i Stockholms judiska församling) samt Cecilia Uddén (Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent). Inslaget finner ni här.

Debatten om frilansjournalisten Donald Boströms artikel i Aftonbladet om påstådda israeliska organstölder kretsar kring två teman: tryckfrihet och antisemitism.

I debatten om tryckfrihet har jag inte så mycket att tillföra. Det råder ju stor enighet om att Sveriges ambassadör i Israel Elisabet Borsiin Bonnier agerade felaktigt när hon i ett pressmeddelande tog avstånd från artikeln. Den borgerliga alliansregeringen har agerat enligt skolboken, genom att tydligt markera avstånd till ambassadörens agerande samt vägrat kommentera innehållet i artikeln. Den enda oklarhet som råder är huruvida ambassadören fått sitt pressmeddelande godkänt av UD innan det publicerades. Det är utmärkt att riksdagens konstitutionsutskott nu får möjlighet att granska ärendet.

Mer principiellt intressant är i stället diskussionen om hur Donald Boströms artikel förhåller sig till antisemitism, samt hur ordet antisemitism används i den politiska debatten. Med antisemitism avses enligt Nationalencyklopedin fientlighet mot judar eller mot judendom. Ur det perspektivet finns det inget antisemitiskt i Donald Boströms artikel i sig. Den fråga Boström ställer är huruvida det finns något fog för de anklagelser som anhöriga till ihjälskjutna palestinier för fram, att soldater ur Israels armé tömmer döda kroppar på organ för att kunna användas till transplantationer. Boström skriver också att det borde bringas klarhet i om det verkligen förhåller sig på det sättet. Det är berättigade frågor och berättigade krav. Ingen hade reagerat om artikeln hade handlat om något annat land än Israel.

Bekymret är således inte Boströms text i sig, utan vad som inte står i den. Inom antisemitismen ryms föreställningar om judiska ritualmord och om juden som rövar bort barn, slaktar dem och stjäl deras blod. Boström hade kunnat undvika de anklagelser som nu framförs om han i sin text valt att visa upp dessa föreställningar för att därigenom markera att hans text inte är en del av dessa. De palestinska mödrarnas frågor om sina söners uppsprättade och ihopsydda lik är legitima. Men att ge dessa mödrar en röst innebär också ett ansvar att formulera sig på ett sätt så att mödrarnas frågor inte kan avfärdas som ett utfall av judehat.

Sverige är ett land där antisemitismen haft svårare att få fäste jämfört med i de flesta övriga länder i Europa. Det är bra. Kanske skapar det också hos oss en blindhet för de antisemitiska föreställningar som har eller har haft fäste på andra håll i världen? För de allra flesta svenskar är antisemitism något så främmande att vi har svårt att känna igen den när vi vid enstaka tillfällen springer på den.

Historien om Boströms artikel i Aftonbladet för oss till den vidare frågan om hur vi i debatten och i mediebevakningen skall förhålla oss till Israel som stat. Israel-debatten är oerhört polariserad, där en åsiktsriktning menar att ingen annan stat behandlas så orättvist och granskas så kritiskt som Israel. Andra menar att Israel kommer undan med folkrättsbrott och övervåld på ett sätt som ingen annan stat skulle göra.

Israel är på många sätt en unik stat, inte minst genom den förintelse som föregick statens uppkomst. Men Israel kan inte särbehandlas - varken positivt eller negativt. Vi måste ställa samma krav på Israel som på andra stater när det gäller att följa folkrätten. Anklagelser om att israeliska soldater stjäl organ från döda kroppar måste uppmärksammas i lika stor utsträckning som om anklagelserna riktats mot soldater från andra länder. På samma sätt har Israel en självklar rätt till fred och säkerhet på samma sätt som andra stater har.

Men Israel har en smärtsam historia, och det judiska folkets historia är mer smärtsam än de flesta andra folks. Så även om Israel inte i sak skall bemötas annorlunda än någon annan stat, så måste bemötandet i sin form undvika att riva upp det judiska folkets sår eller ge näring åt antisemitiska föreställningar.

Så min ståndpunkt i sak är följande. Donald Boströms artikel är i sig inte på något sätt antisemitisk. Däremot hade han kunnat undvika den debatt som nu uppstod om han synliggjort de antisemitiska föreställningar om judiska ritualmord som har förekommit eller förekommer.

Antisemitism är en vidrig och vedervärdig företeelse. Man kampen mot antisemitismen försvåras när debattörer och självutnämnda Israelvänner använder antisemitism som ett slagträ för att avfärda seriös kritisk mot staten Israels agerande. Jag blir därför dyster när jag ser personer som t ex Gunnar Hökmark på Newsmill jämföra Aftonbladets artikel med nazisternas och Tsarrysslands antisemitism, eller när Jesper Svartvik ur Svenska kommittén mot antisemitism ryggradsmässigt stämplar texten som antisemitisk. Kampen mot antisemitism är faktiskt alldeles för viktig för att överlämnas till personer som som i dessa frågor väljer agitatorns roll i stället för att använda sitt öppna sinne.