Jag fäste mig särskilt vid tonen i Emmanuel Macrons segertal. Talet byggde inte på oro, utan på hopp och på tillit inför framtiden. Det kanske vore något även för svenska politiker att ta efter...
*
Nej, jag är inte ett dugg orolig. Jag är trygg i min förvissning att Emmanuel Macron i kväll med god marginal besegrar Marine Le Pen och blir Frankrikes president.
Opinionsmätningarna är entydiga och ger Macron ett övertag på 60-62 procent mot 38-40 för Le Pen. Unibet ger 1.06 i odds för Macron, 8.00 för Le Pen. Javisst, allting kan alltid hända. Men att vara orolig för att Macron i kväll ska förlora mot Le Pen är ungefär som att vara orolig för att det ska snöa i Göteborg på Midsommarafton. Visst kan det hända, men då måste man alltid gå och oroa sig för allting.
I den bloggtext jag skrev samma dag som det amerikanska presidentvalet genomfördes lyfte jag som nästan alla andra fram Hillary Clinton som den sannolika vinnaren. Men jag uttryckte samtidigt min oro för två saker: att opinionsmätningarna visade fel samt att Hillary Clinton inte skulle lyckas mobilisera sina potentiella anhängare.
Inför dagens val i Frankrike känner jag ingen sådan oro. Jag ser helt enkelt inte de processer eller mekanismer som skulle leda till en Le Pen-seger. De franska opinionsinstitutens prognoser visade sig hålla måttet bra i den första valomgången. Några större väljarströmmar från de övriga kandidaternas väljare till Le Pen är inte sannolika. Och det skulle behövas ett enormt stort valskolk från Le Pen-motståndare i dag för att Le Pen ska lyckas vinna valet.
Nej, i kväll väljs Emmanuel Macron till president. Men hur stor blir marginalen? 65-35, 60-40 eller 55-45? Ju större den blir, desto starkare står Macron inför parlamentsvalen i juni. Eftersom Macron representerar en ny rörelse - En Marche - och inte något av de stora traditionella partierna blir parlamentsvalen en oerhört svårförutsägbar historia. Kommer Emmanuel Macron att få ihop ett tillräckligt starkt parlamentariskt underlag för att kunna styra. Eller blir han en president utan land? Dramatiken kring de franska valen 2017 tar absolut inte slut i kväll. Tvärtom kan man säga att det är nu det börjar...
9 kommentarer:
Att välja Macron verkar mest vara en fråga om att vinna tid.
Om inte de problem som finns i Frankrike åtgärdas, så lär Le Pen bara behöva bida sin tid innan hon får chansen på nytt.
Det måste vara ett lite tråkigt val för Socialdemokrater i
Frankrike. Rösta på det minst dåliga alternativet. Nu står
valet mellan en rasist och en nyliberal centerpolitiker.
Om han är bra går nog att utvärdera om några år
Problemet är vad som händer nu. När detta skrivs är Macrons seger klar. Den nyliberala fria marknadens ekonomiska politik som lett fram till dagens problem, kan inte fortsätta. Kommer Macron att fortsätta som hittills, då är manegen krattad för Le Pen vid nästa val?
Jag kan nog ändå tycka resultatet är nog så oroande. Ca 35% är ju på ändå långt ifrån något dåligt resultat för vad man skulle kunna kalla en "outsider". Mer än var tredje väljare har lagt sin röst på Le Pen. I valet 2002 fick väl nationella fronten ca 17%( visserligen en jordskredsseger för Chirac, men ändå i en andra omgång). Det är alltså en fördubbling som har skett.
Utan jämförelser i övrigt kan man se att SD fick 12,9% i senaste valet. Det som bör oroa mer än de absoluta siffrorna är tendenserna.
Kjell Eriksson
4 miljoner ogiltiga röstsedlar i urnorna! Det säger något om ogillandet av båda kandidaterna.
Danne, vad har Madame Le Pen sagt som ger dig rätt att kalla henne rasist?
Jan, en seger för Marine vid nästa val är inte omöjlig.
Jo, det hade inte riktigt varit hälsosamt för finansmarknaderna, om fel kandidat vunnit, men denna gång var opinionsssiffrorna så betryggande att i vart fall inte marknaderna var oroliga på förhand. Men nog är det symptomatiskt, avseende oförutsägbarhet, att en relativt okänd snubbe, som påminner om Mr Bean, kan starta en helt nytt marsch-parti, och samla fransmännen från höger till vänster mot LePen, det var visserligen en seger för demokratin, där vänster och höger mobiliserade, och samtidigt ett järtecken - att det krävs en "oberoede" mittenkandidat, som egentligen inte tycker "anything of something" och inte tycker "something of anything" egentligen. PÅ så vis kan man säga, om republiken är en vindkantring om framtiden, att frågan (svaret på frågan) om globalisering (den grandiosa idén om världsstaten vs lokal demokrati) blivit mucket viktigare än höger och vänster. Eftersom det var höger och vänster som bet i gräset - en gemensam jordskredsförlust mot Bönan. Och visst är det underhållande. Nu är frångan:
PIGS
PIIGS (GIPSI)
BIG-PISS, (fast storbritanien börjar på G) så man ska nog byta ut S mot F, kanske
BIG-PIFS, alltså Belgien (södra delen) Italien, Grekland, Portugal, Irland, Frankrike, Spanien. (och Slovakierna har det inte heller helt muntert)
Det är alltså en valutafråga, att ha eller inte ha Euron, eftersom om Euron inte är bra, för alla, och alla inte är med, så kommer Euron att, so oder so, att bli ett litet problem, om de (vi) som inte har Euron, Tyskland undantaget, går lite bättre.
Vägen mot ett federalt Europa går i vart vall inte via valurnorna, och vägen via idén om öppna gränser (som ju är det samma som att avskaffa demokratin som vi känner den) leder obönhörligen till LePen, så då återstår valutan och banksystemet, och det är inte utan sannolikhet Bönan och kanske IMFs böna som kommer att visa vägen, klarar eller klarar sig inte republiken med Euron, och om inte det franska parlamentet, (höger och vänster) kan hantera frågan (behhörda reformer i bland annat pensionssystemen), så blir det som i Tyskland på 30-talet, (efter kraschen på Wall street 1929), en populist går från 2 till 32 % på ett par år, 2/3 av rösterna röstade alltså inte för Adolf. Hade vänster och höger kunnat samarbeta då, vilket de varken kunde eller ville, så hade världsordningen för alltid, varit en helt annan. Leve republiken. Att välja mellan pest eller kolera synes vara ett enklare val än att välja mellan pest, kolera och sotdöden :-) S.W
Av kommentarerna ovan är det bara en som berör huvudproblemet för Europas framtid: Anonym (S.W 8:13 fm, snälla Ulf ordna så att kommentarerna får DATUM!) Det stora problemet, och hindret, för EUs framtid är EURON. Med Euron finns ingen framtid för de av Europas länder som har anslutit sig till valutaunionen.
Jag rekommenderar å det allra varmaste alla att läsa Joseph Stiglitz nya bok, "EURO, hur en gemensam valuta hotar Europas framtid". Författaren visar varför euron är felkonstruerad, hur krisländernas problem förvärrades (och förvärras) av euron och Trojkans krav, och varför avgörande förändringar i valutasystemet måste göras. Joseph Stiglitz är en av de betydande ekonomer som har erhållit ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Han har också varit verksam inom IMF och på andra håll, och på nära håll, inifrån, kunnat se IMFs och Trojkans fördärvliga "arbete" med krislån till Irland, Portugal, Spanien och särskilt Grekland.
Här i Sverige ska vi vara tacksamma för att NEJ-sidan vann när vi folkomröstade om Euron. Tack vare att vi har vår egen valuta, icke peggad till euron, så har vi klarat oss riktigt bra trots den allmänna turbulensen.
Storbritannien har inte heller euro. I stället för att satsa på det riskabla Brexit (som kan sabotera hela U.K.) hade britterna kunnat luta sig tillbaka och lugnt avvaktat hur euron sänker hela EU.
Jo, förvisso, att inte vara med i Euron, är fundamentalt, men nu handlar det om borgen, trust. Det är bara några få länder som kan borga, och av de som har Euron är det nog bara Finland, Holland, Tyskland, kanske Österrike. Resten går i praktiken inte ihop, och in the long run, måste kalaset ända med förskräckelse. Alla vet ju redan nu, att PIGS med flera aldrig någonsin kommer att betala tillbaka en penny, och då ska man inte kalla det lån, utan gåva, bidrag eller möjligen försträckning. Så länge illusionen upprätthålls, om att ekvationen går ihop, så verkar skutan gå att styra, men ett tu tre, händer något, och då är det så, att de som kan, måste borga, och det är inte få inom centralbyråkratin, som kastar lystna blickar på Sverige. Med Brexist står britterna helt fria, utan minsta skulde att betala för syd, med Sverige inte har formellt undantag, och därmed är vi i grunden botten skyldiga och vara med att betala för PIGS-konkursen, det är bara det att våra ledare inte talar högt om saken, för då skulle vi bli ännu mera mot Euron och EU. Det säger ju sig själv, att Euron inte är tillbliven av ekonomiska skäl, utan politiska, och att Euron sänker hela syd, som inte kan konkurrera, och därmed blir det paradoxalt nog Euron och våra kära federalister, som sänker EU, det är både sorgligt och ödets ironi och nyck - att det är federalisterna som sänker EU, och inte populisterna. Hjulen snurrar pga lån och krediter, och vore det sunda investeringar vore det en sak, men nu investerar man i improduktivitet, en annan femma, som kommer att så split, den dagen notan ska betalas, alltså när kostnaden för risken, kreditrisken, uppenbarar sig, eftersom det är rimligt att ett land som inte har för avsikt att betala notan, borde har en kreditrisk, som innebär att man inte har råd att låna och alltså då heller inte göra detta. Som det är nu, så lånar finansmarknaderna ut till PIGS med flera, väl medvetna om det lilla problemet, i akt och mening, väl medvetna om vem det är som kommer att få borga, och det är alltså numera inte skattebetalarna i England. Är det någon som försökt sig på att räkna ut, hur stora skulderna är, de privata, de kommunalt lokala, de regionala, de nationella och så då skulden som är på något vis gemensam, ett lån av framtiden, som alltså någon ska betala, och det är tydligen inte just den här politiska generationen. Löser man inte detta, och det finns ingen bra plan, så kommer det att bli förkylt, kallt och dystert, och väldigt höga priser på realt kapital. Problemet är alltså att ingen tar betalt för risken, riskpremien för att inte få tillbaka sina pengar, tex våra pensioner. Det är ett högt spel som kanske våra politikern inte själva förstår, eftersom det som de förstår, är den bild då får av banksidan, om vad konsekvensen blir av att inte fortsätta borga, för den förestående konkurser, alltså uppfinner man cykelteoremet. Kick the can, yes we can. S.W
Tack, anonym S.W. Ditt inlägg är bra, men täcker bara en del av problemet, som Joseph Stiglitz beskriver i detalj i boken som jag nämnde. Han var själv verksam inom IMF och vet hur snacket gick där när villkoren för krislånen till Irland, Portugal, Spanien och Grekland formulerades. Det handlade främst om att skydda bankerna i långivarländerna, inte att hjälpa de vanliga människorna i krisländerna. Men att rädda Euron! Inte att skapa rimliga förutsättningar för en positiv ekonomisk utveckling i krisländerna, vilket ju borde ha varit prio Ett (1).
Läs boken, du kommer att häpna över den brutalitet och det oförstånd med vilket IMF och Trojkan skred till verket. Rentav mot bättre vetande.
Med nuvarande regler kring euron kan det bara gå åt pipan, det enda osäkra är hur lång tid det ska ta.
Skicka en kommentar