Många kommer att minnas 2016 som orons år, sa statsminister Stefan Löfven i riksdagens partiledardebatt i januari 2017. Nåja. Själv kommer jag minnas 2016 som det år då politiker med skilda kulörer överträffade varandra i sina beskrivningar av hur oroliga folk var, och ett ständigt upprepande av mantrat att vi måste "ta människors oro på allvar".
Att vara människa är att vara orolig, det är snarast ett existentiellt faktum. När jag var riktigt liten brukade jag varje kväll i min aftonbön be Gud skydda mig och mina närmaste från krig, eldsvåda, jordbävning och översvämning, i nämnd ordning. Jo, jag insåg att sannolikheten för att jag skulle drabbas av jordbävning eller översvämning var försvinnande liten - men konsekvenserna av om det ändå skulle ske fyllde min barnasjäl med skräck. Det är inte för inte som evangelisten Johannes ger oss ett tröstens ord (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet.
Men var vi verkligen mer oroliga 2016 än tidigare år? Knappast. Nu publiceras successivt resultaten från 2016 års SOM-undersökning och där är det svårt att finna stöd för tesen att oron skulle ha varit på topp just detta år. Maria Solevid visar att 2016 var svenska folket mest oroligt för miljön och klimatet, antibiotikaresistens, terrorism och främlingsfientlighet. På kort sikt gick det att identifiera en ökad oro för antibiotikaresistens och ökat antal flyktingar. Oron hade däremot minskat för extremism, korruption, militära konflikter och ekonomisk kris. Ur ett längre tidsperspektiv har oron för till exempel arbetslöshet eller en ny ekonomisk kris mer än halverats sedan början av 1990-talet. Andelen som är mycket oroliga för miljöförstöringen har också minskat, medan oron för klimatförändringar har ökat något sedan början av 2000-talet. Oron för terrorism ökade för ett par år sedan, men är lägre än vad den till exempel var i mitten av 1980-talet.
Sammantaget finns det ingen entydig trend att svenska folket skulle vara mera oroligt i dag än tidigare eller att 2016 skulle sticka ut som ett "orons år".
Idag presenterar Jesper Strömbäck resultat som visar att 95 procent av svarspersonerna känner sig "som en del av det svenska samhället", ungefär samma resultat som för 2015 och 2014. Av de tillfrågade anser 86 procent att de "behövs i det svenska samhället", även det ungefär lika stor andel som tidigare år. Det finns intressanta och signifikanta skillnader mellan olika grupper. Så skiljer till exempel Sverigedemokraternas sympatisörer ut sig genom att i lägre grad känna sig som en del av samhället eller att de behövs i samhället. Sverigedemokraternas sympatisörer tenderar också att i lägre grad känna samhörighet med andra grupper än den egna. Sammantaget ger resultaten inte stöd för tesen att den sociala sammanhållningen i Sverige skulle vara på väg att försvagas.
Vad är det då som politikerna kallar för "oro" och som kanske ligger till grund för framgångar för nationalkonservativa anti-etablissemangspartier som Sverigedemokraterna? Jag tror det handlar om makt, en känsla av maktlöshet och svårigheten att i en globaliserad värld utkräva politiskt ansvar av folkvalda politiker på nationell nivå. Jag har sagt det tidigare: Det behövs en ny maktutredning för att identifiera dessa mekanismer och på allvar kunna göra något åt problemet. Jag lovar att fortsätta tjata tills en sådan utredning verkligen kommer till stånd.
3 kommentarer:
Ulf, du visar en politikers hopplösa tillit till utredningar, där politiker och politruker leder arbetet. Denna blanding folkvalda och ämbetsmän saknar oftast forskarutbildning och ibland utbildning överhuvudtaget, och metodiken blir därefter. Med dåligt formulerade frågor/hypoteser och bristfällig metodik är utredningarnas resultat inte mycket att ha.
Även om det nu skulle vara sant, vilket det inte är, att det gick att utreda oro, från ngot slags akademiskt perspektiv, så är oro ett relativt begrepp, därtill i högsta grad politiskt.Något mer subjektivt torde inte stå att finna. Oro för vad då?
Själv är jag förbannat orolig för jordens framtid, att jorden exploateras och att antalet människor, för det är människan som lite är rotorsaken, kanske är något fler än vad jordmånen tål, därtill synes människan ständigt vara upptagen av kamp, dels mot andra djur, dels mot oss själva som art.
Det går att vara orolig för Eurons framtid, liksom hela EU, och det går att vara orolig för Trumps omdöme, men även orolig för det växande skuldberget. Vi har all anledning att vara oroliga, och om oron inte växer, adekvat, så är det endera ett utslag av eskapism eller önsketänkande, eller helt enkelt att någon med helt bakvända motiv, inte vill att vi ska vara oroliga, för framtiden, lite som klimatförnekarna.....
Vad avser den egentliga unerförstådda orsaken, för man anta, oron för lag och ordning, eller oron för globaliseringens politiska följder, så är även detta adekvat, att vara orolig för, men att det skulle kunna gå att mäta, i förhållande till vad? det är bara trams. Ansvar ukrävs vart 4e år i allmänna val, då synas våra ledare i sömmarna jämte viss nutidsanalys. I valen, en gång vart fjärde år är vi alla jämlika, och då är det verkligheten som spelar in, antingen så har våra ledare svar på frågorna till den verklighet som medborgarna lever i, eller så har de det inte, och att SD börjar hugga på 20 % ger i vart fall oss vanliga väljare en liten indikation. Sedan kan man så klart vara orolig för politiken per se, för nog har det varit en del trams att reda ut, "både hitan och ditan" sedan hövdingen kastade in handduken. Skilj alltså på adekvat oro (abstrakt fara) och inadekvat oro, och beakta dörtill att vi väljare blir väldigt oroliga, om inte våra ledare är oroliga, för de utmaningar som ligger inför dörren. Eller så fortsätter vi att blunda och hoppar utan fallskärm. Just nu får vi ägna en tanke åt offren i Manchester, i synnerhet alla unga vars liv släcktes, bara hoppas att följdverkningarna inte blir värre än vad man lite till mans, är orolig för.
Fy katten, för urskillningslöst våld på det öppna civilsamhället. S.W
Ja, allts sedan debaclet på Stockholms universitet, så är tilltron till våra akademiers ledningar i högsta grad något att vara orolig inför, arvet från Humbolt förefaller vara i stöpsleven, och det är så klart en djup politisk fråga, i vilken grad våra universitet ska ta politisk ställning genom utnämningspolitik. Och även om det inte är adekvat, så har rektor och prorektor, spelat hazard med självaste vetenskapen,
"Nu är tillvaron hård
så på gata som gård,
så på krog som på pilsnerkafé.
Man får sitta så tyst
som ett trä och en byst:
kan ni se något särskilt i de'?
Nej, på Arendorffs tid fick man andas
och med grevar och friherrar blandas.
Var man dum i sin trut
ja, så åkte man ut:
De' var ingenting särskilt me' de'.
Det var lustiga år,
men med slätkammat hår
nivelleringen gjorde entré.
Och så blev det så här:
vi är lika som bär.
Kan ni se något särskilt i de'?
Folk betalar sin skatt och är snälla
fastän inte ett skvatt originella.
Nu är tillvaron platt
som en nedsutten hatt.
Ja' ser ingenting särskilt i de'."
Nä, det är den där nivelleringen, som man ska vara orolig för, tanken våra ledare har, att alla ska marchera i takt och tycka samma sak, det är inte så värst hoppingivande, om den tanken smyger sin även inom litteraturen. Nog fasiken finns skäl att vara orolig. Men just denna vecka får vi hålla tummarna att vi får ge oss hän och uppfyllas av anden, och den fria tanken, lite som Tegner skaldade i Nattvardsbarnen, månne?
S.W
Skicka en kommentar