Min vän och kollega Jonas Hinnfors uppmärksammade mig på att Mikael Damberg och Jan Björklund i ett tv-inslag nyligen båda lyfte fram Emmanuel Macron som en slags Guds gåva till mänskligheten. Men om nu Mikael Damberg och Jan Björklund båda ser Emmanuel Macron som ett politiskt ideal, varför skulle det då vara så svårt för socialdemokrater och liberaler att regera tillsammans? De borde ju väldigt lätt kunna enas ungefär samma politik som den som Macron står för?
Här är tre tänkbara förklaringar:
1.) Ingen vet vilken politik Emmanuel Macron egentligen står för och än mindre vilken politik han kommer att föra. Därför är det ännu möjligt för alla och envar att önsketänka och se Macron som en representant just för den politik man själv förespråkar. I samma ögonblick som Macron tvingas konkretisera sig, desto mer falnar glansen och enigheten kring hans namn luckras upp. Också stjärnorna bleknar i gryningen, som Björn Afzelius sjöng.
2.) Det politiska avståndet mellan Mikael Damberg och Jan Björklund är mindre än avståndet mellan Socialdemokraterna och Liberalerna. Mikael Damberg har inte så sällan uppfattas som en "högersocialdemokrat" medan Jan Björklund egentligen är mer socialliberal än vad de flesta kan tro. Men Damberg och Björklund är inte representativa för sina partier.
3.) Vänta bara. Efter valet 2018 bildar Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet...) en majoritetsregering ihop. Det parlamentariska dödläget bryts, det behövs ingen ny Decemberöverenskommelse och Sverigedemokraterna får vara kvar ute i kylan. Snart är vi alla Macronister.
Vilken är din favoritförklaring? Någon av dessa tre eller någon annan?
7 kommentarer:
Alla (f.d.?) Allianspartier är för närvarande för små för att ensamma kunna bilda majoritet tillsammans med S. Jag har sedan valet 2014 önskat en koalition mellan Alliansen, eller i vart fall M, och S, genom en sådan hade många problem kunnat undvikas.
Ett regeringssamarbete mellan S och den s.k. borgerligheten är den naturliga lösningen på Sveriges politiska problem. Hur det bör/kan arrangeras kan vi inte veta förrän efter valet 2018.
Men kanske krymper Alliansen då ännu mer, så att inte heller en sådan lösning är möjlig?
Damberg är inte representativ för sitt parti. Hur kan någon som säger sig
vara Socialdemokrat stödja en marknadsliberal som vill försämra för
löntagare ?. Macrons flexibla arbetsmarknad, höjd pensionsålder
Om S ska ha någon chans 2018 borde de begripa att miljöpartiet är ett
sänke utan dess like. mp förstörde den asylpolitik som S stod för
förut. Den som majoriteten av svenskar kunde ställa upp på.
solidaritet men inte fri invandring som mp vill
En fjärde inte helt osannolik förklaring är att våra politiker inte belönas, av media och förståsigpåare, att vara ärliga och säga vad de egentligen tycker. Det är naturligtvis en formidabel katastrof, för vänstern, och nära nog på lika illa för högern, vad som inträffat i republiken, och det handlar mer om att gilla läget. Om man nu är på botten av bottenlöshetens djupaste avgrund, nä så illa är det inte, så för man försöka se lite hoppfullt på tillvaron, och på så vis kan man säga att de bägge herrarna inte ljuger, för de gör de inte heller, men de talar heller inte krasshetens och nykterhetens språk - att politiken misslyckats kapitalt med de största frågorna, Europafrågorna, och i ljuset av detta elände, (slå inte upp eländets etymologiska betydelse) så är naturligtvis Macron en räddande frälsare.
Det är alltså en oförställd politisk klyscha herrarna presenterar, vad annat kan de säga, i skenet av Magica de Hex/LePen, mörkrets furstinna, som även om det fanns ett uns av relativ sanning med - så kan det ändå inte överföras till Svenska förhållanden. Den femte förklaringen är alltså att det är en fråga om äpplen OCH päron, eller kanske hackade nötter och malda havregryn. Å andra sidan handlar funderingen om något annat, som är realt, att när alla andra utvägar är utdömda, så kommer vi människor att välja det minst dåliga, och sedan prisa detta, och det är det egentligen inget fel med, men har sagt eller trott att livet ska vara så himla enkelt. S.W
Folk verkar strunta i att han är populist. 500€ jobbskatteavdrag/år 100€/mån för alla på minimilön/pension. 1800-2200€/år i sänkta arb giv avg
Bolagsskatt 33.3% till 25%. 500€ kulturcheck till alla över 18. 1 milj nya utbildningsplatser för arbetslösa o 1 milj till för utsatta. 2% av BNP till försvar. 30% enhetlig kapitalskatt. 50 Mdr € i investeringsfond, 10 Mdr till IT, 5 mdr till jordbruk. Höj lärarlöner till 3000€/mån och max klasstorlek på 12 i klasser med behov.
Han brassar på med ett par tusen miljarder kronor i ofinansierade reformer. Bäddar för besvikelse. Hoppas att andra krafter än Le Pen kan fånga upp missnöjet (& komma med trovärdiga lösningar) om fem år...
Det märkliga är att så många svenska politiker projicerar sina drömmar på honom. Visst han har dumpat det värdekonservativa arvet, men ekonomiskt är han populist med nyliberala inslag, trots att han varit S-minister.
Väl talat, Barrling och några till har antytt att det måhända är en liten orm so EU nu ska nära vid sin barm, den som lever får se, det förefaller vara just galningar med grandiositet, som går hem, har vi hört gapande hesa exalterade ledare med megaplaner förr, tala inför ängsliga människor, nä, denna glädje blir kortvarig, det går inte att sncka sig ur skuldfällan och de lån man fjättrat framtida generationer vid, det finns inga graisluncher och det går inte att konsumera sig ur krisen, det är jus så självklart, att jordmånen vi lever av, är begränsad. Upp som en sol, ner som en pannkjaka, det kommer att bli ett duktigt magplask, och när detta plaskar, har alla redan rationaliserat bort vad vad vi trodde nu. Det går så fort så fort, att byta kläder för nya förutsättningar. Tillbaka till naturen :-) S.W
För Macron var väl ministertiden i S bara ett karriärsteg.
Att Macronismen är dömd att misslyckas pga ekonomiska realiteter är givet, i en situation där samhällsbygget haltar betänkligt och är helt beroende av mer och mer upplåning för att inte helt krackelera. När samhällsbubblan ( inte enbart bostadsbubblan ) spricker, så kommer konsekvenserna av detta resultera i en utveckling som idag ter sig oöverskådlig.
Att önsketänka om ett SD ute i kylan blir lite inskränkt, med tanke på att risken är stor att vi alla snart riskerar att befinna oss där.
Nästa val: Då finns risk att ansökan till NATO-medlemsskap blir av och då är vi verkligen i smeten. Indragna i krigshetsen är vi redan och ju mer av alliansen, i värsta fall hela, som får regeringsmakten desto större är risken. Förebygg krigen genom god konflikthantering – det är något som såväl massmedia som regering verkar missa totalt. Och det kan bli till och med värre.
Karin Utas Carlsson
verksam i fredsrörelsens samarbetsorganisation i Göteborg, Fredsam och i Svenska läkare mot Kärnvapen (som dock inte tagit ställning mot NATO-medlemsskap då man inte vill träda in i partipolitiken)
karin.utas.carlsson@telia.com
Skicka en kommentar