Splittringen mellan Fatah och Hamas har sedan länge allvarligt försvagat den palestinska sidan i konflikten med Israel. Hamas kontrollerar Gaza efter att de israeliska ockupationsstyrkorna dragit sig tillbaka. Men Gaza är under blockad och Hamas, listat som en terrororganisation av både USA och EU, är internationellt isolerat.
För att bryta den diplomatiska isoleringen har EU krävt att Hamas ska erkänna staten Israel, acceptera ingångna avtal med Israel och ta avstånd från våldsanvändning. Hittills har Hamas vägrat göra detta. Men i ett nytt principdokument visar Hamas tecken på att åtminstone delvis vilja tillmötesgå kraven från omvärlden. Hamas accepterar nu en provisorisk palestinsk stat efter 1967 års gränser, vilket är ett steg på vägen till att de facto erkänna Israel. Hamas omprövar sina relationer till den palestinska paraplyorganisationen PLO där man inte tidigare varit medlem. Med ett PLO-medlemskap följer också en acceptans av PLO:s ingångna avtal med Israel. Hamas distanserar sig också från det Muslimska Brödraskapet, vilket kan förbättra Hamas relationer till Egypten. Hamas betonar nu också att det inte är judar utan "de sionister som ockuperar Palestina" som är fienden.
Hamas positionsförändring är ett uttryck för en maktförskjutning inom Hamas, till mer modarata krafters förmån. Maktförskjutningen hänger samman med att Ismail Haniya tar över ledarskapet efter Khaled Meshal, den senare har från sin exil lett organisationen i över 20 år. Isamil Haniya var tidigare ledare för Hamas organisation i Gaza. Som så ofta är ledarskapet i exil mer radikalt och kompromisslöst än det lokala ledarskapet på plats.
Låt oss hoppas att Hamas positionsförflyttning är steg på vägen i en process där organisationen fullt ut uppfyller villkoren om att upphöra med våld, erkänna Israel och acceptera ingångna avtal. En sådan utveckling skulle bryta organisationens isolering, underlätta ett palestinska enande och stärka den palestinska sidan i konflikten med Israel.
Det vore bra om det internationella samfundet markerade att man såg positivt på de små steg i positiv riktning som Hamas nu har tagit. På så sätt bidrar man till att stärka de moderata krafterna inom organisationen. Om inga positiva signaler sänds ut kan de militanta krafterna inom Hamas påstå att det inte spelar någon roll vilka kompromisser man än gör, västmakterna kommer ändå inte att ge något tillbaka.
Avgörande för händelseutvecklingen just nu blir nog Egyptens reaktion. Om Egypten öppnar dörren på glänt för Hamas, så kan det också öppna för internationella diplomatiska framgångar för organisationen.
*
Jag måste också säga att jag är oerhört trött på Israels arroganta diplomati. Nu senast ställde Israels premiärminister Benjamin Netanyahu in ett möte med Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel, i protest mot att Gabriel träffat de israeliska rättighetsorganisationerna Breaking The Silence (som dokumenterar israeliska militära övergrepp på ockuperade områden) och B'Tselem (som arbetar mot den israeliska bosättningspolitiken). Jag kan uppriktigt inte förstå varför så få svenska liberaler protesterar mot Netanyahus sätt att behandla israeliska människorättsorganisationer som står upp för humanitära och liberala värden.
11 kommentarer:
Vad gäller Netanyahu: Om det går bra i Sverige att helt isolera det tredje största riksdagspartiet måste det väl gå bra i Israel att isolera en helt fringe organisation som har knappt hundra medlemmar.
Gaza är under total blockad av Egypten (med undantag för elektricitet) och under begränsade importrestriktioner av Israel. Israel upprätthåller också en total luft och sjöblockad.
Det internationella samfundets krav på Hamas är mycket klara, och absoluta. Därför är det viktigt att man markerar just att kraven är absoluta. Allt eller inget-principen måste gälla, och därför bör inga diplomatiska poäng ges för halvmesyrer, retorik eller andra rökridåer.
Undrar just vari skillnaded ligger mellan "judar" och "sionister som ockuperar Palestina." Den senare formuleringen bara stärker insikten att Hamas inte har några planer på att erkänna Israel.
60 år??
Det är 50 år sedan Israel befriade palestinierna från egyptisk och jordansk ockupation.
Tidsuppgiften nu justerad. :)
För ett förverkligande av en palestinsk stat, som väl skulle bestå av Västbanken och Gaza, saknar det betydelse vem som styr de av Israel ockuperade palestinska områdena (OPT). De styrande i Israel hade redan vid statens utropande 1948 bestämt sig för att upprätta ett Stor-Israel, inkluderande hela det s.k. Palestinamandatet som förvaltades av britterna, plus minst lika mycket öster om Jordanfloden.
I detta Stor-Israel finns inte plats för palestinier eller andra araber. I avvaktan på att detta mål ska nås satsar Israel på en allt hårdare apartheid-politik, i syfte att göra emigration till ett mera intressant alternativ för palestinierna, än att försöka behålla fotfästet i sin hembygd. Detta kan studeras bl a i den rapport som tidigare i år publicerades av ett av FNs organ, UN Economic and Social Commission for Western Asia (ESCWA).
Rapporten beskriver hur man har byggt upp ett juridiskt system som på detaljnivå fråntar den palestinska befolkningen deras rättigheter. I kombination med den stora Muren och många detaljregler om var palestinier får vistas, vilka vägar de får använda, och de många checkpoints där de måste vänta är det uppenbart att Israels behandling av palestinierna är mera långtgående än t o m vad som gällde boernas behandling av den infödda, svarta befolkningen i Sydafrika före Nelson Mandela.
Den hela tiden pågående, enligt FN illegala etableringen av s.k. "bosättningar" på palestinsk mark, är också ett uttryck för den brutala, omänskliga politik som Israel bedriver mot palestinierna.
Hej Ulf!
Du skriver: "För att bryta den diplomatiska isoleringen har EU krävt att Hamas ska erkänna staten Israel, acceptera ingångna avtal med Israel och ta avstånd från våldsanvändning. Hittills har Hamas vägrat göra detta." Vidare säger du att Hamas "accepterar nu en provisorisk palestinsk stat efter 1967 års gränser". Men detta är inte en ståndpunkt som Hamas intar först nu!
Redan 2004 erbjöd Hamas´ dåvarande ledare shejk Ahmed Yassin en långsiktigt fred med Israel i utbyte mot ett Palestina inom 1967 års gränser. Israels "svar" blev att mörda den fysiskt handikappade Yassin, plus ett antal icke inblandade civilpersoner, i en riktad missilattack två månader senare. Yassins efterträdare Abd al-Aziz al-Rantissi, som upprepat samma erbjudande, dödades i en liknande missilattack en månad senare.
2008 förespråkade både Khaled Meshaal och Ismail Haniyeh fred inom 1967 års gränser. I februari 2012 avsvor Hamas sig användande av våld. Israels svar blev nya offensiver.
Det finns en lång rad exempel på att Hamas accepterat en tvåstatslösning. Se vidare kapitlet "Myten om Hamas" i Gunnar Olofssons och Peo Österholms bok "Vad händer i Palestina?" (som ovanstående uppgifter är hämtade från).
I förordet till den svenska upplagan av Gilbert/Fosses bok "Ögonen i Gaza" (2009) skriver Helle Klein om Hamas:
"Bara det att rörelsen ställde upp i val (2006, min anm RB) till palestinska myndigheten innebar ett bejakande av Osloavtalet och rörelsens sa att de respekterade ingångna avtal och 1967 års gränser. ´Vi accepterar 1967 års gränser, men gör Israel det? Gör USA?´ sa Hamas högste ledare Khaled Mashaal när jag intervjuade honom i Damaskus i juni 2006. Hamas erbjöd dessutom vapenvila i tio år. Ändå valde världen att stoppa allt bilateralt bistånd till Palestina."
Av de båda parterna är det Israel som tar avstånd från en tvåstatslösning, inte Hamas. ”Det kan inte bli någon situation, under något avtal, där vi överger kontrollen av territoriet väster om Jordanfloden,” sa Netanyahu t ex vid en presskonferens i juli 2014.
Dessutom tycker jag att du har ockupationsmaktens perspektiv. Det är orimligt att kräva av Hamas att "avstå från våldsanvändning" och göra sken av att det skulle lösa konflikten. Av de båda parterna är det ockupationsmakten Israel som måste tvingas avstå från våldsanvändning, respektera folkrätten och ingångna avtal (vilken FN-resolution har Israel någonsin respekterat?), och att erkänna Palestinas rätt att existera. Den ockuperade parten har faktiskt rätt att försvara sig - även med våld - mot ockupationsmaktens våld. Jag tror visserligen att BDS är ett bättre vapen, men det är viktigt att slå fast att palestinierna har rätt att försvara sig mot ockupanten. Ockupationsmakten har däremot inte rätt att tillgripa våld utan i stället skyldigheten att avsluta ockupationen.
Rolf Björnson
Palestinagruppen i Malmö
Det är synd om Rolf Björnson som är helt förblindad och inte ens kan se vilket elände Hamas har skapat mot sitt eget folk.
Med anledning av "Anonym"s kommentar vill jag påpeka att Palestinagrupperna i Sverige är en partipolitiskt och religiöst obunden solidaritetsorganisation. Jag tar inte ställning till Hamas som politiskt parti utan redovisar bara vad Hamas sagt om den s k tvåstatslösningen.
Mvh Rolf Björnson
Palestinagruppen i Malmö
Rolf,du rör dig i grumliga otäcka vatten när du antyder att
"den ockuperade parten", du menar Hamas, har rätt att försvara sig, med våld. Ingen makt har rätt att göra så. Inte heller Hamas! Du menar allvarligt att Hamas har haft all rätt att mörda oskyldiga civila, attackera civilsamhällen och allt annat de gjort. Israel ockuperar inte Gaza. Tanker du efter förstår du att det är Hamas som har ockuperat Gaza iom den blodiga kuppen mot Fatah. Sen startade de flera krig mot Israe, för att Israel finns. Man tar sig för pannan!
Ann-Katrin Roth
Israel ockuperar sedan 1967 Östra Jerusalem, Västbanken, Gaza och Golan. Detta slås fast i resolutioner från FN:s säkerhetsråd, generalförsamlingen och andra FN-organ, och 2004 bekräftades det av Internationella domstolen (ICJ). EU och de fördragsslutande parterna till fjärde Genèvekonventionen och Internationella Rödakorskommittén (ICRC) intar samma ståndpunkt. Vad gäller Gaza drog Israel 2005 visserligen bort sin militär och sina bosättningar, men man har fortfarande fullständig kontroll över området till lands, till sjöss och i luften. Därför anser FN, EU och Internationella Rödakorskommittén att området fortfarande är ockuperat av Israel.
Palestinierna i dessa områden lever alltså under israelisk ockupation. Ockupationen upprätthålls med våld, och palestinierna har rätt att göra motstånd mot ockupationen.
Wikipedia skriver i artikeln ”Motståndsrörelse”:
”FN:s generalförsamling slog 1973 fast i resolution 3070 att alla folk har rätt att, med alla till buds stående medel (inklusive väpnad kamp) göra motstånd mot koloniala regimer, utländsk ockupation och andra former av utländskt förtryck. Denna rättighet bekräftades senare i resolution A/RES/42/22 1987, alla folk har rätt att göra motstånd mot utländska ockupationsstyrkor och rasistiska regimer i enlighet med principerna i FN-stadgan om allas rätt till frihet, självständighet och självbestämmande.” Däremot får varken en motståndsrörelse eller en ockupant avsiktligt angripa civila - på den punkten är vi överens!
I broschyren ”Om kriget kommer”, som delades ut till alla svenska hushåll från 1950-talet och flera årtionden framåt uppmanade svenska staten sina medborgare följande om landet skulle bli ockuperat:
” Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen. Det är på dig det
beror – Din insats, Din beslutsamhet, Din vilja att överleva. Vi
ger aldrig upp.”
”Varje angrepp mot rikets frihet och självständighet skall mötas
med vapen. Varje meddelande att motståndet skall uppges är
falskt. Sverige vill försvara sig, kan försvara sig och skall försvara sig”
Men, som sagt, jag tror att BDS-rörelsen (bojkott, desinvesteringar, sanktioner) är det bästa vapnet mot den israeliska ockupationen
Rolf Björnson
Palestinagruppen i Malmö
Rolf
"BDS-rörelsen (bojkott, desinvesteringar, sanktioner) är det bästa vapnet mot den israeliska ockupationen"
Alla 50 guvernörerna i USA är nu ense om BDS "dolda" agenda och flera stater har tom förklarat rörelsen olaglig. Också i Europa är man emot bojkott. Du får nog ta till näst bästa "vapen" innan det går samma väg.
Rolf, säg inte att det du citerar om motstånd handlar om att medvetet utse gamla som barn, civila oskyldiga till lämpliga mål att attackera. Det vore att stödja terrorism. Usch.
A-K Roth
Skicka en kommentar