Läs Nils Ferlin - för tröst och hugsvalelse!

Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Så skriver Nils Ferlin i diken "Av ständig oro..." ur samlingen "Barfotabarn" (1933). Ett par strofer senare bekänner författaren:

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

Oro stänger in oss. Oro gör oss illa. Ibland kommer vår oro ur att vi redan har farit illa. 

Jag hanterar Corona-stämningen genom att på nytt läsa Nils Ferlin. Ingen svensk skald har gestaltat vår mänskliga oro på ett lika trösterikt och folkligt sätt som han. Orden och uttrycken är så vackra, och jag kommer på mig själv med att imitera Ferlins språkbruk när jag skriver denna text. Fara illa. Rätt illa for han i världen, och mager blev han och skral (följt av det - åtminstone tillfälligt - mer uppmuntrande: men ett tu tre, hur kom det sig, fick han upp en saltomortal). (Cirkus Tigerbrand, Barbotabarn.)

Vi behöver tröst i dessa tider. Eller kanske hugsvalelse, som Ferlin nog hade uttryckt det. Hugsvalelse går bortom trösten, och inrymmer stråk av frid och försoning.

Att läsa Ferlin i dessa Corona-tider innebär med nödvändighet att också läsa "Den stora kometen" (Goggles, 1938). Om hur oron för undergång och dom får oss att bättra vårt beteende:

Så satte de sej ned med fart
vid brillor och postillor
och suckade så tungt och rart
om världens vreda villor.

De bugade för fattighjon
som förr för tjocka magar
och vägde rätt i handelsbon
i nästan fjorton dagar.

Men det kom inte någon komet. Åtminstone den gången. Och livet kunde återgå till sina gamla hjulspår:

Än hoppar haren över äng
och solen över rågen.
Men bringa hastigt, stalledräng,
tillbaks den gamla vågen!

I glada vänners muntra lag
satt gubbarna och söpo
och skrattade i fulla drag
åt ryktena som löpo.
  

                 (...)

Ty, sade de vid feta bloss
på gördlade cigarrer,
plädera och kometa oss
med piska och gitarrer. 

Ann-Louise Hanson har sjungit in "Den stora kometen" (1966). Inspelningen kan avlyssnas här.

I kväll kl 21.15 i SVT2 håller statsminister Stefan Löfven ett tal nationen. Vi får se hur mycket tröst och hugsvalelse hans hälsning kan förmedla. Kanske till och med hopp? Eller är det för tidigt? 

”Vi behöver närma oss, inte fjärma oss, från varandra.”

Det har varit glädjande att lyssna till både Nyamko Sabunis och Annie Lööfs tal i Almedalen de senaste kvällarna. Båda har hållit optimistiska och hoppfullt framtidsorienterade tal, med väldigt få partipolitiska slängar mot sina meningsmotståndare. Båda har också gjort starka markeringar mot främlingsfientlighet och mot de angrepp som förekommer på alla människors lika rättigheter och värde. Annie Lööf fick i kväll veckans starkaste applåd när  hon kommenterade relationer mellan nya och mer etablerade grupper i Sverige: ”vi behöver närma oss, inte fjärma oss. från varandra”. Jag hoppas och tror att Magdalena Andersson i sitt tal i morgon fortsätter i den andan.

Som jag tidigare påpekat: Om man oavlåtligen biter sig fast vid det man kallar "människors oro" är det inte så konstigt om människor till sist börjar känna sig oroliga.

Det finns - förstås - konflikter mellan de rödgröna partierna och de borgerliga partierna i fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Det är naturligt, och konflikt är en nödvändig del i en fungerande demokrati. Men låt oss hantera dessa konflikter på ett värdigt sätt, och betona även de saker som håller oss samman - till exempel synen på människovärdet och kampen för alla människors lika rättigheter och värde.

Dagens Mångfaldsparad i Visby utstrålade verkligen hopp och framtidstro. Så mycket glädje och så mycket kärlek - över partigränser, på en gemensam värdegrund - var det länge sedan jag upplevde.

Bland en del andra arrangemang i dag medverkade jag också i manifestationen Flykting for ever?, med representanter för de rödgrönrosa partierna och för civilsamhällets organisationer: Gudrun Schyman, Rasmus Ling, Farida al-Abani, Sanna Vestin, Sofia Rönnow Pessah, Cecilia Herdenstam och Joakim Månsson Bengtsson.

Nej, 2016 var inte "orons år"

Många kommer att minnas 2016 som orons år, sa statsminister Stefan Löfven i riksdagens partiledardebatt i januari 2017. Nåja. Själv kommer jag minnas 2016 som det år då politiker med skilda kulörer överträffade varandra i sina beskrivningar av hur oroliga folk var, och ett ständigt upprepande av mantrat att vi måste "ta människors oro på allvar".

Att vara människa är att vara orolig, det är snarast ett existentiellt faktum. När jag var riktigt liten brukade jag varje kväll i min aftonbön be Gud skydda mig och mina närmaste från krig, eldsvåda, jordbävning och översvämning, i nämnd ordning. Jo, jag insåg att sannolikheten för att jag skulle drabbas av jordbävning eller översvämning var försvinnande liten - men konsekvenserna av om det ändå skulle ske fyllde min barnasjäl med skräck. Det är inte för inte som evangelisten Johannes ger oss ett tröstens ord (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet.

Men var vi verkligen mer oroliga 2016 än tidigare år? Knappast. Nu publiceras successivt resultaten från 2016 års SOM-undersökning och där är det svårt att finna stöd för tesen att oron skulle ha varit på topp just detta år. Maria Solevid visar att 2016 var svenska folket mest oroligt för miljön och klimatet, antibiotikaresistens, terrorism och främlingsfientlighet. På kort sikt gick det att identifiera en ökad oro för antibiotikaresistens och ökat antal flyktingar. Oron hade däremot minskat för extremism, korruption, militära konflikter och ekonomisk kris. Ur ett längre tidsperspektiv har oron för till exempel arbetslöshet eller en ny ekonomisk kris mer än halverats sedan början av 1990-talet. Andelen som är mycket oroliga för miljöförstöringen har också minskat, medan oron för klimatförändringar har ökat något sedan början av 2000-talet. Oron för terrorism ökade för ett par år sedan, men är lägre än vad den till exempel var i mitten av 1980-talet.

Sammantaget finns det ingen entydig trend att svenska folket skulle vara mera oroligt i dag än tidigare eller att 2016 skulle sticka ut som ett "orons år".

Idag presenterar Jesper Strömbäck resultat som visar att 95 procent av svarspersonerna känner sig "som en del av det svenska samhället", ungefär samma resultat som för 2015 och 2014. Av de tillfrågade anser 86 procent att de "behövs i det svenska samhället", även det ungefär lika stor andel som tidigare år. Det finns intressanta och signifikanta skillnader mellan olika grupper. Så skiljer till exempel Sverigedemokraternas sympatisörer ut sig genom att i lägre grad känna sig som en del av samhället eller att de behövs i samhället. Sverigedemokraternas sympatisörer tenderar också att i lägre grad känna samhörighet med andra grupper än den egna. Sammantaget ger resultaten inte stöd för tesen att den sociala sammanhållningen i Sverige skulle vara på väg att försvagas.

Vad är det då som politikerna kallar för "oro" och som kanske ligger till grund för framgångar för nationalkonservativa anti-etablissemangspartier som Sverigedemokraterna? Jag tror det handlar om makt, en känsla av maktlöshet och svårigheten att i en globaliserad värld utkräva politiskt ansvar av folkvalda politiker på nationell nivå. Jag har sagt det tidigare: Det behövs en ny maktutredning för att identifiera dessa mekanismer och på allvar kunna göra något åt problemet. Jag lovar att fortsätta tjata tills en sådan utredning verkligen kommer till stånd.

Hoppets magi. I fotbollen, politiken och livet

Ifall någon skulle ha missat det så är jag en hängiven supporter till IFK Göteborg. Igår var det allsvensk säsongspremiär. IFK Göteborg tog emot regerande svenska mästarna Malmö FF på Ullevi, inför över 30 000 åskådare.

Dagen för säsongspremiären är för mig som fotbollssupporter den bästa dagen på hela året. Särskilt stunden för avspark är magisk. Varför känner jag så? Jo, därför att det är den stund då allt fortfarande är möjligt. En stund av längtan, en stund av hopp.

Där och då finns ingen oro. Försäsongens besvikelser, skadade nyckelspelare, experternas dystra profetior - där och då är detta kastat i glömskans sjö. Men hoppet lever. Hoppet att just denna gång, just denna säsong, just här och nu så kan drömmarna bli verklighet. Före avspark är ingenting omöjligt. Denna känsla är giltig för alla lag och för alla supporters. Jag kan tänka mig att den gäller i de flesta skapande och kreativa verksamheter överhuvudtaget - inför teaterpremiärer eller lanseringen av en ny produkt på marknaden.

När väl matchen är igång varar känslan olika länge. När Mikael Boman i 8:e minuten efter hörna nickar in 1-0 för IFK Göteborg bryter jublet loss och alla änglar flyger högt. Vi vet att känslan var rätt, att just denna dag och just denna säsong var faktiskt allting möjligt. När Malmö FF i 36:e minuten rättvist kvitterar till 1-1 är stunden slut.

Visst - IFK Göteborg kan fortfarande vinna matchen och vinna Allsvenskan. Jag kommer att finnas på plats så ofta jag kan under säsongen för att heja fram laget till SM-guld. Men magin är borta. Nu är det den hårda verkligheten som ligger framför oss.

Låt oss ta vara på dessa stunder av hopp och av magi. Inte bara i fotbollen, utan också i politiken och i livet. Det är sällan jag skådar så många glada och förväntningsfulla ansikten som inför matchen igår. Kanske lite som på 1 maj, men nu för tiden är det inga demonstrationståg som kommer i närheten av 30 000 deltagare.

Vi fokuserar för mycket på "människors oro". Vi borde fokusera mera på "människors hopp" - på de känslor som brinner i bröstet hos enskilda människor om hur det skulle kunna vara. Människors förhoppningar säger minst lika mycket om det samhälle vi lever i som människors oro. Hopp är ofta konstruktivt - oro är ofta destruktivt. Så låt oss hoppas!

Hur otryggt är Sverige egentligen?

Vi lever i orons tid, hävdar en del. Men hur oroliga är svenskarna egentligen? Enligt en mätning från DN/Ipsos anser 42 procent att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i medierna. Det är nästan dubbelt så många än de som tycker att Sverige egentligen är mer otryggt än den bild som framkommer i medierna (26 procent). 

Jag hoppas att mätningen kan inspirera till en konstruktiv diskussion om mediernas sätt att bevaka de samhällsproblem som finns i Sverige. I vilken utsträckning bidrar dagens journalistik till att ge en fördjupad och nyanserad bild av till exempel kriminalitetens utbredning och orsaker?

Igår tittade jag in på Göteborgs-Postens digitala upplaga. De tolv (12!) första nyheterna var så kallade blåljus-nyheter, det vill säga nyheter om brott och olyckor. Göteborgs-Postens extrema digitala blåljus-journalistik var ett av de viktigaste skälen till att jag nyligen valde att avsluta min prenumeration - efter att i ungefär 35 år oavbrutet haft tidningen i hushållet. (Jag saknar bl a de politiska nyhetsartiklarna och sporten - dessa avdelningar håller fortfarande god klass i papperstidningen.)

SVT Aktuellt presenterade igår kväll exempel på god journalistik, i ett inslag om Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport om brottsutvecklingen i Sverige. Effektivt och avklarnat redovisades vilka brottstyper som ökat respektive minskat i statistiken. Förändringarna sattes in i ett längre tidsperspektiv. Dessutom diskuterades om de ökningar som redovisades hade sin grund i ökad brottslighet, ökad anmälningsbenägenhet eller förändrad brottsrubricering. Här fanns ingen alarmism, samtidigt som problemen lyftes fram och analyserades.

Frågor om lag och ordning har klättrat på listan över vilka politiska sakfrågor som väljarna anser vara viktigast. Desto mer angeläget att diskussionen om dessa frågor inte blir en tävling mellan ängsliga politiker som överbjuder varandra i att utlova strängare straff för allehanda brott. Kriminalitet föds ur ojämlikhet, otrygghet och missbruk, står det i partistyrelsens förslag till politiska riktlinjer inför Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april. Det är en formulering som jag tycker utgör en god principiell grund för diskussionen om hur vi bäst bekämpar brottsligheten.

Om mantrat "ta människors oro på allvar"

I dag skriver Marie Demker läsvärt i Borås Tidning om det ständigt upprepade mantrat ”ta människors oro på allvar”. Vad är det egentligen man menar när man använder det uttrycket?

Vi lever i orons tid. Människors oro påstås ligga till grund för politiskt missnöje och för valframgångar för högerpopulister. Samtidigt skapar högerpopulisternas - till exempel Donald Trumps - valframgångar just oro i stora befolkningsgrupper. Här finns en paradox - vi har aldrig levt i en värld som varit bättre än den vi har i dag. Medellivslängden ökar, den absoluta fattigdomen minskar, människors hälsotillstånd blir bättre och utbildningsnivån ökar. Ändå talar många om all denna "oro" som vi måste "ta på allvar".

Marie Demker väljer att lyfta fram tre tänkbara betydelser av uttrycket "ta människors oro på allvar": 1.) Uttrycket betyder egentligen ingenting alls. Alla människors problem och alla samhällsproblem måste naturligtvis "tas på allvar". Formuleringen blir en banalitet, en tom fras. 2.) Formuleringen uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. Visst, folk är oroliga. Vi hanterar deras oro genom att bekräfta att vi ser den, och ger dem en vänlig klapp på huvudet. 3.) Formuleringen döljer avsändarens egentliga avsikt - att förändra den nuvarande politiken. Då blir utsagan halvkväden - människors oro används för att antyda att något måste förändras utan att man säger vad det är som måste förändras och på vilket sätt.

En ytterligare tolkning skulle kunna vara att "vi" (vilka nu "vi" är) inte tillräckligt uppmärksammat och debatterat de samhällsproblem som ligger till grund för människors oro. Men formuleringen används oftast apropå flykting- och invandringspolitiken. Och det är ju den politiska fråga vi debatterat allra mest de senaste åren.

Därutöver kan jag tänka mig att formuleringen är ett uttryck för en önskan att "vi" bör anstränga oss ännu mer för att förklara och förstå varför många människor känner oro, trots att så mycket i världen har blivit bättre och trots att utvecklingen i så många avseenden går åt rätt håll. Om orsakerna till oron vet vi en del, men inte tillräckligt mycket.


I sak döljer formuleringen "ta människors oro på allvar" mer än den täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten. Så om ni hör uttrycket i debatten, avkräv gärna den som använder det en precisering av vad hen egentligen menar. Annars blir samtalet meningslöst.

(Mantrat "ta människors oro på allvar" ligger nära "ingen lyssnar på mig-syndromet", om vilket jag skrivit här.)

Jag själv är orolig för högerpopulismens framgångar och för ett samtalsklimat där människors genuina bekymmer mobiliseras av främlingsfientliga krafter. Där anklagelser riktas mot ett namnlöst "dom" som förväntas stå till svars för det som orsakat problemen. Där människors oro används som ett medel för att uppnå outtalade politiska mål,

Jag hoppas ni tar min oro på allvar.

Hur ska vi förstå människors oro och högerpopulismens uppsving?

Tillsammans med några vänner diskuterade jag igår hur vi bäst ska förstå de senaste årens uppsving för populistiska, nationalkonservativa politiska krafter, och att så många människor känner oro och har en bristande framtidstro trots att så mycket i samhället bevisligen blivit bättre. Upplever vi just nu den auktoritära högerns sista dödsryckningar, inför en värld där öppenhet och frihetliga liberala värden står som segrare? I så fall är det bara att stå fast, ovillkorligt värna den värdegrund på vilket vårt samhälle vilar och med frimod se tiden an. Låt de döda begrava sina döda. Historien kan inte rullas tillbaka. De segrar som vunnits i namn av frihet, jämlikhet och solidaritet kan inte göras ogjorda. Framtiden är ljus.

Eller är det så att globaliseringen skakar om den rådande politiska ordningen på ett sätt som gör att vårt frihetliga. öppna samhälle hotas i grunden? Globaliseringen har urholkat de folkvalda politiska institutionerna på makt. I stället har makten förflyttats till svåridentifierade, globala platser och medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar minskar. I en sådan utvecklings spår frodas vanmakt och politisk frustration. Här finns ingen väg tillbaka - makten kan inte återföras till de enskilda nationalstaterna. Dagens samhällsproblem och viktiga politiska frågor (miljön, migrationen, de ekonomiska kriserna) är globala, och globala problem kan inte lösas nationellt. Kapitalismen och världsekonomin är globaliserad, men politiken är fängslad i nationalstaten.

Om den senare tolkningen är sann blir nationalstaten ett hinder på vägen för att lösa problemen. Nationalstaten blir i stället ett objekt för globaliseringsmotståndarnas och de nationalkonservativa politiska krafternas populistiska politiska mobilisering, ett objekt för nostalgi och tillbakablickande på en guldålder som aldrig har existerat. Det är ur detta perspektiv vi kan förstå den senaste tidens politiska mobilisering kring frågor som rör tradition, auktoritet och nation. I den värsta av världar bidrar vurmen för nationen och nationalstaten till ett söndertrasande av befintliga, organiserade internationella samarbeten, en ökad fragmentisering och i förlängningen ökad osäkerhet och ökad risk för krig i Europa.

Men om makten inte kan återföras till nationalstaten, och om det inte är realistiskt att under överskådlig tid upprätta en legitim, demokratisk global politisk ordning - ja, hur ska vi göra då? Ibland hör man att "vi" (vilka nu "vi" är) måste lyssna på de medborgare som röstar på Sverigedemokraterna i Sverige eller Donald Trump i USA, eftersom dessa medborgargrupper påstås representera globaliseringens förlorare i västvärlden. Men bilden är inte så enkel. Som Dylan Matthews skriver i Vox: Donalds Trumps väljare tjänar mer än vad genomsnittsamerikanen gör. ("It's not the economy, stupid!") I stället för att vara fattiga kännetecknas Trumps väljare av vara vita män med en mer negativ bild av svarta och av Hispanics än vad andra väljargrupper har.

Det finns tecken på att den sociala mobiliteten i samhället minskar. Här tror jag det finns en underutforskad mekanism, en materiell grund om ni så vill, till den oro och bristande framtidstro som präglar samhället i dag. Även om politiken har förlorat makt är den inte maktlös. Staten borde använda sin makt till att bejaka en fortsatt globalisering, samtidigt som den satsar ännu mer målmedvetet på att inom nationalstatens gränser förbättra möjligheterna till social mobilitet och slå mot de orättvisor som tar sig uttryck i ojämlikhet, bristande jämställdhet samt rasism och strukturell diskriminering. Då finns förhoppningsvis en möjlighet att återvinna medborgarnas tilltro till samhällsutvecklingen.