Ständigt denne Jesus

Ständigt denne Jesus. Igår såg jag Kulturfrågan Kontrapunkt i SVT1 och den gestalt som sammanlänkade svaren på en av de första frågorna var just Jesus. Därefter växlade jag över till TV6 (ja, jag tittar fortfarande mycket på tablå-tv) och såg Risen, en film från 2016 om den romerske soldaten Clavius som får i uppdrag av Pontius Pilatus att söka efter och hitta Jesus försvunna döda kropp - men i stället finner den återuppståndne Kristus. I kväll är jag lite nyfiken på det belgiska dramat Det helt nya testamentet (2015) i SVT2, där Gud tillbringar tiden bakom en dataskärm och ställer till en massa elände ända tills hans dotter (!) hackar sig in i hans dator, skriver ett nytt testamente och tillsammans med den dyslektiske uteliggaren Petrus ställer allt till rätta igen. I världens kanske mes sekulariserade land är det bara att blunda och peka i veckans tv-tidning (ja, jag har en tv-tidning) så är Jesus där - i gudstjänster, i frågesporter eller i populärkulturen.

Jesus provocerar och berör. Som kristen kan jag blir rasande över att han inte använder sin kraft till att rädda fler människor - från sjukdom, lidande och död. Jag vill i min vanmakt slå och banka på honom och ropa: Jamen, gör någonting! Eller som folkmassan sjunger i Jesus Christ Superstar: Christ you know I love you. Did you see I waved? I believe in you and God so tell me that I'm saved. 

Någonstans bland alla skuggorna står Jesus, sjöng Einar Ekberg. Så nära, så ständigt närvarande - ändå så svårgripbar. De flesta seriösa filmatiseringarna kring Jesus har också så svårt att gestalta honom - han blir lätt distanserad, asexuell, skrattar sällan eller aldrig. Var han verkligen fullt ut människa, tänker jag som betraktare. Och varför är han i så fall så svår att gestalta? Jag har tyvärr inte sett Mel Gibsons The Passion of the Christ (2004) - en ödets ironi var att filmen hade "gått sönder" (!) när jag och dottern skulle se den på bio för rätt många år sedan.

Nu går vi in i Påsken. Mycket Jesus blir det. Jag är ingen teolog, men (eller kanske just därför) känner jag stor sympati för den Jesusbild som skalden Nils Ferlin tecknar i sin dikt "Innan ditt rike blev kartlagt" ur samlingen "Från mitt ekorrhjul" från mitt födelseår 1957. Med denna dikt önskar jag alla bloggens läsare en riktigt Glad Påsk. (Den som vill kan lyssna på när Nils Ferlin själv läser dikten här.)

Innan ditt rike blev kartlagt

Det var bara tokar och dårar

som lyssnade på dej först.

Det var slavar och skökor och ogärningsmän,

men då var ditt rike störst.

Det var bara enkla själar

och själar på undantag.

Sen byggdes det katedraler

och kyrkor av alla de slag.

Och påvar kom det och präster

som tvistade om vart ord

du fällt på din korta vandring

på denna bullrande jord.

Men tokar var det och dårar

som lyssnade på dej först.

Det var innan ditt rike blev kartlagt

och då var ditt rike störst.

Läs Nils Ferlin - för tröst och hugsvalelse!

Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Så skriver Nils Ferlin i diken "Av ständig oro..." ur samlingen "Barfotabarn" (1933). Ett par strofer senare bekänner författaren:

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

Oro stänger in oss. Oro gör oss illa. Ibland kommer vår oro ur att vi redan har farit illa. 

Jag hanterar Corona-stämningen genom att på nytt läsa Nils Ferlin. Ingen svensk skald har gestaltat vår mänskliga oro på ett lika trösterikt och folkligt sätt som han. Orden och uttrycken är så vackra, och jag kommer på mig själv med att imitera Ferlins språkbruk när jag skriver denna text. Fara illa. Rätt illa for han i världen, och mager blev han och skral (följt av det - åtminstone tillfälligt - mer uppmuntrande: men ett tu tre, hur kom det sig, fick han upp en saltomortal). (Cirkus Tigerbrand, Barbotabarn.)

Vi behöver tröst i dessa tider. Eller kanske hugsvalelse, som Ferlin nog hade uttryckt det. Hugsvalelse går bortom trösten, och inrymmer stråk av frid och försoning.

Att läsa Ferlin i dessa Corona-tider innebär med nödvändighet att också läsa "Den stora kometen" (Goggles, 1938). Om hur oron för undergång och dom får oss att bättra vårt beteende:

Så satte de sej ned med fart
vid brillor och postillor
och suckade så tungt och rart
om världens vreda villor.

De bugade för fattighjon
som förr för tjocka magar
och vägde rätt i handelsbon
i nästan fjorton dagar.

Men det kom inte någon komet. Åtminstone den gången. Och livet kunde återgå till sina gamla hjulspår:

Än hoppar haren över äng
och solen över rågen.
Men bringa hastigt, stalledräng,
tillbaks den gamla vågen!

I glada vänners muntra lag
satt gubbarna och söpo
och skrattade i fulla drag
åt ryktena som löpo.
  

                 (...)

Ty, sade de vid feta bloss
på gördlade cigarrer,
plädera och kometa oss
med piska och gitarrer. 

Ann-Louise Hanson har sjungit in "Den stora kometen" (1966). Inspelningen kan avlyssnas här.

I kväll kl 21.15 i SVT2 håller statsminister Stefan Löfven ett tal nationen. Vi får se hur mycket tröst och hugsvalelse hans hälsning kan förmedla. Kanske till och med hopp? Eller är det för tidigt? 

Om Frälsare av olika slag

Det är Juldag och oss är en Frälsare född.

I vardagsspråket används ordet Frälsare som synonym till "befriare" eller "räddare". Ordet härstammar från "frihalsa", att en fånge som bär en boja om halsen får bojan borttagen och blir fri.

Om vi för ett ögonblick bortser från Jesus Kristus - vem är det moderna Sveriges främste Frälsare? Jag gör som man brukar nu för tiden. Jag googlar.

Ordkombinationen Olof Palme/Frälsare får 11 400 träffar. Kombinationerna Annie Lööf/Frälsare och Stefan Löfven/Frälsare får båda 40 300 träffar, och de utklassar Jimmie Åkesson/Frälsare som endast får 16 800 träffar. Ulf Kristersson/Frälsare får 6 650 träffar, Jonas Sjöstedt/Frälsare får 7 340 träffar och Ebba Busch Thor/Frälsare får 8 300 träffar.  

Ingmar Bergman/Frälsare får 6 380 träffar. Leif GW Persson/Frälsare får 5 550 träffar.

Alla får de stryk av Zlatan. Ordkombinationen Zlatan/Frälsare får nära 60 000 träffar på Google.

Men statusen som Frälsare kan skifta snabbt. Nils Ferlin skrev: En kättare i dag: Och i morgon en martyr, Titlarna beror på herrarna som styr. (Sancta Simplicitas, Goggles) Zlatan Ibrahimović beslut att köpa en fjärdedel av Hammarby innebar att han hamnade i onåd hos en del Malmö FF-supporters. De tycker att Zlatan sviker den klubb som fostrat honom. Deras ilska har tagit sig handgripliga uttryck i form av vandalisering av skulptören Peter Lindes staty av Zlatan på Stadiontorget i Malmö. Statyn har sprejats i vitt, bränts med bengaler, klottrats ned med hat och hot och näsan har sågats av.

Så mycket hat. Mot en man de en gång älskade och hyllade.

(Jag vet inte vem som tagit bilden. Den finns på Wikipedia här.)

Själv har jag mycket svårt att förstå det hat som Zlatans agerande väcker. Hade jag, Gud förbjude, varit MFF-supporter hade jag varit glad och stolt över att lagets överlägset främste spelare någonsin nu tar de första stegen för att etablera sig på den internationella fotbollsscenen i en annan roll än som spelare. Zlatan är inte "Malmö FF:s spelare", han är så mycket större än så. Sedan är det en annan sak vad man tycker och tänker om att fotbollslag kan köpas och säljas överhuvudtaget.

Jag tror Malmö FF:s supportrar gör bäst i att vänja sig vid att Zlatan även fortsättningsvis banar sig sin egen väg. Och de borde önska honom lycka till på den färden.

Det finns faktiskt en bok som heter Zlatan Frälsaren och andra texter om religion och idrott (red Susanne Olsson, Olof Sundqvist, David Thurfjell. Molin & Sorgenfrei Förlag, 2014). Jag har inte läst den, men vill gärna göra det.

Jag noterar för övrigt att ordkombinationen Greta/Frälsare får 71 600 träffar.

Men alla besegras de av Jesus Kristus. Ordkombinationen Jesus Kristus/Frälsare får hela 209 000 träffar på Google. Så då måste det vara sant.

"Det fanns giltigt skäl"

Påsken närmar sig. I morgon är det Långfredag, en dag som för många kristna präglas av tung väntan på Påsknattens förlossning.

Denna Påsk går mina tankar till Nils Ferlins korta, avklarnade dikt "Status quo", ur samlingen "Från mitt ekorrhjul" (1957).

Jag tycker den passar särskilt bra i år.

Status Quo

Han var egensinnig som få

och farlig för status quo.

Mot lag och auktoritet

han ställde barmhärtighet.

Jag vet han blev pinad ihjäl

igår. Det fanns giltigt skäl. 

Ty han ställde barmhärtighet

över lag och auktoritet.

Han var egensinnig som få

och farlig för status quo.

Morden i Trollhättan - låt aldrig våldet triumfera!

Det är en tung dag. De fruktansvärda morden i Trollhättan lägger sig som ett tätt mörker över Sverige, ett mörker som ingen kommer undan. Och då är mina känslor - våra känslor - naturligtvis ingenting mot den sorg och den vrede som offrens anhöriga och närstående måste känna. Jag hatar våld. Ur våld kommer sällan eller aldrig något gott.

Nyheten om morden följdes snabbt av osmakliga spekulationer och kommentarer på nätet. Förövaren pekades tidigt ut som muslim, bland annat eftersom mordredskapet skulle ha varit ett svärd. I mitt flöde syntes också hånfullt triumfatoriska kommentarer av typen: "Se där! Våldet i samhället ökar visst! Vad säger ni nu då?!"

Tidskriften Expo skriver att gärningsmannen visat tydliga sympatier med högerextrema och invandringsfientliga rörelser, uppskattat filmer som glorifierat Nazityskland samt gillat Sverigedemokraternas kampanj för en folkomröstning om invandringspolitiken. Det är möjligt. Men vi ändå ingenting om gärningsmannens motiv för dådet. Jag vägrar acceptera tanken att en människa som är vid sina sinnens fulla bruk begår den här typen av våldshandlingar.

Överhuvudtaget är jag trött på det hat och det hån och den raljans som präglar delar av samhällsdebatten, särskilt på nätet. Jag ertappar mig själv med att allt oftare blocka följare på Twitter som uttrycker sig nedlåtande mot andra. Livet är lite för kort och för vackert och för viktigt för att armviftare och bullermakare ska tillåtas ta över samtalet. Hur var det nu Nils Ferlin skrev: Den innersta melodin är lyhört spröd, av trummor och tamburiner blir visan död. Jag lovar i alla fall att försöka göra på vad mig ankommer för att bidra till en fredligare och mindre våldsam och hatisk värld.

Mina tankar går i kväll till alla offer, anhöriga och övriga berörda av det fruktansvärda dådet. Må det komma en tid då händelser som den i dag bara existerar som en mardröm från det förflutna.

Hur rädd är du för Getsemane?

Alla har vi våra mörka rum, eller mörkrum som Nils Ferlin kallade det i sin dikt Getsemane ur samlingen Goggles från 1938. (Det slår mig att i dag tror väl alla att Goggles har något med Google att göra.)

Ferlins dikt - som återges nedan - är dubbelbottnad. Å ena sidan Getsemane som det mörka rum - ett slags väntrum - där vi människor förtärs av den ångest och skräck och obeslutsamhet som är vår följeslagare här på jorden. Å andra sidan Getsemane som det mörkrum där vi likt en fotograf skapar de klara bilder som är nödvändiga för att vi skall förmå finna mening i vår tillvaro och för att vi skall kunna sätta avtryck. Bilderna av det mörka rummet och mörkrummet är inte ömsesidigt uteslutande, tvärtom förstärker de varandra och nödvändiggör varandra. Ferlin var nog mer av en dialektiker än vad han själv var medveten om.

Alla har vi våra Getsemane, våra mörka rum och mörkrum. En del av av oss vistas säkert i mörkare rum än andra. Vår oundkomliga vistelse i dessa rum förenar oss som människor. Men Ferlin gör en poäng av att det som skiljer oss åt som människor är hur vi förmår hantera tillvaron i dessa rum. Skräms vi av mörkret, kanske blundar för att låtsas att det egentligen är ljust i rummet? Eller brukar vi mörkret för att skapa de skarpa bilder som kan ge både oss själva och andra det mod och den beslutsamhet som vi behöver för att våga vara människor och förmå göra det som vi vet att vi borde göra?

De som av Getsemanes mörker skräms till likgiltighet och passivitet möts av Ferlin inte av förakt, men väl av en slags avfärdande sorgsamhet: Till aska kom han men aldrig brand, och månen ler åt hans tomma hand. Ferlins syn på sitt eget konstnärskap innehöll både självkänsla och självförakt. Självkänsla i det att han såg vilka kvaliteter som präglade det han åstadkom, självförakt i det att han såg vad han aldrig kunde åstadkomma.

Bild: Bertil Hladisch 
Oftast var det sorgen över det han inte kunde åstadkomma som präglade hans sinneslag. Han var en så liten och klen artist, lyder inledningsmeningen i Getsemane. Just för att Ferlin såg sig som "en så liten och klen artist" kunde han kombinera sin kamp i Getsemane med en villkorslös kärlek och gemenskap med alla dessa sina minsta, de som kom till aska men aldrig brand.

I dag tänker jag på Jesus natt i Getsemane inför det ohyggliga och det oundvikliga som väntade honom. Hans kamp i Getsemane ger mig styrka och kraft att försöka skapa de bilder jag har kapacitet att skapa, att bana de vägar jag tror är ägnade åt mig att vandra och att efter förmåga odla och värna all den kärlek som till syvende och sist håller oss människor samman.

Med dessa rader och med Nils Ferlins dikt nedan önskar jag alla bloggens läsare en riktigt Glad Påsk.



GETSEMANE 
 

Han var en så liten och klen artist

att han kände sig mer än lovligt trist.

Då satte han sig vid sin Faber 2

en vacker afton och skrev som så:

Gud har i sin fotografiateljé

ett mörkrum som heter Getsemane.

Där växer det klara bilder fram

för den som är lugn och allvarsam.

Men den som är rädd - för köld och ris,

får aldrig en blomst i paradis.

Hans liv blir liksom en öde slätt

av inga silverne tårar vätt.

I purpur, kanske, och glans han gick,

men blicken hans var en tiggarblick.

Till aska kom han men aldrig brand

och månen ler åt hans tomma hand.

Ty den som är rädd för Getsemane

har ingenting alls att få eller ge.

Betlehems stjärna står högt i skyn

-Är det verkligen sant att Gud kan göra allting, frågade jag som 14-åring min konfirmationsspräst.

-Javisst - Gud kan göra allting, svarade denne intet ont anande.

-Kan han då göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv, slog jag till med, lillgammal och triumferande.

Jag skall skona läsaren av denna blogg från vad prästen svarade. Men i min beskäftiga knipslughet förtjänade jag säkert varje hårt ord som kom över hans läppar.

Guds påstådda allsmäktighet både skrämmer och attraherar. Men om Gud verkligen är allsmäktig är förstås inte den centrala frågan om han kan göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv. Den centrala frågan blir i stället hur han som allsmäktig kan acceptera allt lidande som finns i världen och ändå göra anspråk på att vara god. Var fanns Guds godhet och allsmäktighet i Auschwitz? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i dag för alla dem som svälter, för alla de människor som lemlästas i krig eller tvingas växa upp i flyktingläger under ohyggliga omständigheter? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i Bagdad, i Darfur och i Gaza?

Nils Ferlin skrev i ett Nyårsrim 1936 några iskalla rader kring temat som jag inte kan släppa:

Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i hyn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.

Stilla din gråt du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
Titta blott på hans stjärna!
Gud han hjälper dig gärna.

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro han är fin i.
Nästan som Mussolini.

Niggern skriker i niggerbyn
Betlehems stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter.

Frågan om hur Gud kan vara god och allsmäktig samtidigt som det finns lidande i världen är söndertröskad i teologin och kallas för teodicéproblemet. Hittills har det inte formulerats något svar som jag uppfattar som tillfredsställande. För mig blir lidandets problematik i stället något som ligger bortom vårt mänskliga förnuft och som vi därför inte kan formulera några rationella svar kring. Men jag tillstår att det är en inställning som det inte alltid är så lätt att känna sig bekväm i.

Gud är i många avseenden bortom allt förnuft och all sans. Nils Ferlin hade - som så många av oss - ett kluvet förhållande till Gud. Förnuftet talade emot Gud, men allt är nu inte förnuft:

Ty han talar ej latin - som den grå teologin,
vilken halkat på sin egen halhets halka -
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.

(Kan du höra honom komma, 1930)

Oavsett Guds allsmäktighet och godhet är det vår plikt och vårt uppdrag som människor att bekämpa ondskan, bejaka kärleken och att värna vår nästa - så mycket vi bara orkar och förmår. Som Stig Dagerman uttryckte det:

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Jag tillhör ju dem som tror att vi kanske faktiskt kan göra om jorden också - men det förtar inte styrkan i Dagermans dikt. Med hans stilla uppfordrande rader önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!