Svenska judar ska "bejaka det nya landets kultur", sa Ebba Busch Thor i en intervju för SVT Rapport angående hur hon ser på judar som inte firar jul. Uttalandet föregicks av ett resonemang där Ebba Busch Thor tog avstånd från mångkulturalism och argumenterade för att man ska eftersträva att "bli svensk".
Bli svensk? I en gripande krönika i Dagens Nyheter skriver Margit Silberstein: Mina högtider är mina, det ska inte Ebba Busch Thor lägga sig i. I krönikan berättar Margit Silberstein om sina judiska traditioner och protesterar - naturligtvis med all rätt - mot att firandet av chanukka skulle göra henne mindre svensk än om hon hade firat jul. Silberstein skriver: Även om Ebba Busch Thor numera är kompis med ett parti vars företrädare
är skeptiska till om jag ska räknas som svensk, är det kanske inte i
första hand mig och judiska traditioner som Ebba Busch Thor vill komma
åt, utan de vars tro och kultur grundar sig i islam. Och det gör mig
lika illa berörd.
Ebba Busch Thors uttalande är osmakligt på åtminstone två olika sätt. För det första säger Ebba Busch Thor att svenska judar ska bejaka "det nya landets" kultur. Det nya landet? Judar är inte "nya" i Sverige. Judar som bor i Sverige är lika mycket svenskar som människor med annan trosuppfattning som bor i Sverige. Sverige är inte "ett nytt land" för judar.
För det andra säger Ebba Busch Thor att svenska judar "skapar en bättre samhällsgemenskap och sammanhållning" om de bejakar julfirandet. Det är ett hisnande uttalande.
Margit Silberstein citerar statsvetaren och förlagschefen på Timbro, Andreas Johansson Heinö, och jag kan bara instämma: Om man vill signalera motstånd mot antisemitism, hedersvåld, religiös
extremism, patriarkala strukturer etc - använd gärna just dessa begrepp.
Att gå omvägen via ”mångkulturalism/mångkultur” försvårar seriös
debatt.
Den stigmatisering av andra kulturer ur ett "svenskhetsperspektiv" som Ebba Busch Thor ägnar sig åt är inte OK. Eller som vassa Paulina Sokolow - en av mina bästa Twittervänner - uttrycker det: Här funkar inga bortförklaringar. Bara offentlig ursäkt och ånger.
Visar inlägg med etikett Jul. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jul. Visa alla inlägg
2011-12-23
Den svåra försoningen
I ett stall i Betlehem föddes för drygt 2 000 år sedan en liten pojke som så småningom skulle nå världsvid berömmelse under namnet Jesus Kristus. Julen firas för att uppmärksamma och högtidlighålla denna barnafödsel. Så är det, hur svårt det än är för t ex ateisterna i Förbundet Humanisterna att tillstå faktum.
Men i dag skall jag inte träta med Humanisterna. Julen är försoningens tid, en tid för försoning inte bara mellan Gud och människa utan också mellan människa och människa, mellan förtryckare och förtryckta, mellan fiender och mellan ovänner. Uti en slav du ser en älskad broder skrev fransmannen Placide Cappeau de Roquemaure i en text 1847 och fortsatte och se, din ovän skall bli dig så kär. Musiken skrevs av Adolphe Adam och vi känner den som Adams Julsång.
Det är en ödets ironi att försoningen har så svårt att få fäste just det område där Jesus en gång föddes. Den israelisk-palestinska konflikten präglas av oförsonlighet och har plågat folken i området under mycket lång tid. Oförsonligheten tar sig uttryck i stort och i smått. Så förbjöd t ex borgmästaren Shimon Gapso i Nazareth Illit – en förort till Nazaret – i fjol den arabiska kristna minoriteten att resa julgranar i de arabiska kvarteren av staden. Förfrågan från araberna om att få resa julgranar är provokativ, sa borgmästaren. Nazareth Illit är en judisk stad och det kommer inte att hända – inte i år och inte nästa år, så länge jag är borgmästare.
I den s k fredsprocessen mellan israeler och palestinier råder dödläge. Inga förhandlingar pågår och Israel fortsätter med sin olagliga bosättningspolitik på ockuperade områden. När palestinierna genom sin president Mahmoud Abbas väljer att använda sig av fredliga och diplomatiska medel, vänder sig till Förenta Nationerna och ber om att Palestina skall erkännas som en självständig stat bestraffas palestinierna. När Unesco beslutar att uppta Palestina som medlem drar USA med omedelbar verkan in alla sina bidrag till FN-organet. Israel håller som straff inne de palestinska skattepengar som är nödvändiga för att den palestinska myndigheten skall kunna betala ut löner till sina anställda och för att det civila samhället på den ockuperade Västbanken skall kunna fungera.
Nyligen gav Israel besked om att projektera över 1 000 nya bostäder i Östra Jerusalem. Socialdemokraterna kräver nu genom Håkan Juholt att utrikesnämnden sammankallas i syfte att nå nationell enighet om ett svenskt erkännande av Palestina när frågan kommer till omröstning i FN:s generalförsamling.
Försoning är svårt, men nödvändigt för att vi glatt skall kunna hälsa vår frihet. Att älska sina fiender lika mycket som man älskar sig själv är en Gudabehaglig gärning, men också en enorm utmaning för varje ofullkomlig människa. Men som människa har vi en plikt att alltid sträva dit hän. Ansträngningen är särskilt aktuell i juletid, när vi firar Jesu födelse, när hoppets stråle går igenom världen, när ljuset skimrar över land och hav.
Med dessa rader önskas alla bloggens läsare en riktigt God och Fröjdefull Jul!
Texten publiceras också som ledare i tidningen Tro & Politik.
2009-12-23
Betlehems stjärna står högt i skyn
-Är det verkligen sant att Gud kan göra allting, frågade jag som 14-åring min konfirmationsspräst.
-Javisst - Gud kan göra allting, svarade denne intet ont anande.
-Kan han då göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv, slog jag till med, lillgammal och triumferande.
Jag skall skona läsaren av denna blogg från vad prästen svarade. Men i min beskäftiga knipslughet förtjänade jag säkert varje hårt ord som kom över hans läppar.
Guds påstådda allsmäktighet både skrämmer och attraherar. Men om Gud verkligen är allsmäktig är förstås inte den centrala frågan om han kan göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv. Den centrala frågan blir i stället hur han som allsmäktig kan acceptera allt lidande som finns i världen och ändå göra anspråk på att vara god. Var fanns Guds godhet och allsmäktighet i Auschwitz? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i dag för alla dem som svälter, för alla de människor som lemlästas i krig eller tvingas växa upp i flyktingläger under ohyggliga omständigheter? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i Bagdad, i Darfur och i Gaza?
Nils Ferlin skrev i ett Nyårsrim 1936 några iskalla rader kring temat som jag inte kan släppa:
Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i hyn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.
Stilla din gråt du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
Titta blott på hans stjärna!
Gud han hjälper dig gärna.
Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro han är fin i.
Nästan som Mussolini.
Niggern skriker i niggerbyn
Betlehems stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter.
Frågan om hur Gud kan vara god och allsmäktig samtidigt som det finns lidande i världen är söndertröskad i teologin och kallas för teodicéproblemet. Hittills har det inte formulerats något svar som jag uppfattar som tillfredsställande. För mig blir lidandets problematik i stället något som ligger bortom vårt mänskliga förnuft och som vi därför inte kan formulera några rationella svar kring. Men jag tillstår att det är en inställning som det inte alltid är så lätt att känna sig bekväm i.
Gud är i många avseenden bortom allt förnuft och all sans. Nils Ferlin hade - som så många av oss - ett kluvet förhållande till Gud. Förnuftet talade emot Gud, men allt är nu inte förnuft:
Ty han talar ej latin - som den grå teologin,
vilken halkat på sin egen halhets halka -
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.
(Kan du höra honom komma, 1930)
Oavsett Guds allsmäktighet och godhet är det vår plikt och vårt uppdrag som människor att bekämpa ondskan, bejaka kärleken och att värna vår nästa - så mycket vi bara orkar och förmår. Som Stig Dagerman uttryckte det:
Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.
Jag tillhör ju dem som tror att vi kanske faktiskt kan göra om jorden också - men det förtar inte styrkan i Dagermans dikt. Med hans stilla uppfordrande rader önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!
-Javisst - Gud kan göra allting, svarade denne intet ont anande.
-Kan han då göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv, slog jag till med, lillgammal och triumferande.
Jag skall skona läsaren av denna blogg från vad prästen svarade. Men i min beskäftiga knipslughet förtjänade jag säkert varje hårt ord som kom över hans läppar.
Guds påstådda allsmäktighet både skrämmer och attraherar. Men om Gud verkligen är allsmäktig är förstås inte den centrala frågan om han kan göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv. Den centrala frågan blir i stället hur han som allsmäktig kan acceptera allt lidande som finns i världen och ändå göra anspråk på att vara god. Var fanns Guds godhet och allsmäktighet i Auschwitz? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i dag för alla dem som svälter, för alla de människor som lemlästas i krig eller tvingas växa upp i flyktingläger under ohyggliga omständigheter? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i Bagdad, i Darfur och i Gaza?
Nils Ferlin skrev i ett Nyårsrim 1936 några iskalla rader kring temat som jag inte kan släppa:
Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i hyn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.
Stilla din gråt du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
Titta blott på hans stjärna!
Gud han hjälper dig gärna.
Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro han är fin i.
Nästan som Mussolini.
Niggern skriker i niggerbyn
Betlehems stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter.
Frågan om hur Gud kan vara god och allsmäktig samtidigt som det finns lidande i världen är söndertröskad i teologin och kallas för teodicéproblemet. Hittills har det inte formulerats något svar som jag uppfattar som tillfredsställande. För mig blir lidandets problematik i stället något som ligger bortom vårt mänskliga förnuft och som vi därför inte kan formulera några rationella svar kring. Men jag tillstår att det är en inställning som det inte alltid är så lätt att känna sig bekväm i.
Gud är i många avseenden bortom allt förnuft och all sans. Nils Ferlin hade - som så många av oss - ett kluvet förhållande till Gud. Förnuftet talade emot Gud, men allt är nu inte förnuft:
Ty han talar ej latin - som den grå teologin,
vilken halkat på sin egen halhets halka -
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.
(Kan du höra honom komma, 1930)
Oavsett Guds allsmäktighet och godhet är det vår plikt och vårt uppdrag som människor att bekämpa ondskan, bejaka kärleken och att värna vår nästa - så mycket vi bara orkar och förmår. Som Stig Dagerman uttryckte det:
Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.
Jag tillhör ju dem som tror att vi kanske faktiskt kan göra om jorden också - men det förtar inte styrkan i Dagermans dikt. Med hans stilla uppfordrande rader önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)