Morden i Trollhättan - låt aldrig våldet triumfera!

Det är en tung dag. De fruktansvärda morden i Trollhättan lägger sig som ett tätt mörker över Sverige, ett mörker som ingen kommer undan. Och då är mina känslor - våra känslor - naturligtvis ingenting mot den sorg och den vrede som offrens anhöriga och närstående måste känna. Jag hatar våld. Ur våld kommer sällan eller aldrig något gott.

Nyheten om morden följdes snabbt av osmakliga spekulationer och kommentarer på nätet. Förövaren pekades tidigt ut som muslim, bland annat eftersom mordredskapet skulle ha varit ett svärd. I mitt flöde syntes också hånfullt triumfatoriska kommentarer av typen: "Se där! Våldet i samhället ökar visst! Vad säger ni nu då?!"

Tidskriften Expo skriver att gärningsmannen visat tydliga sympatier med högerextrema och invandringsfientliga rörelser, uppskattat filmer som glorifierat Nazityskland samt gillat Sverigedemokraternas kampanj för en folkomröstning om invandringspolitiken. Det är möjligt. Men vi ändå ingenting om gärningsmannens motiv för dådet. Jag vägrar acceptera tanken att en människa som är vid sina sinnens fulla bruk begår den här typen av våldshandlingar.

Överhuvudtaget är jag trött på det hat och det hån och den raljans som präglar delar av samhällsdebatten, särskilt på nätet. Jag ertappar mig själv med att allt oftare blocka följare på Twitter som uttrycker sig nedlåtande mot andra. Livet är lite för kort och för vackert och för viktigt för att armviftare och bullermakare ska tillåtas ta över samtalet. Hur var det nu Nils Ferlin skrev: Den innersta melodin är lyhört spröd, av trummor och tamburiner blir visan död. Jag lovar i alla fall att försöka göra på vad mig ankommer för att bidra till en fredligare och mindre våldsam och hatisk värld.

Mina tankar går i kväll till alla offer, anhöriga och övriga berörda av det fruktansvärda dådet. Må det komma en tid då händelser som den i dag bara existerar som en mardröm från det förflutna.